Tänk om vi hade miljoner varianter av Jorden inom räckhåll - The Long Earth

I födelsedagspresent i år fick jag "The Long Earth", en bok tillkommen genom en allians mellan den i huvudsak fantasyskrivande Sir Terry Pratchett och hardcore Science Fiction-skrivande Stephen Baxter. Det visade sig i min mening vara en lyckad kollaboration. The Long Earth är den första delen i vad som planeras bli en pentalogi (heter det så på svenska?) och trean kommer ut i juni i år.

Någon lägger plötsligt ut en ritning på Internet över hur man bygger en mystisk låda med några lättöverkomliga elektroniska komponenter samt en potatis. Det visar sig vara en manick som låter människor att ta "steps" som förflyttar dem mellan parallella Jordar, alla varianter man kan tänka sig, beroende på hur slumpen fallit i de olika universumen. Järn kan dock inte följa med i övergången.

Bokens huvudkaraktär är Joshua Valineté, en föräldralös pojke som växer upp på ett ortodoxt barnhem, uppfostrad av ett gäng inte så ortodoxa nunnor. Han visar sig ha en talang för "stepping" och blir känd över världen när han avstyr en katastrof under "Step Day", dagen då många för första gången tar steget över till en annan Jord. Polisen Monica Jansson får upp ögonen för honom och följer honom genom hans uppväxt.

Många år efter "Step Day" har Joshua växt upp och är en av de som utforskat de nya världarna mest. Han blir rekryterad av ett stort bolag som styr av Lobsang, en tibetansk motorcykelreparatör som återfötts som en artificiell intelligens, för att utforska längre ut än någon annan gjort tidigare. 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag tog boken i händera. Jag har inte läst något av Baxters tidigare verk så han var helt okänd för mig. En sak var dock att jag trodde den skulle vara mer humoristisk a la Good Omens som Pratchett skrev med Neil Gaiman. Jag vet inte hur upplägget för Pratchetts och Baxters samarbete såg ut men vad jag kunde uppfatta så syntes inte Pratchett så mycket somman kunnat önska i boken. Det betyder inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Man kan bara aldrig få för mycket Pratchett i min mening. Jag älskade konceptet med "The Long Earth", med alla de parallella Jordarna. Jag fann också Joshua väldigt sympatisk. Tempot hade stundtals kunnat vara bättre och det finns flera element som ytligt gicks igenom som jag gärna tittat närmare på (som jag inte nämner pga spoilers). Förhoppningsvis finns det tid för det i de följande delarna. Som en introduktion av världen för en serie i fem delar så tycker jag den var bra. I am hooked! Jag kommer definitivt läsa nästa del "The Long War" så fort jag kan få tag i den.

Joshua Valiente

Joshua Valiente

Joshua Valiente