The Brown Girl in the Ring

Nalo Hopkinson was a name I wasn't at all familiar with before Helsinki announced her name as a Guest of Honour for Worldcon 75 in 2017. I got interested and suggested to my book circle that we read a book by her. And so we did.

The Brown girl in the ring is a book about Ti-Jeanne, who lives with her grandmother Gros-Jeanne, in the inner city of Toronto called the Burn. Years of riots have driven the police and businesses out of the the city center, leading to an economic collapse which turned the center to a slum area with poverty, gangs and homeless people. The suburbs have barricated themselves against the slum areas, and every year the elected government officials makes empty promises about cleaning up the streets, but so far nothing has happened.

Ti-Jeanne and Gros-Jeanne make their way in the Burn by helping the sick with special creole remedies. Ti-Jeanne's gifted with the ability to see how people are going to die, but recently other visions come to her as well, freaking her out. She's recently had a baby and has left her drug addicted boyfriend Tony to make a better life for her and the kid, but Tony comes back begging for her help to leave the Burn. Soon Ti-Jeanne has to make use of her extra ordinary abilities to fend for her family in order to survive.

This is a short novel, and a fast read. I loved it very much indeed. It's fascinating to read about the carribian culture and mystics, which I haven't read much about earlier. It's also a book about dysfunctional families, talking about real issues of young parents, abusive spouses, disillusionment of motherhood. It also talks a bit about the life of marginalized people, giving a voice to the people living outside of the social net, in poverty, abandoned by the government. It has some very dark passages, and some graphic violence (trigger warning: torture) that I felt was a bit too much.

It's a near future dystopian tale, but feels very much like present day. It's written in 1998, and almost 20 years later, I feel like the future this book depicts is the world we're already living in. Which makes it all the more eerier. 

Kleptomania

En bok som börjar med en tågolycka, kanske inte ska läsas då man sitter på ett tåg.  Om samma bok sedan fortsätter in i de djupaste skogarna där trollen och andra farliga väsen lurar, så ska man inte läsa den då man sitter ensam ute i skogen i Norrbottens inland.

Det kan ge en hel del bränsle till mardrömmar. I alla fall om man är Fia. Å andra sidan så kan man, om man är Fia, ibland tycka att det är kul att ryckas med lite för mycket i en spännande historia. ;)

Boken handlar om Linus Kaiser som har levt ett framgångsrikt liv. Han har byggt upp en förmögenhet som "Cornflakeskungen" och skapat en hel flotta zeppelinare som används både i reguljärflyg samt privat. Han var i sin ungdom även den ende överlevande i en tågolycka på som krävde hundratals människoliv.

Dagen har nu kommit för att syna Kaisers räkenskaper, och revisorn Ingra Varg tilldelas uppdraget. Hon upptäcker att där finns vissa oegentligheter i bokföringen och ställer Kaiser till svars. Kaiser, som är döende i cancer, bestämmer sig för att anförtro sin mörka hemlighet till Ingra. Han börjar berätta den besynnerliga historian om tågolyckan, och vad som egentligen hände. Allt eftersom berättelsen fortsätter tar den en mörkare ton, och Ingra förstår snart att hon dragits in i någonting större än dem själva, att Kaiser lurar på en farlig hemlighet som kan kosta honom allt.

Kristina Hårds "Kleptomania" är första delen i serien "Arvet efter Kaiser" som berättar historien om Linus Kaisers liv och hemligheter. Detta är en rungande start på vad jag bara kan tänka mig kommer bli en galet spännande serie.

SF-bokhandeln har beskrivit det som en alternativhistorisk folktroskräck. Jag gillar hur alternativhistorian presenteras, med endast ett subtilt annorlunda Stockholm med Kaiserskrapan och zeppelinarna. Jag gillar den rika beskrivningen av skyskrapans inre med alla dess egenheter. Den smygande känslan av något som lurar i mörka vrår. Även om alternativhistorian är nedtonad finns den där, och jag ser fram emot att få mer av den i böckerna som kommer.

Hård presenterar även sin version av svenska folktrons troll, som är långt mörkare och farligare än min barndoms troll. Här finns ingen barnslig oskuldsfullhet, inget sött eller lustigt. Barndomens monster har vuxit upp. Jag läser om dem med skräckblandad förtjusning, jag drömmer mardrömmar om dem. Och jag vill ha mer!

Något som verkligen måste lyftas fram är också språket! Det rena, raka språket som gör att boken känns så nära, som får det att krypa under huden. Det ger också liv till trollen som något annorlunda, något omänskligt och skrämmande.

Det finns tusen anledningar till att ni alla ska läsa Kleptomania, och när ni ändå är på det så kan ni även läsa en annan bok av Kristina Hård; "Alba". Kristina Hård är en lysande författare och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Ps. ÄLSKAR sista meningen i Kleptomania!

Harry Potter har vuxit upp och blivit polis i London!

Rivers of London handlar om Peter Grant, polis och magiker. När vi först möter Peter är han nykläckt polis som ännu inte placerats i någon specifik polisrotel. Han försöker göra så bra ifrån sig som möjligt så han slipper få skrivbordstjänst, men ärligt talat är han lite misslyckad som poliskonstapel.

Peter placeras ut vid en brottsplats för att bevaka den, och upptäcker där en man som säger sig vara vittne till det mord som skett på platsen, problemet är att mannen är ett spöke. När detta kommer till polischefens kännedom tror Peter att han ska bli sparkad, men istället blir han placerad i ett team med inspector Nightingale, som berättar för Peter att han bär på förmågor som han måste lära sig hantera. Peter blir magikernovis och tillsammans med Nightingale försöker han lösa brott av den mer övernaturliga arten.

Det var min kollega Jörgen som rekommenderade boken. "Du kommer gilla den, det är Harry-Potter-Grown-Up." Och visst gillade jag boken, men av någon anledning så slutade jag läsa då det var cirka 50 sidor kvar, och läste ut den flera månader senare. Inte med så välbehållet minne av handlingen, tyvärr. Slutet kändes lite rörigt och förvirrande, men jag gillade verkligen miljöerna och karaktärerna och ska definitivt läsa vidare. Nästa bok heter Moon over Soho, och går att läsa om hos min bokbloggarkollega Bokstävlarna. 

Att läsa Neil Gaiman är som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött

Fast mycket mysigare och mer enastående underbart.

Tillåt mig rangordna de av Neil Gaimans böcker som jag har läst i min personliga favorit-ordning:
1. The Graveyard book - Fullkomligt lysande! Underbar!
2. Neverwhere - Så jäääkla bra!
3. Good omen (skrevs ihop med Terry Pratchett) - Hysteriskt rolig!
4. The ocean at the end of the lane - Mystisk och sentimental.
5. Stardust - Äventyr, pirater, romantik.
6. Coraline - Lite udda tjej, lite udda story men jag gillar den ändå.
7. American gods - Helt okej, spännande mytologi!

Ni får ursäkta mängden utropstecken men det är svårt att undvika dem då jag talar om min all time-favoritförfattare.

Med detta sagt, när jag började läsa "The ocean at the end of the lane" så hade jag stora svårigheter med den, mest för att jag tyckte så fruktansvärt synd om den lilla sjuåriga pojken. Bokens första kapitel (efter prologen) börjar med "Nobody came to my seventh birthday party." och sen är det downhill från det. Det är väl ett bra tecken på att man kan sympatisera med karaktärerna, men det kan också vara hindrande för läsandet då man inte vill veta mer om alla hemska saker som hänt karaktärerna. Självklart fortsatte jag dock, how could I not?

Boken handlar om en man som återbesöker sitt barndoms gata. Han stannar en stund längst ned vid Hempstocks gård och tänker tillbaka på sin uppväxt. Han finner sig minnas saker som verkar helt omöjliga, platser och saker som inte verkar vara av denna värld, varelser, men främst flickan Lettie Hempstock som var helt övertygad om att den lilla ankdammen vid sidan av gården var ett hav.

Historien har vissa gemensamma nämnare med "Coraline" som jag tycker kategoriseras som weird fantasy, samtidigt tycker jag mig få lite vibbar av Charles de Lints "Someplace to be flying". Vet inte riktigt varför, faktiskt. Någon annan som läst och kan förklara det för mig? :D

Hur som helst, något jag älskar med Neil Gaiman är hans ständiga förmåga att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Han lyckas alltid.

Vilka av Neil Gaimans böcker är era favoriter?

Pål Eggert - Borde vara död

Så har jag då läst Pål Eggerts andra bok "Borde vara död", som handlar om Sebastian från "De döda fruktar födelsen". Sebastian har vuxit upp, klippt sig och skaffat ett jobb som behandlingsassistent i Göteborg. Han har förändrats en hel del men följs fortfarande åt av sin sydamerikanska skyddshelgon San Simon. Men trots detta övernaturliga element så är Sebastians vardag allt annat än magisk. Han jobbar på ett boende för hemlösa, där klientelet är allt från missbrukare och alkoholister till psykiskt sjuka. Till vardags så är han med i ett gäng som går ut och slåss mot andra gäng, så kallade fotbollshuliganer.

Sebastians tillvaro förändras återigen då människor på hans boende för hemlösa börjar dö, och Sebastian inser att dödsfallen kan vara övernaturliga. Med hjälp av San Simon börjar han nysta i mysteriet, samtidigt som han försöker hålla en låg profil så ingen märker vem han egentligen är.


Du borde vara död är en urban fantasy med socialrealism. Den blottar strupen på socialtjänsten och visar upp tillvaron för dem som fallit snett i samhället, som det verkligen är. Om Dickens hade levt idag och skrivit så hade det kanske varit något i denna stil. Istället för barn som lever på gatan så är det koppartjuvar och knarkare, istället för fattighusen och fängelserna så är det boendet för hemlösa. Människorna är trasiga, men samtidigt andas boken ett slags hopp. Detta är en bok som lever kvar i minnet, som får mig att känna mig tacksam för att ändå ha det så bra ställt, och som får mig att bli nyfiken på hur det i fortsättningen kommer gå för de människor som boken handlar om. Den har ett fint avskalat och enkelt språk som passar innehållet, ett bra tempo och driv. Mycket bra gjort Pål!

Magiska Malmö

Har ikväll varit på författarpanel på Kirsebergsbiblioteket. Författarna var Nene Ormes, Pål Eggert och Viktor Algren. Temat var "Magiska Malmö". Panelen modererades av Socialistsimon, bokmässe-bokbloggsambassadör och tillika malmöfandom-dude.

De fantastiska författarna; Viktor, Nene och Pål. Foto taget av Frida!

Det var helt fantastiskt! Jag (som inflyttad norrlänning) sympatiserade starkt med Viktors och Nenes upplevelser av Malmö som stad, från "nyinflyttad" point-of-view. Nene beskrev speciellt hur hon fäst sig vid arkitekturen och hur olika de olika tidsåldrar blandas i husfasaderna, och Pål beskrev hur staden är som en labyrint där man går runt ett hörn och så kommer man in på nya underliga vägar man inte visste fanns. Det var också kul att höra dem resonera kring urban fantasy och vad som inspirerat dem att skriva, och att skriva om Malmö. Men mest älskade jag nog att lyssna på deras beskrivning av själva författande-processen, och som vanligt fick jag det där suget efter att skriva vidare på mitt Mästerverk (15 years in the making).

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag har stalkat Nene och Pål ett par år nu. Nene har skrivit "Udda verklighet" samt "Särskild", Pål har skrivit "De döda fruktar födelsen" och har nyligen också kommit ut med "Borde vara död". Håller på att läsa Borde vara död just nu, recension kommer inom kort.

Viktor Algren var dock ett nytt namn för mig. Han har kommit ut med boken "Han åt mitt hjärta" som han beskriver som litet av en roadmovie i bokform som tar avstamp i Malmö. Den handlar om homosexuella varulvar samt om ideologiska konflikter mellan SD-folk och anti-SD-folk. (Tycker den verkar riktigt intressant! Det är jätteintressant när författare väljer att skriva om det politiska klimatet och blanda det med fantasy eller science fiction. Eller när man blandar socialrealism och fantasy, som Pål Eggert gör då han berättar om sin Sebastian som jobbar som socialarbetare på ett hem för missbrukare på Hisingen i Göteborg.)

Detta har också inspirerat mig till nya höjder i mitt kommande inlägg om "Pildammsparken i litterärt avseende". Se Kulturloggens inlägg om Landet-runt-bloggathon.

OMG!

Jag måste tyvärr avbryta ert semesterfirande med ett viktigt meddelande. Efter ett kort uppehåll för Hunger Games-slukandet har jag nu börjat om att läsa "The Mortal Instruments"-serien av Cassandra Clare, och guess what? Den blir bara bättre och bättre. Kan knappt vänta tills första bokens filmatisering; "The Mortal Instruments: City of Bones" går på bio. Den 23 augusti är den här! *woot woot* Och vilken underbar casting. Jag älskar Jamie Campbell Bower som Jace och Lily Collins som Clary. Resten av skådespelarensembeln går inte av för hackor heller, vad sägs om Lena Headey (Cercei from Game of thrones), Jonathan Rhys Meyers (The Tudors) och Aidan Turner (brittiska Being Human).

Underligt nog har jag hört väldigt lite chatter in the interwebz om denna film. Vad säger ni, gott folk, är ni peppade? Vem hänger med på bio? :D

Someplace to be flying

So I asked the raven as he passed by, I said,

“Tell me, raven, why’d you make the sky?”

“The moon and stars, I threw them high,

I needed someplace to be flying.”

- Kiya Heartwood, from “Wyoming Wind”

SF-bokcirkeln har läst Charles de Lint, eller "Kalle Ludd" som vi kallar honom med lite kärvänlig ton. "Someplace to be flying" handlar om Lily och Hank vars vägar korsas under olyckliga omständigheter sent en natt då Hank blir skjuten och Lily misshandlad av en rå och brutal man i en slummig gränd i den fiktiva staden Newford. De två är nära döden då två unga flickorna dyker upp från ingenstans och dödar råskinnet. Deras uppenbarelse är så udda och deras utseende med svart glänsande hår och snabba rörelser får Lily att tänka på ett par korpar, varpå hon slutligen börjar fundera över om myten om djurmänniskor - som den gamle tokige Jack på soptippen brukar berätta rövarhistorier om - faktiskt stämmer.

Denna händelse är början på en lång sagolik berättelse som berör gammal ur-amerikansk mytologi, och boken beskrivs bäst som urban fantasy, magisk realism eller mytologisk fantasy. Detta är nog en av de bästa böckerna jag har läst på sistone, jag älskade verkligen historien, den mysiga magiska känslan som genomsyrade berättelsen, samt karaktärerna (speciellt den gamle token Jack och de två flickorna Zia och Maida) och försökte hela tiden läsa så långsamt jag kunde så att boken inte skulle ta slut för fort. Upptäckte också för första gången att jag fick helt egna uppfattningar om karaktärerna jag läste, fristående från den uppfattningen som berättaren ville måla fram. Det var som om de växte till liv och de Lints version av dem var bara ett sätt att se dem på, alla svaren var inte givna. Det tror jag är ett tecken på berättarkonst i sitt esse.

Kommer definitivt att läsa fler böcker av Charles de Lint, speciellt de andra som också utspelar sig i Newford-universat.

Gerenellt så tyckte resten av SF-bokcirkeln också väldigt mycket om boken!

"Someplace to be flying" får fem svarta fjädrar av mig!

I miss the good old days!

Nästa steg i utmaningen är att skriva om en bok som påminner om en tid man saknar. Gick igenom min bokhylla och fann ingenting som påminde mig om någonting jag saknar. Litet konstigt egentligen med tanke på att jag är väldigt sentimental av mig. Men så kollade jag igenom mina bokbilder och såg denna bild av boken "Santa Olivia" av Jacqueline Carey. Direkt kom flashbacks från ett ljusblått hav, stark sol och skvalpande vågor mot en segelbåt. Jag läste Santa Olivia då jag seglade i Kroatien, en resa som var helt underbar, en superhärlig upplevelse för mig som aldrig seglat tidigare - och definitivt inte i det adriatiska havet. Boken var superbra, samt rätt så snabbläst. Jag skrev om den här. Undrar vad som hände med boken. Tror jag gav den till någon?

Och undrar om jag någonsin kommer att få segla igen?

"Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

Uppföljaren på den kritikerrosade "Cirkeln" har kommit! Och om ni vill veta vad jag tyckte om den första boken i Engelsforstriologin så kan ni klicka här.

Engelsforstriologin handlar om en grupp tonårstjejer som är utvalda för att förhindra en apokalyps med utgångspunkt från Engelsfors, ett av de få starka magiska platserna i Sverige. Tjejerna har alla olika magiska förmågor och element som gör dem till unika och viktiga delar av cirkeln, men de kommer också med olika slags bagage och issues så som alkoholiserade eller deprimerade föräldrar, ätstörningar, problem med killar, mobbing (som om det inte vore nog jobbigt med att bara vara tonåring...)

I "Eld" har de Utvalda börjat andra året på gymnasiet och är litet äldre och litet visare, och måste nu förbereda sig på nästa våg av terror. Men terror kan ta amånga olika former; sektliknande föreningar, otrogna pojkvänner, stockholmare i Engelsfors... allt kan vara ett tecken på att demonerna är på väg att ta över. Frågan är om de kan upptäcka hotet i tid, och förhindra att fler människor dör?

Vad jag gillar med dessa böcker är att ingen lever ett perfekt liv, alla har sina problem och det finns inte bara rätt väg och fel väg utan en hel gråskala däremellan. När man är tonåring gör man några av sina första viktiga val i livet, och tjejerna får verkligen stå sitt kast för de vägar de väljer.

Spoiler:
Vi får också träffa en ny karaktär - en snygg ung man med rätt så snorkig attityd - som verkar ha ett alldeles speciellt intresse i en av de utvalda. Jag älskar hur hans karaktär aldrig upphör att förvåna en. Är han en antagonist eller protagonist? Jag har ingen aning...

Jag måste säga att jag också älskar den riktning som historien och karaktärerna verkar ta. Den tredje delen av Engelsforstriologin har en god potential att bli fucking jävla awesome. Jag önskar den fanns tillgänglig för läsning NU!

Fem häxor av fem möjliga! Excellente! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Jim Butchers Storm front



Min nya pojkvän

 Harry Blackstone Copperfield Dresden är privatdetektiv och trollkarl. Han är inte den som sticker under stolen med att han är en trollkarl (han står till och med listad i telefonboken som det) men av någon underlig anledning har folk svårt att tro på honom. Chicago PD är skeptiska, men polisen Karrin Murphy vet bättre än att tvivla på Harrys magiska förmågor. När ett fall dimper ned på hennes bord med en övernaturlig prägel kontaktar hon genast Harry för att få hjälp att lösa fallet ...

Storm Front är den första boken i Dresden Files och öppnar upp för en serie som nu sträcker sig över 13 böcker, soon to be 14. Serien faller under fantasys subgenré urban fantasy, dvs att den utspelar sig i stadsmiljö. Jag gillar Jim Butchers stil som författare. Det är mörk, men inte för mörkt, det har humor, rappa dialoger och karaktärer som man gillar. Harry Dresden må vara en mäktig trollkarl, men han är en modern sådan, och till råga på det en man i sina bästa år. Han har misslyckade dejter, blir hånad av brevbäraren och bor i en stökig

ungkarlslya.

 

Jag rekommenderar denna bok starkt och kommer definitivt fortsätta läsa serien! Boken får en fyra, men jag ger Harry Dresden mitt hjärta. <3

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

Läste nyligen denna svenska urban fantasy av Pål Eggert, till stor del tack vare att socialistsimon tipsade mig om den men även för att det är en av de få böcker som utspelar sig i staden där jag bor (Malmö).

När jag började plockade upp boken läste jag med viss förfäran ordet socialrealism och skruvade mig litet, men när jag väl började läsa insåg jag snabbt att det inte var vad jag hade förväntat mig över huvud taget. Pål Eggert är inte vad jag väntade mig heller, så jag har nu rebootat alla förväntningar och förutfattade meningar och detta är vad som blivit kvar...

Skulle vilja börja med att måla upp litet av bokens beståndsdelar.

De döda fruktar födelsen är inte i den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism, som den felaktigt blurbas att vara. Den är mötet mellan Dogma, Hackers, Tron Legacy och Sudden Impact. Det där litet diskbänksromantik, men samtidigt Flickan från ovan. Det är himmelskt, diaboliskt, och orealistiskt realistiskt. Yup. There I said it.

Eggert tar upp ämnet om vad som händer med våra själar när vi dör, och väljer att förklara det i kabballah-termer, där själen hamnar på någon av de olika nivåerna av andevärlden. Kan inte ett jota om kabballah (förutom att det är Madonnas religion) men det som lades fram i boken gjordes tydligt och lättöverskådligt och var både humoristiskt och intressant. Religion är intressant, speciellt när det målas fram på sådant här sätt.

Socialrealism, emellertid, är för mig nästan aldrig intressant, men jag tolererar det i dessa former vilket mest var karaktärsbyggande, för att förklara hur våra själar går vidare till återfödelsen och på vägen dit bedöms enligt den karma man byggt upp. In short - Choose your destiny by your actions.

Personligen tror jag på karma, what goes around comes around.

När det kommer till karaktärerna så hade jag från första stund litet svårt för Sebastian, vilket gav med sig och vid slutet av boken tyckte jag han var störtcool. Jag har dock flera frågor om övriga karaktärer som jag hade hoppats ställa till Pål under Eurocon, men det hanns inte med. Hoppas du kommer på fler kongresser, Pål! Jag bjuder dig på en öl och så får du spoila mig om allt som hände efter boken. Ok? Good!´

För att sammanfatta det hela så var detta en riktig pärla som jag inte förväntat mig gilla men i slutändan var översvallande positiv om. Det är en tankvärd bok som tål att återvändas till, samtidigt som den avvägs bra med humor. Den får fyra av fem inflationsbekämpare!

Andra recensioner av boken finns bland annat hos Drömmarnas Berg, Catahya, Feuerzeug, Socialistsimon och Bokstävlarna.

Min nya pojkvän

Möt min nya pojkvän. Han heter Harry Dresden och är en trollkarl. Han jobbar som privatdetektiv och hjälper de som drabbats av magiska problem. Han bor i Chicago, men i vårt fall är distansförhållande inget problem, kärlek finner inga gränser!!

Harry Dresden är en karaktär skapad av Jim Butcher. Serien är (tydligen) litet annorlunda än böckerna, som jag aldrig har läst (men vill läsa). Tyvärr avslutades serien redan innan den hann komma igång, efter endast 12 avsnitt... :(

Jacqueline Carey - Santa Olivia

För 20 år sen eller mer drabbades världen av en smittosam sjukdom. Mitt i tumulten hamnade Santa Olivia, på gränsen mellan USA och Mexico. Den amerikanska militären utlyste undantagstillstånd och spärrade in staden, tillsammans med alla dess innevånare. Santa Olivias innevånare lever nu i en slags ingenmansland, dit ingen kan komma in eller ut. Omvärlden tror att Santa Olivia inte längre existerar, och militären  upprätthåller status quo genom att erbjuda sitt skydd mot deras mexikanska motsvarighet.

 

I Santa Olivia finns Carmen Garron, en ung ensamstående servitris med en son (Tom) att försörja. Hon har en kort historia med en soldat vid namn Martin, som är på rymmen från en forskningsanstalt. Martin är en genmanipulerad soldat, stark, snabb och okapabel till att känna rädsla. Det perfekta vapnet. 

Carmen blir snabbt gravid, men Martin tvingas lämna henne för att inte bli tillfångatagen av militären. Innan han lämnar henne ber han henne att döpa deras barn till Loup Garron, som liknar Loup Garro' vilket betyder varulven på franska. Carmen får en liten flicka, och det visar sig snabbt att flickan har ärvt sin fars speciella egenheter. Hennes storebror Tom lär henne att vara extra försiktig och dölja sina talanger, men Loup har svårt att gömma det faktum att hon är annorlunda. Efter ett par år så hamnar Santa Olivia mitt i en blodig gänguppgörelse, och Loup beslutar sig för att använda sin styrka och ta rättvisan i sina egna händer...

Santa Olivia hör till genrén urban fantasy och är ett postapokalyptiskt drama om utanförskap och kärlek. När jag började läsa boken hade jag ingen som helst aning om vad jag hade att förvänta mig, det enda jag hört var varma rekommendationer från Nene och Karin på SF-bokhandeln. Men trots att jag hade fått höra att den var bra så hade jag ingen aning om just hur jäkla bra den skulle vara. Förutom den engagerande storyn så höll den en spännande tråd genom hela boken med intressanta karaktärer och utsökt berättande. Jaqueline Carey gick från att vara en okänd författare till att vara en av mina absoluta favoriter! Fem poäng av fem möjliga och fyra romantikpoäng.