Nu ska jag packa för imorgon kl 4 ska jag upp och åka till Kroatien, där jag ska segla på havet i en vecka. Ska bara bestämma mig för vilka böcker jag ska packa ned först... svårt val..! Har bestämt mig för att packa tre så jag har några att välja bland ifall jag plötsligt ändrar "smak" och vill läsa något annat. Vilket lätt händer då man är en Fia. :)
Återkommer efter den sjunde juni med nya friska tag!
/Fia over and out
"Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?"
Friday, 28 May 2010
Thursday, 27 May 2010
SF-bokcirkeln: Bram Stoker - Dracula
a.k.a. 'Me suckie suckie'. Men nu talar jag inte om att boken suger, utan att själva Dracula gör det. Suger blod dvs.
De flesta känner till Dracula, föregångaren till hela vampyrimperiet. Utan den hade kanske aldrig serier som Buffy the Vampire Slayer, True Blood, Vampire Diaries (ve och fasa) blivit av. Eller Twilight för den delen.. Äh, den sista hade nog inte varit någon stor förlust (de tror ju vampyrer glittrar!)...
De få som inte läst boken/sett filmen/hört om den i andra hand kan få ett litet intro:
Advokaten Jonathan Harker blir av sin chef sänt till Transylvanien där han skall göra upp en affär med en rik greve (Dracula) som planerar att flytta till London. Väl där så inser han att greven varken äter, är vaken när solen är uppe eller kastar en reflektion i spegeln. Han försöker fly men blir fånge hos Dracula. Hemma i London så börjar mystiken tätna och Jonathan Harkers fästmö Mina och hennes vän Lucy hamnar i centrum för en serie mysteriska händelser... Efter ett tag blir Lucy sjuk, hon verkar drabbats av blodbrist och har två röda märken på halsen, och trots att man kallar in professor Van Helsing som ger henne blodtransfusioner så förlorar hon varje natt mer och mer blod....
Förutom Mina, Lucy och Van Helsing så introducerar Stoker även psykiatern James Seward, som driver ett mentalsjukhus, amerikanen Quincy och den engelske Lord Godalming (Arthur).
Så vad tyckte bokcirkeln om Dracula...?
Boken skrevs i journalform. Först fick vi ta del av Harkers journal, sedan Minas journal, sedan Sewards journal, Lucys journal, etc etc. Det fanns vissa i gruppen som tyckte att brevform var detsamma som billiga kioskdeckare i Jag-form, vissa andra var misstänksamma mot de otroligt detaljrika formuleringarna, andra njöt bara.
Till skillnad från klassikern Mary Shelleys Frankenstein där budskapet är "teknik är farligt" tyckte Simon att Dracula är en hyllning till det moderna samhället. Medan Dracula är en 800 år gammal vampyr som är övermänskligt listig, snabb och stark, så är består vårt gäng hjältar av framstående vetenskapsmän (Van Helsing och Seward), och alla använder sig av moderna tekniker som skrivmaskin, blodtransfusioner, tåg, etc etc. Simon gav den helt enkelt ett "K" för klassiker (eftersom han försöker vara rebellisk mot vårt poängsystem).
F ansåg att Dracula målades upp mystiskt när man fick följa honom genom hjältarnas rapporter. Hon tyckte den var bra men litet långrandig. Hon gillade språket och miljön. Hon gav den en 4a.
CG tyckte att det var ett tidsdokument som håller bra än idag. Litet långa utbroderingar ibland, men han tycker till skillnad från N inte att den tappar i slutet, dock anser han att själva slutstriden är för liten i förhållande till boken. Han gav den den 4a.
N ville egentligen ge den en 5a men tyckte den tappade känslan i sista avsnittet, så det blev en 4a.
J tyckte Dracula var en korkad vampyr som kändes svår att följa. Dessutom var det ett jäkla daltande med alla fruntimmer i boken (here, here!). Bullshitfiltret började också trigga på allt Van Helsing sa, samt att han var misstänksam över de detaljrika journalerna. Han gav Dracula en 2.5a, eftersom han läste hela boken.
Jag ger den en 4a, den är precis som CG säger ett tidsdokument som håller än idag (den gruvliga kvinnosynen till trots). Jag köper historien med de detaljrika dagböckerna, men håller med om att Van Helsing sprider en massa dynga. Jag gav den en fyra eftersom jag faktiskt fann saker i denna klassiker som jag inte gillade, bland annat att det tog väldigt lång tid för Lucys sjukdom att börja utforskas. Hur dumma får karaktärerna vara?
Allt som allt så är dock denna bok den sf-bokcirkelbok som fått högst betyg av oss alla så jag gissar att det inte är helt fel att vända blicken åt gamla klassiker ibland! :)
Saturday, 22 May 2010
Me and Mr Darcy av Alexandra Potter
Emily Albright är ett stort fan av Jane Austen och har sedan 12 års ålder varit förälskad i Mr Darcy från Stolthet och Fördom, som hon anser är idealmannen på alla sätt och vis.
På sistone har Emily haft en lång rad av dåliga dejter vilket leder henne till att tappa tron på att det finns någon där ute för henne. En dag på hennes arbetsplats, bokhandeln MacKenzie, bjuder hennes bästa väninna och kollega Stella med henne på en 18-30 resa till Mexico för att ha litet kul. Emily som inte riktigt delar Stellas entusiasm letar desperat efter en ursäkt att slippa när hon plötsligt upptäcker en flyer som ligger på disken, en veckas Jane Austen-tour genom England. I brist på bättre ursäkter - och samtidigt för att hon upptäcker att hon verkligen vill - så bokar hon resan som snart tar henne till England.
På touren börjar dock mystiska saker att hända, och rätt som det är finner Emily sig öga mot öga med en man som säger sig vara den riktige Mr Darcy. Är han verkligen Mr Darcy, och isåfall... vad gör man då ens drömman kommer till liv?
Som den trogna Jane Austen-entusiasten som jag är så var detta en given bok att läsa. Alla 'Janeiter' har väl någon gång drömt om att träffa vår egen Jane-hjälte (i mitt fall är jag nog mer för Mr Knightley, men Darcy är en close runner up). Alexandra Potter har precis som Helen Fielding tagit ett modernt grepp om Stolthet och Fördom, om än obeskrivligt förutsägbart, och placerat mr Darcy i en nutidshistoria. Hennes uppfattning av Mr Darcys person är, för att använda hans egna ord, 'tolerable but not handsome enough to tempt me'.
Surely, ms Potter, är väl Darcy mer än så?
Boken är okej, en stark trea och ett plus i kanten för Spike, den brutalt vanlige mannen! Och ett stort tack till Miss E som lånade ut den till mig. Den kommer snart som ett brev på posten!
På sistone har Emily haft en lång rad av dåliga dejter vilket leder henne till att tappa tron på att det finns någon där ute för henne. En dag på hennes arbetsplats, bokhandeln MacKenzie, bjuder hennes bästa väninna och kollega Stella med henne på en 18-30 resa till Mexico för att ha litet kul. Emily som inte riktigt delar Stellas entusiasm letar desperat efter en ursäkt att slippa när hon plötsligt upptäcker en flyer som ligger på disken, en veckas Jane Austen-tour genom England. I brist på bättre ursäkter - och samtidigt för att hon upptäcker att hon verkligen vill - så bokar hon resan som snart tar henne till England.
På touren börjar dock mystiska saker att hända, och rätt som det är finner Emily sig öga mot öga med en man som säger sig vara den riktige Mr Darcy. Är han verkligen Mr Darcy, och isåfall... vad gör man då ens drömman kommer till liv?
Som den trogna Jane Austen-entusiasten som jag är så var detta en given bok att läsa. Alla 'Janeiter' har väl någon gång drömt om att träffa vår egen Jane-hjälte (i mitt fall är jag nog mer för Mr Knightley, men Darcy är en close runner up). Alexandra Potter har precis som Helen Fielding tagit ett modernt grepp om Stolthet och Fördom, om än obeskrivligt förutsägbart, och placerat mr Darcy i en nutidshistoria. Hennes uppfattning av Mr Darcys person är, för att använda hans egna ord, 'tolerable but not handsome enough to tempt me'.
Surely, ms Potter, är väl Darcy mer än så?
Boken är okej, en stark trea och ett plus i kanten för Spike, den brutalt vanlige mannen! Och ett stort tack till Miss E som lånade ut den till mig. Den kommer snart som ett brev på posten!
Sunday, 16 May 2010
Grottbjörnens folk - Jean M Auel
Ayla förlorar sin familj i en stor jordbävning då hon är fem år gammal. Hon hittas av en grupp neandertalare, en klan som kallar sig Grottbjörnens folk. Klanen tar med sig den lilla flickan och hon uppfostras av klanens medicinkvinna Iza samt schamanen Creb, en missbildad gammal man. Ayla förstår på direkten att hon är annorlunda från detta folk. Hon får höra att hon tillhör "de andra".
Trots Aylas olikheter så tas hon upp i klanen, och allt eftersom hon blir äldre så glömmer hon den hon varit och blir en del av Grottbjörnens folk. Hon gör sitt bästa för att leva enligt klanens seder, men vissa seder är svårare att följa än andra.
Eftersom hon har ett annat sätt att tänka och agera än klanens underkuvade kvinnor så hamnar hon fort i konflikter med klanens män, speciellt ledarens son som tror stenhårt på traditionerna. För honom så hotar Aylas nya idéer klanens levnadssätt, och hon måste elimineras till varje pris.
Efter år av uppbyggda förväntningar så kan man nog säga att jag blev besviken på denna bok. Jag upplevde att där fanns en stor inkonsekvens. Stundtals beskriver Auel historien ur ett objektivt perspektiv, sedan dras vi in i historien ur ett subjektivt perspektiv, och ibland så blandas de olika perspektiven. Vi kan till exempel läsa om Aylas fornhistoriska mockasiner. Hade det inte räckt med att beskriva dem som mockasiner? Eller var de fornhistoriska för Ayla med? Det kändes som om Auels språk pendlade mellan en historieredovisning för collegestudenter till enklare meningsuppbyggnad för att få atmosfären av en förhistorisk tid. Jag kan förstå att det inte går att ha dialoger som "Me Tarzan, you Jane" och "Ugg Ugg" men jag har uppfattat det som att författaren har problem med att hitta den rätta tonen..
Sedan fanns det ett par irriterande missar. På en sida skriver Auel att klanfolket inte förstod tacksamhet. På nästa sida säger någon att de är tacksamma. Är det ett översättningsfel?
Och vad är det för snack om heta sexscener jag har hört hela mitt vuxna liv.. vilka heta sexscener?!
Visst var Aylas situation engagerande, och jag håller just nu på med bok nr två men funderar allvarligt på att lägga böckerna till handlingarna och ge mig ut på nya äventyr. Grottbjörnens folk får två mockasiner av fem möjliga och noll romantikpoäng.
Thursday, 13 May 2010
SF-bokcirkeln: Richard Morgan - The Steel remains
När det var dags för bokcirkeln att läsa bögfantasy var det en del av oss som var litet skeptiska. Hur kan en råhomo man vara macho? Alla stereotyp-bögar målas ju upp som mesar, och eftersom ingen av oss är (åtminstone uttalat ;) homosexuell så har vi ingen direkt erfarenhet av saken.
The Steel Remains handlar alltså om Ringil Eskiath och hans vänner stäppnomaden Egar Dragonbane och Kiriathkvinnan Achecht Indamaninarmal, tre krigshjältar från Gallows gap där slutstriden skedde mot Ödlefolket för ett par år sedan.
Ringil är född som en adelsman, tränad i stridskonst av akademin i Trelayne, hårdkokt som Conan Barbaren och råhomo. Archecht är den sista Kiriathkrigaren som finns kvar i hela världen. (Kiriath-folket är en slags alvliknande ras med överlägsen teknologi och magiska förmågor.)
När historien börjar har Ringil lagt svärdet på hyllan (eller rättare sagt spiselkranten på den krog där han bor och spenderar sina dagar med att berätta historier om sina stordåd för pengar). Hans mor Ishil som han inte sett på flera år reser en dag för att träffa honom och ber honom om hjälp med att finna hans kusin Sherin, som blivit såld som slav. Ringil ställer motvilligt upp, packar ihop sina saker inklusive det dyrbara Kiriathsvärdet Ravensfriend, säger hejdå till sina vänner och börjar leta efter henne.
Archecht som befinner sig som rådgivare åt kejsaren får samtidigt reda på att det skett en underlig attack i garrisonen i Khangset, en liten, obetydlig utpost i imperiet. Enligt ryktena så sägs det ha förekommit magi, och som expert på detta så får Archecht uppdraget.
Världen som Morgan målar upp är fylld av underliga varelser, vi har corpsemites som kan infestera de dödas kroppar och använda dem för att ta sig fram, det finns stäpp-ghouls som stryker omkring bland fåren, dwendas (en mystisk ras som enligt legenderna beskrivs som våldnader som färdas utan att synas och dyker upp var som helst, och kan göra horribla saker med människors kroppar och ändå hålla dem vid liv). Jag kan inte annat än beundra Morgan för hans fantasifullhet och tycka att Steel Remains är en lysande, actionspäckad, snuskig och brutal bok. Trots att man kommer in i historien från mitten så får man snabba flashbacks vilket ger karaktärerna och världen ett djup. Morgan kör på för fullt, helt utan hämningar, varesig när det gäller sexscener, stridsscener eller karaktärbeskrivningar. Det märks att han har haft kul när han har skrivit boken, därför hade jag också kul då jag läste den. Jag ger den en klar fyra och säger läs, läs, läs!!
Så vad tyckte bokcirkeln då?
J gav den 3,5 och sade att han saknade en kort historiesammanfattning och hade svårt att se världen/miljön framför sig.
F gav den 3. Hon var nog inte helt såld på storyn, men hade litet svårt att pinpointa exakt vad hon inte gillade. Den var bra för att fördriva tiden, men inte mycket mer.
N gav den också 3, tyckte den inte levererade, "garantin höll inte hela boken".
S gav den 4 och talade mycket varmt om slutscenen (vilket vi inte skall spoila er med här). Han har dock skrivit ett alldeles eget inlägg om Bögfantasy här.
S nämde dock att han uppskattade att boken tog fart när karaktärerna var vuxna och att Morgan löste bakgrundshistorien med hjälp av flashbacks. Det hade annars kunnat ha en potential att bli en Coming of Age-bok då det fanns åtskilligt med historia att förtälja. S som är grundligt leds på Coming of age-historier var lättad.
Om ni vill läsa fler recensioner av The Steel Remains så kan jag rekommendera Lazy's Librarys recension som finnes här.
Labels:
fantasy,
homosexualitet,
Richard K Morgan,
sf-boktips,
sfbok,
sfbokcirkel
Saturday, 1 May 2010
Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam
Jag har inte riktigt idats recensera något på sistone. Faktum är att jag försöker spendera mindre tid på the internetz och mer tid I.R.L. Jag är ett flockdjur och söker mig till större grupper för att roa mig. Men när vi ändå är inne på temat flockdjur så kan jag ju slå ett slag för Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam.
Camille är en ung, tystlåten kvinna som bor i en liten etta längst upp i ett våningshus. Lägenheten är mer som en oisolerad vind än en bostad och Camille är en frusen, tunn kvinna. På nätterna städar hon kontorslandskap och på dagarna lever hon sitt tillbakadragna liv. Då och då äter hon middag med sin mor, som gör inget än klagar på hennes smala figur, hur fattig hon själv är eller varför ingen uppskattar henne, minst av alla Camille.
Camille håller sakta och säkert på att tyna bort, men så en dag så möter hon sin stammande och tafatte granne Philibert som verkar ha låst sig själv ute. Camille bjuder över Philibert på picknick i sin lilla vindsvåning, och han chockas av hur fattigt hon lever och hur kallt hon har det. Själv så bor han på över 200 kvadrat i sin döda mormors lägenhet, som ockupant innan tvisten kring hennes dödsbo är avklarad. När Camille litet senare insjuknar i influensa är det Philibert som upptäcker henne, och bär ner henne till sin lägenhet där hon får kurera sig.
Philibert bor tillsammans med Franck, en ung kock som är arg på det mesta här i livet. Arg för att hans sjuka mormor, som uppfostrat honom, är sjuk. Arg för att han bara jobbar, arg för att hans lägenhet helt plötsligt invaderas av det kvinnliga könet. Philibert, Franck och Camille formar en omaka trio som stöttar och kompletterar varandras svagheter och brister.
Precis som med de flesta andra franska filmer eller böcker jag har läst så har denna en air av något som jag endast kan beskriva som den franska flummigheten. Anna Gavaldas språk är stundtals slaffsigt, det blir svårt att hålla reda på alla karaktärer med "å han sa och hon sa" eller med alla "......". Trots detta språkmissbruk så går jag tillbaka, läser om och försäkrar mig om att jag uppfattat korrekt, eftersom jag vill veta, jag vill hänga med, för det är en gripande och varm historia med skön stil. Detta var den första boken av Anna Gavalda som jag läst, och det kommer inte att bli den sista! Den får fyra poäng, dock bara 2 romantikpoäng för även om där fanns en kärlekshistoria så uppfattade jag den inte som särskild romantisk. Därmed inte sagt att den inte uppskattades! :)
Camille är en ung, tystlåten kvinna som bor i en liten etta längst upp i ett våningshus. Lägenheten är mer som en oisolerad vind än en bostad och Camille är en frusen, tunn kvinna. På nätterna städar hon kontorslandskap och på dagarna lever hon sitt tillbakadragna liv. Då och då äter hon middag med sin mor, som gör inget än klagar på hennes smala figur, hur fattig hon själv är eller varför ingen uppskattar henne, minst av alla Camille.
Camille håller sakta och säkert på att tyna bort, men så en dag så möter hon sin stammande och tafatte granne Philibert som verkar ha låst sig själv ute. Camille bjuder över Philibert på picknick i sin lilla vindsvåning, och han chockas av hur fattigt hon lever och hur kallt hon har det. Själv så bor han på över 200 kvadrat i sin döda mormors lägenhet, som ockupant innan tvisten kring hennes dödsbo är avklarad. När Camille litet senare insjuknar i influensa är det Philibert som upptäcker henne, och bär ner henne till sin lägenhet där hon får kurera sig.
Philibert bor tillsammans med Franck, en ung kock som är arg på det mesta här i livet. Arg för att hans sjuka mormor, som uppfostrat honom, är sjuk. Arg för att han bara jobbar, arg för att hans lägenhet helt plötsligt invaderas av det kvinnliga könet. Philibert, Franck och Camille formar en omaka trio som stöttar och kompletterar varandras svagheter och brister.
Precis som med de flesta andra franska filmer eller böcker jag har läst så har denna en air av något som jag endast kan beskriva som den franska flummigheten. Anna Gavaldas språk är stundtals slaffsigt, det blir svårt att hålla reda på alla karaktärer med "å han sa och hon sa" eller med alla "......". Trots detta språkmissbruk så går jag tillbaka, läser om och försäkrar mig om att jag uppfattat korrekt, eftersom jag vill veta, jag vill hänga med, för det är en gripande och varm historia med skön stil. Detta var den första boken av Anna Gavalda som jag läst, och det kommer inte att bli den sista! Den får fyra poäng, dock bara 2 romantikpoäng för även om där fanns en kärlekshistoria så uppfattade jag den inte som särskild romantisk. Därmed inte sagt att den inte uppskattades! :)
Subscribe to:
Posts (Atom)