There's a truth universally acknowledged...

That a single Fia in possession of an Austen-book must be in want of some reading-time!

Nu har jag äntligen LÄST boken (yes, penguin-varianten) "Pride and prejudice" av Jane Austen, istället för att bara kolla på alla filmversionerna. Och som jag slukade den, jag längtade efter att komma hem och fortsätta läsa! Det har inte hänt mig på länge, så jag tackar Jane Austen för denna läslust.

Men vad tyckte jag då? Jag måste säga - och detta är från botten av mitt hjärta - att boken är otroligt välskriven och väl värd läsning även för dem som (precis som jag) känner till hela historien och troligtvis kan citera stora delar av dialogen från tv-serien. Kanske ännu mer värd läsning pga att man känner till hela historien, om man som jag älskar karaktärerna som jag. Det känns lite som att komma hem, det är välbekant, hjärtligt och otroligt romantiskt.

Vad som förvånade mig var humorn. Jag har inte sett PnP som en humoristisk historia (visst, tv-seriens Mrs Bennet är rätt rolig, men det trodde jag var vinklat och förstorat), men det är stundvis riktigt dråpligt roligt. Kanske mer så eftersom man känner karaktärerna och känner med dem. Det överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Läs, om du inte har hunnit göra det än!

El Classico!

Klassiker, klassiker, här har vi klassiker!

Ni har väl inte missat att Therese på Dantes bibliotek har utlottning av klassiker. Skriv i kommentarfältet och berätta varför du önskar få just den klassikern du önskar få, så kanske DU blir den lyckliga vinnaren!

Själv så önskade jag mig H.G. Wells The Time Machine. Jag älskar genrén steampunk som originerar från de stora 1800-tals tänkarna Wells, Jules Verne, Mary Shelley m.fl. Älskar också Warehouse 13, tv-serien som flörtar med steampunkgenrén och även har med sin egen version av H.G. Wells. För att undvika spoilers för de oinsatta så tänker jag inte berätta mer. Se serien själva! ;)

Jasper Fforde - The Eyre Affair

Har väntat ett tag med att skriva om denna bok då jag ibland har litet prestationsångest gällande att recensera böcker jag gillar. Men here it goes!

The Eyre Affair handlar om Thursday Next som arbetar som litterär polis och förhindrar brott mot litterära verk, jagar rätt på piratkopior, försvunna karaktärer och ställer saker till rätta igeni böckernas värld. Året är 1985 och världen är liiitet annorlunda än vad den var för oss andra 1985. Goliath National Bank räddade Storbritannien under andra världskriget och är nu dem som inofficiellt styr England. Krimkriget har hållit på i över 100 år, och verkar inte vara på väg att ta slut på länge. Och någon har på ett mystiskt sätt stulit Charles Dickens originalmanuskript av Martin Chuzzlewit från en utställning i London, helt utan att göra några märken på utställningsglaset, helt utan att lämna någon bild på övervakningskameran. Det blir ett fall för Next, som snart leder henne på en wild goose chase efter brottslingar, samtidigt som hon försöker klura ut vem som faktiskt skrev Shakespears verk och hur hon skall få mannen som hon älskar att gifta sig med henne.

Detta var mitt första möte med författaren Jasper Fforde och jag älskar verkligen hans stil. Det märks att Fforde är ett fan av de stora klassikerna och nämner frekvent Dickens, Austen, Shakespeare, Brontë-systrarna, Poe, etc. och bakar till och med in några av deras karaktärer i storyn. Somliga kanske tycker att det är ett billigt knep för dem som inte har något eget värde att tillföra utan måste leacha på andras verk, men själv tycker jag att The Eyre Affair är en stor hyllning till litteraturen och de brittiska klassikerna. Jag vill själv läsa mer av de stora, och läsa mer av Fforde. Hans bokserie om Thursday Next verkar åtminstone mycket lovande och jag tycker han målar upp en helt fascinerande värld, för att inte tala om en mycket fyndig historia.

Det enda man kan säga som inte är helt positivt är att jag var litet besviken på slutet, där jag tycker Fforde knyter ihop säcken alldeles för fort för varje story line. Därför för boken bara en fyra. Och den får en trea på romantikskalan eftersom jag tycker mig sakna litet something something (hoppas det kommer arta sig i nästkommande delar!)...

Sist, a few words of caution:
Er som är begåvade med stor kunskap om Storbritanniens historia inser ganska snabbt att historiska fakta och övriga saker och ting inte riktigt stämmer i denna bok. Vilket är meningen. För min del så hade jag endast en liten hunch om att något inte riktigt stämde så jag googlade upp faktat varpå jag tidigt insåg att boken innehåller en massa tokigheter som annars hade smygit förbi mig obemärkt. Så jag rekommenderar för alla intresserade men inte helt kunniga inom brittisk historia - check your facts! :)

SF-bokcirkeln: H.P. Lovecraft - At the mountain of madness

Vår bokcirkel valde denna gång att förkovra oss i den stora skräckmästaren H.P. Lovecraft.  Tanken bakom att läsa skräck kom nog ursprungligen från J, men gruppen har också tidigare läst en annan "skräckis", Dracula av Bram Stoker, som var en stor succé. Det är ju självklart inte heller alldeles svart och vitt mellan skräck och fantasy eller science fiction, och dessutom är vi nog alla rörande överens om att klassiker (även inom genrér som snuddar in på sf/fantasy) bör läsas. En del hade läst Lovecraft tidigare men för de flesta tror jag Lovecraft var en ny bekantskap. Så, nu är frågan - fungerade det eller floppade det?


Valet av At The Mountain of Madness gjordes av J, som förklarade för oss att det är en av de få av Lovecrafts längre noveller. Den handlar om en grupp forskare som reser på en expedition till sydpolen för att borra och söka rester av förhistoriska djur och växter, men när de väl kommit fram så börjar de bit för bit att upptäcka mystiska formationer i berggrunden, tills de en dag upptäcker perfekt bevarade exemplar av flera miljoner år gamla varelser, varelser som funnits på jorden långt före allt annat liv. Expeditionens andra grupp finner också ett gigantiskt berg, där fler varelser återupptäcks begravda i snön. Men så tystnar all radiokontakt, och den första expeditionen måste nu bege sig upp i bergen för att leta reda på sin försvunna grupp...

Lovecraft skrev denna bok 1936 och den räknas som en del av Cthulu-mytologin. Här får man reda på en hel del historisk bakgrund till Cthulu, The Elders och även vart snömannen kom från, vilket jag tycker är rätt fascinerande och intressant. Vad som är mindre fascinerande och dock väldigt väntat är att Lovecraft skriver dock som (ursäkta uttrycket) han har fått en sopkvast uppkörd någonstans. Texten är formell och mycket stel, åtminstone i de tre första fjärdedelarna av boken. Därtill referar han till de stora upptäckarna av sydpolen och mycket lyckas beskriva saker som borrning, geografi, bergslag och förhistoriska upptäcker med de mest invecklade obegripliga uttrycken. Han drar sig inte heller för att använda översvallande beskrivningar av utseendet både på varelserna som expeditionen finner samt berget, beskrivningar som man tappar bort sig i tills man blir ännu mer förvirrad. Med andra ord, motsatsen till målande beskrivning. Detta till trots blev jag efter ett tag fängslad av historien och entusiastisk med hjälten då han finner mer och mer bevis för sina teorier (så det gäller bara att ge Lovecraft ett par chanser innan han växer på en).

 Vad tyckte då gruppen om boken? Jo, boken till ära så förklarade både CG och S att boken är K-märkt och inte kan betygsättas. Således beslutades det för att vi skulle skapa en egen betygskala efter vårt eget tycke, och den blev så här:

 CG: K-märkt alternativt en 15:5:a.
Jag: Den är söt, mysig och luktar inte illa.
N: Det är helt klart en standardmjölk.
F: Det är en Jess!
S: 6,8? Alternativt 1001001 (skulle det vara med på din poängställning eller har jag kladdat till det?)
J: Det är en ramlösa kaktus.
Så vad betyder det hela...? Ja, det får ni väl fråga mina bokcirklare om... :)

Day 10 – Favorite classic book

Om jag hade läst Stolthet och Fördom istället för att bara se filmen skulle jag kanske ha dragit till med den, men så är tyvärr inte fallet. Har dock läst Northanger Abbey, som visserligen är jättebra, men inte min favorit.

Of the top off my head skulle jag nog dra till med Bram Stokers Dracula. En annan bra klassiker är också Nevil Shutes Fem svarta höns. Så här skrev jag om den:

"För det första älskar jag hjältinnan, en praktisk och modig ung kvinna. För det andra älskar jag historien. Man lever sig in i den direkt, den varma vägen de vandrar, allt elände och misär. Jag ser framför mig hur de kämpade på, från by till by, tills de förvandlats mer till infödingar än till fina engelska damer... För det tredje älskar jag sättet som historien berättas på. Inget storhetsvansinne, inget förskönande, inga krusiduller. Det behövs inte. I de vanliga böckerna jag läser brinner jag alltid av nyfikenhet att få veta hur det slutade. Men i denna bok är slutet inte längre viktigt, även om det faktiskt är riktigt bra, men det är den långa vandringen och Jeans alla kamper som jag vill läsa om. När slutet kom var det tråkigt att sluta läsa, men som tur är finns ju serien kvar att titta på, måste genast fixa hem!"

Philip K Dick - Do androids dream of electric sheep?

Året är 2012 och världskriget har dödat miljoner människor och utrotat de flesta djurraser på jorden. Människan har sökt sig till nya världar och de få som stannar kvar försöker bygga upp världen och djurriket igen. Mänskligheten har kommit långt i sin utveckling och man har nu byggt androider som är så lika människor att det är praktiskt taget omöjligt att skilja dem åt. En del androider är så mänskliga att de inte ens vet om att de är androider.

Rick Deckard är en officiellt sanktionerad bounty-hunter som jagar rätt på förrymda androider och "pensionerar" dem. På hemmafronten kämpar han med en deprimerad fru och i sitt arbete försöker han göra sitt bästa så att han en dag kan uppnå den stora drömmen - att köpa ett levande djur. De hade en gång ett levande får, men då detta dog sköljde skammen över honom och han köpte istället ett elektriskt får, designat till att se likadant ut som det fåret som dog. Han och hans fru försöker uppnå ett lyckligt samliv genom att programmera in sinnesstämningar för varje tillfälle. Vad sägs om  Duktig Fru, stolt och uppmuntrande? Eller Duktig agent?

Tillvaron är inte så bra och människor söker tröst på olika vis. En del genom känsloboxen, en del genom att sammanlänka sig med Mercer, en man som många ser som en högre stående varelse. Mercer har många livsråd och verkar se det innersta väsendet i varje människa. Han förstår och förlåter allt. Men är han verklig? Och vem är egentligen mänsklig, innerst inne? Vad gör oss till människor? Är det att vi är av kött och blod? Eller att vi kan känna empati? Och isåfall, vad är då de människor som inte kan känna empati?

Denna bok är inspirationen för filmen Blade runner, som jag faktiskt inte sett ännu. Den är fullkomligt lysande i sin beskrivning av den postapokalyptiska världen - bortsett från ett par saker som enkelt kan förklaras. I denna nära framtid finns många högteknologiska saker som flygande bilar, känsloboxar och laserpistoler, men för att kunna kontakta sitt jobb måste Deckard springa och ringa från en telefonkiosk. (Boken skrevs under 60-talet, då var mobiltelefonen inte påkommen ännu.) Faktum är att boken andas en äldre tid, mentaliteten hos människorna är som på 60-talet, eller möjligtvis början av 70-talet. Det är fortfarande inte helt okej att en man och en kvinna är sambos, t ex. Dessa små "quirks" är dock bara roliga. Det här är trots allt Philip K Dicks framtidsversion för 50 år sedan, och visst har det en stor relevans idag, även om det nu ser litet annorlunda ut. Då trodde man att en atombomb skulle förstöra världen, och att vi alla skulle leva i radioaktivt damm. Nu har vi ett annat hot i form av miljöförstöring, vilket tas upp av Socialistsimon i detta inlägg. Same shit, different name.

Mitt betyg av denna sci-fi klassiker blir utan tvekan en femma! Läs den!