What would Fanny Price do?

"Mansfield Park" var Jane Austens favoritbok men är den mest kontroversiella - och av kritikerna minst omtyckt - av alla böckerna. Den handlar om Fanny Price, som flyttar från sin fattiga familj i Portsmouth till sin rika moster Lady Bertrams familj på Mansfield Park. Där får hon växa upp med sina kusiner Tom, Edmund, Maria och Julia. På Mansfield Park finns också den elaka mostern Mrs Norris, som avskyr Fanny från dag ett. Mrs Norris gör sitt bästa för att Fanny aldrig ska glömma att hon är mindre värd än familjen Bertram, men Fanny kunde inte vara nog underdånig även utan Mrs Norris hackande. Fanny är intelligent men alldeles för blyg för att ta för sig. När hon väl kommer till tals, så blir hon oftast generad av all uppmärksamhet och räds för att fortsätta.


Fannys enda vän är hennes kusin Edmund, men deras vänskap sätts på prov när de moderna och vackra syskonen Henry och Mary Crawford flyttar in prästgården intill. Hon anser att syskonen Crawford har dåligt inflytande på Edmund och hans systrar, men ingen tar hennes oro på allvar. Edmund faller för den något omdömeslösa Mary vilket gör Fanny svartsjuk. Henry Crawford börjar flörta skandalöst med Maria Bertram, trots att hon är förlovad och ska gifta sig med Mr Rushworth. Och när den äldsta sonen Tom Bertram återvänder från en av sina dryckesresor med en idé om att ordna en teaterföreställning så är katastrofen ett faktum.

Det är mycket i Fannys karaktär som är beundransvärt. Hon har en moralisk kompass som är felfri (därav rubriken), hon är plikttrogen, tacksam, ödmjuk och faktiskt... väldigt tråkig. Så även Edmund, som måste vara den tråkigaste hjälten av alla hjältar i Janes böcker. Jag gillar verkligen inte att läsa om karaktärer som gör allt rätt. Hur skulle det ha varit i "Emma" om Emma aldrig behövt bli uppläxad av Mr Knightley? Hur skulle "Stolthet och fördom" vara om Lizzy aldrig haft några fördomar och Darcy aldrig varit stolt? Vill inte ens tänka på det! Visst känns det som om Fanny blir litet mer rebellisk under bokens gång, men den som verkligen ger boken ett driv är Henry Crawford. Henry må vara en kvinnokarl, men utan honom skulle det inte vara mycket till "Mansfield Park".

And that's all I have to say about that.

Reselitteratur

Packar resväskan för en helg-tripp upp till norrbotten och vad för böcker tar jag med mig?

 
 Jane Austens "Mansfield Park" åker med. Denna bok har jag lånat av min kära mor, och hållt på att läsa ett bra tag. När jag läst ut den så kommer hon få tillbaka den. (Praktiska boklån, den enda deadlinen är när jag vill åka hem nästa gång.)

Som stort Jane-fan har jag - trodde jag - sett alla filmvarianter av alla böcker, men nu när jag bildgooglade så fann jag att det finns en "ny" variant av "Mansfield Park" från 2007. *Måste skaffa* Gissa vem som spelade William Price? (Hint, kolla bilden nedan)

'ello lovelies!

Sen har jag varit i magic-mode ända pga överdos på "Once Upon a Time" så jag kände att det var dags för litet mer enchantments... Tanya Huffs "The Enchantment Emporium" åker med.

Vad ska ni läsa i helgen?

SF-bokcirkeln: The Sequel

Skall erkänna att jag saknat detta med bloggande, även om jag inte orkar med det i någon större skala på flera år. Det är så mycket mer än bara recensera böcker. Saknar sammanhållningen. Dagliga uppdateringar om ditta och dattan, nördigt och icke nördigt. Er som jag följer på twitter har jag ju koll på, men undrar vad alla ni andra har pysslat med på senaste halvåret? För er som inte följer mig på twitter kan jag summera mitt halvår: dåliga dejter, slutkörd och sönderarbetad, samt att Socialistsimon fortsätter att vara en törn i min sida.

Vad har jag läst då? Tja, har bara läst tre böcker hittills i år också, och de är inte mycket att orda om heller (förutom Eld som jag redan ordat om). Men trots den fortsatta lästorkan så har jag nu beslutat för att utmana mig själv, och se om jag orkar läsa litet mer. Jag ska träffa SF-bokcirkeln den 26 juni och diskutera Hannu Rajaniemis "The quantum thief" som jag har sett fram emot att läsa ända sen Hannu Rajaniemi intervjuade Charles Stross som intervjuade Hannu Rajaniemi på Eurocon 2011.

Lånad av Laziestgirlintown.blogspot.com
Hannu till vänster, Stross till höger. De var roliga.

Science-fiction & Fantasyhelg i Uppsala

Bilden är lånad från Kontrast hemsida.

Ni har väl inte missat Kontrast? Jag kommer vara där tillsammans med Socialistsimon och Feuerzeug samt säkert en massa andra fans. Join us and together we shall be... awesome! :)

Kontrast 2012, årets Swecon, är en science fiction- och fantasykongress som äger rum 5-7 oktober på hotell Gillet i Uppsala. Tre dagar fyllda av föredrag, paneldebatter, intervjuer och diskussioner om science fiction och fantasy. Medverkar gör bland annat Mats Strandberg, Sara Bergman Elfgren, Joe Abercrombie; författarna till  "The Blade itself ", "Cirkeln" och "Eld". De är tre starka skäl till att besöka kongressen, men personligen ser jag extremt mycket fram emot att träffa några av de härliga människor som jag träffat på Eurocon 2011, uppsala-gänget självt.

"Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

Uppföljaren på den kritikerrosade "Cirkeln" har kommit! Och om ni vill veta vad jag tyckte om den första boken i Engelsforstriologin så kan ni klicka här.

Engelsforstriologin handlar om en grupp tonårstjejer som är utvalda för att förhindra en apokalyps med utgångspunkt från Engelsfors, ett av de få starka magiska platserna i Sverige. Tjejerna har alla olika magiska förmågor och element som gör dem till unika och viktiga delar av cirkeln, men de kommer också med olika slags bagage och issues så som alkoholiserade eller deprimerade föräldrar, ätstörningar, problem med killar, mobbing (som om det inte vore nog jobbigt med att bara vara tonåring...)

I "Eld" har de Utvalda börjat andra året på gymnasiet och är litet äldre och litet visare, och måste nu förbereda sig på nästa våg av terror. Men terror kan ta amånga olika former; sektliknande föreningar, otrogna pojkvänner, stockholmare i Engelsfors... allt kan vara ett tecken på att demonerna är på väg att ta över. Frågan är om de kan upptäcka hotet i tid, och förhindra att fler människor dör?

Vad jag gillar med dessa böcker är att ingen lever ett perfekt liv, alla har sina problem och det finns inte bara rätt väg och fel väg utan en hel gråskala däremellan. När man är tonåring gör man några av sina första viktiga val i livet, och tjejerna får verkligen stå sitt kast för de vägar de väljer.

Spoiler:
Vi får också träffa en ny karaktär - en snygg ung man med rätt så snorkig attityd - som verkar ha ett alldeles speciellt intresse i en av de utvalda. Jag älskar hur hans karaktär aldrig upphör att förvåna en. Är han en antagonist eller protagonist? Jag har ingen aning...

Jag måste säga att jag också älskar den riktning som historien och karaktärerna verkar ta. Den tredje delen av Engelsforstriologin har en god potential att bli fucking jävla awesome. Jag önskar den fanns tillgänglig för läsning NU!

Fem häxor av fem möjliga! Excellente! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

This is the end, my friend

Det senaste åren så har min läsning och mitt bloggande minskat stadigt. Jag har kämpat för att få tillbaka lässuget men inte lyckats förutom i korta perioder. Har gått från att ha två bokcirklar och skriva dagliga blogginlägg till att minska till några i veckan, sen några i månaden, lade sen ned den ena bokcirkel, sen den andra, och nu är det alltså dags för att lägga ned bloggen. Yup, det stämmer. I'm quitting.

Känns tråkigt, men jag har efter mycket soulsearching kommit fram till att det helt enkelt inte är min grej längre. Tänker inte hymla och säga att jag tar en paus, för jag kan inte lova att jag kommer tillbaka till bloggosfären, men jag ändå kommer ha kvar bloggen för den eventualiteten att jag skulle få tillbaka lässuget/bloggorken. Hoppas inte på det dock.

Det känns litet tråkigt eftersom jag inte vill hamna utanför och missa allt roligt ni skriver och gör, men samtidigt så känns det litet skönt eftersom jag nu slipper ha ett ständigt dåligt samvete för min oförmåga att läsa och skriva.

Well, there you have it. Live long and prosper.

Reluctance

Reluctance by Robert Frost

Out through the fields and the woods

And over the walls I have wended;

I have climbed the hills of view

And looked at the world, and descended;

I have come by the highway home,

And lo, it is ended.

The leaves are all dead on the ground,

Save those that the oak is keeping

To ravel them one by one

And let them go scraping and creeping

Out over the crusted snow,

When others are sleeping.

And the dead leaves lie huddled and still,

No longer blown hither and thither;

The last long aster is gone;

The flowers of the witch-hazel wither;

The heart is still aching to seek,

But the feet question 'Whither?'

Ah, when to the heart of man

Was it ever less than a treason

To go with the drift of things,

To yield with a grace to reason,

And bow and accept the end

Of a love or a season?

Little Dorrit

På tal om höstromantik... Vill bara göra er uppmärksam på denna filmatisering av Charles Dickens "Little Dorrit" från 2008.

Lilla Amy Dorrit har vuxit upp med sin utblottade far inne i Machalseas fängelse för gäldenärer. När Amy beslutar sig för att söka anställning för att försörja sig själv och sin fattiga far blir hon rekommenderad att söka tjänst hos Mrs Clennam. Mrs Clennam är en känslokall och hård kvinna som mycket sällan hjälper andra, men efter endast en kort presentation så blir Amy Dorrit anställd.

 Mrs Clennamns son Arthur kommer samtidigt hem från sydostasien med dystert bud - Mr Clennam har gått bort. Innan Mr Clennam gick bort lämnade han en guldklocka till sin son och bad honom även att prata med sin mor och rätta till det misstag som begåtts. När Arthur försöker få svar av sin mor om vad detta misstag kan vara vägrar hon svara, och Arthur blir misstänksam att allt inte står rätt till i familjens affärer. Och varför har hans mor anställt lilla Amy Dorrit? Är det så att hans familj försöker rätta till gamla synder? Och vad har de då gjort mot familjen Dorrit?

Charles Dickens är en av de största brittiska författarna under den viktorianska eran, en tidsperiod som jag är speciellt förtjust i. Just detta verk baserar sig till stor del på Dickens egen uppväxt i en gäldenärstuga och är till stor del en politisk satir över England under 1850-talet. Ett skäl till att jag älskar Dickens är nog för hans vackra porträtt av människoöden, och hur livet kan ta vändningar upp och ned och att vi inte kan basera vår lycka på ekonomiska medel. ('e's a good ol' chap, isn't 'e?)



John Chivery

"Little Dorrit" innehåller också mycket romantiska drag, bland annat så får vi möta John Chivery (Russel Tovey), fängelsevaktens son, som kärar ner sig totalt i lilla Amy Dorrit. Han är en mycket sympatisk ung herre med mycket söta utomstående öron. (Någon som känner igen vår unge herr Chivery?)



Arthur Clennam & Amy Dorrit

Sen finns det förstås den outtalade attraktionen mellan Arthur Clennam (Matthew Macfayden) och Amy Dorrit (Claire Foy).
Nämnvärt är också att många av de skådespelare som medverkar  känns igen från någon nu aktuell (nördig) tv-serie. Vad sägs som Eve Myles (Torchwood) som Maggy? Eller Andy Serkins (Gollum) som den läskige Rigaud (han är superbra som fransman!). Eller Freema Agyeman (Doctor Who). Och förutom Russel Tovey så har vi även Jason Watkins (Herrick) från Being human. Roligt nördigt!

Så, för alla er viktorianer, alla Dickens-fans, alla anglofiler där ute. Alla som gillar att sticka torgvantar och tända ljus, cockney-dialekten, kusliga historier och härliga karaktärer! Watch this and weap.

Mats Strandbergs "Jaktsäsong"

Höstromantiken fortsätter med buller och bång och nästa man till rakning är Mats Strandberg som med sin debutbok "Jaktsäsong" bjuder på chic lit i Stockholms gayklubbsvärld.

"Jaktsäsong" handlar om tre vänner: straighta Melinda, helyllebögen Magnus och om the brooding vampi.. förlåt, författaren Sebastian. Den handlar om kärlek och vänskap och den snåriga djungeln som är Stockholms dejtingträsk.

Något som rörde mig djupt med denna bok var nog Magnus och Melinda och deras vänskap. Det kändes helt enkelt väldigt äkta. Magnus och Melinda har både goda och dåliga sidor, de är neurotiska, slarviga, hade dåliga självförtroenden och alla möjliga issues, men de är också så himla kärleksfulla och så bra vänner. Älskar också hur otjejig Melinda är och hur hon faller utanför ramen för en stereotypisk chic lit-hjältinna. Slutligen är det intressant att läsa om hur alla myter om bögar och homosexualitet både infrias och krossas.

Boken bjuder också på en hel del påskägg fyllda av underbara Buffycitat... och en eller annan "artistisk" detalj som visar på stor självdistans och humor. (Jag kan tänka mig att Mats satt och skrattade en hel del åt sig själv då han skrev vissa bitar... ;)

Tyvärr så slutade boken litet för snabbt för att jag ska vara helt nöjd och det fanns vissa bitar av historien som jag tyckte kunde fått mer plats (vad sa egentligen Magnus under sin samtalsterapi?). Magnus historia kändes både litet undanskuffad och litet forcerad på slutet. Jag ville ha mer!

Kort sagt är det en jättebra bok (debutbok till och med!) som jag gillar väldigt mycket. Jag gillar också Mats Strandberg som snabbt stigit till graden av favorit för sin underbara humor och buffy-kärlek.

Allt som allt ger jag "Jaktsäsong" en stark fyra och rekommenderar den varmt till alla chic lit-fantaster, Buffyfantaster eller Cirkeln-fantaster (Mats Strandberg har även varit medförattare till Cirkeln - en fenomenalt bra ungdomsbok - som jag skrivit om här), ja, helt enkelt till alla som vill ha en bra bok fylld av humor och romantik. Nuff' said. Read it.

Ode to the fall

Hösten är den bästa årstiden! Luften är hög och klar, antingen är det regnigt väder vilket gör att man inte har ett dugg dåligt samvete för att stanna inne och läsa bok under en filt med en god kopp te och en katt i knäet, eller så är det så där härligt soligt väder så att solstrålarna lyser på lövverken och sätter extra färg på de brandgula/orangea/röda bladen. Ibland kommer doften av frost på mornarna eller kvällarna. Älskar doften av frost, för det påminner om snö... (och vintern är den näst bästa årstiden!)

Pildammarna, tidigare idag

 På hösten så får man  också spendera lata timmar på caféer med goda vänner, dricka varm choklad och snacka strunt. Man får gå omkring i varma stickade tröjor och söta halsdukar. Eftersom det blir mörkt snabbt så spenderar man gärna långa kvällar inomhus, spelar spel, tittar på filmer, eller bara umgås. Man flänger inte runt ute på ölcaféer till sent på natten utan blir mer bekväm (i alla fall i mitt fall). Man drar helt enkelt ner på tempot.
Hösten är också perfekt tid för att bli kär. Det är en ny säsong, man börjar nya träningspass, får nya arbetskamrater efter semestern, det är en ny termin i skolan, människor kommer och går. Det är också en nystart för tv-hösten och vi får återigen följa våra gamla favoriter (Tony DiNozzo, Bones, Barney Stinson, Sheldon, Matthew och Mary Crawley) i nya upptåg.

Hösten är helt enkelt bäst.

Or, in shorter words:

There once was this girl with (semicurly) hair,

Who truly loved the autumn, I do declare.

When the leaves turned red,

She put a cap on her head,

And took a long walk to enjoy the high and crisp air.

Lucy-Anne Holmes - Femtio sätt att träffa den rätte

Sarah Sargeant är snart 30 år och jobbar som servitris medan hon väntar på att hennes skådespelarkarriär ska komma igång. Hon går på ett par auditions då och då, men än så länge har hon bara hamnat i någon halvkass reklamfilm (där hon till och med blivit bortklippt). Hon är singel, och rätt så nöjd över detta (till sina föräldrars fasa). Föräldrarna beslutar sig därför för att anmäla till en dokusåpa om dejting (till hennes fasa) men hon blir inte antagen (till sin stora besvikelse).

Sarah når botten efter att hon till slut arbetar upp modet att bjuda ut den flintskallige, lönnfete bartendern på hennes favoritpub - och får nobben! Hon inser att hon inte vill sitta ensam resten av livet och börjar därför arbeta på en plan, 50 sätt att träffe den rätte.

För att göra en lång historia kort så är detta en av de roligaste böcker jag läst på länge. Det hände till och med (med jämna mellanrum) att jag skrattade rakt ut. En gång skrattade jag så högt så jag väckte delar av familjen (på semestern). Boken är riktigt, riktigt bra. Den har en snabb takt, härliga karaktärer, är lättläst, och STOR eloge till Lucy-Anne Holmes för detta är faktiskt hennes debutbok! (Otroligt men sant!) Att jag kunde lista ut slutet rätt så tidigt är ingen fara, för boken var en riktigt fröjd att läsa oavsett detta.

Den får fem poäng av fem möjliga, och fem poäng på romantikskalan. Läs, läs, läs!!!

Vince & Joy - Lisa Jewell

Vince och Joy träffades under en husvagnssemester, en sommar då de båda var unga och oerfarna inom kärlek och sex. Gnistorna flög och förälskelsen var ett faktum, men pga omständigheter utanför deras kontroll förlorade de kontakten.

Åren gick och till slut var deras sommarflört bara var ett kärt minne från barndomens dagar. Men slumpen skulle snart ordna så deras vägar möttes igen...



Jag har alltid betraktat Lisa Jewell som en av mina favoritförfattare i genrén chic lit eftersom hon inte skriver om glamorösa modedrottningar utan om "the girl next door". Det tilltalar mig, som aldrig riktigt förstått det där med mode och tycker det är bättre att ha lagom antal skor (gärna sånna där sköna från Ecco, utan klack). Men trots att jag inte kan kvalificera mig som en girly-girl så klarar jag mig inte utan romantik, och det levererar alltid Jewell. Hennes romantiska ihop-parningar är för det mesta rätt givna, men Jewell lyckas ändå skapa en intressant och spännande story med verklighetstrogna karaktärer, klockrena dialoger och humor.
Jag har läst och äger flera av hennes andra böcker, bland annat "Stjärna för en natt", "Våga flyga", "Ralphs party", "Typ trettio", "The truth about Melody Brown" och nu har alltså "Vince & Joy" kommit till min samling. Dock så måste jag medge att "Vince & Joy" inte riktigt håller måttet.

Boken började bra, karaktärerna var intressanta och storyn verkade lovande. Men sen så svävade Jewell iväg med karaktärerna åt olika håll och jag gillade inte hur det hela utvecklade sig, speciellt så gillade jag inte karaktären George Pole (som tyvärr påminde mig litet för mycket  om en av mina ex). Den centrala frågan var, "skulle Vince och Joy träffas igen?", men Jewell tog in så mycket annat i historien så att storyn förlorade fart och spänningen blev lidande. När det väl kom finalen kändes det därför tunnt och dåligt underbyggt.

Så mycket kan jag säga utan att ge bort för mycket av handlingen.

Förutom detta så tyckte jag boken var helt okej, varför den får en svag trea.

En veckas rekreation och underhållning

Har varit i "sommarstugan" en vecka för rekreation och underhållning, vilket innebär att jag har läst massvis med böcker medan jag har slöat i en solstol med en paraplydrink. Jag har även badad i hav, pool och bubbelbad, dykt och spanat in lustiga fiskar och krabbor, vandrat längst strandkanten, vandrat i bergen, ätit god mat varje dag, druckit champagne och ätit jordgubbar, samt att jag har suttit ute på balkongen varje kväll och beundrat solnedgången. Vyn från vår balkong är alldeles spektakulär, man ser hela Patalavaca-bukten fylld av segelbåtarna som seglar iväg i horisonten. (Om ni undrar hur min vy ser ut kan ni ju höja blicken till headern. Mycket riktigt så är den bilden tagen från samma omnämnda balkong.)

(Och om ni nu undrar var denna sommarstuga kan tänkas vara så kan jag meddela att den är på Gran Canaria.)

Så här ser det ut på dagtid

Men så till det viktiga - läsrapporten! Har hunnit med följande böcker:

• Lisa Jewell - Vince och Joy
• Lucy-Anne Holmes - 50 sätt att träffa den rätte
• Mats Strandberg - Jaktsäsong
• Jonas Jonasson - Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
• Isabel Wolff - Vickys Vintage & Butik 

(Kunde lätt ha läst mycket mer om det inte vore för att det var så himla varmt och jag därför var tvungen att svalka mig i havet stup i kvarten. Hello i-landsproblem!) Arbetar just nu på recensionerna av de första böckerna, och hittils kan jag säga att en av böckerna får en klockren femma, två får starka fyror, en får en stark trea. En är oklar. More to follow later. Tills vidare bjuder jag på en läsbild och litet stämningsmusik. Min brorsa beslutade sig för att fota mig med mina böcker som en läs-serie. (Än så länge har jag dock bara denna bild eftersom brorsan försvunnit med kameran...)

 Stay tuned för massor av  höstromantik !  

Downton Abbey is back

"Downton Abbey" är ett brittiskt perioddramat som handlar om alla innevånare i slottet Downton Abbey. "Upstairs" får vi följa systrarna Mary, Edith and Sybil Crawley, deras far Robert (the Earl of Grantham), deras mor Cora (countess of Grantham) och deras farmor Violet, (dowager countess of Grantham). "Downstairs" får vi följa butlern Bates, de ränksmidande paret Thomas och O'brien, den godhjärtade husföreståndaren mrs Huges, med flera.

Handlingen tar fart precis efter Titanic sjunkit. Systrarnas Crawleys kusin, och Downtons arvinge, befann sig ombord och har nu omkommit. Detta sätter handlingen i rullning eftersom en ny arvinge till Downton Abbey nu utsetts enligt lagen, och det blir den avlägsne kusinen Matthew Crawley som drar det kortaste (eller längsta?) strået - en simpel advokat!

Matthew och hans mor Isobel Crawley flyttar till Downton och lär känna sin familj, vars slott Downton Abbey de en dag skall ta över. Matthew är dock uppfostrad att klara sig själv utan butler och husföreståndare, och har bestämt att han inte ska låta sig själv förändras till någon överklassmänniska. Inte heller tänker han bli påprackad någon av systrarna Crawley för att säkra familjens ekonmiska ställning. Han hinner inte mer än landa i Downton innan det skär sig mellan honom och den äldsta systern Mary Crawley, och det enda gemensamt de verkar ha är en ömsesidig skeptisism till honom som ägare av Downton Abbey. Men som vi alla vet så börjar ju kärlek med bråk och slutar med barnbidrag... Eller? ;)

Serien svepte hela Storbritannien från sina fötter förra året då den hade premiär, och fortsätter att göra succé även 'abroad'. (Säsong 1 av Downton Abbey visades förra hösten på SVT.)

Inatt vann Downton Abbey fyra emmys, bland annat i best miniseries/TV-kategorin, best writing, best directing samt att Dame Maggie Smith fick en emmy för best supporting actress. Maggie Smith har en imponerande rennomé, men är kanske mest känd som Minerva McGonagall i Harry Potter-serien. I Downton Abbey gör hon en komisk men underbar roll som matriarken Violet och lämnar ett spår av dräpande one-liners bakom sig. Om någon förtjänat sin emmy så är det hon!

Inatt var det inte bara emmy-utdelning, utan i Storbritannien visades också det första avsnittet på den andra säsongen av Downton Abbey. I Sverige får vi vänta till den 29 oktober för att få se den andra säsongen, men det är inget jämfört med amerikanerna som enligt rykten får vänta ända till i december för att få se det. Känns rättvist att de får vänta för en gångs skull. ;)

För er som är nyfikna och vill ta en sneak peak på andra säsongen så har ni trailern här:


Let the Downton-hysteria begin!

Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!