Kristina Hård - Alba

För ett långt tag sen läste jag boken "Alba" av Kristina Hård. Jag har arbetat på en recension ett tag, men eftersom jag varken är utbildad inom litteraturvetenskap eller analytiskt lagd så känner jag att min recension av detta fina verk knappast kan göra det rättvisa. Jag går på min känsla av boken, och försöker beskriva så bra jag kan. (Med reservation för att det var ett tag sedan jag läste den!)

Hård skriver om en dyster framtid där människan tar sig ut i universum på jakt efter nya platser att bo på. Den unga kvinnan Alba följer med på den första expeditionen av en planet, som en del i ett forskningsteam. Hon tillsammans med ett tiotal andra upptäcker efter ett tag att planeten redan är bebodd, och att invånarna inte är så olika dem själva. Efter ett tag står det också klart för Alba att deras forskningsexpedition är mer än bara en kartläggning av planeten, utan förstadiet av en kolonisering.

Inte nog med att "Alba" är Kristina Hårds debutroman, det väldigt bra debutroman. Och varför då?

Historien om kolonisering av nya planeter är inte nydanande, men Kristina Hård målar upp en vacker värld med fantasifulla element som får en att känna sig som om man verkligen är på en helt främmande planet. Och karaktärerna, goda eller onda, har ett djup och en ickestereotyp personlighet. T ex Alba. Förväntningarna är att en kvinnlig karaktär antingen är väldigt empatisk och känslosam eller Stark. Alba är inget av det, på ett sätt är hon distanserad och lugn, och visst är hon modig men hon är inte Stark. Och man måste våga ha karaktärer som inte är hjältar i varje läge.

Som SF är det en utmärkt bok, och jag vill även lyfta fram att Kristina Hård kommer ut med en ny bok snart, en fantasybok som skall handla om troll. Jag kommer springa och köpa omedelbart!

Alba utgavs 2009 på förlaget Kabusa. Den får fyra av fem stjärnor.

Mats Strandbergs "Jaktsäsong"

Höstromantiken fortsätter med buller och bång och nästa man till rakning är Mats Strandberg som med sin debutbok "Jaktsäsong" bjuder på chic lit i Stockholms gayklubbsvärld.

"Jaktsäsong" handlar om tre vänner: straighta Melinda, helyllebögen Magnus och om the brooding vampi.. förlåt, författaren Sebastian. Den handlar om kärlek och vänskap och den snåriga djungeln som är Stockholms dejtingträsk.

Något som rörde mig djupt med denna bok var nog Magnus och Melinda och deras vänskap. Det kändes helt enkelt väldigt äkta. Magnus och Melinda har både goda och dåliga sidor, de är neurotiska, slarviga, hade dåliga självförtroenden och alla möjliga issues, men de är också så himla kärleksfulla och så bra vänner. Älskar också hur otjejig Melinda är och hur hon faller utanför ramen för en stereotypisk chic lit-hjältinna. Slutligen är det intressant att läsa om hur alla myter om bögar och homosexualitet både infrias och krossas.

Boken bjuder också på en hel del påskägg fyllda av underbara Buffycitat... och en eller annan "artistisk" detalj som visar på stor självdistans och humor. (Jag kan tänka mig att Mats satt och skrattade en hel del åt sig själv då han skrev vissa bitar... ;)

Tyvärr så slutade boken litet för snabbt för att jag ska vara helt nöjd och det fanns vissa bitar av historien som jag tyckte kunde fått mer plats (vad sa egentligen Magnus under sin samtalsterapi?). Magnus historia kändes både litet undanskuffad och litet forcerad på slutet. Jag ville ha mer!

Kort sagt är det en jättebra bok (debutbok till och med!) som jag gillar väldigt mycket. Jag gillar också Mats Strandberg som snabbt stigit till graden av favorit för sin underbara humor och buffy-kärlek.

Allt som allt ger jag "Jaktsäsong" en stark fyra och rekommenderar den varmt till alla chic lit-fantaster, Buffyfantaster eller Cirkeln-fantaster (Mats Strandberg har även varit medförattare till Cirkeln - en fenomenalt bra ungdomsbok - som jag skrivit om här), ja, helt enkelt till alla som vill ha en bra bok fylld av humor och romantik. Nuff' said. Read it.

Jasper Fforde - The Eyre Affair

Har väntat ett tag med att skriva om denna bok då jag ibland har litet prestationsångest gällande att recensera böcker jag gillar. Men here it goes!

The Eyre Affair handlar om Thursday Next som arbetar som litterär polis och förhindrar brott mot litterära verk, jagar rätt på piratkopior, försvunna karaktärer och ställer saker till rätta igeni böckernas värld. Året är 1985 och världen är liiitet annorlunda än vad den var för oss andra 1985. Goliath National Bank räddade Storbritannien under andra världskriget och är nu dem som inofficiellt styr England. Krimkriget har hållit på i över 100 år, och verkar inte vara på väg att ta slut på länge. Och någon har på ett mystiskt sätt stulit Charles Dickens originalmanuskript av Martin Chuzzlewit från en utställning i London, helt utan att göra några märken på utställningsglaset, helt utan att lämna någon bild på övervakningskameran. Det blir ett fall för Next, som snart leder henne på en wild goose chase efter brottslingar, samtidigt som hon försöker klura ut vem som faktiskt skrev Shakespears verk och hur hon skall få mannen som hon älskar att gifta sig med henne.

Detta var mitt första möte med författaren Jasper Fforde och jag älskar verkligen hans stil. Det märks att Fforde är ett fan av de stora klassikerna och nämner frekvent Dickens, Austen, Shakespeare, Brontë-systrarna, Poe, etc. och bakar till och med in några av deras karaktärer i storyn. Somliga kanske tycker att det är ett billigt knep för dem som inte har något eget värde att tillföra utan måste leacha på andras verk, men själv tycker jag att The Eyre Affair är en stor hyllning till litteraturen och de brittiska klassikerna. Jag vill själv läsa mer av de stora, och läsa mer av Fforde. Hans bokserie om Thursday Next verkar åtminstone mycket lovande och jag tycker han målar upp en helt fascinerande värld, för att inte tala om en mycket fyndig historia.

Det enda man kan säga som inte är helt positivt är att jag var litet besviken på slutet, där jag tycker Fforde knyter ihop säcken alldeles för fort för varje story line. Därför för boken bara en fyra. Och den får en trea på romantikskalan eftersom jag tycker mig sakna litet something something (hoppas det kommer arta sig i nästkommande delar!)...

Sist, a few words of caution:
Er som är begåvade med stor kunskap om Storbritanniens historia inser ganska snabbt att historiska fakta och övriga saker och ting inte riktigt stämmer i denna bok. Vilket är meningen. För min del så hade jag endast en liten hunch om att något inte riktigt stämde så jag googlade upp faktat varpå jag tidigt insåg att boken innehåller en massa tokigheter som annars hade smygit förbi mig obemärkt. Så jag rekommenderar för alla intresserade men inte helt kunniga inom brittisk historia - check your facts! :)

SF-bokcirkeln: Alan Campbell - Scar Night

Till dagens möte hade SF-bokcirkeln beslutat sig för ovanstående titel, och vilket lyckoval detta var! Eller var det verkligen det? Beroende på vilken cirkeldeltagare man frågar så var åsikterna rätt så spridda, allt från min generösa femma som sedan blev en fyra och en halv, från en annans väl övervägda 2:a. Så vad är den omtvistade Scar Night då? Jo, tänk er Deepgate, en stad hängandes i kedjor över en mörk abyss. Tänk er Dill, 16-årig ängel, den siste ängeln i Callis, den store ängeln, ätt och Rachel, en s.k. "spine", dvs. yrkesmördare som sätts till att beskydda och lära honom om strid. Blanda in psykopatmördare, kemisk stridsföring, sniglar, en ung man som strävar efter att bli vuxen och vill träda in i sin döde fars fotspår, en något äldre ung kvinna som plågas av känslor som hon vill bli av med, en far som vill hämnas sin dotter... Sätt in allt detta i en fantasybok, eller snarare genrén steampunk, fantasy som utspelar sig i en värld av teknologi på ångteknikens nivå (om jag förstått detta rätt).

Då har ni Scar Night.

Detta var nog den bästa boken hittils i SF-cirkeln och det hamnar snabbt på min lista över "bästa böcker detta år" tillsammans med Fördjupade studier av katastroffysik av Marisha Pessl. Den hade en mörk, ödesmättad stämning, episka strider, romantik (eller åtminstone något som kan leda till romantik), STOR humor, den var välskriven och engagerande...

Andra åsikter om boken, som jag dock till viss del kan förstå, är att den hade stereotypa karaktärer, stundvis förutsägbar handling (inte så mycket, tyckte jag) och för de mer teknikintresserade föll den nog helt enkelt på det faktum att den inte förklarade tekniken bakom den hängande staden nog mycket. En del tyckte det var svårt att se staden framför sig. Jag kunde dock föreställa mig stridscenerna framför mig, och det är så sällan jag lever mig in i böcker på så sätt, så jag tror att det väger upp det ändå. Den fick en 4,5 av mig, tre 4, en 3, en 2. Sen så saknar vi förstås två bedömningar, men de får rapportera in senare om de önskar!

Ellen Kushner - The privilege of the sword

Katherine Talbert är en ung flicka som längtar till den dagen hon introduceras till societeten. Hon vill ha en elegant klänning med långt släp och med detta blända alla sina friare genom att göra en dramatisk entré via en lång, ståtlig trappa. Men ett brev av hennes galne morbror, greven Tremontaine, omkullkastar alla hennes planer. Katherines familj erbjuds en riklig belöning om hon flyttar till hans hus i Riverside där hon under sex månaders tid skall fokusera på att lära sig hantera ett svärd.

För sin familjs skull tackar Katherine ja, och kastar sig in i ett äventyr där regler är till för att brytas. Morbrodern är ökänd i staden för att ha promiskuösa fester där män kopulerar med män, och han är även känd för att vara en stor nagel i ögat till många politiker och stadsmän som försöker driva igenom olika reformer. Greven Tremontaine har nämligen oortodoxa värderingar om män och kvinnor, och är populär bland de andra oliktänkande, men för Katherine som är uppväxt i ett gudsfruktigt hem där man sätter värde i saker som dygd, hårt arbete, och liknande, krockar dessa två världar totalt.

Katherine tvingas till sin förfäran klä sig i manskläder och hon får även en hård tränare som lär henne svärdskonsterna. Desto längre tid hon vistas bland innevånarna i Riverside, desto mer lär hon känna sin morbror och de människor han har omkring sig. Hon blir vän med den jämnårige pojken Markus, och tillsammans utforskar de Riversides hemligheter.


Jag upptäckte när jag läst halva boken att The privilege of the sword faktiskt är den andra boken av två om staden Riverside och greven Tremontaine, men jag tror de är rätt så självständiga böcker vilket gjorde att jag kunde läsa denna utan förförståelse. Boken handlar om hur en ung kvinna finner sin egna vilja och sin sexualitet i en tid där det praktiskt taget inte fanns självständiga kvinnor, något som gör hela storyn otroligt fascinerande. Den handlar också om de män som dras till män och kvinnor som dras till kvinnor, och låter en först uppleva det som en utomstående observatör, sedan inuti huvudet på människor som experimenterar eller funderar över sin sexualitet.

Kushner behandlar det hela med en stor nypa humor och rappa kommentarer, och lyckas även leverera en hel del bra poänger. Totalt får boken en stark fyra av fem möjliga och en fyra på romantikskalan. Nu måste jag bara läsa den första boken också, Swordpoint!

Neil Gaiman - The Graveyard book

Igår läste jag ut denna rara lilla bok som tydligen är tänkt som barnbok (antagligen för litet större barn). Den handlar om pojken Bod, kort för Nobody Owens, som bor på en kyrkogård och uppfostras av spöken. Bods föräldrar dog när han var jätteliten och Mannen Jack är fortfarande där ute, jagandes efter honom.

Som spädbarn kryper Bod från huset med mördaren Jack i fotspåren, in på kyrkogården där han genast blir omhändertagen av Mr och Mrs Owens, som dog någongång före 1900-talet. Bod får kyrkogårdens frihet vilket innebär att spöken blir solida för honom, att han kan slinka genom väggar, spöka och bli osynlig (tja... med litet övning). Bod är även skyddsling åt den mystiske mannen Silas, en varelse av natten, varken död eller levande...

Tillsammans hjälps Silas och paret Owens åt att uppfostra Bod, och allt eftersom åren går lär sig Bod allt om människorna som bor på kyrkogården, som Mother slaughter och den uråldriga Indigomannen. Men då han blir större inser han också att han saknar sällskapet av levande människor, men kan han våga ge sig ut i världen igen?


Denna bok lästes relativt snabbt och från början var jag litet skeptisk till bilderna. "En bilderbok!" tänkte jag... "jag kanske inte riktigt är rätt målgrupp?" Men jag kom över min paranoia och läste vidare och storyn växte i takt med Bod. Livet på kyrkogården verkade så mysigt, så inbjudande och intressant. Tänk vilken underbar värld det vore om man faktiskt kunde lära sig saker från de döda? Jag undrar hur vi skulle se på historien idag, om alla som faktiskt varit med om det kunde berätta sin sida av storyn.

Neil Gaiman har en förtjusande förmåga att skapa inbjudande, men ibland också skrämmande, världar som jag bara vill kliva rakt in i genom boken. Neverwhere var i alla fall så, och Stardust med. Han har också en talang för underliga varelser och skarpa karaktärer som liksom formar sig själva tills de kommer till liv. Mr Frost var en sådan karaktär, och även Liza.

Bäst av allt var förstås slutet. Då myste jag som bara Fior kan!

Denna bok får en stark fyra samt en svag trea på romantikskalan.

Ray Kluun - En sorts kärlek

Månadens bokcirkelbok är alltså denna kritikerrosade självbiografiska debut. Namnen är utbytta och vissa incidenter och personer har tonats ned och omarbetats, men grundhistorien är densamma. Det äkta paret Sten och Carmen lever ett till synes perfekt liv i Amsterdams innekrets. De har båda välbetalda jobb, en söt liten dotter och exklusiva vanor. Vad Carmen inte vet - eller blundar för - är dock det faktum att Sten är notoriskt otrogen, ett problem som dras till sin yttersta spets då de en dag får beskedet att Carmen lider av en aggresiv slags bröstcancer där chansen att överleva är mycket liten. Deras bekymmerslösa liv byts ut mot ständiga sjukhusvistelser och emellan dessa jobbiga episoder försöker de leva sitt liv som om inget hade hänt. Men, som Sten säger, det är Kärlek i Cancerns tid. "Och vad betyder det?" kanske ni undrar? Läs så får ni se...!

Detta är en rätt så provocerande bok med en tydlig Holländsk världsbild, dvs 'Ja till dödshjälp' och något snedvriden jämnställdhet (bokcirkelns åsikter). Det som drev mig framåt i läsandet var till stor del ilska och sorg, jag äcklades av Sten och led med Carmen. Samtidigt var det otroligt fascinerande att vara i huvudet på 'the bad guy' och se hans sida av saken, för man inser verkligen att allting är inte så svart och vitt som man tror. Det kanske låter som jag försvarar hans beteende men det gör jag inte. Jag har dock en större förståelse nu för vad som kan hända, och främst hur det måste kännas för den friska parten i ett förhållande att hela tiden ta hand om någon och måsta försaka sig själv och sina behov. Skuldkänslorna man går igenom, sorgen och inte minst tröttheten.

Jag är otroligt glad över att jag fick denna bok (Tack Hanna!) och jag kommer sent att glömma allt tänkvärt som kommit av den. Jag har funderat massor kring rätt och fel när någon blir dödssjuk, vad som egentligen händer i en familj när detta sker och hur äkta kärlek egentligen ser ut. Det är en läsupplevelse som jag rekommenderar alla. Den får en stark fyra och en trea på romantikskalan.

Nevil Shute - Fem svarta höns

Fem svarta höns a.k.a. A town like Alice är en klassiker från 50-talet av Nevil Shute. Boken utspelar sig efter andra världskriget och handlar om den unga brittiska kvinnan Jean Paget som under sin ungdom var en krigsfånge på Malacka-halvön. Jean är baserad på en verklig kvinna som tillsammans med en grupp engelska kvinnor på Malacka (side note: i verkligheten utspelade det sig i Sumatra) tillfångatogs av fienden, japanerna. Japanerna hade ingen aning om vart de skulle förfara de kvinnliga krigsfångarna, vilket ledde till att ett konstigt arrangemang upstod där kvinnorna och deras fångvaktare gick från by till by i över två år, i väntan på ett permanent kvinnligt fängelse som aldrig kom. Över två tredjedelar av gruppen dog av sjukdomar och utmattning, och på vägen mötte de .

Boken börjar ett par år Jeans återkomst till England, då hon kontaktas av advokaten Noel Strachan. Strachan berättar att hon kommer ärva en förmögenhet av sin morbror, och att han enligt avtalet med morbrodern skall förvalta hennes förmögenhet tll den dagen hon fyller 35. Jean skall till dess leva på ett väl tilltaget årligt underhåll, vilket innebär att hon aldrig behöver jobba igen. När Strachan frågar henne vad hon tänker göra med sina pengar och berättar att hon tänker återvända till Malacka, till en by där hon spenderade en viss tid som krigsfånge, och finansiera byggandet av en brunn till byns kvinnor. Noel blir så häpen av detta att han lockar Jean att berätta mer, och det slutar med att hon berättar om den hela långa vandringen.

Bland alla hemska saker som hände under tiden som fånge minns Jean en händelse specifikt. Det var när en australiensk krigsfånge vid namn Joe Harman riskerade sitt liv för att hon och kvinnorna skulle få mat. Han snodde fem svarta höns åt dem, men japanerna kom på honom och straffet för detta blev korsfästelse... Jean återvänder till Malacka fylld av de plågsamma minnena då hon till slut får reda på att Joe Harman överlevde den brutala tortyren. Plötsligt öppnas en dörr för Jean och hon beslutar sig för att åka till Australien och söka upp Joe...

Jag har bara gott att säga om denna bok. För det första älskar jag hjältinnan, en praktisk och modig ung kvinna. För det andra älskar jag historien. Man lever sig in i den direkt, den varma vägen de vandrar, allt elände och misär. Jag ser framför mig hur de kämpade på, från by till by, tills de förvandlats mer till infödingar än till fina engelska damer... För det tredje älskar jag sättet som historien berättas på. Inget storhetsvansinne, inget förskönande, inga krusiduller. Det behövs inte. I de vanliga böckerna jag läser brinner jag alltid av nyfikenhet att få veta hur det slutade. Men i denna bok är slutet inte längre viktigt, även om det faktiskt är riktigt bra, men det är den långa vandringen och Jeans alla kamper som jag vill läsa om. När slutet kom var det tråkigt att sluta läsa, men som tur är finns ju serien kvar att titta på, måste genast fixa hem!

En stark fyra och en tvåa på romantikskalan.

Sidenote: Fem svarta höns påminner mycket om Törnfåglarna, som utspelar sig runt samma tid och till viss del i samma miljöer. Kan detta bero på att de är båda australienska författare? Är det så att de skriver på ett särskilt sätt? Tål att undersökas...

Stephenie Meyer - Om jag bara kunde drömma

Så har jag äntligen sällat mig till skaran av tusentals bokbloggare som skriver om Twilight-serien. Men jag inte tänker upprepa handlingen för er då ni säkerligen fått den återberättad en sådär trettiosjutusen gånger. Istället tänker jag fokusera på bokens kvalitet och författarens förmåga.

För att vara en internationell bestseller så hade jag förväntat mig så mycket mer än vad jag fick. Första delen av boken hade visserligen ett stort sug i sig, man trillade verkligen in i Bellas förälskelse och led med henne, men efter ett tag mattas förälskelsen ut - åtminstone i mitt huvud, och jag inser till min förfäran att boken saknar det där drivet som hör till en bra story, som får en att bläddra vidare och undra "Vad kommer nu att hända?" Den var inte spännande, och det märks att författaren var oerfaren. När intrigen kom igång var det dock något som bet tag i mig och fick mig att fortsätta läsa, men det var inte så intensivt att jag inte kunde lägga ifrån mig den (vilket hände flera gånger).

Det positiva jag kan säga om boken är att den är otroligt vackert berättad. Kärleken lyser fram genom sidorna och får mig att bli alldeles mör inombords. Sedan älskar jag den hela komplexiteten mellan förälskelse/rädsla för ens eget liv, definitivt unikt i min värld av romantik!
Bara för detta så kommer jag fortsätta läsa serien, men jag känner ingen panik för att jag får vänta på nästa boken på bibblo. Fortsättningen får komma när den kommer, det är ju trots allt inte som om hon har lämnat en stor cliffhanger som får en att springa till bokhandeln. (Varför gjorde hon inte det, egentligen?)

Boken får en stark fyra på romantikskalan och en trea i allmänhet.

Tawni O'dell - Avvägar.

Nu har vår bokcirkel äntligen haft sin första träff, och den första boken vi avhandlade var Tawni O'dell - Avvägar. Boken handlar om den 18-årige Harley som lever med sina tre systrar Amber, Misty och Jodi vid sidan av allfarvägen (därav titeln) i Pennsylvanias bergstrakter, bland nerlagda gruvor och människor som har vapenskåp i stället för bokhyllor i vardagsrummet. Syskonens mor har åkt i fängelse för att hon dödat deras alkoliserade och misshandlande far, och Harley har tagit på sig att bli sina systrars lagliga förmyndare.

Boken börjar med att Harley häktas för mord på en kvinna, och sedan skruvas tiden tillbaka och vi får se en Harley ett par år efter traumat som splittrade deras familj, som har två jobb för att försörja sina tre systrar, samtidigt som han kämpar för att försöker förstå vad som egentligen hände den där natten då hans mor sköt hans far. Och allt eftersom boken spinner vidare vecklas historien ut och Harley börjar förstå att hans systrar döljer mörka hemligheter...

Jag älskade Avvägar, trots att det inte är den slags bok som jag brukar läsa (fantasy/äventyr/romantik/historia). Tawni O'dell är en lysande författare som sveper med en från sida ett. Sättet som hon låter Harley att vara en sån genuin och pur tonåring (som bara tänker på sex och tjejer) är briljant, för att inte tala om alla bifigurerna... Yngsta systern Jodi med sina ständiga listor, arbetskamraten Church... Tawni framställer dem på så oförskönat sätt, att det känns som om de är verkliga människor. Och det skrämmande är, att det skulle de kunna vara... En stark fyra!