Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Jag har inte riktigt idats recensera något på sistone. Faktum är att jag försöker spendera mindre tid på the internetz och mer tid I.R.L. Jag är ett flockdjur och söker mig till större grupper för att roa mig. Men när vi ändå är inne på temat flockdjur så kan jag ju slå ett slag för Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam.

Camille är en ung, tystlåten kvinna som bor i en liten etta längst upp i ett våningshus. Lägenheten är mer som en oisolerad vind än en bostad och Camille är en frusen, tunn kvinna. På nätterna städar hon kontorslandskap och på dagarna lever hon sitt tillbakadragna liv. Då och då äter hon middag med sin mor, som gör inget än klagar på hennes smala figur, hur fattig hon själv är eller varför ingen uppskattar henne, minst av alla Camille.

Camille håller sakta och säkert på att tyna bort, men så en dag så möter hon sin stammande och tafatte granne Philibert som verkar ha låst sig själv ute. Camille bjuder över Philibert på picknick i sin lilla vindsvåning, och han chockas av hur fattigt hon lever och hur kallt hon har det. Själv så bor han på över 200 kvadrat i sin döda mormors lägenhet, som ockupant innan tvisten kring hennes dödsbo är avklarad. När Camille litet senare insjuknar i influensa är det Philibert som upptäcker henne, och bär ner henne till sin lägenhet där hon får kurera sig.

Philibert bor tillsammans med Franck, en ung kock som är arg på det mesta här i livet. Arg för att hans sjuka mormor, som uppfostrat honom, är sjuk. Arg för att han bara jobbar, arg för att hans lägenhet helt plötsligt invaderas av det kvinnliga könet. Philibert, Franck och Camille formar en omaka trio som stöttar och kompletterar varandras svagheter och brister.


Precis som med de flesta andra franska filmer eller böcker jag har läst så har denna en air av något som jag endast kan beskriva som den franska flummigheten. Anna Gavaldas språk är stundtals slaffsigt, det blir svårt att hålla reda på alla karaktärer med "å han sa och hon sa" eller med alla "......". Trots detta språkmissbruk så går jag tillbaka, läser om och försäkrar mig om att jag uppfattat korrekt, eftersom jag vill veta, jag vill hänga med, för det är en gripande och varm historia med skön stil. Detta var den första boken av Anna Gavalda som jag läst, och det kommer inte att bli den sista! Den får fyra poäng, dock bara 2 romantikpoäng för även om där fanns en kärlekshistoria så uppfattade jag den inte som särskild romantisk. Därmed inte sagt att den inte uppskattades! :)

Lisa Jewell - Våga flyga

Våga flyga, a.k.a. 31 Dream Street, handlar om Toby och hans bohemiska sällskapet sångare, diktare och kufar som bor i hans ärva hus som av grannarna kallas "Påfågelshuset" eftersom det har kakelpannor i bjärta färger. Toby är en misslyckad och fattig poet som mer eller mindre fått sina inneboende om halsen för att han varit för snäll.

En dag så får han ett brev från far som han inte träffat på 10 år, som planerar att komma tillbaka till London för att se hur det gått för sin son under de gångna åren. Toby som skäms för sina misslyckanden och för sitt hem beslutar sig för att det bästa vore om han vräkte sina hyresgäster och putsade upp huset för att få ut bästa möjliga marknadsvärde för det. Men innan han kan vräka sina inneboenden behöver han veta att de kommer klara sig. Problemet är bara att Toby under alla år hållt sig på sin kant och därför inte har något hum om vad hans inneboenden faktiskt arbetar med om dagarna...

Nu måste Toby snoka reda på vad alla hans inneboenden sysslar med, och till sin hjälp får han Leah, den obotligt nyfikne grannen som i flera år fascinerats på avstånd av det bohemiska sällskapet. Tillsammans försöker de hjälpa alla inneboende på traven, och på vägen så lyckas de även hjälpa varandra...


Det känns som om jag känner Jewell vid det här laget. Hon tycker om att skriva om kreativa personer eller människor med kreativa yrken, eller drömmare. Hon tycker också om bohemer, kollektiv och sunkiga lägenheter. Hennes starkaste fördel är hennes sätt att framställa killar, hon tar bort alla illusioner om män och målar istället upp hjältar som är vardagliga och ack så verkliga. Det är nästan så man undrar vilka förebilder hon haft inför varje bok...
Våga flyga var en okej bok, men inte en av hennes bästa. Kvalitén sjönk emot slutet och tyvärr dog romantiken nästan helt i och med slutscenen. Blah! Allt som allt var den dock rätt så trevlig så den får en slätstruken trea och en tvåa på romantikskalan.

Nicholas Sparks - Drömmarnas väg

Nicholas Sparks är en personlig favorit hos mig. Han har skrivit böcker som A Walk To Remember, Message in a Bottle, The Notebook (som alla blivit filmatiserade) och The Guardian (som jag läst förra året och älskade!).

Drömmarnas väg handlar om sheriffen Miles Ryan som för två år sedan förlorat sin fru Missy i en olycka där hon blev påkörd av en bil vars förare smet. Fallet är fortfarande olöst, och Miles tvingas gå vidare med sitt liv, både för sin egen skull och sin son sjuåriga Jonah, som efter sin mors död hamnat långt efter de andra barnen i skolan. Den nyinflyttade fröken Sarah Andrews hjälper Jonah komma ikapp, och vid sidan av privatlektionerna uppstår tycke mellan Sarah och Miles. Men så plötsligt kommer ett genombrott i fallet med Missy, och det visar sig att Sarah och Miles öden är mer sammanlänkande än de kunnat ana.


Detta var inte min favoritbok av Sparks av många olika skäl. I vanliga fall brukar Sparks vara bra på att bygga upp till oväntade händelserna men denna bok är smärtsamt förutsägbar, på de allra värsta sätten. Det var mer slöläsningsbok än spänningsbok. Boken är skriven både i första och andra person. Dels har vi berättaren, vars roll i historien man snabbt inser, och dels har vi hjälten och hjältinnan, som tyvärr framställs rätt så platta. Historien känns för simpel, handlingen för tunn, karaktärerna för innehållslösa och... kortfattat: Inte så bra.

Den får en svag tvåa och en tvåa på romantikskalan.

Marisha Pessl - Fördjupade studier i Katastroffysik

"För mig var tanken på ett Permanent Hem (Som enligt min definition var vilken slags boning som helst som hyste pappa och mig i mer än nittio dagar - samma tidsperiod som en amerikansk kackerlacka klarar sig utan föda) inget mer än en avlägen dröm, en feberfantasi lika orealistisk som en genomsnittlig sovjetmedborgares hopp om att den grådaskiga vintern 1985 kunna köpa sig en splitterny Cadillac Coupe DeVille med baby blå skinnklädsel. Oräkneliga gånger pekade jag på New York City eller Miami på vår Rand-McNally-karta. "Eller Charleston. Varför kan du inte undervisa i konfliktlösning vid University of South Caroline i detta-är-faktiskt-en civiliserad-stad?" Med kinden pressad mot fönstret, strypt av säkerhetsbältet, bedövad av de evinnerligen repriserande majsfälten, fantiserade jag om att vi en dag skulle slå oss till ro någonstans - var som helst - och bli kvar.
Men eftersom pappa under alla år hårdnackat motsatte sig mina förslag och hånade mig för min sentimentalitet ("Hur kan du säga nej till att resa? Jag förstår inte. Hur kan min dotter vilja vara korkad och tråkig som en handgjord askkopp, en blommig tapet, som den där skylten - just det, den där . Storstrut. 99 cent. Det får bli ditt namn hädanefter. Storstrut"), hade jag under våra motorvägsdiskussioner om 'Odysséen' (Homeros, den hellenistiska perioden) eller 'Vredens druvor' (Steinbeck, 1939) slutat att ens anspela på litterära teman som Hembygd, Fädernesland och Fosterjord. Följaktligen var det med pukor och trumpeter som pappa över rabarberpaj på Qwik Stop Diner utanför Lomaine i Kansas levererade nyheten ("Ding! Dong! The witch is dead!" sjöng han tillgjort och fick servitrisen att blänga misstänksamt på oss) att under hela mitt sista år på high school, alla sju månader och nitton dagar, skulle vi bo på ett och samma ställe, Stockton, North Carolina."

Blue Van Meer och hennes far, den karismatiske harvardprofessorn Gareth Van Meer slår sig till ro i den sömniga lilla staden Stockton, som enligt Gareth är "en trist håla där jag kommer uppbära en skrämmande låg lön från universitetet och där du kommer försäkra dig om en plats vid Harvard nästa år." Blue, som under sin uppväxt ägnat mer tid åt läsning än åt vanliga tonårsaktiga saker, har svårt att anpassa sig, men en av hennes lärarinnor, den gåtfulla Hannah Schneider tar henne under sina vingar och plötsligt är Blue en del av Aristokraterna, en hemlig grupp ungdomar som varje vecka träffas hos Hannah för middag. Blue förstår inte varför hon blivit invald i gruppen och varför en kvinna som Hannah är intresserad av att umgås med en grupp ungdomar. Allt eftersom månaderna fortgår börjar Blue dock förstå att allting inte står rätt till bakom fasaden. Aristokraternas hemligheter börjar bubbla upp till ytan och Hannah börjar bete sig allt mer underligt. Blue blir snart fången i en komplicerad härva av konspirationer, svek och död...

Så mycket att säga, så få ord som kan beskriva det... När jag började läsa denna bok, det var ett tips av min mor, så hade jag först svårt att vänja mig vid språket och litteraturhänvisningarna. Det lät ju precis som en universitetsuppsats, och det var ju trots allt ett och ett halvt år sedan jag läste någon sådan senast.... När jag väl hade vant mig, vilket var en bit in i boken, kom jag att uppskatta boken för vad den är: en otroligt välskriven sensation! En sammanfattning är rätt så svår, men jag kan försöka i alla fall: Den är intellektuell och charmigt med en nypa humor och en droppe cynism. Den är allvarlig och dramatisk, otroligt duktigt målad och beskrivande. Jag älskar dialogerna, speciellt dem mellan Blue och läsaren, men också mellan Blue och hennes far. När jag till slut vande mig vid sidhänvisningar så kom jag att uppskatta dem otroligt mycket. Man springer ju inte och undersöker vad det är hon hänvisar till (det skulle ta flera år att läsa ut boken då med tanke på hur många hänvisningar hon har), utan av titeln i hänvisningen att dömma så är mycket underförstått. (Exempelvis: Blue och två andra tjejer ur Aristokraterna beslutar sig för att gå på en krog ute på vinchan. Då de kommer in blir de utstirrade av alla, och kvinnorna i krogen blir otroligt upprörda över att tre unga snygga tjejer kommer in på deras territorium. Marisha skriver: "De blängde alltid på oss, speciellt på Jade (se >>Morrande byrackor>>, Livet i Appalacherna, Hester, 1974 s.32)." Där jag läste detta såg jag framför mig hur kvinnorna morrade som arga dingos...

När jag kommer till de avgörande sista sidorna satt jag som klistrad. Det var ett vackert och bitterljuvt slut, helt perfekt för bokens stil med alla oväntade tvister. När jag till slut pusslat ihop pusslet verkade allting så uppenbart och jag fick ett starkt behov av att läsa boken en gång till, bara för att kunna läsa det ur min nya synvinkel. Men jag tror en gång får räcka för denna gång. Det är dock en bok som jag kan tänka mig att äga, så om jag blir sugen på att läsa om den på något år så tänker jag definitivt köpa hem den. Allt som allt fick boken en femma av fem möjliga, med en tvåa på romantikskalan.

Nevil Shute - Fem svarta höns

Fem svarta höns a.k.a. A town like Alice är en klassiker från 50-talet av Nevil Shute. Boken utspelar sig efter andra världskriget och handlar om den unga brittiska kvinnan Jean Paget som under sin ungdom var en krigsfånge på Malacka-halvön. Jean är baserad på en verklig kvinna som tillsammans med en grupp engelska kvinnor på Malacka (side note: i verkligheten utspelade det sig i Sumatra) tillfångatogs av fienden, japanerna. Japanerna hade ingen aning om vart de skulle förfara de kvinnliga krigsfångarna, vilket ledde till att ett konstigt arrangemang upstod där kvinnorna och deras fångvaktare gick från by till by i över två år, i väntan på ett permanent kvinnligt fängelse som aldrig kom. Över två tredjedelar av gruppen dog av sjukdomar och utmattning, och på vägen mötte de .

Boken börjar ett par år Jeans återkomst till England, då hon kontaktas av advokaten Noel Strachan. Strachan berättar att hon kommer ärva en förmögenhet av sin morbror, och att han enligt avtalet med morbrodern skall förvalta hennes förmögenhet tll den dagen hon fyller 35. Jean skall till dess leva på ett väl tilltaget årligt underhåll, vilket innebär att hon aldrig behöver jobba igen. När Strachan frågar henne vad hon tänker göra med sina pengar och berättar att hon tänker återvända till Malacka, till en by där hon spenderade en viss tid som krigsfånge, och finansiera byggandet av en brunn till byns kvinnor. Noel blir så häpen av detta att han lockar Jean att berätta mer, och det slutar med att hon berättar om den hela långa vandringen.

Bland alla hemska saker som hände under tiden som fånge minns Jean en händelse specifikt. Det var när en australiensk krigsfånge vid namn Joe Harman riskerade sitt liv för att hon och kvinnorna skulle få mat. Han snodde fem svarta höns åt dem, men japanerna kom på honom och straffet för detta blev korsfästelse... Jean återvänder till Malacka fylld av de plågsamma minnena då hon till slut får reda på att Joe Harman överlevde den brutala tortyren. Plötsligt öppnas en dörr för Jean och hon beslutar sig för att åka till Australien och söka upp Joe...

Jag har bara gott att säga om denna bok. För det första älskar jag hjältinnan, en praktisk och modig ung kvinna. För det andra älskar jag historien. Man lever sig in i den direkt, den varma vägen de vandrar, allt elände och misär. Jag ser framför mig hur de kämpade på, från by till by, tills de förvandlats mer till infödingar än till fina engelska damer... För det tredje älskar jag sättet som historien berättas på. Inget storhetsvansinne, inget förskönande, inga krusiduller. Det behövs inte. I de vanliga böckerna jag läser brinner jag alltid av nyfikenhet att få veta hur det slutade. Men i denna bok är slutet inte längre viktigt, även om det faktiskt är riktigt bra, men det är den långa vandringen och Jeans alla kamper som jag vill läsa om. När slutet kom var det tråkigt att sluta läsa, men som tur är finns ju serien kvar att titta på, måste genast fixa hem!

En stark fyra och en tvåa på romantikskalan.

Sidenote: Fem svarta höns påminner mycket om Törnfåglarna, som utspelar sig runt samma tid och till viss del i samma miljöer. Kan detta bero på att de är båda australienska författare? Är det så att de skriver på ett särskilt sätt? Tål att undersökas...

Elisabet Nemert - Bortom Stjärnan

"Herdedottern Sofia växer upp i den lilla staden Betlehem under den period då romarna ockuperar Palestina. Det är en grym tid, särskilt om man är kvinna och vill gå sin egen väg. Men Sofia har fått sällsamma gåvor med sig i livet, och ödet leder hennes steg från Betlehem via Alexandria till Rom, världens centrum. Hon når oanade höjder men får också betala för sitt mod och sin aldrig sviktande människokärlek med utanförskap och sviken kärlek. Trots omgivningens hån viker Sofia inte från sin förutbestämda väg. Hon är stark och stjärnan ger henne vägledning. Och slutligen möter hon den man hon som ung flicka såg i en dröm …"


När jag började läsa denna bok hade jag rätt så höga förväntningar då jag tyckte om Nemerts andra bok Rovfåglarnas tid. Men efter en god bit in i boken tråkades jag till döds då jag insåg att den stora kärlekshistorien skulle förpassas till en biroll (vilket iofs verkar vara Nemerts signum). I Rovfåglarnas tid kunde jag dock njuta av revolutionens Frankrike, men de mystiska och gudomliga händelserna kring Jesu födelse och levnadsår var inte ens i närheten av lika intressant och stimulerande. Sedan tråkades jag av att alla fascinerades av denna jäkla Sofia... denna helgonlika kvinna, både vacker och modig och intelligent och... yadda yadda - BOORING!

Och för att dra det hela till sin spets så var kärlekshistorien pinsamt urusel.

Den får en svag tvåa och en 2:a på romantikskalan.

Sheila O'Flanagan - Inte han!

Familjen Corcoran består av mamma Cora Corcoran, 58, och döttrarna Jin och Andie, 31 och 33. Jin är gift med den framgångsrike Kevin och lever ett jetsetliv medan Andie är en ensamstående pianolärarinna som älskar att spela - men inte för andra. På deras gemensamma födelsedag (för de är allihopa födda på samma dag!) får deras mor en kryssning i present av Jin och Kevin, och när Cora kommer tillbaka från båten en vecka senare har hon med sig Jack, en filmstjärnesnygg hunk till man ung nog för att vara hennes son, som säger sig älska Cora. Jin och Andie blir genast fundersamma: Vem är denne man och vad kan han ha för avsikter med deras mor? Kan en sån snygg man verkligen vara intresserad av deras gamla mamma? Samtidigt som de försöker ta reda på mer om sin mors nye manlige vän blir deras egna kärleksliv allt trassligare och vi får läsa om deras drömmar, farhågor och kärlekar.


Fram tills sista stycket så tyckte jag Inte han! var "right on track" med en underbart realistisk och spännande intrig. Mystiken kring Jack hade tätnat, olika hemligheter var på väg att tränga upp genom ytan, men när slutet väl kom föll det platt som en pannkaka! Jag var förvirrad och besviken, dels på grund av att jag varit övertygad om att O'Flanagan flaggat för ett helt annat slut. Jag hade förberett mig på det slutet jag hade i åtanke, och när det uteblev kändes det nästan som om O'Flanagan vilselett mig medvetet. Men en bra författare skall inte kollra bort sina läsare så utan då och då ge dem små hintar och föraningar om vad som kan ske. Å andra sidan, hon kanske inte ens menade att kollra bort sina läsare utan trodde stenhårt att hon byggde upp för sitt slut (även om hon inte gjorde det). Eller så var hon kanske inte säker på vilket slut hon skulle köra på, och i sista sekund valde hon fel. Ifall hon gjorde det så är hon nog inte så bra författare som jag trodde...

Boken påminner om Maeve Binchys 'levnadsöden' som varesig de är idylliska eller tragiska och olyckliga alltid har ett antiklimax i slutet. Blir så grymt besviken på författare som inte lyckas knyta ihop säcken. Det är som om de sprungit ett maraton bara för att lägga sig ned och vila en meter från mållinjen medan alla andra springer om dem. Litet mesigt och definitivt inte poängen med ett maraton.

Irish Examiner beskriver O'Flanagans bok som "Chicklit när den är som bäst!" Det får mig att börja fundera - har de egentligen någon aning om vad som gör en chicklit bra? Jag har nämligen en hel del förslag på saker som gör chicklit bra, och jag tror de bör höra av sig till mig i framtiden istället för att komma med sådana här pinsamma uttalanden.

F.Y.I så skulle min beskrivning av boken lyda: "Chicklit - JA, romantik - NEJ."