The Difference Engine

Lagom till Steampunkfestivalen har jag passat på att läsa in mig på boken som sägs givit upphov till steampunk som genre - "The Difference Engine". Skriven av William Gibson, författaren till "Neuromancer", och Bruce Sterling (känner inte till någon mer känd bok av honom).

Boken följer Edward Mallory, Sybil Gerard och Lady Ada Byron genom ett alternativt London under 1850-talet, ett London där Charles Babbages analytiska maskin har blivit en verklighet och banat väg för utveckling av olika tekniker och forskning inom många områden. London styrs av Lord Byron som backas av the rads, ett parti för industriella framsteg. Så kallade savanter, experter inom olika ämnen, har fått hög status och Mallory är en sådan. Men allt är inte en dans på rosor i vetenskapens namn. När Mallory återvänder till London från en upptäcksresa i Wyoming får han reda på att hans forskarkollega blivit mördad. Han blir också själv vittne till en attack mot Lady Ada Byron, och får hennes förtroende att vakta en mycket dyrbar ägodel, ett gäng hålkort. Det visar sig att hålkorten är mycket mer eftertraktade än han anat, och han upptäcker att han tagit sig vatten över huvudet. Men är man en gentleman så är man.

Först och främst måste jag säga att bokens alternativhistoria kändes liiiite luddig för mig, men det är nog mitt eget fel för jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med hur de politiska skeendena varit under den industriella eran och hur långt Storbritannien imperium sträckte sig under dess stormaktstid. Visst reagerade  jag över ångteknologin samt över de mest uppenbara ändringarna som att det skulle finnas datamaskiner på 1800-talet och att Texas skulle vara ett eget land. Ångteknologin hade de lekt en hel del med, och jag gillade verkligen hur man såg upp till experterna inom olika områden, s.k. savants. 

Det jag tror man vill säga med denna bok - om man vill säga något alls annat än att ångteknik är cool - är hur futilt det är att se upp till en överklass som inte gjort någonting vettigt för att förvärva sin titel, utan bara fötts in i ett liv av lyx. I boken så hade de lorder som satt i överhuset och styrde inte kunskap om den teknik som de skulle förfoga över, exempelvis utsläppen i tunnelbanan. Det illustrerades genom den stora stanken som övermannade London under en stekhet sommar, vilket sades orsakats av dåliga ventilationer vilka godkänts av en tekniskt okunnig lord. Samtidigt så kommer det en växande klass av lordar som fått sin titel på grund av sina meriter, vars betydelse blir allt större och större i det växande industriella samhället.

Vad jag tycker var det sämsta med boken var att den är väldigt spretig. Den följde tre personer, varav Mallory kunde sägas vara den centrala, och de tre historierna vävdes aldrig ihop till en på ett bra sätt. Sen så fanns där någon opåkallad sexscen och ett par opåkallade actionscener. Boken känns nog väldigt spretig i det stora hela, karaktärsmässigt men även tidsmässigt. Det finns en viss inkonsekvens i tidsandan, där man kastas från alternativa London till riktiga 1800-tals London och tillbaka så snabbt att man får whiplashskador. Det finns en viss övergripande story om hur Storbritannien utvecklats, men man hade kunnat arbeta mer med feminismens intåg. Man kunde ha gjort någonting med det åtminstone. Men nej. Så denna bok får fet tumme ned.

There's a truth universally acknowledged...

That a single Fia in possession of an Austen-book must be in want of some reading-time!

Nu har jag äntligen LÄST boken (yes, penguin-varianten) "Pride and prejudice" av Jane Austen, istället för att bara kolla på alla filmversionerna. Och som jag slukade den, jag längtade efter att komma hem och fortsätta läsa! Det har inte hänt mig på länge, så jag tackar Jane Austen för denna läslust.

Men vad tyckte jag då? Jag måste säga - och detta är från botten av mitt hjärta - att boken är otroligt välskriven och väl värd läsning även för dem som (precis som jag) känner till hela historien och troligtvis kan citera stora delar av dialogen från tv-serien. Kanske ännu mer värd läsning pga att man känner till hela historien, om man som jag älskar karaktärerna som jag. Det känns lite som att komma hem, det är välbekant, hjärtligt och otroligt romantiskt.

Vad som förvånade mig var humorn. Jag har inte sett PnP som en humoristisk historia (visst, tv-seriens Mrs Bennet är rätt rolig, men det trodde jag var vinklat och förstorat), men det är stundvis riktigt dråpligt roligt. Kanske mer så eftersom man känner karaktärerna och känner med dem. Det överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Läs, om du inte har hunnit göra det än!

SF-bokcirkeln läser... Arthur Machen

 

SF-bokcirkeln tog en lång höstpaus due to flytt, Swecon, semestrar och dylikt. Förra gången läste vi Charles de Lints "Someplace to be flying" och bestämde att nästa författare skulle bli Arthur Machen, den gamle 1800-tals skräckförfattaren som H.P. Lovecraft inspirerades av. Vi valde ut novellsamlingen "Den store guden Pan" och "Det innersta ljuset", anno 1890-talet. Boken innehåller också en essä av Vincent Starret om Arthur Machen, som skrevs 1918. Rent innehållsmässigt så tyckte vi samtliga att båda novellerna var rätt så tama, det var ganska tunnt med skräck även om det byggde upp och blev intressant. Det var nog inte särskilt skrämmande på 1890-talet heller. Däremot kan man tydligt se influenser till t ex Lovecrafts verk med dess psykologiska terror.

Tyvärr finns inte mer att säga om Machen, han kom, han skrev, han glömdes bort. Tydligen av ett skäl.

 

Nästa bok för SF-bokcirkeln blir Kim Stanley Robinsons "2312" som är väldigt hajpad just nu. Påminner en del om Alastair Reynolds "Blue remembered earth" och utspelar sig post-klimatkatastrofen. Ska bli intressant läsning!

 

Carina Burman - Babylons gator

Den kända svenska författarinnan Euthanasia Bondeson och hennes unga protegé Agnes åker på en upptäcksresa till London 1851, året för den stora världsutställningen. Mitt i tumulten på utställningen försvinner Agnes spårlöst, och Euthanasia får uppbringa sina deckartalanger för att försöka lösa gåtan med hennes försvinnande. Till sin hjälp har hon en walesisk polisinspektör av osäker karaktär. Deras ledtrådar leder dem till mörka gränder, där de enda vittnena är tiggare och slinkor som sett för mycket för att bry sig. De upptäcker att någon lämnar ett spår av döda flickor bakom sig, en mördare som med samma lätthet rör sig bland Londons societet som i dess undre värld. Och för att fånga denna mördare måste Euthanasia vara lika flexibel som honom eller henne.

Babylons gator är en deckare, något som för mig är mycket ovanlig läsning. Jag lånade den av en bokcirkeldeltagare. Det var en mycket spännande bok, skriven i modern tid med en gammalsvensk touch. Jag älskar språket, beskrivningarna, de gruvliga scenerna, den envisa men modiga hjältinnan. Hon känns dock något för modernt tänkande för att vara en kvinna på mitten av 1800-talet. Men man får reda på att detta är en kvinna som fått sig själv myndigförklarad och är lika självständig som en man. Traditionerna binder henne inte på samma sätt som den gör andra damer, vilket dock kan göra att hon tar sig sådana friheter som inte den tidens samhälle accepterade. Att vistas ensam med ogifta män, eller att gå utklädd till man, till exempel. Chocking, I dare say!

Jag vet inte riktigt om jag helt köper Euthanasias frimodighet, men för historiens skull så accepterar jag det. För det är en spännande historia och en av de bästa böcker jag läst på länge! Den får fem av fem möjliga!

Elizabeth Bear - New Amsterdam

Sebastien de Ulloa är en uråldrig vampyr som tillsammans med sin protegé Jack Priest reser till den nya världen - eller mer noga - New Amsterdam, för att påbörja ett nytt kapitel i sina liv. I New Amsterdam stöter de på Lady Abigal Irene Garrett, svartkonstnär som är anlitad av den engelska kronan för att lösa brott. Hon är en högutbildad kvinna för sin tid, och väl respekterad bland adelskretsar och dektektiver för sina kunskaper. När någon börjar mörda adelsmän i New Amsterdam är hon snabbt mördaren på spåren, och Sebastien och Jack beslutar sig för att hjälpa henne.

New Amsterdam är en alternativhistorisk bok som utspelar sig under den viktorianska eran, i slutet av 1800-talet, möjligtvis början av 1900-talet, där New Amsterdam (nuvarande New York) fortfarande är en brittisk koloni) och trollkarlar, vampyrer och andra mystiska väsen är verklighet. Boken faller inom genrén Steampunk och Bear bjuder på en underbar uppvisning av tidstypiska tekniker. Jag älskar den viktorianska eran, den är relativt modernt men klassiskt, teknikerna var begripliga, människor var enklare, och det finns många olika manicker och ideologier att spinna vidare på och leka med.

Själva karaktärerna fann jag mig till en början något distansierad till, det var svårt att få grepp om den reserverade Sebastien men desto enklare att älska Jack och hans ungdomliga oförstånd. Jack och Sebastians förhållande är komplext och jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad de känner för varandra, mycket på grund av att Sebastien är så tillbakadragen.

Abby Irene är en äldre dam med ett något skandalöst förflutet och med dryckesproblem, men förefaller ändå vara en sober och anständig kvinna. Det känns inte riktigt som om jag fick nog med insikt i karaktärerna för att förstå dem, men det kan ha något att göra med att jag slalomläste boken under två månader, lade ned den då och då för att påbörja en annan, återvände, lade ned, återvände. Det var inte förrän slutet som jag fick ro nog att läsa ut den och då kom jag fram till att slutet var mycket bra. Eftersom boken var indelad i kapitel som var kortare noveller så var det aldrig någon röd tråd att följa, vilket jag saknade. Det gjorde att jag aldrig kände mig säker på vart historien var på väg, något som jag vill göra i min läsning.

New Amsterdam får en stark trea och en stark trea på romantikskalan.

Elizabeth Gaskell - Cranford

Jag är med i klassiska kvinnor-utmaningen men har liksom lagt den på is, så när jag beslutade mig för att läsa Cranford så var det faktiskt mer för att den nyligen gått på SVT1 som miniserie*...


Cranford är en bok som handlar om en liten by i England i en svunnen tid (1800-tal) vars invånare till stor del är ogifta äldre kvinnor. Först och främst har vi Miss Jenkyns, den stränga och disciplinerade dottern till Cranfords f.d. rektor, och hennes yngre syster Miss Mattie, blid och osäker på sig själv. De är vänner med Miss Pole, Miss Forester och Mary Smith - berättarinnan, som i ödmjuk ton beskriver livet i den blygsamma staden.

Boken berör mig starkt med sina olika historier. Gaskell tar upp saker som för den tiden sågs som otroligt viktiga, och hon betonar också armodet och stillheten och hur kvinnorna på den tiden såg på sina liv och hur de uppskattade de få och små glädjeämnena med större entusiasm än man idag gör. Det är alltid intressant att se det ur ett gammaldags perspektiv, och även om deras liv i stort verkade ganska tråkigt så tror jag de var mer tillfreds med dem än många är idag. Det är inget kostymdrama och påminner mer om Dickens än om Jane Austen. En perfekt bok för regniga höstaftonar. Mitt betyg av den blir därför en stark trea! (Vill du läsa andras recensioner av den? Klicka här.)

* Cranford finns alltså även som en miniserie och även om jag inte hunnit se alla delarna så kan jag säga att den skiljer sig en del från boken. Den fångar dock upp andan som boken är skriven i, och jag kan starkt rekommendera den för alla som älskar historiska berättelser.

Stella Cameron - Sällskapsdamen

Helt ovetandes har jag råkat mig köpa den andra boken i serien Mayfair Square, fast det gör nog ingenting för jag tror delarna är rätt så självstående. På engelska heter titlarna "More and More", "All Smiles", "7B", "The Orphan", "About Adam". Serien utspelar sig på 1820-talet och handlar om alla de olika inneboenden och deras liv och lustar, och förstås om mannen som byggde huset från början, Sir Septimus Spivey. Spivey dog för flera år sedan, men innan han dog så sade han att han aldrig skulle acceptera sina ättlingars beslut att hyra ut rum, för detta var ju något skandalöst enligt honom. Spivey kom därför att spöka i huset och försöker göra allt för att driva ut sina inneboenden.

All Smiles eller Sällskapsdamen, som den heter på svenska, handlar om systrarna Meg och Sibyl Smiles. De är två föräldralösa och fattiga prästdöttrar från landet som är en av flera inneboende i huset Mayfair Square 7 som nu ägs av Lady Hester och hennes son Hunter Lloyd, ättlingar till Spivey. Meg och Sibyls kusin har som enda manliga släkting tagit över deras föräldrars hus, och på grund av att man trodde systrarna skulle vara bortgifta vid detta laget så hade deras årliga inkomst krympt ansenligt. När hon därför får reda på att en Greve Jean-Marc Entanger har kommit till Mayfair Square 17 med sin lillasyster, prinsessan Desiré, söker hon genast jobb där och blir anställd som prinsessans sällskapsdam för säsongen.

Tja, vad ska man säga om boken? Ibland mot slutet kändes handlingen mycket rörig, och då och då kom karaktärerna på att de skulle göra saker - eller för den delen säga saker - som var helt ur deras karaktär. Och vad kan man tycka om en 1800-tals dam som färgar håret, mediterar och kommer i trans? Jag är något skeptisk... och de små inhoppen från Spivey kändes bara onödiga, kunde hon ha skippat honom helt hade jag varit nöjd.

Nej, jag är inte helt såld på boken och den får en tvåa av fem möjliga och en trea på romantiska skalan. Får se om jag trillar över de andra delarna i serien, för jag är dessvärre nyfiken för hur det går för de andra inneboende...