Monday 28 October 2013

Tidbecks dystopiska Amatka

Efter att ha läst Karin Tidbecks novellsamling "Vem är Arvid Pekon?" var mina förväntningar på Amatka kort sagt höga. Till min stora glädje blev jag inte ett dugg besviken! På något magiskt sätt får Tidbeck det bisarra att vara fullkomligt trovärdigt och jag sögs in i kollektivet Amatkas värld. Jag så gott som sträckläste den här boken (något jag inte gjort på flera år) och kunde inte låta bli att tänka "bara ett kapitel till" vid varje kapitelslut. Det är inte ofta jag läser kapitelvis, men det enda som kunde få mig att sluta var lite tomma rader som väckte mig ur min trans.

"I en instabil värld betyder rutiner allt"

Tibeck målar upp ett kallt och grått Amatka där ingen egentligen är lycklig. Amatkas enda egentliga produktion består av svamp vilket de tillverkar det mesta av, allt från mat till medicin och papper. Att innevånarna har en känslomässig koppling till sina barn (som de endast träffar på helgerna) anses vara ett onödigt ont som de tyvärr inte funnit något bot mot än. Arbetet nere i de mörka svampkamrarna tillsammans med en konstant grå himmel och bitande kyla gör att eksem, depression och alkoholism härjar bland kollektivets innevånare.

Boken följer Brilars Vanja Essre Två, en kvinna som skickas till Amatka, ett av de fyra (tidgare fem) kollektiven, för att kartlägga innevånarnas hygienvanor och hygienartiklar för att se om det finns en marknad för att introduera nya produkter. Alla ska verka för kollektivets bästa och några tankar om individualitet eller frågor om "Vad?", "Hur?" eller "Varför?" anses  farligt och osolidarisk. Ju längre Vanja stannar i Amatka, ju mer förstår hon att allt inte stå rätt till. Vad ska styrelsen med allt fin-papper till och vad finns dolt i Amaktas historia som de inte vill att människorna ska veta?

Jag upplever Tidbecks språk som mycket rakt på sak och utan onödiga krusiduller, något som passar in alldeles utmärkt i en värld där ord formar verkligheten. Redan tidigt känner man en växande oro över att något inte står rätt till och en härligt kuslig känsla infinner sig. Bokens takt är sävlig men i och med uppbyggnaden av spänning aldrig tråkig. Jag lämnades hela tiden med ett begär att veta vad som kommer hända härnäst och varför vissa regler alls uppstått i denna mystiska tillvaro som Amatkas innevånare lever i.

Tidbeck är enligt min uppfattning en författare att hålla ögonen på och jag förväntar mig stora ting av henne i framtiden (känn ingen press *host*).

Wednesday 23 October 2013

"Även själen behöver gå i morgonrock och tofflor och dra benen efter sig ibland."

Jag fick ett mail från Libris förlag med information om att Tomas Sjödin har skrivit "Det händer när du vilar". Detta gjorde mig nyfiken, eftersom jag har haft en besvärlig utmattning det senaste året och är intresserad av hälsa och livsstilsfrågor. Jag bad dom om ett recensionsexemplar, och två dagar senare damp boken ned i min brevlåda. Jag läste den genast, faktiskt så slukade jag den i en enda sittning för den är inte så jättelång. Precis lagom för en halvt utmattad lästrött tjej som mig.

Jag visste inte mer om Tomas Sjödin än att han är pastor, föreläsare och krönikör på Göteborgsposten (vilket jag läste i mailet), och jag visste inte mer om Libris förlag än att de är just ett förlag, därför blev jag lite förvånad (trots att Tomas är pastor) över hur pass mycket boken cirkulerar runt kristna tron och religion i största allmänhet. Sen läste jag om mailet och såg då att Libris förlag fokuserar på böcker inom livsåskådning och teologi. *doh*

Låt mig vara väldigt tydlig nu. Jag är inte troende, men jag har allra största respekt för dom som är det. Jag kan till och med tycka det är fint och mysigt att gå i kyrkan. Brukar gå till julottan ibland och får alltid en nästan salig känsla av att träda in på helig mark. Jag kan också tycka att präster fyller en viktig roll i dagen samhälle, en helande, kuratorisk roll. Jag har sett många fina begravningar och beundrat prästerna för deras förmåga att hjälpa människor i sorg. Jag tror att många söker sig till kyrkan för stöd då de känner att samhället sviker dem och tycker det är fint att man kan ha den möjligheten. Och även om jag inte tror på gud så betyder det inte att jag inte tycker det är en fin tanke. Med detta sagt så kan jag läsa en bok skriven utifrån att du är troende, precis som jag tror att troende människor läser böcker som utgår ifrån att man inte är troende. Det är intressant. Nu till boken.

Första reaktionen var att det kändes som om jag läste ett tal skrivet för en predikan. Det var mycket lek med ord eller omformuleringar så som ("[...] när vi är borta, eller "har nått den eviga vilan", som livet efter döden ju faktiskt kallas."). Det är ett stilgrepp som jag tycker passar mindre bra i litteratur men bättre i tal, därför hängde jag upp mig väldigt mycket på detta i början. Efter ett tag så blev det bättre, även om jag länge undrade om han skulle komma till saken. Stilgreppet till trots så gillade jag boken. Den innehåller mycket kloka funderingar och erbjuder en snarast salig läsning. Jag fann mig själv sitta och hålla med honom hela tiden, kände att detta är en man som vet vad han pratar om. Att läsa själva boken kändes som mindfullness i sig.

Visst tappade jag greppet ibland då gud kom in i snacket, men jag kände aldrig att boken prackade på mig någon värdering utan snarare beskrev hur man inom olika religioner redan fokuserat mycket på vikten av att vila. På den sjunde dagen vilade man. Judarnas sabbat. Med poängen att människan kan behöva regler som tvingar dem att sluta jobba, sätta sig ned och umgås med familjen. Och jag håller med. Jag vet hur det är när man inte tillåter sig själv att sluta försöka prestera.

Tomas myntar begreppet "lönsamhetsvärlden" och menar att människan idag har valt att sätta större värde på sakers ekonomiska värde snarare än dess affektionsvärde, när det i relationer och i kärlek endast är affektionsvärdet som spelar någon roll. Han går vidare och citerar Henry David Thoreau (mannen som skrev Walden som sedan inspirerade Into the Wild-mannen Christopher McCandless) och beskriver hur mannen sökte sig ut till naturen för att få stillheten och ron för att komma fram till meningen med livet. Och det behövs, det är jag säker på.

Boken växer hela vägen mot slutet, som jag möter med tårar i ögonen. Det går inte annat än beröras över Tomas historia, och när allt sätts i sitt rätta sammanhang inser jag hur otroligt viktigt det är att vila.

Slutligen några citat som jag kommer bära med mig:
"Att vila är att ta ansvar."
"Det ska sägas tydligt: Det är skillnad på flykt och dröm. Flyr gör man för att slippa verkligheten. Drömmer gör man för att orka med verkligheten."
"Rastlöshet uppstår då vi är rast-lösa."
"Det är viktigare att vara uppmärksam på vad som händer här än vad som händer nu."
"Tid för vanligheter är en bra hastighetsmätare."
"Vilan hjälper oss skilja allt som kan göras från vad som ska göras."
"Även själen behöver gå i morgonrock och tofflor och dra benen efter sig ibland."

Recensionsex. från Libris!

Sunday 20 October 2013

Post-apokalyptiska enhörningar

Förra bokrean sprang jag på en bekant på Science Fiction Bokhandeln i Malmö och vi tittade tillsammans igenom utbudet av reaböcker. Vi kom att prata om enhörningar (vi är båda ett fan) och hon fick syn på två böcker som hon varmt rekommenderade som handlar om just sådana fantastiska varelser. Om det varit upp till mig hade de aldrig lämnat bokhandeln i min ägo då de inte ser ut att vara något i min smak alls, men eftersom jag blev lovad kick-ass enhörningar fick de ett hem hos mig (de var ju billiga trots allt). Sen skadar det inte att jag är svag för post-apokalyptiska scenarion heller.

 Den första boken "Ariel" börjar precis när vad de i boken kallar
"The Change" slår till. Den värld vi känner till idag slutar helt plötsligt att fungera som vanligt och 90 % av befolkningen bara försvinner spårlöst. Istället befolkas världen av mystiska och mytiska varelser som vi alltid bara trott varit stoff av legender och sagor. De människor som finns kvar får kämpa för att överleva i en värld där inget mekaniskt längre fungerar (elekricitet, mekanik som tex urverk, inte heller skjutvapen) och där nya naturlagar råder. Magi fungerar och människor som wiccans, häxdoktorer och liknande har helt plötsligt fått en ny plats i världen.

Det kan sägas vara en typisk coming-of-age historia med en ung kille som ensam slår sig fram i världen. Han råkar bara ha en häftig, kaxig, cynisk enhörning med vass tunga som kompanjon på färden. Ariel som enhörningen döps till lyfter boken och hjälper handlingen få mer djup.

Författaren var bara 19 år när han skrev denna och det skiner igenom i den enkla handlingen och något grunda karaktärer, men idéerna och världen är spännande.

Den andra boken "Elegy Beach" skrev Boyett först många år senare (ca 26) eftersom han egentligen inte ville skriva en uppföljare till "Ariel". Dock hade han gått och sugit på en idé till en bok som han till slut (och lite motstridigt) kom fram till skulle passa perfekt i Ariels värld.

Den här boken tar vid cirka 30 år efter "Ariel"s slut, och vi får följa huvudpersonens son, en i den första generationen som växt upp utan att veta hur världen så ut innan "The Change". Han är lärling hos byns magiker och har en del nya idéer om hur man kan effektivisera och förnya magins utövande och effekter. Tillsammans med en jämnårig vän experimenterar de fram nya sätt att utöva magi.

 Även här har enhörningar en central roll, men jag tänker inte berätta hur.


 Boyett avslutar den andra boken med ett slutord där han pratar om hur ung och dum han var när han skrev "Ariel" och börjar till och med prata om sig själv i tredje person vilket får mig att rygga tillbaka och grimasera. Han låter lite väl självgod och nedlåtande överlag. Det var tur den texten låg i slutet, annars hade jag nog blivit alltför färgad av det när jag läste boken.

Jag gillade både "Ariel" och "Elegy Beach". Det är charmiga böcker med en spännade värld och roliga idéer. Det är inte några fantastiska berättelser men bra nog för att fördriva tiden en långsam söndagseftermiddag. Jag gillar hur Ariel porträtteras (jag har en svag punkt för kvicka kommentarer och skarp tunga) och författaren verkar se enhörningar på ungefär samma sätt som jag gör (kick-ass forces of nature who nobody messes with).

Thursday 17 October 2013

Magiska Malmö

Har ikväll varit på författarpanel på Kirsebergsbiblioteket. Författarna var Nene Ormes, Pål Eggert och Viktor Algren. Temat var "Magiska Malmö". Panelen modererades av Socialistsimon, bokmässe-bokbloggsambassadör och tillika malmöfandom-dude.

De fantastiska författarna; Viktor, Nene och Pål. Foto taget av Frida!

Det var helt fantastiskt! Jag (som inflyttad norrlänning) sympatiserade starkt med Viktors och Nenes upplevelser av Malmö som stad, från "nyinflyttad" point-of-view. Nene beskrev speciellt hur hon fäst sig vid arkitekturen och hur olika de olika tidsåldrar blandas i husfasaderna, och Pål beskrev hur staden är som en labyrint där man går runt ett hörn och så kommer man in på nya underliga vägar man inte visste fanns. Det var också kul att höra dem resonera kring urban fantasy och vad som inspirerat dem att skriva, och att skriva om Malmö. Men mest älskade jag nog att lyssna på deras beskrivning av själva författande-processen, och som vanligt fick jag det där suget efter att skriva vidare på mitt Mästerverk (15 years in the making).

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag har stalkat Nene och Pål ett par år nu. Nene har skrivit "Udda verklighet" samt "Särskild", Pål har skrivit "De döda fruktar födelsen" och har nyligen också kommit ut med "Borde vara död". Håller på att läsa Borde vara död just nu, recension kommer inom kort.

Viktor Algren var dock ett nytt namn för mig. Han har kommit ut med boken "Han åt mitt hjärta" som han beskriver som litet av en roadmovie i bokform som tar avstamp i Malmö. Den handlar om homosexuella varulvar samt om ideologiska konflikter mellan SD-folk och anti-SD-folk. (Tycker den verkar riktigt intressant! Det är jätteintressant när författare väljer att skriva om det politiska klimatet och blanda det med fantasy eller science fiction. Eller när man blandar socialrealism och fantasy, som Pål Eggert gör då han berättar om sin Sebastian som jobbar som socialarbetare på ett hem för missbrukare på Hisingen i Göteborg.)

Detta har också inspirerat mig till nya höjder i mitt kommande inlägg om "Pildammsparken i litterärt avseende". Se Kulturloggens inlägg om Landet-runt-bloggathon.

Wednesday 9 October 2013

Det var Martinas fel.

Lånade denna från Fiktiviteter endast för att kunna säga att allt är Martinas fel.

Vem inspirerade/uppmuntrade dig att börja blogga? 
Jag började blogga i augusti 2008 efter att jag lämnat Norrland (och Martina, tyvärr!) för Skåne. Jag hade följt Martinas blogg "Ett hem utan böcker" ett tag, jag var arbetslös och ensam och ville prata böcker med någon. Och jag fann boblmaf. 

Hur väljer du ämne att blogga om? 
Jag bloggar om de böcker som jag läser, se serier jag ser, de bokrelaterade events jag går på, och övrigt nördigt. Ibland väljer jag också att dela med mig av andra saker som jag tycker är viktiga att prata om. Så som hälsa, stresshantering, jämställdhet. Jag sitter inte och funderar ut ämnen, jag skriver det som kommer till mig.

Vad vet de flesta inte om dig? 
Vad vet ni INTE om mig? Det är svårt. Följer ni mig på twitter eller är mina vänner på Facebook så har ni en bra koll, men för er som inte gör det så kan jag berätta att jag är dillchipstokig, julmustfanatisk, skräpmatsdrottning, älskar att dra dåliga skämt om min hörselnedsättning och de skånska kommunerna Hörby eller Höör (har hörapparater på båda öron), har två katter som jag tränat att spela död och pussa mig på kommando, har gått igenom en awkward dejtingfas som jag nu lagt bakom mig till förmån för livet som nunna, har världens sämsta balans och skyller gärna det (och eventuell fylla) på min hörselnedsättning, har en tendens till att bidra med humor och bjuda på mig själv, samtidigt är jag introvert och älskar att vara ensam. Jag kommer från Norrbotten, har bott i Skåne i 5,5 år, jag var med och startade upp Malmöfandom, jag har varit utbränd,  jag älskar uppenbarligen att prata om mig själv.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst? 
Sprallig, nördig, oregelbunden.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Att ta långa skogspromenader och ha mysiga hemmakvällar. Myser med katter, läser böcker, ser tv-serier.

OK, folks, that's it for me!

Monday 7 October 2013

Helena Dahlgren - Kallelsen

Gick ut på långpromenad häromdagen och lyssnade på Helena Dahlgrens ljudnovell "Kallelsen", om en kvinna med ett koltbarn på en liten enslig ö, som väntar och väntar på att hennes man Arvid ska komma tillbaka från hummerfisket. Under tiden som hon väntar så skriver hon i sin dagbok om sin växande känsla av obehag. Någonting står inte rätt till, hon kan känna doften av hav och tång, drömmer underliga undervattensdrömmar.

Novellen är cirka 40 minuter lång och inläst av Therese Akraka. Jag älskade verkligen denna novell och vill å det starkaste rekommendera den till alla. Mysig höstläsning med känsla av tidlös stil. Novellen har influenser av H.P. Lovecraft, den är suggestiv och har ett vackert gammaldags språk. (Dagboksstilen kommer väl från Bram Stoker men tror han inspirerades av Lovecraft, yes?). Något som Helena lyckas exceptionellt bra med är att måla upp landskapet; den karga lilla ön med klipporna och saltvattnet, det ensliga huset, tiden och känslan. Asbra Helena! Nu tycker jag du sätter igång och skriver mer!

Bästa-listan

Ibland när man tycker allt är trist, å långtråkigt, och dötrist... och tråkigt... så behöver man komma ihåg de ljuva sakerna här i livet. Därför tänkte jag nämna min bästa-lista, saker jag bara äääälskar. Sno gärna listan, modifiera den, låt mig veta vad ni har för favoritgrejer.

Bästa tesorten: Pukkas "Peppermint & Licorice" från ICA:s organic-avdelning. Lakritste FTW!
Bästa glassen: Saltlakritsglassen från Alvestaglass (finns på ICA:s Supermarket-affärer). Nr två är Ben and Jerrys Chocolate Fudge Brownies.
Bästa snacksen: Estrellas Dillchips, OLWs Ranchchips
Bästa chokladen: Coco!
Bästa maten: California Rolls (insideout-sushi).
Bästa doften: Julmust
Bästa årstiden: HÖST!
Bästa nya filmen: Måste bara se Much ado about nothing.
Bästa nya tv-serien: Just nu älskarrrr jag Marvel's Agents of Shield.
Bästa nya boken: Har inte läst så mycket nytt men måste definitivt köpa "Vi måste sluta ses på det här sättet" av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo.
Bästa författaren: Förutom de uppenbara då? (Gaiman, Kerr) Älskar Connie Willis!
Bästa smaken: Den där smaken som är på de där "heta läppar"-plockgodisarna. DEN. Smultron?
Bästa plagget: Tweedkavaj. Onekligen. Måste köpa en sån.
Bästa presenten: Om jag fick välja så skulle jag nog vilja ha Gilmore Girl-boxen, Voyager-boxen eller kanske allt av Connie Willis, eller av Robert Heinlein, eller Pride and prejudice miniserie från 1995. Och så skulle jag inte gråta om jag fick Veronica Mars. ;)
Bästa längtan: Längtar till Veronica Mars-filmen nästa år. Och till Outlander-serien.

Ok, det var min bästa-lista! Now, make your own! Go on, moosh! Moosh!



Sunday 6 October 2013

Johan Frick - Port Michéle

Tog en långpromenad igår i Pildammsparken och lyssnade på en ljudbok, eller snarare en ljudnovell. (Att lyssna på bok och promenera måste vara den mest perfekta användningen av ens tid. Man får både motion och tid för läsning.)

Novellen var "Port Michéle" av Johan Frick och den lästes upp av Hamadi Khemiri. Lyssningstid var 67 minuter.

Port Michéle är en fransk noir-SF som utspelar sig på en avlägsen planet i en annan tid. Den handlar om mannen Glum som arbetar med xenotech. Han råkar en dag ut för en olycka och får i sig xenotech-kod, varpå han börjar hallucinera. I efterdyningarna av hallucinationerna så börjar han vakna upp och inser att han varit i någon slags dvala i en okänd tidrymd. Han minns inte vem han är eller vad han gör i Port Michéle, en stad som mest består av hamnkvarter och barer med neonskyltar. Han vandrar in på en bar där han möter en kvinna vid namn Solange, som erbjuder honom hjälp.


Första gången jag träffade Johan Frick var på Kontrast där han föreläste om Bladerunner/Do androids dream of electric sheep. Han är en stor Philip K Dick-fantast och har även översatt och skrivit efterord till "Do androids dream of electric sheep". Jag tyckte Port Michéle påminde om 'Electric sheep, åtminstone miljöerna, men Johan säger själv att det inte finns någon medveten koppling så det är väl så att jag är för färgad av tidigare preferenser. Det är en av bieffekterna av att läsa/lyssna på något som är skrivet av någon man känner.

Jag gillade novellen, den var skumraskig, det var mycket trenchcoats och feodorahattar, den knöt ihop sig på ett bra sätt och höll läsaren i ett fast grepp. Visst fanns det också vissa detaljer jag hakade upp mig på. Jag vet inte om det är jag som varit okoncentrerad i mitt lyssnande och därför missat vissa förklaringar eller om det novellformatet jag inte är van, men jag hade svårt att förstå mig på Solange och tycker att hennes motiv var lite oklara. Jag hade gärna läst/lyssnat mer ur hennes perspektiv. Allt som allt är det en bra story och jag ser fram emot att läsa mer av Johan Frick!

Vill utfästa en liten varning till ljudbokslyssnare med androidmobiler. Jag köpte novellen på Adlibris mondo men kollade inte nog noggrant på deras hemsida där det framgår att Adlibrismondo-appen bara finns till apple-produkter, så jag laddade hem den men var tvungen fixa och trixa från datorn till telefonen och skaffa annan ljudboks-app. Använde "Androids audiobook player" vilket funkade smidigt även om det blev en gnutta meckigare än jag tänkt.

Nu när jag har börjat ljudboka så är jag tacksam för tips på böcker/noveller som gör sig bra i ljudboksform! Vad lyssnar ni på?

Tuesday 1 October 2013

Mässan!

Jag åkte upp till Göteborg på fredagen efter jobbet och hade förstås högtflygande planer på att gå ut fredagkväll och göra Göteborg osäkert, men när jag väl landat hos min kompis så slog tröttheten till och jag bestämde mig för att sova tidigt och länge. Det visade sig vara ett framgångsrecept. Sömn är väldigt viktigt för mig, inte minst då jag ska vistas i ljudkrävande miljöer.

Morgonen därefter så åkte jag och Arina till det lilla mysiga caféet Le Pain Francais där vi åt en fransk frukost med mycket croissant och choklad medan vi catchade upp och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Mycket mysigt!

Nom nom nom.
Efter frukosten så sade vi adjö och jag fortsatte vidare mot mässan. Det första seminariet jag såg var "En hondjävuls liv och lustar" där man diskuterade elaka kvinnor i böcker. Hur porträtteras kvinnor? Vilka tillåts vara elaka? Svärmor, översexuella kvinnor, undersexuella kvinnor, barnlösa kvinnor. Hur kommer det sig? Mycket intressant! Jag och boblmaf (bokbloggsmaffian) fann varandra under seminariet utan att ens behöva leta, och samtidigt så lyckades jag slå två flugor i en smäll och även stalka SF-bokmaffian från Malmö.

Nene och Karin. 

Efter att ha varit på mässan i en timme lyckades jag tappa mitt seminariekort, så jag och Bokomaten började försöka leta över mässgolvet ifall jag tappat det men det var förstås lönlöst med alla människor (och någon hade antagligen snott det). Eftersom jag är en paranoid person så hade jag med mig kvittoutskriften och fick därför ett helt nytt seminariekort utan problem, sen stålsatte jag mina urlakade nerver med gratis kaffe och fortsatte som om inget hänt. *pheeew* Det konstiga är att Bokomaten mässkort försvann dagen efter (det löste sig med en stämpel, tack och lov). Är vi jinxade? Eller försiggår det organiserad mässkorts-stölder på Bokmässan? Ett mysterium.

Jag hade inte satt upp så många mål med min Bokmässa, men en av dem var att köpa Pål Eggerts bok "Borde vara död" och få den signerad. Lyckades mycket väl med det målet, och hann få en pratstund med Pål som är en mycket trevlig kille och fellow nörd.


Jag och Pål!
Det är jag som är året Fia, om någon undrar. Hoppas det är en bra grej?

Lyckades även stalka bokbloggsambassadörerna Marcus och Mrs Bookpond. Marcus tittade på mig och jag tror han fattade vem jag var, även fast vi aldrig träffats. Kan bero på mina hörlurar och mitt stora flin. Mrs Bookpond var dock fokuserad på bokcirkelpratet, like a boss.

Proffsigare bokbloggare får man leta efter!

Eftersom jag känner att stalking av boblmaf är mitt sanna kall så fortsatte jag till Jessica Johansson a.k.a. Ord och inga visors seminarie om hennes bok "Thrillerliv". Mycket skoj att höra henne prata om sin bok och Viktoralia.
Jessica i mitten. Consider your self stalked!
Köpte även "Thrillerliv" och fick en awesome signering.

Direkt efter var det dags för Nene och Karins Steampunk-seminarie. Dessa tjejer är två av mina absoluta favoritpersoner i hela världen. Så passionerade, så självsäkra, så nördiga! När de gör någonting så gör de det fullt ut! Checka in så fina utstyrslar! Deras seminarie lyfte fram vad steampunk är, vilka böcker vi vill läsa (och JA, det vill vi!) och hur vi vill att steampunk ska utvecklas i framtiden. Mer om detta här.

Kapten Karin och förste styrman Nene. (Som verkar göra robotdansen?)
Jag lyckades också träffa Bokbabbel för första gången. Vi skakade hand, och jag var lite star struck till en början (hon är ju typ boblmafs stjärna!) men kom över min blyghet till slut.

Dagens sista seminarie handlade om vampyrer och skräck. Det blev också mitt första möte med Dark Places-Helena Dahlgren, som jag följt i flera år på blogg och twitter. Hon är lika cool i verkligheten. Jag blev rätt så blyg, och sa därför inte så mycket. I am not worthy!! 

Caroline L Jensen, Helena Dahlgren och Hannele Mikaela Taivassalo.
Efter den långa dagen så tog jag och Bokofilen,  (som jag också träffade för första gången denna dag *äntligen!*) vår reträtt till ett lugnt hörn där vi utbytte hemmabakat. Choklad med choklad och choklad samt lite choklad. Och resterna av min croissant. Hann även bjuda Ordochingavisor på chokladrutor, vilket beredde mig stor glädje! Choklad brings people together!

Sen på kvällen så var det dags för boblmafs middag. Vi var väl sisådär 26-28 glada bokivrare som strålade oss samman och vandrade till Pinchos där vi åt miniburgare och pratade om allt annat än böcker. Nä, jag skojade bara. Lite boksnack blev det också! Efter det blev det så klart en tur till Park Lane och kändismingel. Blev så suddiga bilder från de lokalerna så jag låter er fantasi få bestämma hur det såg ut. (Har ni ont om fantasi så finns det en bild på mig och miniburgarna i inlägget nedan.)

Söndag morgon var ett töcken av illamående och ynkande efter att jag lyckats dra på mig en EPISK baksmälla (hur länge sen var det jag drack egentligen?). Jag var inte ens full. Bokomaten har intygat! Jag misstänker att det är min nemesis Vixxombocker som förgiftat mig så att hon inte skulle riskera att springa på mig medan hon var på mässan. Missade hela förmiddagen och hann tyvärr inte vinka av Bokbabbel eller Bokbiten, men jag hoppas och tror att det inte är sista gången vi ses.

Gick på Mattias Boströms seminarie om hans bok "Från Holmes till Sherlock" och satt bredvid Kulturloggen-Metta. Eftersom jag inte orkat äta någonting tidigare så försökte jag stödmata mig med dillchips så tyst som möjligt under seminariet. (Det är oklart hur pass mycket Metta egentligen hörde av seminariet, men hon var artig nog att inte döda mig.) 

Boström är en riktig Sherlock-nörd och hans seminarie var både roligt och gav mersmak, så jag sprang ut på mässgolvet för en sista bok och en signering. Lyckades få tag på honom i SF-bokhandelns monter och fick min signering. 


Alldeles för snabbt var bokmässan över, men under två snabba dagar så hann jag umgås med underbara boblmaf, träffa många nya ansikten,  samt att jag fick träffa VästmanländskanEn och annan bok och TidningsIda irl. Missade dock många, och boblmaf är lite som pokemon - you gotta catch'em all.(Next time, you won't get away!)

Slutligen - bokskörden. Mikael Niemis "Fallvatten" (en är väl norrlänning!), Jessica Johanssons "Thrillerliv", Pål Eggerts "Borde vara död" samt Mattias Boströms "Från Holmes till Sherlock."

Känns som om jag missat någonting, men jag är säker på att boblmaf kommer fylla i luckorna. :)