Kristina Hård - Alba

För ett långt tag sen läste jag boken "Alba" av Kristina Hård. Jag har arbetat på en recension ett tag, men eftersom jag varken är utbildad inom litteraturvetenskap eller analytiskt lagd så känner jag att min recension av detta fina verk knappast kan göra det rättvisa. Jag går på min känsla av boken, och försöker beskriva så bra jag kan. (Med reservation för att det var ett tag sedan jag läste den!)

Hård skriver om en dyster framtid där människan tar sig ut i universum på jakt efter nya platser att bo på. Den unga kvinnan Alba följer med på den första expeditionen av en planet, som en del i ett forskningsteam. Hon tillsammans med ett tiotal andra upptäcker efter ett tag att planeten redan är bebodd, och att invånarna inte är så olika dem själva. Efter ett tag står det också klart för Alba att deras forskningsexpedition är mer än bara en kartläggning av planeten, utan förstadiet av en kolonisering.

Inte nog med att "Alba" är Kristina Hårds debutroman, det väldigt bra debutroman. Och varför då?

Historien om kolonisering av nya planeter är inte nydanande, men Kristina Hård målar upp en vacker värld med fantasifulla element som får en att känna sig som om man verkligen är på en helt främmande planet. Och karaktärerna, goda eller onda, har ett djup och en ickestereotyp personlighet. T ex Alba. Förväntningarna är att en kvinnlig karaktär antingen är väldigt empatisk och känslosam eller Stark. Alba är inget av det, på ett sätt är hon distanserad och lugn, och visst är hon modig men hon är inte Stark. Och man måste våga ha karaktärer som inte är hjältar i varje läge.

Som SF är det en utmärkt bok, och jag vill även lyfta fram att Kristina Hård kommer ut med en ny bok snart, en fantasybok som skall handla om troll. Jag kommer springa och köpa omedelbart!

Alba utgavs 2009 på förlaget Kabusa. Den får fyra av fem stjärnor.

En Post-Martin post

Efter att ha levt i George R R Martins värld i två veckor är jag nu färdig med A Song of Ice and Fire (for now!) men den stannar kvar i minnet och spökar. Idag på jobbet så tittade en kollega ut genom fönstret och utbrast "En drake!" varpå jag snabbt snurrade runt, adrenalinet hann sätta in och jag sökte efter draken ... och så var det en attans pappersdrake.

Reality is no fun. :(

Jag vet inte om det är Martin som inte vill släppa mig, eller jag som inte vill släppa den. Bara tanken på att öppna upp en annan bok känns jobbigt. Men förr eller senare så måste jag ju göra det, och då är frågan. Vad är det som kan få mig att sluta tänka på Mr Martin?

Det måste vara en asbra bok, intensiv, romantisk, episk. Men kanske inte en fantasy, det blir så tjorvigt då när jag börjar blanda ihop det med Westeros. Några förslag på en asbra bok?

SF-bokcirkeln: H.P. Lovecraft - At the mountain of madness

Vår bokcirkel valde denna gång att förkovra oss i den stora skräckmästaren H.P. Lovecraft.  Tanken bakom att läsa skräck kom nog ursprungligen från J, men gruppen har också tidigare läst en annan "skräckis", Dracula av Bram Stoker, som var en stor succé. Det är ju självklart inte heller alldeles svart och vitt mellan skräck och fantasy eller science fiction, och dessutom är vi nog alla rörande överens om att klassiker (även inom genrér som snuddar in på sf/fantasy) bör läsas. En del hade läst Lovecraft tidigare men för de flesta tror jag Lovecraft var en ny bekantskap. Så, nu är frågan - fungerade det eller floppade det?


Valet av At The Mountain of Madness gjordes av J, som förklarade för oss att det är en av de få av Lovecrafts längre noveller. Den handlar om en grupp forskare som reser på en expedition till sydpolen för att borra och söka rester av förhistoriska djur och växter, men när de väl kommit fram så börjar de bit för bit att upptäcka mystiska formationer i berggrunden, tills de en dag upptäcker perfekt bevarade exemplar av flera miljoner år gamla varelser, varelser som funnits på jorden långt före allt annat liv. Expeditionens andra grupp finner också ett gigantiskt berg, där fler varelser återupptäcks begravda i snön. Men så tystnar all radiokontakt, och den första expeditionen måste nu bege sig upp i bergen för att leta reda på sin försvunna grupp...

Lovecraft skrev denna bok 1936 och den räknas som en del av Cthulu-mytologin. Här får man reda på en hel del historisk bakgrund till Cthulu, The Elders och även vart snömannen kom från, vilket jag tycker är rätt fascinerande och intressant. Vad som är mindre fascinerande och dock väldigt väntat är att Lovecraft skriver dock som (ursäkta uttrycket) han har fått en sopkvast uppkörd någonstans. Texten är formell och mycket stel, åtminstone i de tre första fjärdedelarna av boken. Därtill referar han till de stora upptäckarna av sydpolen och mycket lyckas beskriva saker som borrning, geografi, bergslag och förhistoriska upptäcker med de mest invecklade obegripliga uttrycken. Han drar sig inte heller för att använda översvallande beskrivningar av utseendet både på varelserna som expeditionen finner samt berget, beskrivningar som man tappar bort sig i tills man blir ännu mer förvirrad. Med andra ord, motsatsen till målande beskrivning. Detta till trots blev jag efter ett tag fängslad av historien och entusiastisk med hjälten då han finner mer och mer bevis för sina teorier (så det gäller bara att ge Lovecraft ett par chanser innan han växer på en).

 Vad tyckte då gruppen om boken? Jo, boken till ära så förklarade både CG och S att boken är K-märkt och inte kan betygsättas. Således beslutades det för att vi skulle skapa en egen betygskala efter vårt eget tycke, och den blev så här:

 CG: K-märkt alternativt en 15:5:a.
Jag: Den är söt, mysig och luktar inte illa.
N: Det är helt klart en standardmjölk.
F: Det är en Jess!
S: 6,8? Alternativt 1001001 (skulle det vara med på din poängställning eller har jag kladdat till det?)
J: Det är en ramlösa kaktus.
Så vad betyder det hela...? Ja, det får ni väl fråga mina bokcirklare om... :)

Bokcirkeln: Jaqueline Carey - Santa Olivia

Bokcirkeln har nu träffats återigen och på mina rekommendationer läst Santa Olivia, som jag skrivit om tidigare (recension återfinns här).

Så vad tyckte då bokcirkeln om denna bok? Alla var överens om att det var en riktig bladvändare, den är väldigt svår att släppa när man väl kommit igång och redan innan man vet ordet av är den över. Socialistsimon liknade den vid en postapokalyptisk westernrulle och berättar att han såg rullande buskar framför sig och var tvungen att slå på soundtracket till Den onde, den gode och den fule (tror jag det var) under tiden han läste.

N hade litet svårt för hela grejen med Loups icke-rädsla och det var någon som hade litet tankar om hennes brist på inre monologer, vilket andra tyckte passade bra ihop med hennes karaktär. Allt som allt så tyckte gruppen det var en bra bok, och personligen så kan jag varmt rekommendera den som en unik och mycket lovande berättelse, helt klart femstjärnig! Och ni... det kommer en fortsättning!! ;)

SF-bokcirkeln: Blackout av Connie Willis

Tre historiker från år 2060 reser tillbaka i tiden till 1940 för att studera Andra världskrigets effekter på Storbritanniens civilbefolkning; de som bistod med båtar för att forsla hem soldater över den engelska kanalen, de som tog hand om barn som blev evakuerade från London, och de i London under blitzen, som likt Titanics stråkkvartett (som spelade ända tills skeppet sjönk), fortsatte att ha öppet sina butiker, gick på danser, höll uppe andan för dem vars anda behövde hållas uppe.

Efter att historikerna studerat tiden och vardagshjältarna så är det meningen att de skall återvända till sin "drop zone" och bli hämtade tillbaka till sin tid, men under tiden som de är i 1940 så märker de hur allting inte står rätt till. Små detaljer av historien har börjat ändras, och historikerna ställs nu mot det faktum att de kan ha gjort något som har ändrat historiens gång, vilket kan innebära att den framtid de kommer från nu kan ha förändrats drastiskt.

Eller för att använda Connie Willis beskrivning:

"What are Blackout and All Clear* about? They’re about Dunkirk and ration books and D-Day and V-1 rockets, about tube shelters and Bletchley Park and gas masks and stirrup pumps and Christmas pantomimes and cows and crossword puzzles and the deception campaign. And mostly the book’s about all the people who “did their bit” to save the world from Hitler -- Shakespearean actors and ambulance drivers and vicars and landladies and nurses and WRENs and RAF pilots and Winston Churchill and General Patton and Agatha Christie -- heroes all."

 

Blackout är kort och gott en riktig bladvändare med spännande cliffhangers, engagerande karaktärer och realistiska historiebeskrivningar (hon har verkligen gjort sin research på andra världskriget!). Det känns som om man förpassas tillbaka till England under kriget, med gasmasker, bombkällare, bristen på strumpbyxor, de nattliga räderna, de evakuerade barnen. Allting utspelar sig ju sett från civilisternas sida så man får följa de som stannade kvar och tog hand om landet mellan männen var ute "och slog på varandra med klubbor" (för att citera N).

 

Connie Willis beskriver dessa vardagshjältar med ett levande och lätttillgängligt språk, och lyckas även skapa en intressant intrig där man inte riktigt har koll på vem som är en "comtemp" (från 1940) och vem som är en tidsresenär. Efter ett tag tycker jag mig finna ett litet pussel av ledtrådar till viktiga karaktärer och händelser, men det kan lika gärna vara min överaktiva hjärna. Jag vet nämligen inte svaren på alla mina frågor förrän jag läst All Clear. OM mina konspirationsteorier visar sig vara sanna så är storyn lysande, annars vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Ett tips till dem som ska ha bokcirkel är alltså att läsa denna bok, jag lovar att ni kommer ha gott om samtalsämnen för hela kvällen. Betyg på boken? Fem av fem möjliga!

*Connie har förutom Blackout skrivit ett flertal friståendeböcker om Oxfords tidsresande historiker. Blackout har dock en efterföljare som då heter All Clear, och de ska läsas på raken, gärna genom sträckläsning. Ett tips är att ha All Clear hemma när Blackout tar slut, för annars kommer du troligen dö av nyfikenhet när du inte får reda på hur det slutar fort nog. Så bra är den (jo, jag är litet döende av nyfikenhet just nu, men har beställt hem boken!). 

 

Trivia

De som gillar Blackout kanske gillardessa böcker/filmer:

• Tidsresenärens hustru
• Back to the future

SF-bokcirkeln: Boneshaker av Cherie Priest

Clondikes guldrusch har slagit till och ryssarna har utlyst en tävling där den bästa guldgrävarmaskinen vinner ett pris. Vetenskapsmannen Leviticus Blue bygger i Seattle den mäktige Boneshakern, men i dess första testrunda så löper maskinen amok och gräver ett hål djupt i underjorden vilket gör att hela Seattles innerstad kollapsar, människor begravs i byggnaderna eller dör genom att falla ned i avgrunden. På något sätt så har maskinen också utlöst en giftig gas, the Blight, som förvandlar alla som andas in den till zombies. Skaparen av Boneshakern, Levi, försvinner mystiskt och lämnar sin fru, Briar Blue, ensam i förödelsen.

För att skydda sig mot the Blight så bygger man en gigantisk vägg som skyddar ”the outskirts” från the blight. De människor som hamnar innanför muren förvandlas till zombies, men ett fåtal människor lyckas finna sätt att överleva bland rasmassorna och glöms efter några år bort av myndigheterna.

Briar Blue upptäcker efter katastrofen att hon väntar barn. Hon föder en son som hon döper till Ezekiel. Hon tar tillbaka sitt föräldranamn Wilkes och tar ett jobb som grovarbetare och försöker med knappa medel uppfostra sin son på egen hand. Att vara son till en massmördare är dock inte lätt, och Zeke får en tuff uppväxt. Det lilla han får höra om sin far är det hans klasskamrater berättar, och han får höra ett rykte om att det innanför muren lever människor som kan veta sanningen om Levi. Zeke beslutar sig för att söka upp de människorna och beger sig därför på en riskabel resa innanför muren. När Briar inser att hennes son har rymt innanför muren beslutar hon sig för att bege sig in i the Blight efter honom för att rädda honom, och för att slutligen berätta sanningen.


Bokcirkeln hade mest varma saker att säga om detta underbara steampunk-ävetyr. Det är en välskriven pageturner full med zombies (inte nog med zombies enligt en del, och alldeles för mycket zombies enligt en rädd Fia). Den har alla attributer för en klassisk steampunk: viktoriansk stil, luftskepp, gasmasker, googles. Den är helt enkelt mycket bra. Jag ger den en klar fyra!

SF-bokcirkeln - Glömda recensioner

Nu har min bokblogg varit på en låååång semester men min läsning har dock inte legat på latsidan. Det har blivit Accelerando av Charles Stross, A shadow in summer av Daniel Abrahams, The foundation av Isaac Asimov och förstås mer A Song of Ice and Fire av George R R Martin.

Accelerando handlade om singulariteten, en teoretisk framtida tidpunkt karaktäriserad av teknologiska framsteg utan motstycke, delvis orsakat genom maskiners förmåga att förbättra sig själva genom artificiell intelligens. Eftersom boken riktade sig mot läsare med en större förståelse för "technobabbel" och inte innehöll så mycket engagerande karaktärer (enligt mig) så läste jag aldrig ut den, men trots detta så fanns det mycket utgångspunkter för diskussion utifrån bokens teorier. Det blev en mysig sommarkväll i Dalby med spännande idéer och framtidsvisioner. Charles Stross skall även ha skrivit en Merchant-Princes-serie som en i vår bokcirkel (O) berättat litet om. Skall kika mer i den vid tillfälle.

A shadow in summer är första delen i The Long Price Quartet och så här i efterhand har jag inte så mycket minne av den (så den var nog inte så speciell). Jag vill minnas att Socialistsimon prisade den till skyarna för sitt underbara magisystem medan jag ställde frågan "Magisystem? Var då?" Det är alltså en fantasy men jag kände inte att den var så magisk. Den utspelar sig i en slags japansk fantasyvärld där magiker kallas poeter, och formar en tanke som blir en mänsklig gestalt som de kontrollerar. Idéerna kallas andater. Dom poeter som kontrollerar andaterna finns endast i ett land, Saraykecht, och med hjälp av andaterna så kan de förbättra skörden och barnafödandet, mm mm. Detta gör ett annat folkslag som kallas The Galts avundsjuka så de sluter en deal med andaten som önskar fri från sina kedjor...

Daniel Abrahams har lyckats skapa en intressant värld och får mycket beröm från bland annat min favorit George R R Martin. Det kan vara intressant att kolla in, och där finns det ju en färdig bokserie (till skillnad från GRR Martin).

SF-bokcirkeln: Nene Ormes - Udda Verklighet

Udda vaknar upp efter en hemsk dröm, en dröm som är obehagligt levande och otäck att den får det att krypa i skinnet på henne. Hela sitt liv har Udda plågats av dessa drömmar, då hon till slut tillsammans med sin vän Daniel uppsöker en av platserna hon drömt om, en kloaknedgång där hon drömt att en kvinna attackerats av monster. De upptäcker blod på trappstegen ned till kloaken, och Udda förstår sakta men säkert att hon drömt en sanndröm. Daniel återvänder senare till platsen ensam för att utforska kloakerna, och när han inte återvänder börjar Udda ana oråd. Hon går ned i kloaken och finner underliga föremål, en kristallkrona och en ditmålade dörr. Men ingen Daniel. 

Udda Verklighet är skriven av SF-bokcirkelns stora idol, Nene Ormes, som arbetar i vårt andra hem, templet.. Förlåt, SF-bokhandeln. Detta innebär nog att vi i gruppen är rätt så partiska till Nenes favör, därför var det med mycket pirr i kroppen som vi läste hennes debutroman. Skulle vi gilla den? Var det verkligen så klokt att recensera debutromanen till "handen som föder oss"? Men vad kan vi säga, vi är ett par modiga jäklar! 

Faktum är dock att bokcirkeln älskade boken! Den var spännande, hade inslag av bra humor (vi gillar Nenes humor, den är likt vår!), hade ett bra flyt och kom i en liten och nätt lyxförpackning. Vi tyckte nog alla att den var litet för kort och att vi ville ha mer om den undre världen, det fanns bland annat frågor i gruppen om hur de säras samhälle är uppbyggt. Sen kunde vi gärna sett en större final, den kändes något lågmäld. (Försöker undvika spoilers). Kort sagt: Vi längtar efter en fördjupning i storyn som vi alla gillade så mycket! Det var också trevligt att den utspelade sig i Malmö, men vissa i gruppen tyckte det kunde ha funnits mer riktmärken i storyn. Viktiga delar av storyn utspelade sig i pildammsparken, på Hollandia och i Turning Torso, men vi hade gärna sett mer. (Kanske t o m SF-bokhandeln? Eller vore det för mycket.. Isåfall kan vi ställa upp som biroller i nästa bok! ;) Btw, när kommer nästa del?

Boken hade liknande drag med filmen Matrix (pga oraklet) och Neverwhere av Neil Gaiman. Neverwhere är en av mina favoritböcker och att Udda verklighet hade liknande drag är ett stort plus från min sida. En i gruppen liknade Hemming vid en karaktär i Laruto (fick du någon inspiration från den serien Nene?)

På tal om Hemming... Jag gillade verkligen de snaskiga bitarna, och tycker Nene beskriver miljön och scenerna otroligt målande och bra. Sen så kan jag kanske vara litet för petig ibland och därför störde jag mig litet på en del av dialogen, men de andra i bokcirkeln talade om för mig att det var mig det var fel på, vilket jag också tror stämmer. Jag ger boken en fyra av fem möjliga, och en stark trea på romantikskalan! ;)

SF-bokcirkeln: Bram Stoker - Dracula

a.k.a. 'Me suckie suckie'. Men nu talar jag inte om att boken suger, utan att själva Dracula gör det. Suger blod dvs.

De flesta känner till Dracula, föregångaren till hela vampyrimperiet. Utan den hade kanske aldrig serier som Buffy the Vampire Slayer, True Blood, Vampire Diaries (ve och fasa) blivit av. Eller Twilight för den delen.. Äh, den sista hade nog inte varit någon stor förlust (de tror ju vampyrer glittrar!)...

De få som inte läst boken/sett filmen/hört om den i andra hand kan få ett litet intro:
Advokaten Jonathan Harker blir av sin chef sänt till Transylvanien där han skall göra upp en affär med en rik greve (Dracula) som planerar att flytta till London. Väl där så inser han att greven varken äter, är vaken när solen är uppe eller kastar en reflektion i spegeln. Han försöker fly men blir fånge hos Dracula. Hemma i London så börjar mystiken tätna och Jonathan Harkers fästmö Mina och hennes vän Lucy hamnar i centrum för en serie mysteriska händelser... Efter ett tag blir Lucy sjuk, hon verkar drabbats av blodbrist och har två röda märken på halsen, och trots att man kallar in professor Van Helsing som ger henne blodtransfusioner så förlorar hon varje natt mer och mer blod....

Förutom Mina, Lucy och Van Helsing så introducerar Stoker även psykiatern James Seward, som driver ett mentalsjukhus, amerikanen Quincy och den engelske Lord Godalming (Arthur).

Så vad tyckte bokcirkeln om Dracula...?
Boken skrevs i journalform. Först fick vi ta del av Harkers journal, sedan Minas journal, sedan Sewards journal, Lucys journal, etc etc. Det fanns vissa i gruppen som tyckte att brevform var detsamma som billiga kioskdeckare i Jag-form, vissa andra var misstänksamma mot de otroligt detaljrika formuleringarna, andra njöt bara.

Till skillnad från klassikern Mary Shelleys Frankenstein där budskapet är "teknik är farligt" tyckte Simon att  Dracula är en hyllning till det moderna samhället. Medan Dracula är en 800 år gammal vampyr som är övermänskligt listig, snabb och stark, så är består vårt gäng hjältar av framstående vetenskapsmän (Van Helsing och Seward), och alla använder sig av moderna tekniker som skrivmaskin, blodtransfusioner, tåg, etc etc. Simon gav den helt enkelt ett "K" för klassiker (eftersom han försöker vara rebellisk mot vårt poängsystem).

F ansåg att Dracula målades upp mystiskt när man fick följa honom genom hjältarnas rapporter. Hon tyckte den var bra men litet långrandig. Hon gillade språket och miljön. Hon gav den en 4a.

CG tyckte att det var ett tidsdokument som håller bra än idag. Litet långa utbroderingar ibland, men han tycker till skillnad från N inte att den tappar i slutet, dock anser han att själva slutstriden är för liten i förhållande till boken. Han gav den den 4a.

N ville egentligen ge den en 5a men tyckte den tappade känslan i sista avsnittet, så det blev en 4a.

J tyckte Dracula var en korkad vampyr som kändes svår att följa. Dessutom var det ett jäkla daltande med alla fruntimmer i boken (here, here!). Bullshitfiltret började också trigga på allt Van Helsing sa, samt att han var misstänksam över de detaljrika journalerna. Han gav Dracula en 2.5a, eftersom han läste hela boken.

Jag ger den en 4a, den är precis som CG säger ett tidsdokument som håller än idag (den gruvliga kvinnosynen till trots). Jag köper historien med de detaljrika dagböckerna, men håller med om att Van Helsing sprider en massa dynga. Jag gav den en fyra eftersom jag faktiskt fann saker i denna klassiker som jag inte gillade, bland annat att det tog väldigt lång tid för Lucys sjukdom att börja utforskas. Hur dumma får karaktärerna vara?

Allt som allt så är dock denna bok den sf-bokcirkelbok som fått högst betyg av oss alla så jag gissar att det inte är helt fel att vända blicken åt gamla klassiker ibland! :)

SF-bokcirkeln: Richard Morgan - The Steel remains

När det var dags för bokcirkeln att läsa bögfantasy var det en del av oss som var litet skeptiska. Hur kan en råhomo man vara macho? Alla stereotyp-bögar målas ju upp som mesar, och eftersom ingen av oss är (åtminstone uttalat ;) homosexuell så har vi ingen direkt erfarenhet av saken.

The Steel Remains handlar alltså om Ringil Eskiath och hans vänner stäppnomaden Egar Dragonbane och Kiriathkvinnan Achecht Indamaninarmal, tre krigshjältar från Gallows gap där slutstriden skedde mot Ödlefolket för ett par år sedan.

Ringil är född som en adelsman, tränad i stridskonst av akademin i Trelayne, hårdkokt som Conan Barbaren och råhomo. Archecht är den sista Kiriathkrigaren som finns kvar i hela världen. (Kiriath-folket är en slags alvliknande ras med överlägsen teknologi och magiska förmågor.)


När historien börjar har Ringil lagt svärdet på hyllan (eller rättare sagt spiselkranten på den krog där han bor och spenderar sina dagar med att berätta historier om sina stordåd för pengar). Hans mor Ishil som han inte sett på flera år reser en dag för att träffa honom och ber honom om hjälp med att finna hans kusin Sherin, som blivit såld som slav. Ringil ställer motvilligt upp, packar ihop sina saker inklusive det dyrbara Kiriathsvärdet Ravensfriend, säger hejdå till sina vänner och börjar leta efter henne.


Archecht som befinner sig som rådgivare åt kejsaren får samtidigt reda på att det skett en underlig attack i garrisonen i Khangset, en liten, obetydlig utpost i imperiet. Enligt ryktena så sägs det ha förekommit magi, och som expert på detta så får Archecht uppdraget.

Världen som Morgan målar upp är fylld av underliga varelser, vi har corpsemites som kan infestera de dödas kroppar och använda dem för att ta sig fram, det finns stäpp-ghouls som stryker omkring bland fåren, dwendas (en mystisk ras som enligt legenderna beskrivs som våldnader som färdas utan att synas och dyker upp var som helst, och kan göra horribla saker med människors kroppar och ändå hålla dem vid liv). Jag kan inte annat än beundra Morgan för hans fantasifullhet och tycka att Steel Remains är en lysande, actionspäckad, snuskig och brutal bok. Trots att man kommer in i historien från mitten så får man snabba flashbacks vilket ger karaktärerna och världen ett djup. Morgan kör på för fullt, helt utan hämningar, varesig när det gäller sexscener, stridsscener eller karaktärbeskrivningar. Det märks att han har haft kul när han har skrivit boken, därför hade jag också kul då jag läste den. Jag ger den en klar fyra och säger läs, läs, läs!!

Så vad tyckte bokcirkeln då?
J gav den 3,5 och sade att han saknade en kort historiesammanfattning och hade svårt att se världen/miljön framför sig.
F gav den 3. Hon var nog inte helt såld på storyn, men hade litet svårt att pinpointa exakt vad hon inte gillade. Den var bra för att fördriva tiden, men inte mycket mer.
N gav den också 3, tyckte den inte levererade, "garantin höll inte hela boken".
 S gav den 4 och talade mycket varmt om slutscenen (vilket vi inte skall spoila er med här). Han har dock skrivit ett alldeles eget inlägg om Bögfantasy här.

S nämde dock att han uppskattade att boken tog fart när karaktärerna var vuxna och att Morgan löste bakgrundshistorien med hjälp av flashbacks. Det hade annars kunnat ha en potential att bli en Coming of Age-bok då det fanns åtskilligt med historia att förtälja. S som är grundligt leds på Coming of age-historier var lättad.

Om ni vill läsa fler recensioner av The Steel Remains så kan jag rekommendera Lazy's Librarys recension som finnes här.

SF-bokcirkeln: Bertil Mårtensson - Samarkand 5617

Mänskligheten har tagit sig ut i rymden och funnit planeten Vilahall. En första undersökning av planetens måne leder till att ett av de datoriserade undersökningsskeppen försvinner, och med sig tar den all information om vad som hänt. Situationen resulterar i en rapport, vilken snabbt försvinner i byråkratins system, och mänskligheten återvänder flera år senare för att befolka planeten. Den förtrupp som sänds för att undersöka försvinner vid månen, och även de som sänts efter dem. Man beslutar sig för att inte riskera fler liv för leta reda på dessa försvunna farkoster och de bosätter sig på planeten.

Året 5617 i galaktisk tideräkning har bosättningen på Vilahall under årtusanden utvecklats på egen hand, och den ursprungliga generationen bosättare har helt bleknat ur folkminnet. Därför är det högst besynnerligt, anser Circh Thaysland, att han har minnen av att han en gång dött i en krasch på månen för över tusen år sedan.

Den unge mannen Caye Friedland får en dag ett brev där han ombeds leta sig till de förbjudna områdena, en plats utanför hans samhälle där han genom telepatisk överföring får frågan om han vill kämpa mot onda makter. Han beslutar sig för att göra vad rösten säger, och reser sin väg för att söka sitt öde. Han kommer till Malvallae, där han upptäcker att människor jagar honom. Han flyr och får skydd från Rosie Dowland, en kurtisan i glädjekvarteret Samarkand.

I glädjekvarteren Samarkand sammanflätas de tre människornas öden och Caye inser att på hans axlar vilar en viktig uppgift, men vad hans syfte är förblir en gåta för honom...


Den Malmöfödda författaren Bertil Mårtensson författade denna sciencefictionnovell under det glada sjuttiotalet. Jag tyckte det var intressant att sätta det i sitt perspektiv och leta efter samband mellan handling och verklighet, och enligt bokcirkeln så förekom det under denna period en het debatt om kärnkraft, något som också speglas i boken där ett kärnkraftverk som drivs av en ondskefull ledare läcker och kontaminerar DNA:et så att kommande generation blir missbildad. Detta var ingen postapokalyptisk bok, men det var likväl en intressant parantes. Det går väl att jämföra med nutidens hot i form av miljöförstöring, vilket skapar filmer som Day after tomorrow, Avatar, osv.

En stor nackdel med boken var dess kantiga språk med tillrättalagda repliker, vilket jag och flera andra bokcirkeldeltagare upplevde. Jag anser också att det är svårt att följa individerna som hade väldigt liknande namn, samt att man stundvis inte fick någon förståelse för miljöerna som karaktärerna befann sig i. Det framgick av historien att samhället gått bakåt i utvecklingen, men snackar de helt plötsligt rymdfärd och här har man då läst och trott att det var ett rätt så tidigt samhälle...? Och trots att man är ute i rymden och färdas så kontaktar man folk via radio och telegram, och använder maskiner som behöver remsor med hålband. Jag är dock övertygad om att Mårtensson med detta uppfattades som en mycket intressant författare på sin tid, och det är ju inte bokens fel att den inte har hängt med i utvecklingen. Av den enkla anledningen att den är gammal så kan man också förlåta den för uppenbara klyschor och ålderdomliga begrepp, idéer och tekniker. Allt detta tas emot med en glimt i ögan.

Det intressanta med boken var slutet, där man fick alla frågor besvarade som man haft under hela boken. Slutet var mycket bra, det pågick precis lagom för att knyta ihop säcken men inte bli långrandigt. Dock lämnar boken några trådar olösliga, och läsaren (läs mig) lämnas inte helt nöjd med storyn...

Bokcirkelns betyg...
CG: 4
N: 4
K: 3
Jag: 2,5
F: 2,5

SF-bokcirkeln: Altered carbon - Richard K Morgan

Fem hundra år i framtiden, och tekniken har nått den punkt där människor har lärt sig att ladda upp sig själv till en databas och klona sig själva. Människorna lever med s.k. stacks i sin ryggrad vilka implanteras vid födseln och lagrar alla minnen och hela din personlighet. Detta innebär att man vid sin kroppsliga död kan ladda ned hela sig själv i en ny kropp, vilken som helst som finns till låns. Lånekroppar kallas sleeves, likt tröjärmar man drar på sig då det passar.

De rika kan klona sig själv och i princip föra över sig själv till en yngre version av sig själv med jämna mellanrum, och har även råd att lagra kopior av sina medvetanden som uppdateras med jämna cykler. Dessa kallas Meths, efter Methuselah, den äldsta i hela bibeln.

Människan har emigrerat ut i rymden på jakt efter nya världar att befolka, och av dessa har flera generationer av "offworlders" vuxit fram. Takeshi Kovacs är en människa som är född och uppvuxen på Harlan's värld, där han efter sina ungdomssynder (ett par år av gängverksamhet) växte upp till att bli en FN-soldat, en s.k. a "envoy", dvs en speciellt programmerad soldat med killer instinct. Trots sin talang väljer Kovacs att hoppa av kåren, och han blir nedjagad och dödad, och man laddar upp hans medvetande och dömer honom till århundranden på lagring. Men Kovacs har kontakter på rätt ställen som hjälper honom ut, mot ett sista uppdrag - ett som kan fria eller fälla honom för gott...

En meth vid namn Laurens Bancroft har till synes tagit sitt eget liv, vilket han anser är helt onödigt eftersom den enda effekten av det hela är att hans nuvarande klon är förstörd och han har förlorat två dagars minne som inte hunnit sparas ned än. Bancroft är övertygad om att han inte dödat sig själv och lejer Kovacs för att finna den riktige mördaren. Kovacs gör en grundlig utredning, och de ledtrådar han finner drar honom längre och längre in i en snårdjungel av olösliga gåtor.

Vad vill då Altered Carbon säga? Vad är själva budskapet?! Förutom filosofen Quellcrist Falconers "Make it personal" så tar den upp frågan om vad som är mänskligt, hur man skiljer själen från kroppen och andra intressanta frågor som "om man har sex med sin egen klon, är det onani då?". Alla i bokcirkeln kände mycket starkt att detta var en bra bok, den fick i genomsnitt fyror och femmor och vi lyckades i princip inte komma med några negativa kommentarer alls. Det enda som kan vara knepigt är att den tar slut. Well, guess what? Det finns en tvåa. Kovacs FTW!

Altered Carbon är ett mästerverk! Detta är dystopisk cyberpunk i sin bästa form, den är hårdkokt, snabbläst, fullproppad från första till sista sida med humor, sex, våld... den äger oceaner av attityd, en empatisk hjälte, romantik, djup, ytlig nonchalans, dryghet..! Läs, läs, läs!

SF-bokcirkeln: Anders Björkelid - Ondvinter

Anders Björkelid är vår svenska David Eddings!

Så kan det låta om denna nya bokserie, Berättelsen om Blodet. Ondvinter är den första delen av fyra i den nya fantasysagan som handlar om tvillingarna Sunia och Wulf. De växer upp på en enslig bondgård med sin far, spenderar sina dagar med att sköta om gården och då och då ger de sig ut i skogen för att lägga snaror och jaga småvilt.

En dag stöter Sunia och Wulf på en underlig vessla som de fångat i sin snara. Vesslan visar sig vara en vätte och han berättar att de är av Blodet. Tvillingarna släpper vesslan fri och han tackar dem med att berätta en gåta om en cirkel fylld av skator. Förvirrade av mötet försöker Sunia och Wulf få reda på mer om sin härkomst, men deras far vill inte kännas vid några frågor om den saken. Saker och ting blir ännu mer svårbegripliga då en främling kommer hem till dem och pratar med deras far på ett främmande språk. Sunia och Wulf börjar ana att deras far har en hemlighet...

Så sätter Berättelsen om Blodet igång. Vi i bokcirkeln hade generellt en positiv upplevelse av boken, om än en del tyckte den saknade en krok i början, eller stördes av särskrivna och barnsliga namn. Då boken kom igång flöt handlingen på i bra takt och jag sträckläste den för att den var så spännande. Det är en tacksam bok att läsa eftersom den är kort, lättläst och okrånglig. Helt enkelt prestigelös, men superb i sin enkelhet. Barn eller ungdomsbok må vara, detta är en bok som likt Harry Potter-serien kan läsas av alla åldrar. Björkelid vill göra en originell story och det har han lyckats med genom att använda sig av svensk folktro. Anders Björkelid säger själv att han vill vara hemtam och omedelbar, och det tycker jag är en bra beskrivning av denna bok.

Jag ger den en klar femma!

Vad tyckte resten av gruppen då?
K: 4,5
N: 3
S: 3
CG: 4

SF-bokcirkeln: Ian M Banks - Player of games

Player of Games är den senaste boken i SF-bokcirkeln i Malmö, den lästes till förra onsdagen. Den handlar om Jernau Gurgeh, en känd spelskapare i en civilisation som kallas The Culture, där människor lever i symbios med maskiner. Gurgeh börjar bli uttråkad av sina framgångar och får ett erbjudande han inte kan motstå - en chans att få färdas till en avlägsen, relativt nyupptäckt värld och spela ett spel. Närmare bestämt tilll ett imperium som kallar sig Azad efter spelet Azad, THE spel, som spelas frekvent i hela imperiet. Det är ett komplicerat spel som enligt sägen tar en hel livstid att bemästra, och Contact (vilket är en slags infiltrerande/militant flotta) vill att Gurgeh åker dit för att lära sig detta spel, så att de i sin tur kan lära sig mer om Azad. Så Gurgeh reser, och under den två år långa färden förbereder han sig på vad som komma skall... för när han anländer, then the game is on...

Denna bok var högst uppskattad av samtliga deltagare, och jag är själv mycket mer positivt inställd nu när jag läst ut den än jag var i början. (Tyvärr var jag inte snabb nog med att läsa ut den till cirkeln, hade bara kvar slutspurten, och synd var ju det! Men det blev ändå en givande bokcirkel, och trots spoilers så blev jag positivit överaskad över hur bra Banks avslutade historien.) Vi gillade sättet som Ian M Banks beskrev imperiet Azad, vi gillade the drones, vi gillade historien och blev uppslukades i spelet. Humorn låg där under och sen upp i små saker som robotarnas personligheter (urgulliga!), skeppnamn som 'Of course I still love you' och 'Just read the instructions'... (obetalbart!)

The Culture är faktiskt en bokserie på 11 böcker (än så länge?) och Player of games är den andra boken i ordningen. Man behöver nog inte läsa dem i någon vidare ordning. Deltagaren som rekommenderade serien föreslog att vi skulle läsa 2:an i ordningen, vilket skulle vara den bästa. Böckerna handlar om civilisationen The Culture som verkar sköta sig självt utan någon större styrning. Det är få brott och folk roar sig bland annat med de spel som Gurgeh skapar. Man har utvecklat olika förmågor att manipulera sina kroppar, ändra kön, och om någon kroppsdel faller av kan man låta en ny växa ut. Det verkar vara en intressant bokserie och jag vill definitivt läsa fler böcker i serien!

Jag ger denna bok en 4,5 med motivationen: Lysande sci-fi med intressanta filosofiska inslag. Den får en att tänka och skratta!

Deltagarnas åsikter:
K: 3,5 "Har inte läst hela."
N: 4,5 "Bra bok, intressant historia, bra slut."
S: 5 "Den har allt och saknar inget. Kommer bli en klassiker."
J: 4 "Lyckades med att beskriva imperiets samhällsstruktur och mörka sidor med könsförtryck och sociala hierarkier. Flere-imsaho (dronepolaren) var dock lite för slumpmässig i sitt handlande. Man visste inte riktigt var man hade den (av förklarliga skäl å andra sidan)."

Vad tyckte ni andra (cirkeldeltagare/läsare)?

SF-bokcirkeln: Steven Erikson - Bauchelain and Korbal Broach

Gårdagens bokcirkelbok var den ovanstående, och består av tre noveller: "Blood Follows", "The Lees of Laughter's End" och sist men inte minst "The Healthy Dead". Det handlar om de två ondskefulla nekromantikerna Bauchelain och Korbal Broach, vilka kommer till staden Lamentable Moll för att finna litet... förströelse. De anställer den otursförfölja Emancipor Reese, a.k.a Mancy the Luckless som sin betjänt, och när de tre männen kombinerar sina styrkor så vet man aldrig riktigt vad som kan hända...

Blood Follows handlar om deras äventyr i Lamentable Moll, och The Lees of Laughter's End tar dem ut på ett havsäventyr utan dess like. At worlds end - släng dig i väggen! The Healthy Dead handlar om hur de kommer till staden Quaint och utövar litet.. skall vi säga good-will..?

Nå väl, hur ska man beskriva denna bok? Den är totalt meningslös men rolig. Skrattet är aldrig långt borta, men ibland blev jag litet äcklad, och till och med litet leds. Vi var väl alla i bokcirkeln eniga om att den kanske inte var den mest strukturerade boken vi läst, och en bokcirkeldeltagare meddelade oss att den egentligen inte var tänkt för publicering i första början, och när den väl kom ut först så var den i 300isch exemplar. Jag är inte förvånad, den är verkligen inte särskilt meningsfull. Steven Erikson är en känd författare som slagit igenom med sin The Malazan Book of the Fallen (som jag ännu inte läst även om jag äger den första boken i serien). Om vi ska lita på socialistsimon (vilket man förstås aldrig ska) så lever Erikson ut sina vilda lustar i Bauchelain and Korbal Broach medan han håller strukturen och förnuftet kvar i Malazan-serien. Och ibland är det väl trevligt att få skriva något för sig själv, bara för skrivandets skull, och om man ändå finner ett intresse bland fansen att ta del av det så är ju dessa tre noveller superbra.

Men gå inte in med förhoppningen om att detta skall vara en väl genomarbetad och utmanande bok...

Med detta sagt så menar jag dock inte att jag inte gillade den. Jag tycker om Erikson och hans humor och galna upptåg. Jag har nu skådat litet av hans idéer och säger: Ok, gimme more! Den får en trea totalt.

De andra bokcirklarna sade så här:

N: 3,5 "Ångrar inte att jag läste den, vill se mer!"
K: 3,5 "Litet för kort."
J: 4 "Skulle aldrig rekommendera den för några andra än nördar. Snabbläst."
S: 4 "Klockren 4, inget att snacka om."
CG: 2,5 "Gillar inte genrén."
O: 1 (har bara läst halva, vill ge den 0,5 men skalan går från 1-5)

Till nästa gång skall vi läsa Ian M Banks - Player of Games

SF-bokcirkeln: Ken MacLeod - Night Sessions

Denna bok läste vi inför veckans bokcirkel. Det är en sf-deckare som utspelar sig i Skottland i en "nära framtid". Världen har förändrats efter the Faith Wars, då man tröttnade på religiösa fanatiker och tappade förtroendet för de religösa utövarna. Numera är religion utmanövrerad från det politiska spelet och de som fortfarande utövar en religion gör det i det tysta. De tekniska framstegen har lett till en stabilisering av växthuseffekten och användandet av artificiell intelligens som servicerobotar, robotar med medvetande likt människor och människor med robotdelar. Internet finns nu tillgänglig i ögonlinser och med en snabb blinkning kan man finna nästan all information man önskar.

Handlingen inleds med att en präst från en katolsk församling sprängs av en brevbomb. Polisinspektören Ferguson och hans partner, roboten Skullcrusher a.k.a. Skulk, får ett svårt mord att lösa. För att ta reda på vem som kan ha haft ett motiv blir de tvungna att ta kontakt med prästens församling, människor som inte vill bli uthängda som kristna. Förtroendet mellan religiösa församlingar och staten har skadats svårt i och med den förföljelse som skedde under Faith Wars, samt att poliserna själva måste kämpa mot sina egna fördomar mot de troende.

Det är en intressant handling som har upp många viktiga aspekter, bland annat bibelns budskap, skapelsen enligt gud vs. enligt modern forskning, vilka som kan anses ha själar, vilka som anses ha rättigheter i samhället. Samtidigt som boken är väldigt filosofisk är den också skapt som en deckare, med en gåta att lösa vilket kulminerar i slutet i ett par intressanta sista-sidor.

Cirkelns åsikter om boken skilde sig ganska mycket, så här såg betygen ut:

Jag gav den en 3,5 av 5 möjliga. Det som drog ned betyger var den ganska händelselösa biten i mitten och att det var en deckare, men det som var positivt var att den ändå hade vissa bitar som var fullspäckade med action. Och så utspelade den sig i Edinburgh, Skottland, vilket var ett stort plus... och så gillade jag karaktären Skulk. Det var en välskriven bok som var enkel att hanka sig igenom (till skillnad från vissa andra sf-böcker....) och jag skulle kunna tänka mig att läsa fler böcker av samma författare.

O gav den en 3,5:a och jag är fortfarande inte riktigt införstådd i motivationen

N gav den en slät 2:a med motiveringen "deckargenrén föll inte i smaken, mitten var något händelselös, obskyr 'near future' irriterar".

F gav den 1,5 och tyckte den var meningslös.

J gav den 2,5 med motiveringen "ingen sense of urgency i slutet".

S gav den en generös 4 pga att han rekommenderar den för andra (se varför här).

K gav den 2,5 med motiveringen "gick å läsa, men skulle inte läsa om".

Nästa bok som cirkeln skall läsa blir den gamla klassikern Övärlden av Ursula LeGuin. Stay tuned!

SF-bokcirkeln: Alan Campbell - Scar Night

Till dagens möte hade SF-bokcirkeln beslutat sig för ovanstående titel, och vilket lyckoval detta var! Eller var det verkligen det? Beroende på vilken cirkeldeltagare man frågar så var åsikterna rätt så spridda, allt från min generösa femma som sedan blev en fyra och en halv, från en annans väl övervägda 2:a. Så vad är den omtvistade Scar Night då? Jo, tänk er Deepgate, en stad hängandes i kedjor över en mörk abyss. Tänk er Dill, 16-årig ängel, den siste ängeln i Callis, den store ängeln, ätt och Rachel, en s.k. "spine", dvs. yrkesmördare som sätts till att beskydda och lära honom om strid. Blanda in psykopatmördare, kemisk stridsföring, sniglar, en ung man som strävar efter att bli vuxen och vill träda in i sin döde fars fotspår, en något äldre ung kvinna som plågas av känslor som hon vill bli av med, en far som vill hämnas sin dotter... Sätt in allt detta i en fantasybok, eller snarare genrén steampunk, fantasy som utspelar sig i en värld av teknologi på ångteknikens nivå (om jag förstått detta rätt).

Då har ni Scar Night.

Detta var nog den bästa boken hittils i SF-cirkeln och det hamnar snabbt på min lista över "bästa böcker detta år" tillsammans med Fördjupade studier av katastroffysik av Marisha Pessl. Den hade en mörk, ödesmättad stämning, episka strider, romantik (eller åtminstone något som kan leda till romantik), STOR humor, den var välskriven och engagerande...

Andra åsikter om boken, som jag dock till viss del kan förstå, är att den hade stereotypa karaktärer, stundvis förutsägbar handling (inte så mycket, tyckte jag) och för de mer teknikintresserade föll den nog helt enkelt på det faktum att den inte förklarade tekniken bakom den hängande staden nog mycket. En del tyckte det var svårt att se staden framför sig. Jag kunde dock föreställa mig stridscenerna framför mig, och det är så sällan jag lever mig in i böcker på så sätt, så jag tror att det väger upp det ändå. Den fick en 4,5 av mig, tre 4, en 3, en 2. Sen så saknar vi förstås två bedömningar, men de får rapportera in senare om de önskar!

SF-bokcirkeln: Mary Gentle - Grunts

Senaste boken till SF-cirkeln kommer mer än en vecka efter cirkelns senaste möte. Tyvärr på grund av att jag inte kunde läsa mer än small bite sizes utan att gäspa from time to time... (oj, är min svengelska på väg att bli värre?)

Grunts handlar om en värld inte helt olik Tolkiens om än med flera viktiga skillnader... The Dark Horde, the dark lords armé, består av orcer med marinutbildning... Föreställ er de ändlösa skämten om orcer med vapen av olika slag, gångra det med tusen, så har ni boken i ett nötskal. Den är härligt vitsig och när man tycker att Mary Gentle har nått taket på sin humor slår hon till med nya höjder... Boken handlar om goda och onda väsen som människor, halflings, orcs, dvärgar och alver. Det finns en Dark Lork, en ond necromancer och en god necromancer, bror och syster, som strider mot varandra i den eviga kampen mellan ljus och mörker. The Dark Hordes främsta soldat, Ashnak av Fighting Agaku-stammen, kallas till sin onde härskare där han får i uppgift att hitta det ultimata vapnet för att vinna kriget. Den uppgiften leder honom till halflingbröderna Will och Ned Brandiman, proffesionella tjuvar och bedragare, som är ute efter att stjäla en drakes skatt. Bröderna och Ashnak kommer förstås på fel fot från början, då Ashnak tillfångatar dem och tvingar dem att leda han och hans män till drakens grotta. De anländer till draken och finner skatten, och råkar dessutom finna en förbannelse som förvandlar alla orcerna till *trumvirvel* marinsoldater!

Tråkigt nog har Mary Gentle trots sitt utmärkta koncept lagt in allt för många klyschor för en bok att tåla, och dessutom allt för mycket marinsoldat-handling för min smak. Boken beskrivs som en fantasy med attityd som "moves at a good clip". Det stämmer mycket riktigt att boken har attityd och att den är fartfylld, men ibland blir det faktiskt FÖR mycket fart och för mycket attityd. Trodde inte det var möjligt, men tyvärr är det den bittra sanningen. Boken är full av plötsliga vändningar och för att följa med behöver man alltså vara riktigt på eggen, missar man ett par ord kan man missa något avgörande, och det anser jag vara en faktor som drar ned helhetsbetyget. Man ska kunna läsa en bok snabbt, den ska ge ett bra sammanhang och man ska känna att man har en förståelse av vart boken är på väg. Gentle får för sitt tappra besök en stark trea, för trots förvirringen lyckas hon ändå leverera ett par härliga karaktärer och stor humor.

Vid mötet glömde jag fråga vad de andra gav den för betyg, så vad säger ni andra bokcirklare?

SF-bokcirkel: Eifelheim av Michael Flynn

Bättre sent än aldrig! SF-bokcirkeln träffades den 17 juni för att diskutera Eifelheim av Michael Flynn:

Tom Schwoerin, en matematisk historiker (cliologist) forskar om 1300-talets Tyskland och dess utveckling och bosättningar då han kommer till ett underligt dilemma. En av byarna följer inte det naturliga mönstret av kolonisering och urfolkas under mitten av 1300-talet. Byn som heter Eifelheim är hemvisten för legender och skrönor om demoner och förbannelser, men detta förklarar inte varför ingen någonsin återvänt till byn. Tom fördjupar sig i studierna och gräver fram allting han kan få tag på om Eifelheim, vilket även innebär att han inblandar sin sambo Sharon Nagy, en kosmologist, Judy Cao, en bibliotekarie och Anton Zaengle, en historiker.

Samtidigt varvas nutidens vetenskapliga resonemang med en historia från 1300-talets perspektiv, genom pastorn Dietrich, som en morgon vaknar upp och finner att någonting känns fel. Elektriciteten sprakar i luften och man får stötar av allt metalliskt. Något är på väg att hända, eller har redan hänt, i hans hemby. Några bybor menar att Guds straff har fallit över dem. En storm uppstår ur en klarblå himmel och splittrar varje glas i kyrkans fönster, och Dietrich inser - vad än det är som de väntat på... så har det anlänt.


Eifelheim är historien om mänsklighetens första möte med det utomjordliga, och beskriver på ett välgenomtänkt och strukturerat sätt hur medeltidens människor skulle ha reagerat och hur de skulle tolkat händelserna. Eftersom det på den tiden inte fanns någon benämning för utomjordningar, UFOn, eller andra planeter bebodda av varelser så försökte man förklara allting genom kristendomens ord. Man såg jorden som universums medelpunkt, och allt som skedde gjorde detta på grund av Guds vilja. Det faschinerande med denna historia är hur Dietrich lär sig interagera och relatera till Krenkerna, utomjordingarna, och hur Krenkerna så småningom blir en del av Eifelheims samhälle.

Frågan är -var verkligen medeltidens människor SÅ öppna, givet de inskränkta synsätt och fåtalet redskap som fanns då för att förklara allt vetenskapligt? I think not. En sak som boken också faller på är hur "naturligt" alla nya tekniker förklaras, och hur "lägligt" det var att pastor Dietrich var så lärd inom grekiskan att han kunde förklara Krenklarnas kameror genom det grekiska uttrycket photographia.

När det gäller tempo, författarstil och handling då? Tja, det var inte precis en spännande bok. Den var dessutom otroligt svårläst, faktum är att av de fem som kom till bokcirkeln hade enbart två läst ut boken i förväg. Eifelheim hade en sövande ton och saknade totalt medryckande händelser. Dock så fanns det en del karaktärer som jag gillade, bland annat Johannes von Sterne, Krenken som blev Dietrich vän, muraren, Dietrich adopterade dotter Theresia, den passionerade munken Joakim och Herr Manfred, lorden av byn. Och trots de svåra kosmologiska och cliologiska resonemangen så läste jag ju faktiskt vidare, alltså kunde den inte vara så dålig.

En av bokcirklarna hade gett den en fyra, och jag lutade åt en fyra innan jag läst ut den, men nu lutar jag också mot en trea.

Eftersom det är sommartider med semestrar och dylikt har bokcirkeln beslutat sig för att ta ett längre uppehåll till den 5:e augusti, fast för oss som finns i Malmö den 15:e juli kommer vi ha en minicirkel där vi kommer diskutera Terry Brooks - Shannaras ättlingar. Den 5:e augusti blir det Grunts av Mary Gentle. Ser fram emot dessa två böcker!

Nytt för denna vecka...

Är så trött så jag snart rasar i säng, men innan jag gör det så vill jag bara påpeka att jag införskaffat tre/fyra böcker till.

* Johanna Nilssons SOS från mänskligheten (inför bokcirkel på tisdag)
* Neil Gaimans Coraline (bara för att)
* Ellen Kushners The Privilege of the Sword (kvinnor med svärd rockar)

Orkar inte lägga upp bilder just nu så ni får nöja er med tråkig text.

Jo, och så har jag ju beställt Eifelheim av Michael Flynn till SFcirkeln.