It's Åcan, not Åcannot

Two days before Åcon 8 happened, I fell and broke my ribs (which I don't recommend doing if you're going to a con). But, since I am a very dedicated fan, it wasn't going to stop me from going. It's Åcan, not Åcannot, after all.

The first stretch of the road to Åcon was taking the train to Uppsala.  I was quite immovable, but got a lot of help from strangers on the train. In Uppsala I meet up with Nahal Ghanbari, Anna Bark Persson and later next morning, Maria Nygård. Whenever we four are together, good things happen. We're currently plotting evil schemes planning Kontur while simultaniously running the Swedish tv-series blog Onda Cirkeln with Hanna Svensson and Frida Otterhag (but Frida is AWOL in Japan). We actually kinda signed on to do both of them while in Åland in 2015, so if you're ever in Åland and get an idea -- just go with it, it's probably the best idea in the world!

Thursday morning we took the ferry over to Åland. At the bus we met up with Johan and Linnéa Anglemark, Åka and Ante Davour, Jessica and Tony Elgenstierna, who're mostly all of them in on our Kontur-schemes. We spent the better part of the boat trip to Åland talking about committée-stuff. As one does.

When we got to Åland, the sun was shining, the birds were singing and the sea glistened in the sunlight. It was a good start, and it got even lovelier during the weekend.

The hotel had a nice porch where we sat outside in the sun and drank beer for most of the weekend.
Since Åcon's a semi-relaxacon this means it has a very light program track with a lot of time between items to just hang out, read, explore Åland and drink beer. This suits me very nicely, and worked well with broken ribs.

The first program item was the Guest of Honour speech, where Zen Cho talked about the cloud of ignorance and how accepting that you don't know everything can be a good thing. It was a really good speech and set a good tone for the whole con. Meeting Zen Cho was great, I was immediately star-struck when I saw her at Loncon in the panel with Mary Robinette Kowal about regency fantasy, and I'd read and loved Sorcerer to The Crown. She has a lot of spirit and a contagious laughter.

Tommy Persson and Sari Polvinen had a book-duel, next, which consisted of Sari taking the side of character-driven books and Tommy the side of books with a structure. None of these things are exclusive, yet they can of course lead to very different books. Tommy and Sari landed in the diplomatic consensus that "a good book is a good book", which is all the consensus you need, sometimes.

Early Friday morning I attended Crystal's Impostor Syndrome Workshop. I felt like an Impostor for saying I have Impostor Syndrome (which probably means I have it). It was such a great workshop, Kudos to Crystal for making time for this!

Friday early afternoon I participated in "Marvel's female superheroes" with Kisu Leikomaa, Elisa Wiik and Nahal. Some great things were said. I had a lot of fun and was pleased with the result. I had planned to be in one more program item during the weekend (Wibbley Wobbley Timey Wimey) but ended up in a couple of game shows too, which often happens when Jukka Halme is involved.

The first gameshow I participated was later that Friday, when my team fought against Zen Chos team in "Never Mind the Buzzaldrins" which was a game show where we had to guess the movie from the poster. This seemed easy enough. Except the posters where Polish and very, very artsy (read: had absolutely no connection to the movies). I, Rachel Monte and Tobias Bodlund were named team Amoeba, but quickly renamed ourselves Team Bad Ass. The other team consisted of Zen, Shimo and Merja Polvinen (I think). Their team-name escaped my memory, but not their inevitable victory.

The lovely Candy assisted the game-show host Jukka, and he was a real cutie. I sang to his honour by switching the word "Carrie" to "Candy" in Europes song. It sounded horrible. I'm going to have to make it into a filk.

Saturday meant that I was going to host my first ever panel: "Wibbley Wobbley Timey Wimey". I have always felt the urge Not To Moderate a panel. I really don't think I'm suited for being a moderator. It's just not my thing. But... A while back I wrote something on Facebook a long the lines of "Someone should host  time travel panel! I want to talk about time travel!" So, of course Sini Neuvonen contacted me and asked me to host one on Åland. (Be careful what you wish for!)

I thought that - if I'm ever going to host a panel about anything, it should be time-travel, so I accepted. I recruited Åka, Shimo and Tommy, and prepared a bunch of themes;

* Why do we need temporal mechanics?
* Destiny-schmestiny
* The Blast from the Past
* Are you my mommy?

I thought the panel went ok. I'd prepaired for it months ahead, sent out questions to the panelists and was not very stressed about it at all. Afterwards I had a lot of people come up to me and say they liked it. I hope there will be a next time!

Me and Hanna Svensson, posing with out Time Travel-t-shirts!

There were a "Romance and fantasy"-panel with Zen, Kisu, Tommy and Merja as a moderator. I'm full of admiration of Merja, she's indeed marvellous. Her Brittish accent is very good too!  Tommy quickly stated that he was the token male, and laughter ensued. It was a good panel! I really liked it!

It was followed by "History and writing" with Zen, Shimo, Vesa Sisättö, Petri Hiltunen and Sari Polvinen. It too was a great panel and they even got in a few good points about appropriation too.


The last item of Saturday was the game show "Just a Speculative Fiction Minute" and I was, again, recruited as a contestant. It was improv and that's not really my strong suit so I got out of my comfort zone real quick. It was set up so that I'd get a title and the audience would shout some directives, a theme, a genre and some elements and then I had to review or explain the story as if it was a real book. And in 60 seconds. The first time I got horror and it really, really went bad. I went about it all wrong, trying to tell the horror story instead of getting laughs. I got a few sympathetic laughs, and went with a different approach for the next few ones.

The last one was about a Russian cabaret, Swedish Sharkballs and Vulcanos, and I made up a story about Vulcans in a Russian Cabaret that was hated by the audience (that was Vulcans too), and how they showed their dislike by giving the actors the "Vulcan-Nooooo!" and then sinking them into shark tanks. Thankfully people laughed.

Mikael Teern and Johan Jönsson. Micke seems to be Johan's body guard here. He was making some kind of jedi wave, I think.

The Saturday party was a blast too. So many good friends together at one place is almost always a guaranteed fun night, but I can't stress how lovely it is to be among this exact crowd. Swedish and Finnish Fandom are the best.

Ben Roimola and his wife (sorry, your name escapes me) came up to me and said that I'd been very funny on the game shows, and I was very thankful to them for saying that, even though I felt it couldn't be true (my impostor syndrome acting up). Then Mikko Seppänen and Elisa had read my blog post about the crazy Legend of Tomorrow-theory, and we had a fun talk about that, one fellow tv-addict to another. Then we started talking about Star Trek, and Petri quoted one of the first movie, and I quoted another, and Mikko quoted another, and so on and so forth until one of the persons listening said that it felt like being on a carusel and then getting thrown off and seeing it spinning out of control.

Talking about the beauty of Star Trek is one of those small moments that adds up to the feeling of how much I belong in fandom. Having a program where people are allowed to discuss regency fantasy and romance fantasy in a serious way, is another. I've been called a fake geek girl for liking romance, but here no one judged me. I have gotten used to not even being given the time of the day when talking about Star Trek, but these people not only listen, they accept that I'm every bit as much of a Trekkie as them. They take me seriously. And I love them for it.

Also they're really funny!

My good friend and fellow punster Tero, whom obliged me when I just had to take a pic of him and tweet "The night is dark and full of Tero's". 

I totally loved the con, I loved the program, I loved the people and the atmosphere. It suited me very well. I loved the game shows, even though I felt a bit awkward at times. (And I would go up there again!)

This is just one of the many reasons I'm working on Worldcon 75. Finnish Fandom has been involved in the three greatest cons I've been too, Loncon, Archipelacon and Åcon. We need more people to meet the Finnish fandom and and experience the Finnish cons.

I'm gonna go to Finncon this weekend. I expect it to be an awesome con, too.

The Magicians

I finished The Magicians by Lev Grossman last night. It took me quite a long while to read it, and I have some mixed feelings about it, but mostly good ones. Especially about the ending, which left me wanting more.

The Magicians is about Quentin Coldwater, who finds himself drafted to Brakehills University, a school for Magicians in learning. Q's been feeling depressed lately. Feeling like he doesn't belong. His friends make fun of him for being sucked up in the Fillory books, which -- to be honest -- are kids books. Fillory is a magical place with fairy creatures (very much like Narnia), a place that draws the three Chatwin siblings in and sends them on adventures. Q wished he could escape to Fillory, instead of being stuck in the real world in upstate New York. Then he stumbles upon Brakehills, finds out that magic is real, and finally starting to feel like he's whole again. But he soon finds out that the magical world is a dangerous and hard one, even more so than the mundane world, and everything can turn to shit within the blink of an eye,

Someone described The Magicians as Harry Potter for grown-ups, and that's just what it is. While Harry Potter has a filter of sparkle and twinkle, a sense of wonder, the Magicians has a filter of car exhaust and dirty back alleys. It's original in that sense, makes it feel real. When the magicians are everyday people, it gives the story-telling an edge, or a bit of kitchen sink-realism if you will.

The narrative is a bit uneven, though. It starts out as an exciting tale of discovery, and slumps into the every day school life, and further on looses a bit of steam before the big reveal. It lost me about half way through before I dedicated myself to finishing it and got drawn in again. For those without patience, bear through -- it's worth it. Some might not notice the slump as much as me, but that's because I'm easily distracted.

The big finale was lovely, and the aftermath intriguing. I'll definitely keep reading Lev Grossman's Magician-story.

The Just City

I just read Jo Walton's The Just City, about a group of Platonists whom come together and create a the city Platon imagined as "the just city". They become the masters of the city, and over time they collect young children of ten years of age and begin to educate them in the ways of Platon. With time, they chose which children to be philosophers, and give them golden pins. There is many other different metal pins with different meanings, and it's suppose to represent the soul of the wearer. The iron pin is given to the workers, and the silver pins to others. Everyone is given different chores, and as they reach adulthood they are paired with another of the same caste/class, and they become married for a day. Any children of the marriage are given up to the city, to be cared for as a group by the people of the city, because families are viewed as injust. Sexual relations outside the marriage is considered injust too, as one should love all citizens equally.

It's a mindboggling philosophical experiment, giving modern context to the ancient philosophers ideas. Would Platons Just City be just? Would the humans in the city strive for excellence?

At the same time it has a strong feminist approach, showing the ways women have been treated through time, analyzing what it means to be woman in a world ruled by men and then giving them agency to be their best selves. It does not shy away from womens hardship. It shows rape,  psychological scarring, post partum depression, as well as women failing, women succeeding, women feeling lust or envy. It does all these things, and more, and still I get the feeling the author's not trying to write on our noses, but just has this curiosity and thirst for discussion.

Walton has created this unique setting where gods and robots, time travel and mystical divine intervention coexists,  The main characters are the gods Apollo and Athena, one reborn as a human and one disguised as one, and the women Maia and Simmea, of different times but with equal interest in philosophy, and the Platonistic world. We also get to meet Sokrates.  And robots.

I haven't read anything like this, and I'm not sure I ever will. It's wonderful and great. Read it!

The X Files Classics Volume 1

Efter att ha kikat på nya Arkiv X-miniserien och färdigställt ett blogginlägg om den på Onda Cirkeln  har jag även återstiftat bekantskapen med en gammal vän; de första grafiska Arkiv X-novellerna av författaren Stefan Petrucha och illustratören Charlie Adlard. Novellerna har nämligen släppts i samlingsutgåva 2013 med omslag av Sam Shearon, och efter ett besök på SF-bokhandeln idag är den nu i min ägo. Visst är den vacker!

Detta album innehåller alltså samma noveller som jag läste 1995 och 1996, och som jag fortfarande efter cirka 20 år har väldigt fina minnen av.

Jag kan säkert säga att det är få serier som påverkat mig så pass mycket som Arkiv X. (Skrev bland annat historier om "CBI", Childrens Bureau of Investigation. Episka mästerverk förstås, men jag måste ha förlagt dem någonstans för jag hittade det inte bland mina andra konstnärlig alster.

Novellerna som gjorde starkast intryck på mig var "The Silent Cities of The Mind" där en forskare blir kannibal och börjar äta människor, som han sedan hävdar att han ärvt minnen från, och "Trepanning Opera" om en man som hade en nära döden-upplevelse som ung, och därefter inte är säker på om han bara drömmer att han lever, eller om han lever på riktigt.

Dessa är väldigt välskrivna historier med vackra illustrationer, som håller än idag. Novellerna har samma ifrågasättande narrativ som tv-serien, och samma mystik. Den citerade Lovecraft och ställde djupt existentiella frågor, blickade inåt på människan men även utåt mot rymden, och fick mig som 11-12-åring att börja tänka stora tankar om mänskligheten, universum, vår existens och vad som finns där ute. Arkiv X är utom tvekan medskyldiga (tillsammans med Star Trek The Next Generation samt David Eddings "Sagan om Belgarion") till att jag har utvecklat ett sånt stort intresse för fantastik.

Idag när jag återupptäckte novellerna gladdes jag över hur de grafiska novellerna faktiskt håller efter 20 år, men också över hur roliga Mulder och Scully är. De är rena rama oneliner-maskinerna. Varför hade jag glömt bort det? Also, är ganska säker på att mina brorsor spelade Doom, så detta drog verkligen mig tillbaka till 90-talet ännu mer. Ah, those where the days...

Daggerspell - #1 of the Deverry Cycle

Jill is the daughter of a serving lass and a silver dagger, a man who fights for his keep. When her mother dies, her father Cullyn takes her with him on the road. She grows up learning the tricks of the trade, but she's also gifted with the sight and can see things before they happen, and see the wildfolk, gnomes and fairies, something that frightens her father. One day, she meets Otho, the silversmith, whom gives her a riddle: "If ever you find no one, ask him what craft to take."

Little do she know, the man named no one (Nevyn) is out there, looking for her, and has been for hundreds of years...

Many moons ago, I read this series (almost the whole of it in Swedish), and I completely loved it. When I talked about the series this summer with Hanna, the more we talked, the more we felt like reading it again. And so, we have set up a schedule of one book a month for 15 months. Join us if you want to!

The story, if you're not already aquainted with it, is a sword and sorcerer fantasy inspired by the celtic culture. It tells the tale of prince Galrion, a man touched by magic, and his betrothed Brangwen, her brother Gerraent and their friend Blaen. Three men whom all love the same women, and Brangwen whom herself is destined to become something more than just some mans wife.

It's a tale of love, friendship, betrayal and a debt that has to be repayed, if not in this life then in next. These four characters fates are entwined forever, until they fulfill their destiny.

The first book of the series tells the stories of three lifetimes. Jill's lifetime starts in the year 1045, and the book then gives a flashback to Brangwen's lifetime, 643, and later on Lyssa's lifetime, 696.

I've never been one for sword and sorcerer tales, but a part of what makes this series so great is that is has borrowed the language and settings of a late iron age, early medieval celtic europe. You just fall in love with the environment and the way they talk, and you're pulled into the world immediately.

The magic of Deverry is called dweomer, and it's as simple as it is extraordinary. It's explained beatifully as a sort of sixth sense; The dweomer warning when something's not right, the ability to see beings and other dimensions, the energy that flows between every living thing and the silver threads that connects us. I love it.

Another thing about Deverry is the wyrd. Every man and woman has his or her wyrd, or destiny if you will. It's kind of like the hinduism's reincarnation, which says that the negative and positive kharma in your life dictates what you will become next.

One of my favourite characters of this story is Jill herself. (Perhaps because she reminds me very much of myself.) She's sometimes described as a masculine woman due to the fact that she's tall, walks with long strides, fights and doesn't like dresses and she has her own agency. Still she manages to avoid being a Strong Woman™, the stereotype that say women can only be strong when they've rid themselves of anything feminine. I'd say, Jill's both masculine and feminine. She's cocky, she's awkward, she's curious, scared, happy. She feels lust, she feels all different kinds of emotions. So do most of the men in this story too. I love the fact that Kerr writes the characters this way, showing the range of emotions men and women can have. Sometimes the men just sits down, bawling their eyes out, or shakes of fear. I love the fact that we have these characters that show how gender doesn't have to dictate our behavior and interests.

That being said, I'm afraid the book suffers from a great deal of sexism and violence against women, too. And although there are some great characters, there are also some wincingly badly written characters too, like Brangwen and Lyssa, whom both are completely without agency and mostly are victims of circumstance.

Some spoilerwarning should perhaps be of use here, since I'll talk about the end a bit.

As much as the series is about Jill and the sorcerer Nevyn, I feel that this book is really about Cullyn, Jill's father. In all of his lifetimes, he's been related to, or a man who cannot or should not love, Jill/Brangwen/Lyssa. It's an unclean love and he's a tarnished man. As Gerraent, he's deeply unsettling and discusting, and as Tanyc, he's gone fullblown psycho. As much as I'm repulsed by Gerraent and Tanyc, I cannot feel repulsed by Cullyn even though he loves his own daughter, and sometimes treat her appallingly. His character is deeply flawed, and he makes mistakes, but he learns from them, rights his wrongs and frees himself of his wyrd. As Nevyn thinks in the end; "he'll never see Cullyn as Gerraent again, only as himself".

I feel like the morale of the story is that even though you're destined to do something, it's still your choice. "Can a man change his stars?" asks little William in the movie A Knight's Tale. "Yes, William", his father replies. "If he believe enough, a man can do anything."

Ok, spoilers are gone now.

If you'd like to read more reviews about Daggerspell, I've just found this lovely Daggerspell review series with authors Aidan Moher and Kate Elliott:

Introduction of Daggerspell Reread and Review with Aidan Moher and Kate Elliott
The Daggerspell Reread and Review Part One
The Daggerspell Reread and Review Part Two
The Daggerspell Reread and Review Wrap up

Jag och Oakfairy läser om Sagan om det magiska landet Deverry

Jag har varit "in the zone" och läst och recenserat Incidenten i Böhmen, Sagan om Turid och Sorcerer to the crown, så därför skriver jag detta lite sent omsider. Som Oakfairy har nämnt så tänker vi ge oss på en omläsnings-utmaning, och ni får gärna haka på om ni känner er manade!

Vi återvänder till en av våra gamla favoriter; Katharine Kerrs Sagan om det magiska landet Deverry, en sword and sorcerer-fantasy med keltiska inslag.

Första gången jag läste Deverry-serien var 2008, då jag var nyinflyttad i Skåne. Efter att jag slukat de 12 första delarna på svenska (översatta av Johan Frick som jag numera känner!) rusade jag och köpte bok nr 13 och 14 på på engelska, eftersom de inte skulle bli översatta. Den sista boken kom ett år senare, 2009, och jag köpte den men det blev aldrig så jag läste den eftersom jag började bli lästrött då.

Jag tänkte att det skulle vara kul att börja om och har skaffat alla böckerna på engelska, medan Hanna kommer läsa dom tolv första på svenska. Häng med oss på en magisk resa genom dweomer och wyrdar!

Hämtat från Wikipedia:
Silverdolken (utkommen 1995 på svenska, originalet, Daggerspell, 1986 på engelska)
Safirringen (1995; Darkspell, 1987)
Draktronen (1996; The Bristling Wood (UK), Dawnspell (USA) - 1989)
Häxvargen (1996; The Dragon Revenant (UK), Dragonspell (USA) - 1990)
Alvblodet (1997; A Time of Exile (UK/USA), 1991)
Järtecken (1997; A Time of Omens (UK/USA), 1992)
Hökvingar (1998; Days of Blood and Fire (UK), A Time of War (USA) - 1993)
Korptider (1998; Days of Air and Darkness (UK), A Time of Justice (USA) - 1994)
Storkonungen (1999; The Red Wyvern (UK/USA), 1997)
Blodsfränder (1999; The Black Raven (UK/USA), 1999)
Elddraken (2001; The Fire Dragon (UK/USA), 2001)
Guldfalken (2006; The Gold Falcon (UK/USA), 2006)
(ej på svenska) The Spirit Stone (2007).
(ej på svenska) The Shadow Isle (2008).
(ej på svenska) The Silver Mage (2009) är den sista boken i serien.

Zen Cho - Sorcerer To The Crown

Zacharias Whyte, the Sorcerer Royal of Great Britain, is having a difficult time. Not only is he a freed slave, adopted by the last Sorcerer Royal, and disliked by the very same Society of the Unnatural Philosophers he now leads, but Englands magical stocks are ebbing and everybody blames him for it.

As a way to leave town for a bit, he goes to a school of gentlewitches to give a speech about magic. There he cross paths with Prunella Gentleman, a chockingly pragmatic and forward young lady with a certain talent for casting spells and hexed. She was brought by her father to England from India as a young child. Shortly thereafter, her father died and left her in the care of mrs Dauberney, the owner and headmaster of the school. Prunella one day discovers a family secret, and is at the same time made aware of her caretakers disinterest in her. She decides to make a better life for herself, and turns to Zacharias for help.

This book is a great victorian fantasy-adventure, in the style of Jane Austen, but with dragons and other magical creatures in the style of Naomi Novik. It is a great read, fast paced and witty, full of vivid characters, women with agency, people of different colour. She's lending her voice to the people who were enslaved or colonized by Britain in the 18h century, giving us a side of the story we've never heard before.

She even uses magical abilities as a metaphor for women's issues, when the white men state that "women's bodies are to fragile for magic, that they are too nonsensical to learn thamaturgy", ecchoing the words of that time used in other contexts, when women was told it was unnatural for them to aspire to learn skills and do things on their own.

And then she proves them wrong.

I truly loved this book, and you should all read it!

If my review is not enough to persuade you, here's Anna Bark Perssons review too. Listen to Anna.

Sagan om Turid - Kungadottern

Jag brukar inte ta emot recensionsexemplar längre för att min läsning är väldigt sporadisk och det är få böcker som jag tagit emot som faktiskt blivit recenserade, vilket är trist för dem som skickar ut dem och trist för mig som inte lever upp till förväntningarna. Men när jag fick erbjudandet om att få ett rec.ex. av Elisabeth Östnäs vikingafantasy i young adult-skrud kunde jag inte tacka nej, för den har jag längtat efter att läsa ända sen Elisabeth Östnäs började twittra om att hon skrivit den. Tack Berghs förlag och Elisabeth!

"Sagan om Turid - Kungadottern" är den första boken i en serie som handlar om den unga kvinnan Turid under den sena vikingatiden. I den lilla by där Turid växer upp är tillvaron karg. Turid drömmer om att resa och se världen, men hennes far och styvmor Ingeborg har bestämt att hon snart ska gifta sig och bli drottning. Ingeborg har också bestämt sig för att Turid ska bli en völva, som Ingeborg själv. Saker ställs på sin spets då vintern kommer till byn och svälten härjar, och Turid måste ta makten över sitt eget öde.

Detta är en otroligt välskriven historia. På ett fåtal meningar i första kapitlet lyckas Elisabeth Östnäs inte bara lägga grunden för miljön och tiden utan skapa djupt sympatiska karaktärer. Turid är en underbar ung kvinna med stor vilja, och hon och familjens öden har berört mig djupt. Jag älskar också språket som är enkelt och är vackert och gör att man sugs in i historien direkt. 

Att få läsa om vikingatiden är också efterlängtat! Mer av detta, omedelbums!

Jag kan dock tycka att omslaget är något missvisande, det ger intrycket av att detta är en barnbok men den är knappast lämplig för små barn då den stundvis är ganska mörk och blodig. Jag läste den med stor behållning som vuxen och kan rekommendera den för alla mina vänner, yngre som äldre. Läs!

Incidenten i Böhmen

Min självdisciplin vad gäller läsning har varit otroligt dålig under och efter sommaren, mycket på grund av att så mycket spännande händer på internet! Är fortfarande uppe i varv efter sommarens alla kongresser, och planerar nu framåt för denna höst och nästa års kongresser. Det har tisslats och tasslats på alla sociala medier, det har mailats, det har Facebookats, jag har spammat Twitter med memes. Men jag längtat efter läsningen. Som jag har längtat. 

Efter Archipelacon började jag läsa Thomas Årnfelts Incidenten i Böhmen, som jag köpte på plats på Åland. Jag jagade också ifatt Thomas och tvingade honom signera den åt mig på en fest där. That's how I roll... 

Nu har jag läst färdigt boken! Det blev en väldigt långsam läsning, trots att det var en väldigt tunn bok. Det har absolut inte något med boken att göra, utan beror alltså på min icke-existerande koncentrationsförmåga. Det är snarare bokens förtjänst att jag fortsatte, den var lättläst och spännande och väldigt bra.

Incidenten i Böhmen (som förövrigt är en snygg titel) handlar om Maximilian och hans tjänare Bertuccio som får i uppdrag av inkvisitorerna i Rom att leta rätt på en grupp jesuiter som försvunnit någonstans i Böhmen. De följer jesuiternas spår till en by i Böhmen, tar in på krogen och börjar utforska och förhöra invånarna.

Maximillan träffar Baronessan Magdalen, ägaren till slottet bredvid byn, och blir i egenskap av lågadel inbjuden till att bo hos henne medan han genomför sin utredning. Detta gillas inte av greven von Birgen, som äger grevskapet bredvid och är mitt i ett försök till att uppvakta Magdalen. Maximillian och Bertuccio inser snabbt att något inte står rätt till med von Birgen. Samtidigt börjar mystiska saker hända, en kvinna försvinner, och de hittar nedgrävda lik. Och någon för en vetenskaplig journal där den beskriver olika experiment som den gör med mänskliga försöksobjekt...

Detta är en underbar historia med gotiska drag. Den har delvis en dagboksform, vilket för tankarna till Stoker, Shelley och Lovecraft. Språket känns stilfullt och passande för tiden som det utspelar sig. Jag gillar verkligen karaktärerna Bertuccio och Elsa, vet inte om jag gillar Magdalen, jag får inte riktigt grepp om henne. Maximillian är nog det största mysteriet dock. Bit för bit under bokens gång får vi reda på mer om hans bakgrund, men bara brottstycken som man får försöka pussla ihop till en händelse. Jag gillar hur subtilt saker framställs. Det gäller att inte missa tonlägena i boken, för då riskerar man att tappa viktiga bitar av pusslet.

Detta är en spännande läsning och jag ser fram emot mer av Thomas!

Kleptomania

En bok som börjar med en tågolycka, kanske inte ska läsas då man sitter på ett tåg.  Om samma bok sedan fortsätter in i de djupaste skogarna där trollen och andra farliga väsen lurar, så ska man inte läsa den då man sitter ensam ute i skogen i Norrbottens inland.

Det kan ge en hel del bränsle till mardrömmar. I alla fall om man är Fia. Å andra sidan så kan man, om man är Fia, ibland tycka att det är kul att ryckas med lite för mycket i en spännande historia. ;)

Boken handlar om Linus Kaiser som har levt ett framgångsrikt liv. Han har byggt upp en förmögenhet som "Cornflakeskungen" och skapat en hel flotta zeppelinare som används både i reguljärflyg samt privat. Han var i sin ungdom även den ende överlevande i en tågolycka på som krävde hundratals människoliv.

Dagen har nu kommit för att syna Kaisers räkenskaper, och revisorn Ingra Varg tilldelas uppdraget. Hon upptäcker att där finns vissa oegentligheter i bokföringen och ställer Kaiser till svars. Kaiser, som är döende i cancer, bestämmer sig för att anförtro sin mörka hemlighet till Ingra. Han börjar berätta den besynnerliga historian om tågolyckan, och vad som egentligen hände. Allt eftersom berättelsen fortsätter tar den en mörkare ton, och Ingra förstår snart att hon dragits in i någonting större än dem själva, att Kaiser lurar på en farlig hemlighet som kan kosta honom allt.

Kristina Hårds "Kleptomania" är första delen i serien "Arvet efter Kaiser" som berättar historien om Linus Kaisers liv och hemligheter. Detta är en rungande start på vad jag bara kan tänka mig kommer bli en galet spännande serie.

SF-bokhandeln har beskrivit det som en alternativhistorisk folktroskräck. Jag gillar hur alternativhistorian presenteras, med endast ett subtilt annorlunda Stockholm med Kaiserskrapan och zeppelinarna. Jag gillar den rika beskrivningen av skyskrapans inre med alla dess egenheter. Den smygande känslan av något som lurar i mörka vrår. Även om alternativhistorian är nedtonad finns den där, och jag ser fram emot att få mer av den i böckerna som kommer.

Hård presenterar även sin version av svenska folktrons troll, som är långt mörkare och farligare än min barndoms troll. Här finns ingen barnslig oskuldsfullhet, inget sött eller lustigt. Barndomens monster har vuxit upp. Jag läser om dem med skräckblandad förtjusning, jag drömmer mardrömmar om dem. Och jag vill ha mer!

Något som verkligen måste lyftas fram är också språket! Det rena, raka språket som gör att boken känns så nära, som får det att krypa under huden. Det ger också liv till trollen som något annorlunda, något omänskligt och skrämmande.

Det finns tusen anledningar till att ni alla ska läsa Kleptomania, och när ni ändå är på det så kan ni även läsa en annan bok av Kristina Hård; "Alba". Kristina Hård är en lysande författare och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Ps. ÄLSKAR sista meningen i Kleptomania!

Tematisdag: Om jag var med i en fantasyroman

Om jag var med i en fantasyroman
Skulle jag nog vara likadan
Med pilbåge, läder och yxor
Och Daenerys blå dräkt med skinnbyxor
Helst skulle jag nog vilja heta Thursday Next
Leta rätt på Mr Darcy som försvunnit ur en text
Eller kanske kan jag vara en boxande varulvstjej
För korsetter och kjolar, det är inte min grej
Men våga inte kalla mig en pojkflicka
Om ni inte vill se Chick Norris roundkicka
Visst älskar jag romantik, när det är bra
Ingen jäkla Twilight bara, då får det va
Jag är en cool självständig kvinna
Behöver ingen man för att vinna
Jag skulle vilja uppleva ett riktigt äventyr
Vakna vid en utslocknad lägereld då dagen gryr
Jag behöver ett quest som lockar
Kanske rädda världen, sånt rockar
Kan tänka mig att uppfylla en profetia
Magiska krafter skulle också passa en Fia :)
Nej, Arwen kan få sin mesiga Aragorn
Jag väljer Daenerys Stormborn

Nästa veckas tematisdag handlar om: Bok som blivit bra film!

Veronica Roth - Insurgent

Det som började lovande i Divergent utvecklas till en otroligt spännande intrig i bok nummer två i serien. Jag beundrar Tris, som är en mångbottnad karaktär med styrkor och brister. Hennes berättarröst är lågmäld på ett abnegation-vis och hyser allt från hjärtskärande sorg till stark kärlek utan att bli en övermäktig. Jag beundrar Veronica Roths sätt att berätta om henne.

Visst är Tris frustrerande, det finns ett par sidor hos henne som jag inte gillar, men hon går igenom någonting och lär sig saker om sig själv, och det gör henne äkta. Hur hon relaterar till omvärlden gör henne också äkta.

Det går inte säga mycket om storyn utan att spoila er, och jag vill verkligen inte spoila er, så jag kommer undvika att gå in på den. Jag kan bara nämna att handlingen tar vid direkt efter bok nr 1 slutar, och den är rena rama berg-och-dal-bana-åket med stunder där den störtdyker ner i kaos och stunder då den seglar högt mot himlen, den håller mig som läsare i ett fast grepp och levererar en berättelse som överraskar.

Jag älskar när böcker överraskar mig. 

2013 läslista

Det har inte varit mitt sämsta år men långt ifrån mitt bästa heller i fråga om antal lästa skönlitterära böcker. Jag verkar ha hållit en ganska jämn takt över året med en liten spurt på slutet och hållit mig till mest fantasy den här gången. Det blev 30 böcker totalt, vilket är fullt godkänt med tanke på hur mycket tid mina kursböcker fått ta ifrån min fritidsläsning. 5 av dessa 30 var e-böcker, då jag skaffade en Kindle i somras. Av någon anledning har det här året till stor del tydligen stått i ungdomsbokens tecken. 

Fördelningen ser ut som följer:

Januari:
Blue Remembered Earth - Alastair Reynolds
2312 - Kim Stanley Robinson
The Outstretched Shadow - Mercedes Lackey & James Mallory

Februari:
Mythago Wood - Robert Holdstock
To Light a Candle - Mercedes Lackey & James Mallory
Drömmarnas Djup - Hisae Iwaoka

Mars:
When Darkness Falls - Mercedes Lackey & James Mallory
Abarat - Clive Barker

April:
A Fine and Private Place - Peter S. Beagle

Maj:
Zen talar - Tsai Chih Chung
Little Women - Louisa May Alcott

Juni:
The Wild Road - Gabriel King
Railsea - China Miéville

Juli:
The Hunger Games - Suzanne Collins
Catching Fire - Suzanne Collins
Mockingjay - Suzanne Collins

Augusti:
City of Bones - Cassandra Clare
Carpe Jugulum - Terry Pratchett

September:
Ariel - Steven R. Boyett

Oktober:
Elegy Beach - Steven R. Boyett
1984 - George Orwell
The Amazing Maurice and His Educated Rodents - Terry Pratchett
Amatka - Karin Tidbeck

November:
The Wee Free Men - Terry Pratchett
A Hat Full of Sky - Terry Pratchett
City of Ashes - Cassandra Clare
Assassin's Apprentice - Robin Hobb
Wintersmith - Terry Pratchett

December:
Royal Assassin - Robin Hobb
Assassin's Quest - Robin Hobb

Bäst läsning i år skulle jag nog vilja säga var Amatka av Karin Tidbeck. Mitt tidigare inlägg om den kan läsas här. Nu väntar ett nytt år med förhoppningsvis massvis av fantastiska böcker!

Mässan!

Jag åkte upp till Göteborg på fredagen efter jobbet och hade förstås högtflygande planer på att gå ut fredagkväll och göra Göteborg osäkert, men när jag väl landat hos min kompis så slog tröttheten till och jag bestämde mig för att sova tidigt och länge. Det visade sig vara ett framgångsrecept. Sömn är väldigt viktigt för mig, inte minst då jag ska vistas i ljudkrävande miljöer.

Morgonen därefter så åkte jag och Arina till det lilla mysiga caféet Le Pain Francais där vi åt en fransk frukost med mycket croissant och choklad medan vi catchade upp och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Mycket mysigt!

Nom nom nom.

Efter frukosten så sade vi adjö och jag fortsatte vidare mot mässan. Det första seminariet jag såg var "En hondjävuls liv och lustar" där man diskuterade elaka kvinnor i böcker. Hur porträtteras kvinnor? Vilka tillåts vara elaka? Svärmor, översexuella kvinnor, undersexuella kvinnor, barnlösa kvinnor. Hur kommer det sig? Mycket intressant! Jag och boblmaf (bokbloggsmaffian) fann varandra under seminariet utan att ens behöva leta, och samtidigt så lyckades jag slå två flugor i en smäll och även stalka SF-bokmaffian från Malmö.

Nene och Karin. 

Efter att ha varit på mässan i en timme lyckades jag tappa mitt seminariekort, så jag och Bokomaten började försöka leta över mässgolvet ifall jag tappat det men det var förstås lönlöst med alla människor (och någon hade antagligen snott det). Eftersom jag är en paranoid person så hade jag med mig kvittoutskriften och fick därför ett helt nytt seminariekort utan problem, sen stålsatte jag mina urlakade nerver med gratis kaffe och fortsatte som om inget hänt. *pheeew* Det konstiga är att Bokomaten mässkort försvann dagen efter (det löste sig med en stämpel, tack och lov). Är vi jinxade? Eller försiggår det organiserad mässkorts-stölder på Bokmässan? Ett mysterium.

Jag hade inte satt upp så många mål med min Bokmässa, men en av dem var att köpa Pål Eggerts bok "Borde vara död" och få den signerad. Lyckades mycket väl med det målet, och hann få en pratstund med Pål som är en mycket trevlig kille och fellow nörd.

Jag och Pål!

Det är jag som är året Fia, om någon undrar. Hoppas det är en bra grej?

Lyckades även stalka bokbloggsambassadörerna Marcus och Mrs Bookpond. Marcus tittade på mig och jag tror han fattade vem jag var, även fast vi aldrig träffats. Kan bero på mina hörlurar och mitt stora flin. Mrs Bookpond var dock fokuserad på bokcirkelpratet, like a boss.

Proffsigare bokbloggare får man leta efter!

Eftersom jag känner att stalking av boblmaf är mitt sanna kall så fortsatte jag till Jessica Johansson a.k.a. Ord och inga visors seminarie om hennes bok "Thrillerliv". Mycket skoj att höra henne prata om sin bok och Viktoralia.

Jessica i mitten. Consider your self stalked!

Köpte även "Thrillerliv" och fick en awesome signering.

Direkt efter var det dags för Nene och Karins Steampunk-seminarie. Dessa tjejer är två av mina absoluta favoritpersoner i hela världen. Så passionerade, så självsäkra, så nördiga! När de gör någonting så gör de det fullt ut! Checka in så fina utstyrslar! Deras seminarie lyfte fram vad steampunk är, vilka böcker vi vill läsa (och JA, det vill vi!) och hur vi vill att steampunk ska utvecklas i framtiden. Mer om detta här.

Kapten Karin och förste styrman Nene. (Som verkar göra robotdansen?)

Jag lyckades också träffa Bokbabbel för första gången. Vi skakade hand, och jag var lite star struck till en början (hon är ju typ boblmafs stjärna!) men kom över min blyghet till slut.

Dagens sista seminarie handlade om vampyrer och skräck. Det blev också mitt första möte med Dark Places-Helena Dahlgren, som jag följt i flera år på blogg och twitter. Hon är lika cool i verkligheten. Jag blev rätt så blyg, och sa därför inte så mycket. I am not worthy!! 

Caroline L Jensen, Helena Dahlgren och Hannele Mikaela Taivassalo.

Efter den långa dagen så tog jag och Bokofilen,  (som jag också träffade för första gången denna dag *äntligen!*) vår reträtt till ett lugnt hörn där vi utbytte hemmabakat. Choklad med choklad och choklad samt lite choklad. Och resterna av min croissant. Hann även bjuda Ordochingavisor på chokladrutor, vilket beredde mig stor glädje! Choklad brings people together!

Sen på kvällen så var det dags för boblmafs middag. Vi var väl sisådär 26-28 glada bokivrare som strålade oss samman och vandrade till Pinchos där vi åt miniburgare och pratade om allt annat än böcker. Nä, jag skojade bara. Lite boksnack blev det också! Efter det blev det så klart en tur till Park Lane och kändismingel. Blev så suddiga bilder från de lokalerna så jag låter er fantasi få bestämma hur det såg ut. (Har ni ont om fantasi så finns det en bild på mig och miniburgarna i inlägget nedan.)

Söndag morgon var ett töcken av illamående och ynkande efter att jag lyckats dra på mig en EPISK baksmälla (hur länge sen var det jag drack egentligen?). Jag var inte ens full. Bokomaten har intygat! Jag misstänker att det är min nemesis Vixxombocker som förgiftat mig så att hon inte skulle riskera att springa på mig medan hon var på mässan. Missade hela förmiddagen och hann tyvärr inte vinka av Bokbabbel eller Bokbiten, men jag hoppas och tror att det inte är sista gången vi ses.

Gick på Mattias Boströms seminarie om hans bok "Från Holmes till Sherlock" och satt bredvid Kulturloggen-Metta. Eftersom jag inte orkat äta någonting tidigare så försökte jag stödmata mig med dillchips så tyst som möjligt under seminariet. (Det är oklart hur pass mycket Metta egentligen hörde av seminariet, men hon var artig nog att inte döda mig.) 

Boström är en riktig Sherlock-nörd och hans seminarie var både roligt och gav mersmak, så jag sprang ut på mässgolvet för en sista bok och en signering. Lyckades få tag på honom i SF-bokhandelns monter och fick min signering. 

Alldeles för snabbt var bokmässan över, men under två snabba dagar så hann jag umgås med underbara boblmaf, träffa många nya ansikten,  samt att jag fick träffa Västmanländskan, En och annan bok och TidningsIda irl. Missade dock många, och boblmaf är lite som pokemon - you gotta catch'em all.(Next time, you won't get away!)

Slutligen - bokskörden. Mikael Niemis "Fallvatten" (en är väl norrlänning!), Jessica Johanssons "Thrillerliv", Pål Eggerts "Borde vara död" samt Mattias Boströms "Från Holmes till Sherlock."

Känns som om jag missat någonting, men jag är säker på att boblmaf kommer fylla i luckorna. :)

Huvudet fullt av kon-stiga saker.

På väg ut på nörd-jakt

I fredags åkte jag på exkursion till Kontrast, en tredagars litteraturkongress i Uppsala. Syftet med exkursionen var att jag skulle studera nörden i dess habitualtillstånd genom att interagera med fandom, detta för att kunna och göra observationer och undersökningar som har betydelse för mig som nörd, och i mitt utövande av nördigheter. Under kongressen bevistade jag paneler och föredrag inom ämnet fantastik (science fiction , fantasy, skräck, steam punk m fl), samt författar-intervjuer med författarna Peter Watts, Kelly Link, Joe Abercrombie, Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren. Vidare blev jag god vän med en bartender vid namn Ludwig som serverade mig goda svalkande maltdrycker på löpande band, vilket jag noterade var nödvändigt för att kunna bibehålla min skärpa som fandom- och fantastikforskare.

Färden till Uppsala började med en författarstudie i tågmiljö, där jag och min kollega SocialistSimon följde efter Dräparen, Slaktaren, Stryparen och Milewski på ett säkert avstånd där vi kunde observera dem medan de samspelade med varandra. Jag provade även att interagera med viss försiktighet. Upplevelsen var rätt så angenäm om än jag initialt noterade att interaktionen frambringade en konstig röstförvrängelse hos mig själv som jag senare fick höra kallades "fangirl-squee". Huruvida, efter en stund så lade sig detta, speciellt eftersom författarna visade sig vara ytterst vänliga (en av dem lånade till och med en bok till mig, eftersom jag glömt att ta med mig egen reselektyr). Denna första studie leder mig till hypotesen att författare, precis som vi vanliga nördar, är ytterst trevliga människor.

Kontrast slog upp portarna kl. 15 på fredagen och programmet inledde först 16 varför jag tagit tillfället i akt att anordna ett meningsutbyte med mina bokbloggskollegor där emellan. En ansenlig summa bokbloggare infann sig, vilket utmynnade i många kära återseenden och många spännande nya bekantskaper.

Jag, Peter Watts och Caitlin Sweet

Några av de författare jag ivrigt såg fram emot att studera var Watts och Abercrombie, vars böcker jag läst och haft åsikter om tidigare. Min hypotes var här att Watts skulle vara en svår man som hela tiden skulle hänfalla till tekniska beskrivningar (av hans bok "Blindsight" att döma) och att Abercrombie skulle ha hybris pga sin stora framgång med First Law-trilogin.

Jag och Joe dirigerar fotografen

Under mina observationer fann jag dock inget som helst stöd för mina hypoteser. Det visade sig att Watts är en man som är engagerande att lyssna på, munter till sinnelaget och generös med humoristiska inslag vid givet tillfälle. Abercrombie ett perfekt exemplar av en artig britt samt skämtsam och anspråkslös. Måste dock tillstå att även om Abercrombies böcker lyser något starkare för mig än Watts böcker, så vann Watts mitt hjärta med sitt utlägg om hur han drömt ihop en blue-print av en badboll med ett träben (samt hans visuella instruktion av hur den skulle röra sig).

Mina studier av fandom-människor, författare/bokhandlare/översättare gick ut på att ta reda på - Vilka var dessa människor, vad driver dem och - kanske mest signifikant av allt - vadan denna fascination för apokalyps? 

Jag och Kelly Link på The English Bookshop i Uppsala

Vad jag inte räknat med var att lära känna den prominenta goth/metal-tjejen Anna Bark Persson, som vid 19 års ålder var en välverserad paneldeltagare bland författare och rockare, samt biologen/journalisten Torill Kornfeldt (även känd som "valpenisar är femton meter långa och skjuts ut som projektiler till valhonan som kan härbärgera X antal sådana..."). Jag hade inte heller räknat med att jag själv skulle assistera fandom-celebern Bellis under NoFF-aktionen, där jag auktionerade ut "Belgarath Besvärjaren" som en grekisk tragedi och dristade mig till att driva med den ryktbare grekiske mannen.

Jag hade heller inte räknat med att jag på måndagen skulle vandra in på The English Bookshope där jag skulle få konversera med författarinnan Kelly Link, samt lyckas dokumentera hennes misslyckade försök till att köpa sin egen bok (hon fick den mot signeringar). Jag menar, vem hade kunnat förutse detta?

Eftersom mina studier rört nörden i dess habitualtillstånd har jag således bevittnat fandom då de interagerat på paneler, sjungit allsång till Buffy-avsnittet "Once more with feeling" eller bevistat skrivarstudier. Jag har lyssnat till samtal om genre-litteratur av olika slag. Jag har hört Ola Wikander sjunga på ett dött språk och har skrämts av hans bubblande entusiasm och översvällande utläggningar inom ämnet. Jag har noterat att fandom gillar att samla på sig frågeställningar och problematisera, bland annat om jämnställdheten i fantasy (eller brist därav), att de gärna underhåller sig med att rada upp paralleller mellan Star Trek och den grekiska mytologin, eller att de blir extremt entusiastiska när de pratar om kroppen som "förvaringskärl" i science fiction (en ytterst intressant diskussion om mänskliga värderingar och hur de tar sig olika uttryck i science fiction).

Slutligen, när kongressen är över inleds det så kallade "dead dog-partyt" där fandom på traditionellt vis avtackar kongressens medlemmar och sammanfattar helgen för sig själva över ett par eller ett halvdussin glas av valfri berusningsdryck. Här har jag noterat någonting som verkat genomsyra varje fan; en stark ovilja att låta kvällen ta slut, av vilket jag också dragit slutledningen att fandom-människor trivs gott i varandras sällskap.

Efter en helg med fandomen vill jag slutligen fastslå vissa observationsfynd. Jag kan konstatera att fandomen är en samling av de mest intelligenta, underhållande, öppna och sympatiska människorna som jag haft äran att möta. Min upplevelse är att det finns ingenting som är för avvikande, ingen behöver utstå negativ särbehandling för sexuell läggning eller funktionshinder, allas drömmar och fantasier uppmuntras. Fandomen älskar att drömma samt älskar att umgås med författare som inspirerar dem att fortsätta med detta. Men mest av allt älskar de nog att filosofera och debattera kring allehanda fantastiska ämnen, vilket vi gjort hela kongressen lång i diverse konstellationer.

Sammanfattningsvis så måste jag tillstå att denna studie av nörden i habitualtillståndet är ytterst vinklad då undertecknad själv är en nörd i mitt naturliga tillstånd, som älskar att gå på kongresser.

And that's all I have to say about that. 

Ps. Är det bara jag som fick lust att skapa en kongress som heter Konstig, bjuda in China Mieville och ha maaaassssooor av new weird-paneler?

Someplace to be flying

So I asked the raven as he passed by, I said,

“Tell me, raven, why’d you make the sky?”

“The moon and stars, I threw them high,

I needed someplace to be flying.”

- Kiya Heartwood, from “Wyoming Wind”

SF-bokcirkeln har läst Charles de Lint, eller "Kalle Ludd" som vi kallar honom med lite kärvänlig ton. "Someplace to be flying" handlar om Lily och Hank vars vägar korsas under olyckliga omständigheter sent en natt då Hank blir skjuten och Lily misshandlad av en rå och brutal man i en slummig gränd i den fiktiva staden Newford. De två är nära döden då två unga flickorna dyker upp från ingenstans och dödar råskinnet. Deras uppenbarelse är så udda och deras utseende med svart glänsande hår och snabba rörelser får Lily att tänka på ett par korpar, varpå hon slutligen börjar fundera över om myten om djurmänniskor - som den gamle tokige Jack på soptippen brukar berätta rövarhistorier om - faktiskt stämmer.

Denna händelse är början på en lång sagolik berättelse som berör gammal ur-amerikansk mytologi, och boken beskrivs bäst som urban fantasy, magisk realism eller mytologisk fantasy. Detta är nog en av de bästa böckerna jag har läst på sistone, jag älskade verkligen historien, den mysiga magiska känslan som genomsyrade berättelsen, samt karaktärerna (speciellt den gamle token Jack och de två flickorna Zia och Maida) och försökte hela tiden läsa så långsamt jag kunde så att boken inte skulle ta slut för fort. Upptäckte också för första gången att jag fick helt egna uppfattningar om karaktärerna jag läste, fristående från den uppfattningen som berättaren ville måla fram. Det var som om de växte till liv och de Lints version av dem var bara ett sätt att se dem på, alla svaren var inte givna. Det tror jag är ett tecken på berättarkonst i sitt esse.

Kommer definitivt att läsa fler böcker av Charles de Lint, speciellt de andra som också utspelar sig i Newford-universat.

Gerenellt så tyckte resten av SF-bokcirkeln också väldigt mycket om boken!

"Someplace to be flying" får fem svarta fjädrar av mig!

Hannu Rajaniemi - The Quantum Thief

SF-bokcirkeln har återuppstått, och den första boken vi avhandlade efter den årslånga dvalan var ingen mindre än Hannu Rajaniemis "The Quantum Thief".

"The Quantum Thief" handlar om Jean le Flambeur, en gentlemannatjuv som sitter fast i ett fängelse där han dag efter dag utsätts för "fångarnas dilemma". Han blir dock fritagen av en ung kvinna vid namn Mieli, som har ett nytt uppdrag för honom - ett uppdrag som kan köpa honom frihet.

Det var många i cirkeln som fann boken bra, men samtidigt så var det en del som hade starka åsikter emot den. Det som talar emot Kvantumtjuven är att den inledningsvis kan upplevas motig. Inte alla uppskattar förvirringen med nya begrepp som aldrig förklaras, bara för att bit för bit känna hur de faller på plats, och en värld öppnas. Jag själv fick kämpa på i början men tyckte det var väl värt det när historien började bli (någorlunda) vettig. Rajaniemis stil är snarlikt new weird, men innehåller både fantasy, hard sf, och litet finska primörer.

Jag kan tycka att boken är litet ojämn, men i det stora hela riktigt underhållande och spännande. Den kanske upplevs litet som svår i början, innan man får kläm på gevulets, sobornost, q-dots och liknande. Jag kan definitivt rekommendera den till andra och ger den 4 q-dots av 5 möjliga. Plus en extra q-dot för att det är Hannu Rajaniemi, och Hannu är cool. Längtar till fortsättningen!!

Det går trögt...

Håller på att läser "The Enchantment emporium" av Tanya Huff men tycker den är litet trög, har lagt ifrån mig den flera gånger. Någon annan som läst den och har liknande erfarenhet?

Funderar på om det är min egen läströghet eller om det är boken. (Jag tror att det är boken.)

Nåja, ger den ett till försök idag och ser om den går ner.

En Post-Martin post

Efter att ha levt i George R R Martins värld i två veckor är jag nu färdig med A Song of Ice and Fire (for now!) men den stannar kvar i minnet och spökar. Idag på jobbet så tittade en kollega ut genom fönstret och utbrast "En drake!" varpå jag snabbt snurrade runt, adrenalinet hann sätta in och jag sökte efter draken ... och så var det en attans pappersdrake.

Reality is no fun. :(

Jag vet inte om det är Martin som inte vill släppa mig, eller jag som inte vill släppa den. Bara tanken på att öppna upp en annan bok känns jobbigt. Men förr eller senare så måste jag ju göra det, och då är frågan. Vad är det som kan få mig att sluta tänka på Mr Martin?

Det måste vara en asbra bok, intensiv, romantisk, episk. Men kanske inte en fantasy, det blir så tjorvigt då när jag börjar blanda ihop det med Westeros. Några förslag på en asbra bok?

A Dance with Dragons av George R R Martin

A dance with dragons är den femte boken i serien A song of ice and fire. Tidslinjen löper parallellt med handlingen i fjärde boken A feast for crows, men medan Feast handlade om Westeros så handlar Dance om The wall i norr och Valyria samt The Free Cities i öst. Dance fortsätter också storyn efter slutet på Feast, så vi får också återse några av de PoV:are som är med i Feast.

Innan jag börjar vill jag utlysa en *SPOILERVARNING!* Har du inte läst böckerna t.o.m. A feast for crows så riskerar du att spoilas. *SPOILERVARNING!*

Det är dock riskfritt att läsa vidare om du läst t.o.m. A feast for crows. Hädanefter så kommer vidare spoilers döljas bakom vit text, så har ni läst boken kan ni ju trycka CTRL + A så kommer allt fram.

Here it goes...!

Eter att ha läst 1000 sidor av Westeros-action så lämnade jag motvilligt Sam, Arya, Jamie och Cersei, Brienne och de övriga till deras öde. Handlingen i Feast ledde upp till ett par spännande cliffhangers, men inget av detta spelar någon roll, för nu är det Jon, Daenerys och Tyrions tur att få komma till tals.

I början finner vi Tyrion på flykt från Kings Landing. Han han dödat sin far, Tywin Lannister, och kämpar inombords med att hantera det hela. Tywin hatade Tyrion, men trots det så var han faktiskt Tyrions far och Tyrion hade en stor respekt för honom ... Men så fick då Tyrion slutligen reda på vad som hände med Tysha ...

Med det i bagaget så försöker Tyrion nu hantera sitt nyfunna hat mot sin familj. Han kämpar även mot de svåra samvetskvalen för det som hände med Tysha. "Where whores go..." var det sista Tywins far sade, på frågan om vart Tysha försvunnit, något som Tyrion nu lämnas med att fundera över...

Tyrions PoV har alltid varit bäst. I Dance gör han ingen besviken.[*here lies spoiler* Han möter både unga drakar, buttra björnar och gigantiska sköldpaddor. Han blir vän med dvärgen Penny, skaffar en ny hobby i form av pig-jousting och blir sedan ett sellsword. Episoderna med Penny är ju bara för härliga... I mångt och mycket är detta Tyrions bok, för allt verkar hända i hans kapitel!

*spoilerslut*]

Daenerys sitter på tronen i Mehereen i Slavers Bay. Efter att ha befriat alla slavar, till slavägarnas stora missnöje, börjar nu nattliga mord störa ordningen. Dany må ha frigivit alla slavar, men hon har inte räddat dem från döden. När sedan drakarna börjar bli för oregerliga får beslutar sig Dany för att spärra in drakarna och förlorar därmed litet av sin pondus som The Mother of Dragons.

 

Samtidigt så börjar man i Westeros höra rykten om dessa drakar. Quentyn Martell, prinsen av Dorne, skickas för att fria till Danys, och så även Victarion Greyjoy, bror till Kung Euron Crow's Eyes av The Iron Isles.

 

Jon tampas med sin nya upphöjda status som Lord Commander och har även fått Kung Stannis och hans röda häxa Melisandre på halsen. För att eliminera risken att Melisandre lyckas bränna upp någon med kungsblod sänder han Sam och Gilly till Oldstown med Maester Aemon och Mance Rayders son. Det uppstår ett problem med disciplin, och Jon [*here lies spoiler* löser det med ett snabbt *chop* och vinner respekt av männen på muren. *spoilerslut*]

Jag ger A dance with dragons fem poäng av fem möjliga. Inga superlativ är tillräckliga för att beskriva denna episka serie. För er som ännu inte har läst serien så kan jag säga, läs, läs, läs!

Slutligen så måste jag nog också utsända en varning till alla läsare med hjärtproblem eller svaga nerver. Martin låter läsaren pendla mellan hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan... Aldrig visste jag att läsning kunde vara SÅ FRUSTRERANDE!

Mer än så kan jag inte säga utan att spoila er något så fruktansvärt, och det vill jag ju inte. För att läsa vidare - vilket sker på eget bevåg om du inte läst A dance with dragons ännu - markera ytan mellan de röda texterna. 

[*here lies spoiler*  

Ett par nya PoVs är Reek, Quentyn Martell och även Ser Barristan the Bold. Jag gillade mest Reek (Reek, my name is Reek, it rhymes with freak). Här beskriver Martin på ett otroligt grymt sätt vad tortyr kan göra med kropp och själ. Det är också en hjärtskärande resa för Reek där han utvecklas från att vara totalt nedbruten till att återta viss själslig styrka med "My name is Theon. You have to know your name."  

Bokens största chock är nog att Aegon Targaryen inte alls dog med prinsessan Elia och sin syster Rhaenys i Kings Landing för sisådär 17 år sedan. Surprise surprise! Han färdas nu till öst för att möta sin faster Daenerys, som dock inte har en aning om att han lever. Med sig har han sin beskyddare Jon Connington, ett par riddare, en maester och en septa vid namn Lemore (som jag har vissa misstankar mot... se nedan.)

 

Det var väldigt få saker med denna bok som irriterade mig (irriterade är nog fel ordval, skulle mer säga "var inte så jättebra som resten av boken"). Vill belysa ett par punkter:

* Det samtal Jon och Sam hade om att Sam skulle bli en maester. Trodde för en stund att jag skulle få läsa Feast igen med ett par smärre förändringar, eftersom jag redan läst hela samtalet med Jon från Sams PoV i Feast.

* Att återigen vara på ruta ett i tidslinjen. Nyheten sprids om att Tywin mördats, Cerceis 'fall from grace' ännu inte hänt, Sam och Gillys resa till Oldstown är ännu inte påbörjad...
* Aryas kapitel kunde ha kortats ned. Let's face it, det hände inte så mycket relevant där. Ok, hon är ju på väg att utvecklas till en liten lönnmörderska, men Cut to the chase, Mr Martin!

Här är några av alla ouppklarade trådar:

* Tre drakar = tre drakryttare. Vi har nu Daenerys och Aegon, men vem är den tredje draken?

* Var är Rickon och Osha? Är de i Hardhome eller på ett skepp på väg mot öst...

* Vad kommer hända med Jon?

* Är Stannis verkligen död? 

* Kommer Tyrion lyckas vinna över sellsworden till Dany?

* Vad gör Littlefinger och Sansa? Vems sida kommer de ställa sig på?

* Vem är Robert Strong? En Clegane?

* Är the Hound verkligen död?

* Kommer Brienne låta Jamie, som hon älskar, bli dödad av fru Stoneheart?

* Vems son är Jon? (Rhaegar och Lyannas son?)

* Är Jamie och Cersei Lannisters eller Targaryens? (Finns vissa indikationer på att The Mad King bonkat på Tywins fru före Tywin på bröllopsnatten...)

* Vem är *egentligen* Septa Lemore? Hon är mörkhårig, runt 40, har stretchmarks efter barnafödande... Skulle hon kunna vara Lyanna? (Martin återupplivade Aegon, varför inte Lyanna?)

Vad tror ni?

*spoilerslut*]