Me and Mr Darcy av Alexandra Potter

Emily Albright är ett stort fan av Jane Austen och har sedan 12 års ålder varit förälskad i Mr Darcy från Stolthet och Fördom, som hon anser är idealmannen på alla sätt och vis.

På sistone har Emily haft en lång rad av dåliga dejter vilket leder henne till att tappa tron på att det finns någon där ute för henne. En dag på hennes arbetsplats, bokhandeln MacKenzie, bjuder hennes bästa väninna och kollega Stella med henne på en 18-30 resa till Mexico för att ha litet kul. Emily som inte riktigt delar Stellas entusiasm letar desperat efter en ursäkt att slippa när hon plötsligt upptäcker en flyer som ligger på disken, en veckas Jane Austen-tour genom England. I brist på bättre ursäkter - och samtidigt för att hon upptäcker att hon verkligen vill - så bokar hon resan som snart tar henne till England.

På touren börjar dock mystiska saker att hända, och rätt som det är finner Emily sig öga mot öga med en man som säger sig vara den riktige Mr Darcy. Är han verkligen Mr Darcy, och isåfall... vad gör man då ens drömman kommer till liv?


Som den trogna Jane Austen-entusiasten som jag är så var detta en given bok att läsa. Alla 'Janeiter' har väl någon gång drömt om att träffa vår egen Jane-hjälte (i mitt fall är jag nog mer för Mr Knightley, men Darcy är en close runner up). Alexandra Potter har precis som Helen Fielding tagit ett modernt grepp om Stolthet och Fördom, om än obeskrivligt förutsägbart, och placerat mr Darcy i en nutidshistoria. Hennes uppfattning av Mr Darcys person är, för att använda hans egna ord, 'tolerable but not handsome enough to tempt me'.

Surely, ms Potter, är väl Darcy mer än så?

Boken är okej, en stark trea och ett plus i kanten för Spike, den brutalt vanlige mannen! Och ett stort tack till Miss E som lånade ut den till mig. Den kommer snart som ett brev på posten!

Lian Hearn - Över näktergalens golv

I en avlägsen och fridsam by i utkanten av Tohans rike växer Tomasu upp bland de gömda, ett fredligt folk som praktiserar förbjudna läror. Tohans härskare Iida är hård och skoningslös och tolererar inte de gömda. Hans krigare når en dag Tomasus by och mördar befolkningen, och Tomasu är den enda som lyckas fly från krigarna. I skogen möter han en man, Shigeru Otori, som tar honom under sina vingar och för honom till Otoririket där han är i säkerhet. Tomasu måste nu lägga sitt gamla liv bland de gömda bakom sig. Av herr Otori får han namnet Takeo, och utbildning inom skrivkonst och stridskonst. Takeo upptäcker så småningom att han själv bär på övernaturliga gåvor, och med dem lär han sig snabbt mer om sig själv, sitt förflutna och de intriger som försiggår runtom i riket.

Boken utspelar sig i ett samhälle i stil med det japanska feodala samhället. Lian Hearn har lånat karaktäristiska japanska drag, bland annat dess byar och japanska namn, men det är ändå inte det riktiga Japan. Händelserna tar plats under en epok som påminner om de japanska samurajkrigen, och i boken precis som i verkligheten är heder och lojalitet mot familjen är viktigare än livet själv.

Storyn är vackert berättad, bjuder på poetiska beskrivningar av den vackra miljön och dramatiska känsloyttringar. Handlingen är spännande och bjuder på överraskningar. Boken får en stark trea. (Över näktergalens golv är den första delen av fem i Sagan om Klanen Otori. Nästa del är På kudde av gräs.)

Den magiska källan - Maeve Binchy

Den sömniga lilla irländska staden Rossmore finns på kartan tack vare sankta Annas källa, en forntida helig plats där många säger sig ha fått sina böner besvarade. Människor har i alla tider åkt dit för vägledning och tröst, men nu är den heliga reliken hotad av moderna tiders uppfinningar - man planerar ett nytt vägbygge genom skogen där sanka Annas källa ligger!

Boken handlar om alla människor vars liv berörs eller skall komma att beröras av källan, deras egna historier som sakta men säkert vävs samman med andras historier, eller tar sin egen lilla väg. Som vanligt är Maeve Binchy expert på att bygga upp spänningen, hon är en mästare på att karaktärisera men är dålig på att knyta ihop säcken. Hennes böcker slutar alltid utan att få ett riktigt slut, precis som om man bara fått ta del av ett litet litet kapitel av en människas livsöde. Med den grundkunskapen så blir man dock aldrig besviken, och det blev jag inte denna gång heller.

Den magiska källan får en stark trea!

Elizabeth Bear - New Amsterdam

Sebastien de Ulloa är en uråldrig vampyr som tillsammans med sin protegé Jack Priest reser till den nya världen - eller mer noga - New Amsterdam, för att påbörja ett nytt kapitel i sina liv. I New Amsterdam stöter de på Lady Abigal Irene Garrett, svartkonstnär som är anlitad av den engelska kronan för att lösa brott. Hon är en högutbildad kvinna för sin tid, och väl respekterad bland adelskretsar och dektektiver för sina kunskaper. När någon börjar mörda adelsmän i New Amsterdam är hon snabbt mördaren på spåren, och Sebastien och Jack beslutar sig för att hjälpa henne.

New Amsterdam är en alternativhistorisk bok som utspelar sig under den viktorianska eran, i slutet av 1800-talet, möjligtvis början av 1900-talet, där New Amsterdam (nuvarande New York) fortfarande är en brittisk koloni) och trollkarlar, vampyrer och andra mystiska väsen är verklighet. Boken faller inom genrén Steampunk och Bear bjuder på en underbar uppvisning av tidstypiska tekniker. Jag älskar den viktorianska eran, den är relativt modernt men klassiskt, teknikerna var begripliga, människor var enklare, och det finns många olika manicker och ideologier att spinna vidare på och leka med.

Själva karaktärerna fann jag mig till en början något distansierad till, det var svårt att få grepp om den reserverade Sebastien men desto enklare att älska Jack och hans ungdomliga oförstånd. Jack och Sebastians förhållande är komplext och jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad de känner för varandra, mycket på grund av att Sebastien är så tillbakadragen.

Abby Irene är en äldre dam med ett något skandalöst förflutet och med dryckesproblem, men förefaller ändå vara en sober och anständig kvinna. Det känns inte riktigt som om jag fick nog med insikt i karaktärerna för att förstå dem, men det kan ha något att göra med att jag slalomläste boken under två månader, lade ned den då och då för att påbörja en annan, återvände, lade ned, återvände. Det var inte förrän slutet som jag fick ro nog att läsa ut den och då kom jag fram till att slutet var mycket bra. Eftersom boken var indelad i kapitel som var kortare noveller så var det aldrig någon röd tråd att följa, vilket jag saknade. Det gjorde att jag aldrig kände mig säker på vart historien var på väg, något som jag vill göra i min läsning.

New Amsterdam får en stark trea och en stark trea på romantikskalan.

Elizabeth Gaskell - Cranford

Jag är med i klassiska kvinnor-utmaningen men har liksom lagt den på is, så när jag beslutade mig för att läsa Cranford så var det faktiskt mer för att den nyligen gått på SVT1 som miniserie*...


Cranford är en bok som handlar om en liten by i England i en svunnen tid (1800-tal) vars invånare till stor del är ogifta äldre kvinnor. Först och främst har vi Miss Jenkyns, den stränga och disciplinerade dottern till Cranfords f.d. rektor, och hennes yngre syster Miss Mattie, blid och osäker på sig själv. De är vänner med Miss Pole, Miss Forester och Mary Smith - berättarinnan, som i ödmjuk ton beskriver livet i den blygsamma staden.

Boken berör mig starkt med sina olika historier. Gaskell tar upp saker som för den tiden sågs som otroligt viktiga, och hon betonar också armodet och stillheten och hur kvinnorna på den tiden såg på sina liv och hur de uppskattade de få och små glädjeämnena med större entusiasm än man idag gör. Det är alltid intressant att se det ur ett gammaldags perspektiv, och även om deras liv i stort verkade ganska tråkigt så tror jag de var mer tillfreds med dem än många är idag. Det är inget kostymdrama och påminner mer om Dickens än om Jane Austen. En perfekt bok för regniga höstaftonar. Mitt betyg av den blir därför en stark trea! (Vill du läsa andras recensioner av den? Klicka här.)

* Cranford finns alltså även som en miniserie och även om jag inte hunnit se alla delarna så kan jag säga att den skiljer sig en del från boken. Den fångar dock upp andan som boken är skriven i, och jag kan starkt rekommendera den för alla som älskar historiska berättelser.

SF-bokcirkeln: Mary Gentle - Grunts

Senaste boken till SF-cirkeln kommer mer än en vecka efter cirkelns senaste möte. Tyvärr på grund av att jag inte kunde läsa mer än small bite sizes utan att gäspa from time to time... (oj, är min svengelska på väg att bli värre?)

Grunts handlar om en värld inte helt olik Tolkiens om än med flera viktiga skillnader... The Dark Horde, the dark lords armé, består av orcer med marinutbildning... Föreställ er de ändlösa skämten om orcer med vapen av olika slag, gångra det med tusen, så har ni boken i ett nötskal. Den är härligt vitsig och när man tycker att Mary Gentle har nått taket på sin humor slår hon till med nya höjder... Boken handlar om goda och onda väsen som människor, halflings, orcs, dvärgar och alver. Det finns en Dark Lork, en ond necromancer och en god necromancer, bror och syster, som strider mot varandra i den eviga kampen mellan ljus och mörker. The Dark Hordes främsta soldat, Ashnak av Fighting Agaku-stammen, kallas till sin onde härskare där han får i uppgift att hitta det ultimata vapnet för att vinna kriget. Den uppgiften leder honom till halflingbröderna Will och Ned Brandiman, proffesionella tjuvar och bedragare, som är ute efter att stjäla en drakes skatt. Bröderna och Ashnak kommer förstås på fel fot från början, då Ashnak tillfångatar dem och tvingar dem att leda han och hans män till drakens grotta. De anländer till draken och finner skatten, och råkar dessutom finna en förbannelse som förvandlar alla orcerna till *trumvirvel* marinsoldater!

Tråkigt nog har Mary Gentle trots sitt utmärkta koncept lagt in allt för många klyschor för en bok att tåla, och dessutom allt för mycket marinsoldat-handling för min smak. Boken beskrivs som en fantasy med attityd som "moves at a good clip". Det stämmer mycket riktigt att boken har attityd och att den är fartfylld, men ibland blir det faktiskt FÖR mycket fart och för mycket attityd. Trodde inte det var möjligt, men tyvärr är det den bittra sanningen. Boken är full av plötsliga vändningar och för att följa med behöver man alltså vara riktigt på eggen, missar man ett par ord kan man missa något avgörande, och det anser jag vara en faktor som drar ned helhetsbetyget. Man ska kunna läsa en bok snabbt, den ska ge ett bra sammanhang och man ska känna att man har en förståelse av vart boken är på väg. Gentle får för sitt tappra besök en stark trea, för trots förvirringen lyckas hon ändå leverera ett par härliga karaktärer och stor humor.

Vid mötet glömde jag fråga vad de andra gav den för betyg, så vad säger ni andra bokcirklare?

Celia Rees - Sovay

Sovay överraskade mig flera gånger. Av bilden och namnet gissade jag att det var en spansk/mexicansk highway robber-kvinna som rider ut med sina bandidos, alla madly in love with her. Jag tänkte mig att boken skulle vara en slags spaghettivästern, fullproppad med romantik. (Det är ju praktiskt taget vad bilden utlovar, eller hur?)

Det jag INTE tänkte mig var... sent 1700-tal, Robespierres skräckvälde, engelska spioner, blod och elände och skurkar i svarta oljerockar med klistrigt slimigt leende som närmast påminner om Dr Frankenstein. Jag känner mig gruvligt missledd, men det gör ingenting.

Boken tar avstamp i dagen Sovay beslutar sig för att bli en rånare, och de händelser som detta ödesdigra beslut leder till. Hennes fästman är otrogen mot henne och hon beslutar sig för att hämnas genom att maskerad som en high way robber och råna honom på ringen. Det visar sig senare att fästmannen aldrig älskat henne utan handlat på order av sin far för att samla på sig indiskriminerande bevis på att Sovays far stödjer idealen av den franska revolutionen.

För att göra saken värre får Sovay under ett diligensrån tag på papper som är på väg till lagens väktare. Papprena namner anhängare av den franska revolutionen, däribland hennes far. Dessa papper skulle i ögonen på lagen vara bevis på att hennes far var en förrädare mot den engelska kronan, så hon tar med sig pappren och beslutar sig för att söka rätt på sin far, som visar sig vara försvunnen.

På sin resa får hon hjälp av olika män, däribland hennes brors vän Gabriel, den ökände Captain Greenwood (en annan highway robber), den engelska spionen Virgil Barrett. Alla de är de kära i Sovay, men frågan är - vem älskar Sovay?

Jag blev faktiskt litet besviken på den romantiska biten, det byggdes upp så fint och sen blev det inte alls som jag tänkt mig. Själva boken var ju inte alls som jag hade tänkt mig från början, men det kändes som den efter ett tag ändrade riktning, blev mindre fokuserad på den starka, kvinnliga Sovay och blev mer fokuserad på männen i hennes omgivning som plötsligt tog tag i allting åt henne. Det kändes som boken kom igång bra mot slutet, och avslutningen var jag visserligen nöjd med, men på vägen dit visste jag verkligen inte alls var författaren var på väg. Det var ingen flaggning, inga hintar, ingenting som kunde förbereda mig.

Sen om det är bra eller inte, det är nog en smaksak. Men denna bok får trots den blandade recensionen en stark trea och en svag trea på romantiska skalan.

Charlaine Harris - Dead until dark

Dead until dark är första boken i serien om Sookie Stackhouse och utspelar sig i en alternativ verklighet där vampyrer är något verkligt. Staten har förklarat deras existens genom att kalla vampyrism ett virus som får människor som drabbas att verka döda, och som gör att de måste livnära sig på blod och inte tål solljus. Vampyrerna har många "groupies" som frivilligt låter sig bli bitna och tömda på blod (i små mängder), men inte alla föredrar dessa människor och de äter istället syntetiskt blod. Sedan finns de som kallas drainers, vilka är människor som fångar in ensamma vampyrer, tömmer dem på blod och säljer det som droger. Vampyrblodet helar, ökar sexlusten och gör en starkare, den perfekta drogen helt enkelt. Tills den dagen då man har för litet mänskligt blod och för mycket vampyrblod, då blir man istället en vampyr själv...

Sookie, seriens hjältinna, arbetar som servitris i den lilla staden Bon Temps, Louisiana, och har en mycket speciell förmåga: hon kan läsa tankar. Men att veta vad alla människor tänker hela tiden tröttar ut henne och hon försöker desperat att blockera ut de människor som är henne närmast.

En dag så kommer en vampyr in på baren där Sookie jobbar, och hon inser att hon inte kan läsa hans tankar. Hon är fascinerad, men detta övergår snabbt i skräck när hon hör tankarna hos hennes gäster, paret Rattray, som planerar att tömma vampyren på blod. De lurar in vampyren i en fälla men Sookie räddar honom, och de flyr undan Rattray-paret. En ovanlig vänskap uppstår som snabbt övergår i någonting mer. Men att dejta en vampyr är inte det enklaste, vilket Sookie snabbt upptäcker.

För att komplicera saken ytterligare blir en gammal skolkamrat till Sookie mördad, och man finner bitmärken på hennes hals som pekar på att hon haft samröre med en vampyr. Men polisen misstänker samtidigt Sookies bror, som tidigare varit involverad med kvinnan. För att rentvå sin vampyr och sin bror måste Sookie nu finna mördaren, och detta innan hon själv blir hans nästa offer...

Dead until dark var en perfekt bok att läsa under läströttheten för den är snabbt genomplöjd och lättåtkomlig med romantiken som genomsyrade varje sida. Sookie är en modern hjältinna med sina fel och brister, stundtals tempramentsfull och stundtalls enfaldig. Hon har självmant gett upp det här med dejting eftersom det är så svårt att vara intim med någon samtidigt som man vet allting denna tänker, så när vampyren Bill dyker upp är hon helt utan romantiska preferenser, vilket iofs kan vara bra med tanke på att Bill inte är som alla andra män. Som karaktär tycker jag dock Bill blir litet för platt och opersonlig. Vad gör han egentligen om dagarna? Varför vill han prova leva mainstream, dvs bland människorna? Vad är hans drivkraft, och varför gillar han Sookie? Jag betvivlar inte att det finns goda svar men det behöver vara mer tydligt...

Allt som allt får den dock en stark trea och en trea på romantikskalan.

Emilie Flygare Carlén - Rosen på tistelön

Jag är med i Martinas läsarutmaning om klassiska kvinnliga författare. Första boken ut var Emilie Flygare Carlén - Rosen på tistelön. Det är en skärgårdsberättelse från 1800-talet som handlar om två familjer på motsatt sida om lagen.

Gubben Haraldsson och sonen Birger Haraldsson håller på med skeppssmuggling och vrakplundring och tulljakten med kapten Arnman är dem på spåren. En mörk och stormig natt jagas Haraldsson ända ut till Paternosterskäret, som är uppkallat efter alla sjömän som bett sin sista bön där. Tulljakten kommer ikapp smugglarna men istället för att gripa far och son slutar det med att tulljakten sänks till botten av skäret. Kapten Arnman med besättning dör och förutom gubben Haraldsson och Birger är det enda vittnet Haraldssons yngste son Anton, som genom traumat blir halvt tokig.

Flera år efteråt har Haraldssons dotter Gabriella vuxit upp, och betraktas av alla som självaste Rosen på Tistelön där Haraldssons bor. Hon träffar på den unge mannen Arve Arnman, son till den försvunne kapten Arnman, och tyckte fattas genast. Men Arve åker iväg och känslorna svalnar. När flera år gått förliser ett annat skepp i Paternosterskäret, med två överlevande. Sjömannen Petter och kapten Rosenberg. Rosenberg skadas svårt i stormen och måste stanna på Tistelön över vintern, varpå han fattar tycke för den vackra dottern. Rosenberg friar till Gabriella och de beslutar sig för att gifta sig då Rosenberg har tjänat in mer pengar till att försörja dem. Rosenbergs sätt att tjäna dessa pengar sker dock inte alltid på rätt sida av lagen, och när unge herr Arnman återvänder som ny kapten på tulljakten har familjen återigen en Arnman i spåren. Frågan är, skall historien återupprepa sig själv?

I början tyckte jag denna bok var väldigt svårläst. Språket är över 100 år gammalt och ibland så invecklat att jag inte förstår vad Emilie vill säga över huvud taget. Men efter ett tag kom jag in i 'tänket' och började istället uppskatta det uppstyltade språket. Sen var jag positivt överraskad över hur färgstarka karaktärerna var, hur passionerad kärleken var, hur mörkt brottet var sist men inte minst - hur pass mycket en 1800-tals kvinna kunnat föreställa sig! Det är också trevligt att upptäcka att - trots att det alltid pratades om heder och dygd - så var folk på den tiden som folk är idag. (Jag hade nämligen mina funderingar...)

Boken får en stark trea och en fyra på romantikskalan.

Saga Borg - Jarastavens vandring

Jarastavens vandring är en historisk/fantasy-serie i nio delar (Völvans dotter, Ondskans tecken, Vindens öga, Urlas skugga, Mörkrets makter, Dödens vingslag, Livets källa, Vargens lya, Tertors vrede). Den handlar om den unga flickan Siri som föds i byn Stenestrand. Likt sin mor, Stenestrands Völva, äger hon kraften och med den den förmågan att ta emot syner. När Siri för första gången beträder blodhyddan och invigs i kvinnans hemligheter får hon en skakande syn om att deras by är i fara. Men Siri hinner inte varna sina fränder i tid och snart är fienden över dem. Tillsammans med en grupp kvinnor förs Siri bort till att bli en av fiendens kvinnor i Bäckakorsets by. Där träffar hon på Hövdingen Vidar och hans förslagna kvinna Grina, som låtsas äga völvans krafter så hon kan åtnjuta den upphöjda ställning det innebär. Enligt seden kan en by endast ha en völva, så Siri måste dölja sina krafter för att inte bli dödad, samtidigt som hon behöver dem för att kunna lyckas fly tillbaka hem med de bortrövade kvinnorna... Hon lyckas lägga en förbannelse över byn, men allt eftersom tiden lider inser hon att hon agerat överilat, för det är inte är byn i sig som förtjänat hennes förbannelse...

Jarastavens vandring påminner mycket om Sagan om Isfolket, Sagan om Valhalla (samt Grottbjörnens folk, säger dem). Det är mycket sex, kärlek, strider, men även teknikhistoria, medicinsk historia och sådant som kan vara intressant för dem som gillar att läsa om hur de levde på folkvandringstiden. Visserligen säger författarinnorna att de lånat litet av olika tidsåldrar, men det är ju ingen historisk faktabok så allting behöver inte vara korrekt, tycker jag. Det är hur som helst framfört mycket smakligt (nåja, kanske inte tantsnusket då...) och verklighetstroget (förutom de magiska delarna då...). Allt som allt är det en serie att älska. Bok efter bok, år efter år, utvecklas historien och jag börjar nästan känna ett släktskap med dem det handlar om. Utan att avslöja för mycket så vill jag dock påpeka att slutet kändes något... konstigt. Men slutet är inte allt, ibland är det som bäst när man är mitt uppe i det hela.

Totalt får serien en stark trea och en fyra på romantikskalan.

Tracy Chevalier - Oskuld och erfarenhet

Oskuld och erfarenhet (eng. titel Burning bright) är Tracy Chevaliers senaste bok som utspelar sig 1792 i London, mitt i franska revolutionens kölvatten. Familjen Kellaways är nyligen inflyttande i London från den lilla lantiga byn Piddletrenthide och bor nu vägg i vägg med både Philip Astleys cirkus samt jakobinen William Blake. Fadern Thomas Kellaway är en stolsnickare, och sonen Jem går i hans fotsteg. Jem och hans storasyster Maisie lär snabbt känna Londonflickan Maggie Butterfield - en överlevare med en mörk hemlighet. Mellan dem spirar en vänskap, och Maggie visar dem olika sidor av London. De lär så småningom känna Mr Blake, som på denna tid ses som en udda figur med konstiga bilder och dikter. Blake är även en anhängare av den franska revolutionen med dess ideal, något som inte faller i god jord hos kungens män. Familjen Kellaways får snart känna på några av de faror som lurar i en storstad, och lär sig så småningom skillnaden mellan oskuld och erfarenhet.


Oskuld och erfarenhet är som en ovanligt lyckad blandning av Oliver Twist och Moulin Rouge - utan musikaldelen då förstås. Vi får följa Londons värld genom ett par barns ögon, något som fångar och griper tag i en från första sidorna. Och precis som barnen blir man nyfiken på den mystiske Mr Blake och hänförd av cirkusen, för att inte tala om den begynnande insikten om skillnaden mellan pojkar och flickor... Allt som allt är det en lättsam och behaglig berättelse, vilket gör detta till den tredje Chevalierboken som jag läser och älskar. Den får en stark trea och en trea på romantikskalan.

Stephenie Meyer - Ljudet av ditt hjärta

I Ljudet av ditt hjärta ökar konflikterna märkbart. En våldsam seriemördare härjar i Seattle och en ondskefull vampyr fortsätter sin jakt för att ta ut sin hämnd på Bella som åter igen befinner sig omgiven av fara. Samtidigt tvingas hon att välja mellan sin älskade Edward och sin vänskap med Jacob. Och hennes val riskerar att blåsa liv i den urgamla kampen mellan vampyrer och varulvar.

I Ljudet av ditt hjärta finns en ökad spänning från direkten i form av konflikten mellan Jacob och Edward. Bella behöver skyddas, men frågan är vem hon är mest säker hos? Hennes vampyrpojkvän som dras till hennes blod som en drog, eller hennes unga, impulsiva och otroligt starka varulvsvän som hatar doften av vampyrer. Själv så har hon svårt att se att någon av dem skulle vara farlig för henne...

Jag sträckläste denna bok med stor entusiasm. Eftersom tidigare böcker var något ljumma tedde sig denna som en lysande stjärna i kontrast. Jag älskade de djupare beskrivningarna av Jasper och Rosalind - äntligen har de fått karaktärer och motivationer. Sen gillade jag Jacob och Edwards duster (samtalet i tältet - äntligen visar Edward sin mänskliga sida!) och Bellas inre konflikter. Kärleken mellan henne och Edward djupnar från idoldyrkan till passion, vilket jag anser är mer verklighetstroget.

Sen till det negativa... jag är mycket besviken på allting som Meyer utelämnat. Inga målande beskrivningar av strider, allting som har med våld och hot och action att göra utspelas på sidan om handlingen, vilket är knäppt eftersom det är själva klimaxet. Det märks så tydligt att Meyer försöker göra det så enkelt som möjligt för sig själv, vilket bara bevisar än en gång att hon inte kan skriva...

Hur som helst så har hon lagt upp det hela så det blir en mycket spännande avslutning i nästa bok. Frågan är om hon lyckas leverera... Den får en stark trea och en fyra på romantikskalan

Marian Keyes - Vattenmelonen

Claire ligger på BB och har just fött sitt och maken James första barn, en söt liten dotter, då James plötsligt släpper en bomb på henne: Han tänker lämna henne! Och för grannens trista fru, till råga på allt... Chockad och förlamad av sorg tar sig Claire hem till sina föräldrar och två yngre systrar på Irland där hon ägnar månader åt självömkan och till att driva familjen till vanvett. Hennes systrar Helen och Anna är inte till någon vidare hjälp då de alla är som natt och dag, Helen är vacker och självsäker och får ständigt killarna att krypa på knäna för henne, Anna är en flummig hippie med huvudet bland molnen (dvs molnen från brajan). När Claire en dag får möta den senaste i raden av Helens beundrare är det som att hon vaknar till liv igen. Hon blir meddragen på pubar, caféer och shopping och inser att livet innehåller mycket fler saker än att vara bitter och tänka ut allsköns dödsdomar åt den trolöse ex-maken. Och när exmaken i fråga hör av sig efter flera månaders tystnad och säger att han behöver prata är Claire redo att ta ut en raffinerad och välplanerad hämnd...

Jag fick tipset att läsa Marian Keyes av min bokcirkel. Egentligen vet jag inte varför jag aldrig har läst henne tidigare, jag älskar ju chicklit och irländska författarinnor... Konstigt, faktiskt. Men hur som haver, jag öppnade till slut boken (som var rätt så tjock, 500 sidor chicklit!) och nästa dag hade jag läst klart den. Jag bara sögs in och fortsatte, och fortsatte, och när den var färdig var jag litet sorgsen. Vill ha mer, mer! Som ni säkert förstår vid det här laget så ÄLSKADE jag den. Claire som person är så genuin, en riktig människa med riktiga reaktioner. Inte alltid så smickrande, men det gillar jag också. Humorn och självdistansen var pricken över i:et. Romantiken var lågmäld, inte översvallande, men samtidigt passande för sammanhanget. Därför kan jag inte ge den något mer än en stark trea, även om det är en mycket nöjd trea.

Nora Roberts - Solens diamanter, Pärlor från månen & Havets safirer

Legenden talar om den lilla byn Ardmore på Irlands sydkust, där det sägs finnas en stuga som är byggd mitt på älvornas kulle. Under kullen ligger älvornas palats där Carrick, älvornas furste, bor. Carrick som då och då lämnar palatset och vandrar bland de dödliga mötte en gång för flera hundra år sedan den unga mön Gwen Fitzgerald som bodde i stugan. De blev förälskade, men deras kärlek sågs inte med blida ögon av Gwens far, som istället lovade bort henne med en annan man. Carrick erbjöd Gwen solens diamanter, pärlor från månen och safirer från havet för att hon skulle bli hans, men var för stolt för att säga att han älskade henne. Gwen som bara ville ha hans kärlek bestämde sig därför för att gifta sig med mannen. Efteråt så insåg hon att hon gjort ett misstag, men hon levde med beslutet och tog hand om sin man och sina barn. Carrick uttalade i vredesmod en förtrollning som sade att inte förrän tre gånger tre hjärtan möttes och förenades i kärlek så skulle förtrollningen brytas och han och Gwen skulle få vara tillsammans.

Flera hundra år senare kommer Jude Frances Murray till sina förfäders by i Ardmore. Med ett kraschat äktenskap och ett tråkigt jobb som psykologilärare bakom sig är hon numera ett nervöst vrak, och i stort behov av miljöombyte. Hon bosätter sig i stugan på kullen och på kvällen då hon anländer ser hon spöket av Gwen Fitzgerald vandra i stugan, och hennes nyfikenhet väcks. Hon lär känna Aidan, Shawn och Darcy Gallagher som tillsammans driver Gallaghers pub. Aidan berättar legenden om stugan på älvornas kulle för henne och hon dras in i mystikens Irland. Genom Aidian lär hon sig mer om sina förfäders land, samtidigt som hon även lär sig mer om sig själv och vad hon vill ha utav livet. Precis då hon börjar återhämta sig själv och lära sig uppskatta det enkla i livet får hon besök av en mystisk man i ålderdomliga kläder som trollar fram ädelstenar i överflöd och frågar henne: "Skulle ni ta emot dem om de erbjöds er av den man som vet att han har fått ert hjärta, eller skulle ni hellre vilja ha orden..?" Förstummad inser, mot allt sunt förnuft, att hon fått besök av Carrick själv. Hon börjar förstå att legenden är sann och att hon själv har någon roll att spela för att förtrollningen skall brytas... Men frågan är: Är hon villig att erbjuda någon sitt hjärta igen?


Så börjar solens diamanter, som sedan fortsätter med sammanlänkade historier med andra huvudkaraktärer. Och jag måste säga att historierna är rätt så mysiga. Det är mycket irländsk atmosfär, sånger och pubmys, för att inte tala om färgstarka karaktärer och stora känslor. Romantiken är tyvärr rätt förutsägbar, men mycket bättre planerad än i Nyckel-triologin. Allt som allt får serien en stark trea, och en stark trea även på romantikskalan. Jag kan definitivt rekommendera den till alla som gillar irländsk atmosfär, tantsnusk och romantik. Enjoy!