Showing posts with label anglofili. Show all posts
Showing posts with label anglofili. Show all posts

Sunday, 21 February 2016

Connie Willis: The Oxford Time Travel-series

Jag har älskat Connie Willis ända sen jag läste Blackout/Allclear, de senaste böckerna i tidsrese-serien Oxford Time Travels. Det som gör Willis så bra är att hon tar sig tid att beskriva olika eror i historien och hur människorna var på den tiden. Miljöbeskrivningar får en att känna som om man vore där, och karaktärer är engagerande och otroligt realistiska. Samtidigt är tidsrese-delen väldigt intressant gjort. Sex år senare har jag återstiftat bekantskapen med Connie Willis och läst de två första böckerna i (den ytterst fristående) serien. Doomsday Book och To Say Nothing of the Dog.


"Doomsday book" börjar i Oxford, år 2054. De tidsresande historiker gör sig klara för att fira jul. Alla utom Kivrin Engle, det vill säga. Kivrin är på väg att resa till 1300-talets Oxford. Århundradet har dock blivit rankat som en 10:a och anses för farlig för de tidsresande historikerna, men eftersom Basingame (chefen för fakulteten) har gått på julledighet och Gilchrist, vikarierande fakultetschef, inte bryr sig om riskerna finns det ingen som har befogenhet att stoppa dem.

Professor Dunworthy och doktorn Mary Ahrens försöker prata Gilchrist och Kivrin ur det, utan att lyckas. Tidsresan stressas igenom, och medan de väntar på dataresultatet insjuknar tidsrese-teknikern Badri hastigt i en mystisk sjukdom. Badri försöker i sin feberyra säga att någonting inte gått som det ska, men blir snabbt okontaktbar. Runt om dem på universitetet bryter en epidemi ut och hela universitetet sätts i karantän. Gilchrist stänger ner labbet för julen och alla tekniker som skulle kunna tyda datan för att verifiera att Kivrin hamnat där hon ska har gått på julledighet och vägrar gå in i karantän-området.

Under tiden som epidemin sprider sig 2054 så landar Kivrin på fel plats i medeltiden, och insjuknar i samma epidemi som rasar på universitetsområdet. Dunworthy, sjuk av oro, försöker desperat att hämta hem henne, men vet inte att hon hamnat 28 år fel, i 1348. Det år digerdöden kom till Oxford. Parallellerna mellan digerdödens framfart och epidemin i Oxford skapar en dramatisk kamp mot klockan.

Doomsday book innehåller intressanta detaljer om livet och människorna i 1300-talets England.  Det står snabbt tydligt att verkligheten såg väldigt annorlunda ut jämfört med de föreställningar Oxford-historikerna haft. Kivrin upptäcker att hon inte förstår språket, att hennes klänning med bjärta blå färger inte passar in och att stanken är värre än hon trott. Steg för steg lär sig Kivrin mer om medeltiden (och genom henne, även läsaren) genom att visa dessa små detaljer som samtidigt förankrar en fast i miljön och får den att kännas realistisk.

Vi får lära känna den medeltida familjen som Kivrin bor hos, lilla Agnes som älskar sin hund, hennes storasyster Rosamund som ska bli bortgift med en gammal gubbe, den elaka farmorn Imeyne och mamman Eliwys. När pesten kommer till Oxford är man så väl investerad i familjens öde att varje dödsfall känns hjärtslitande. Kivrin försöker att förutse pestens framfart genom att använda statistik och sannolikhet, men boken visar att i realiteten så funkar det inte att resonera så, för det alltid finns oanade konsekvenser man inte kan värja sig mot.

En av mina favoritkaraktärer i 2054 är trettonåringen Colin "a nice boy, very bright, though he has the most wretched vocabolary. Everything is either apocalyptic or necrotic.". När karantänen slår till är han fast med historikerna på universitetet och blir till oväntad hjälp för Dunworthy. Colins ungdomliga fascination för tidsresor speglar mitt eget intresse för genrén, och hans relation till Dunworthy precis som Kivrins relation till Agnes är rörande familjär.

Historia har aldrig varit så intressant som när den läses i skönlitteratur med engagerande karaktärer. Visst finns det säkert historiska felaktigheter, jag vet till exempel att Willis fick kritik för att hon i Blackout/Allclear använde sig av en tunnelbanestation som inte fanns än - men det är för mig inte livsviktigt att precis alla detaljer blir rätt, så länge det viktiga stämmer.

Min enda reservation mot boken är att det känns som om Willis överanvänder förvirringsursäkten för att skapa spänning. Badris tendens att feberyra och inte svara på frågor om vad som är fel med tidsrese-släppet bidrar till ovisshet och spänning, men det upprepas för många gånger, även med Kivrin i medeltiden. Jag skulle inte säga att Willis håller på informationen för länge, men hon är väldigt glad för att använda förvirringstropen, inte bara i Doomsday book utan även i "To Say Nothing of the Dog". Men det tjänar historierna väl, så jag tillåter det.

I den andra boken "To Say Nothing of the Dog" är året 2057. Vi möter Ned Henry som är med i ett projekt för att restaurera Coventrys katedral. Hans uppdrag är att lokalisera en vas åt Lady Shrapnell, projektets överhuvud. Men vasen visar sig vara synnerligen svår att hitta, och Ned skickas kors och tvärt genom historien i åtskilliga dagar tills han drabbas av time-lag, med klara symtom som svårighet att tolka ljud, överdriven sentimentalitet och hallucinationer.

Ned värvas till ett livsviktigt uppdrag i den viktorianska eran, men är så snurrig så att han inte uppfattar uppdraget och hamnar konstant i situationer där han riskerar att ändra historians förlopp radikalt med potentiellt fatala konsekvenser för utgången av andra världskriget. I sann Willis-anda.

To Say Nothing of the Dog skildrar den viktorianska eran, med samma detaljrikedom och lärorika berättarteknik som Doomsday Book. Till exempel får Ned lära sig att det är ett stort etikettbrott att prata om graviditeter - allt som har med sex att göra var så tabu att man inte låtsades om det. Boken har dock en mycket lättsammare ton än Doomsday Book, samt en romantisk sidohistoria vilket passar väl ihop med den viktorianska miljön.

Även om boken är lättsammare så är den även mer teoretisk. Många tycker Connie Willis böcker innehåller för mycket historia och för lite science fiction, men denna bok väger upp det genom att utforska reglerna kring tidsresorna och "nätet", den teknik man åker genom tiden med.

Den resonerar kring vad som är möjligt, berättar mer om mekaniken med kritiska punkter, crisis points, i historien dit man inte kan åka eftersom de händelser som skedde då hade för stor påverkan på historien och minsta ändring till historien riskerar att förändra framtiden. Samtidigt så etablerar den tidskontinuumet som en slags entitet som arbetar för att motverka de paradoxer och "incongruities" (motsägelser) som skulle kunna uppstå genom att den orsakar "slippage" (glidning) för tidsresenärerna vilket gör att de hamnar i en annan tid eller en annan plats, och därför inte har en påverkan på historien. Det går dock att ändra historien, och många av karaktärerna orsakar diskrepanser som de försöker rätta till, med varierande resultat.

Tidsresehistorier som dessa har en slående likheter med fantasy; ödesbestämda händelser. Precis som fantasy ofta beblandar sig med profetior beblandar ju sig tidsresor med saker som kommer att ha hända, eftersom de redan har hänt. Men trots att profetian eller ödet vill uppfyllas, så kan ju många saker gå fel och ödet behöver ibland hjälp på traven. Det är intressant att se hur historier hanterar detta, och vad som händer när man ändrar historien. (Tidsrese-sf är lite av en favoritgenre hos mig, om det inte framgått.)

På ett sätt är det smärtsamt tydligt att dessa böcker är över 20 år gamla. Framtiden - så som Willis såg den 1991 - hade inga smartphones! Det fanns bärbara telefoner, så kallade handhelds, och det fanns vidders, videokameror. En kan ju tänka sig att Willis borde ha förutspått hur tekniken skulle utvecklas, men det är nog svårare än man tror. I Willis fiktiva framtid utrotades också katter 2004, vilket känns rätt skrattretande. Att en stor pandemi inträffade 2010 känns dock mindre skrattretande.

Dessa böcker, samt Blackout/All Clear, kan jag varmt rekommendera till alla anglofiler, historieälskare och tidsreseälskare. De är lättillgängliga, ofta humoristiska och rörande. Willis fortsätter att vara en av mina absoluta favoriter, och jag vill verkligen understryka hur bra hon är:

"Though she has published fewer solo-authored novels than any of them, Connie Willis has won more major SF awards than Philip K. Dick, Arthur C- Clarke and Isaac Asimov combined." - Adam Roberts, introduction to Doomsday Book.

Kvinnor inom SF, you guys. Det finns många bra kvinnliga sf-författare, men tyvärr är de kvinnor och därför får de ingen uppmärksamhet. Låt oss ändra på det? Läs Connie Willis!

Wednesday, 19 March 2014

Harry Potter har vuxit upp och blivit polis i London!

Rivers of London handlar om Peter Grant, polis och magiker. När vi först möter Peter är han nykläckt polis som ännu inte placerats i någon specifik polisrotel. Han försöker göra så bra ifrån sig som möjligt så han slipper få skrivbordstjänst, men ärligt talat är han lite misslyckad som poliskonstapel.

Peter placeras ut vid en brottsplats för att bevaka den, och upptäcker där en man som säger sig vara vittne till det mord som skett på platsen, problemet är att mannen är ett spöke. När detta kommer till polischefens kännedom tror Peter att han ska bli sparkad, men istället blir han placerad i ett team med inspector Nightingale, som berättar för Peter att han bär på förmågor som han måste lära sig hantera. Peter blir magikernovis och tillsammans med Nightingale försöker han lösa brott av den mer övernaturliga arten.

Det var min kollega Jörgen som rekommenderade boken. "Du kommer gilla den, det är Harry-Potter-Grown-Up." Och visst gillade jag boken, men av någon anledning så slutade jag läsa då det var cirka 50 sidor kvar, och läste ut den flera månader senare. Inte med så välbehållet minne av handlingen, tyvärr. Slutet kändes lite rörigt och förvirrande, men jag gillade verkligen miljöerna och karaktärerna och ska definitivt läsa vidare. Nästa bok heter Moon over Soho, och går att läsa om hos min bokbloggarkollega Bokstävlarna

Saturday, 26 May 2012

What would Fanny Price do?

"Mansfield Park" var Jane Austens favoritbok men är den mest kontroversiella - och av kritikerna minst omtyckt - av alla böckerna. Den handlar om Fanny Price, som flyttar från sin fattiga familj i Portsmouth till sin rika moster Lady Bertrams familj på Mansfield Park. Där får hon växa upp med sina kusiner Tom, Edmund, Maria och Julia. På Mansfield Park finns också den elaka mostern Mrs Norris, som avskyr Fanny från dag ett. Mrs Norris gör sitt bästa för att Fanny aldrig ska glömma att hon är mindre värd än familjen Bertram, men Fanny kunde inte vara nog underdånig även utan Mrs Norris hackande. Fanny är intelligent men alldeles för blyg för att ta för sig. När hon väl kommer till tals, så blir hon oftast generad av all uppmärksamhet och räds för att fortsätta.


Fannys enda vän är hennes kusin Edmund, men deras vänskap sätts på prov när de moderna och vackra syskonen Henry och Mary Crawford flyttar in prästgården intill. Hon anser att syskonen Crawford har dåligt inflytande på Edmund och hans systrar, men ingen tar hennes oro på allvar. Edmund faller för den något omdömeslösa Mary vilket gör Fanny svartsjuk. Henry Crawford börjar flörta skandalöst med Maria Bertram, trots att hon är förlovad och ska gifta sig med Mr Rushworth. Och när den äldsta sonen Tom Bertram återvänder från en av sina dryckesresor med en idé om att ordna en teaterföreställning så är katastrofen ett faktum.

Det är mycket i Fannys karaktär som är beundransvärt. Hon har en moralisk kompass som är felfri (därav rubriken), hon är plikttrogen, tacksam, ödmjuk och faktiskt... väldigt tråkig. Så även Edmund, som måste vara den tråkigaste hjälten av alla hjältar i Janes böcker. Jag gillar verkligen inte att läsa om karaktärer som gör allt rätt. Hur skulle det ha varit i "Emma" om Emma aldrig behövt bli uppläxad av Mr Knightley? Hur skulle "Stolthet och fördom" vara om Lizzy aldrig haft några fördomar och Darcy aldrig varit stolt? Vill inte ens tänka på det! Visst känns det som om Fanny blir litet mer rebellisk under bokens gång, men den som verkligen ger boken ett driv är Henry Crawford. Henry må vara en kvinnokarl, men utan honom skulle det inte vara mycket till "Mansfield Park".

And that's all I have to say about that.

Thursday, 20 October 2011

Little Dorrit


På tal om höstromantik... Vill bara göra er uppmärksam på denna filmatisering av Charles Dickens "Little Dorrit" från 2008.

Lilla Amy Dorrit har vuxit upp med sin utblottade far inne i Machalseas fängelse för gäldenärer. När Amy beslutar sig för att söka anställning för att försörja sig själv och sin fattiga far blir hon rekommenderad att söka tjänst hos Mrs Clennam. Mrs Clennam är en känslokall och hård kvinna som mycket sällan hjälper andra, men efter endast en kort presentation så blir Amy Dorrit anställd.

 Mrs Clennamns son Arthur kommer samtidigt hem från sydostasien med dystert bud - Mr Clennam har gått bort. Innan Mr Clennam gick bort lämnade han en guldklocka till sin son och bad honom även att prata med sin mor och rätta till det misstag som begåtts. När Arthur försöker få svar av sin mor om vad detta misstag kan vara vägrar hon svara, och Arthur blir misstänksam att allt inte står rätt till i familjens affärer. Och varför har hans mor anställt lilla Amy Dorrit? Är det så att hans familj försöker rätta till gamla synder? Och vad har de då gjort mot familjen Dorrit?

Charles Dickens är en av de största brittiska författarna under den viktorianska eran, en tidsperiod som jag är speciellt förtjust i. Just detta verk baserar sig till stor del på Dickens egen uppväxt i en gäldenärstuga och är till stor del en politisk satir över England under 1850-talet. Ett skäl till att jag älskar Dickens är nog för hans vackra porträtt av människoöden, och hur livet kan ta vändningar upp och ned och att vi inte kan basera vår lycka på ekonomiska medel. ('e's a good ol' chap, isn't 'e?)



John Chivery

"Little Dorrit" innehåller också mycket romantiska drag, bland annat så får vi möta John Chivery (Russel Tovey), fängelsevaktens son, som kärar ner sig totalt i lilla Amy Dorrit. Han är en mycket sympatisk ung herre med mycket söta utomstående öron. (Någon som känner igen vår unge herr Chivery?)


Arthur Clennam & Amy Dorrit
Sen finns det förstås den outtalade attraktionen mellan Arthur Clennam (Matthew Macfayden) och Amy Dorrit (Claire Foy).
Nämnvärt är också att många av de skådespelare som medverkar  känns igen från någon nu aktuell (nördig) tv-serie. Vad sägs som Eve Myles (Torchwood) som Maggy? Eller Andy Serkins (Gollum) som den läskige Rigaud (han är superbra som fransman!). Eller Freema Agyeman (Doctor Who). Och förutom Russel Tovey så har vi även Jason Watkins (Herrick) från Being human. Roligt nördigt!

Så, för alla er viktorianer, alla Dickens-fans, alla anglofiler där ute. Alla som gillar att sticka torgvantar och tända ljus, cockney-dialekten, kusliga historier och härliga karaktärer! Watch this and weap.

Monday, 19 September 2011

Downton Abbey is back

"Downton Abbey" är ett brittiskt perioddramat som handlar om alla innevånare i slottet Downton Abbey. "Upstairs" får vi följa systrarna Mary, Edith and Sybil Crawley, deras far Robert (the Earl of Grantham), deras mor Cora (countess of Grantham) och deras farmor Violet, (dowager countess of Grantham). "Downstairs" får vi följa butlern Bates, de ränksmidande paret Thomas och O'brien, den godhjärtade husföreståndaren mrs Huges, med flera.

Handlingen tar fart precis efter Titanic sjunkit. Systrarnas Crawleys kusin, och Downtons arvinge, befann sig ombord och har nu omkommit. Detta sätter handlingen i rullning eftersom en ny arvinge till Downton Abbey nu utsetts enligt lagen, och det blir den avlägsne kusinen Matthew Crawley som drar det kortaste (eller längsta?) strået - en simpel advokat!

Matthew och hans mor Isobel Crawley flyttar till Downton och lär känna sin familj, vars slott Downton Abbey de en dag skall ta över. Matthew är dock uppfostrad att klara sig själv utan butler och husföreståndare, och har bestämt att han inte ska låta sig själv förändras till någon överklassmänniska. Inte heller tänker han bli påprackad någon av systrarna Crawley för att säkra familjens ekonmiska ställning. Han hinner inte mer än landa i Downton innan det skär sig mellan honom och den äldsta systern Mary Crawley, och det enda gemensamt de verkar ha är en ömsesidig skeptisism till honom som ägare av Downton Abbey. Men som vi alla vet så börjar ju kärlek med bråk och slutar med barnbidrag... Eller? ;)

Serien svepte hela Storbritannien från sina fötter förra året då den hade premiär, och fortsätter att göra succé även 'abroad'. (Säsong 1 av Downton Abbey visades förra hösten på SVT.)

Inatt vann Downton Abbey fyra emmys, bland annat i best miniseries/TV-kategorin, best writing, best directing samt att Dame Maggie Smith fick en emmy för best supporting actress. Maggie Smith har en imponerande rennomé, men är kanske mest känd som Minerva McGonagall i Harry Potter-serien. I Downton Abbey gör hon en komisk men underbar roll som matriarken Violet och lämnar ett spår av dräpande one-liners bakom sig. Om någon förtjänat sin emmy så är det hon!

Inatt var det inte bara emmy-utdelning, utan i Storbritannien visades också det första avsnittet på den andra säsongen av Downton Abbey. I Sverige får vi vänta till den 29 oktober för att få se den andra säsongen, men det är inget jämfört med amerikanerna som enligt rykten får vänta ända till i december för att få se det. Känns rättvist att de får vänta för en gångs skull. ;)

För er som är nyfikna och vill ta en sneak peak på andra säsongen så har ni trailern här:


Let the Downton-hysteria begin!