Kass Morgan - The 100

Ett kärnvapenkrig har för 300 år sen fyllt jordens atmosfär med farlig strålning  och tvingat den sista spillran av mänskligheten upp i rymden. De lever på rymdstationen Kolonin, en sammanslagning av många små stationer. Kolonin är en hård plats att leva på med strikta regler om ransonering, luftförbrukning och befolkningsmängd. Resurserna är så knappa att nästan alla brott mot reglerna leder till dödsstraff, om man inte är minderårig.

Clarke Griffin är en ungdomsfånge som väntar på sin 18-årsdag, då hon mest troligtvis kommer dömas till döden. Kolonins beslutande organ (rådet) har dock bestämt sig för att man istället för att avrätta ungdomsfångarna ska skicka ned hundra stycken av dem till jorden, i mänsklighetens första försök att återigen bosätta sig på planeten. Man vet inte att jorden är beboelig, men skickar hellre ungdomarna till en osäker död på planeten än avrättar dem på plats.

De 100 ungdomsfångarna skickas iväg i en rymdkapsel efter en tumultartad start där Kansler Jaha under pistolhot tvingas släppa in Bellamy Blake på färjan, medan en annan fånge vid namn Glass lyckas fly. Kanslern blir vådaskjuten och hans son Wells, som är bland fångarna, skickas iväg till jorden utan att veta om hans far överlever. Efter en hård landning upptäcker de 100 fångarna att de kan överleva på marken. De upptäcker också att de, mot all förmodan, inte är ensamma på planeten.

För er som lyckats undgå det så har jag haft The 100-maraton här hemma. Efter att jag läst Annas inlägg på Onda Cirkeln såg jag tv-serien, sen bloggade jag om den själv. Sen var jag tvungen läsa böckerna. Tv-serien är nämligen baserad på Kass Morgans bokserie med samma namn, och även om seriens skapare Jason Rothenberg har hållit sig trogen till böckernas grundstomme är det mycket som ändrats när handlingen kommit till tv. Böckerna kan med fördel ses litet som ett alternativt universum där saker bara är lite, lite annorlunda. (Vilket är väldigt trevligt när man sett allting som går att ses om The 100, och bara inte kan få nog.)

I böckernas värld är karaktärerna annorlunda. Det finns ingen Raven och Finn, och ingen Abby. (Båda Clarkes föräldrar har blivit avrättade.) Däremot finns det en tjej vid namn Glass som är snarlik Raven, samt att Bellamy mer är en hopslagning av Finn och Bellamy, en charmig men bråkig outsidern. Clarke är mycket mer som Octavia och antagonisten Murphy heter här Graham och har en mycket mer auktoritativ roll.

Böckerna slänger sig med lite andra begrepp också. Grounders är Earthbounds. The Ark är Kolonin. Jordfolket och rymdfolket är inte så diametralt olika, och man har mycket mer referenser till vår tid och vår värld än i tv-serien. Till viss del kan jag tycka att det är trevligt att de undviker den koloniala tropen, men hade uppskattat om de skippat det dystopiska klassamhället, á la Hunger Games och Divergent. De olika delarna av kolonin var en gång var olika rymdstationer, och folket som bor i de olika sektionerna lever till stor del i olika samhällsskikt. Några sektioner befolkas av arbetarklass, medan andra är befolkade vetenskapsmän och politiker. Och självklart förtrycker de rikare de fattigare.

Böckerna har dock ett stort problem och det är bristen på perspektiv. I böckerna har man ingen aning vad som driver och motiverar antagonisterna, man bara vet att de gör hemska val. Utan deras inre konflikt blir Rådet bara en namnlös ondska att besegra, Grahams handlingar blir bara idiotiska och hjältarnas kamp blir mindre intressant.  Jag saknar även den ursprungliga befolkningens perspektiv. Hur har dom överlevt? Hur har dom utvecklats? 

Det som är så bra med tv-serien är just att man inte är rädd för att utmana ungdomarna och ge dem omöjliga valmöjligheter. Clarke och Bellamy stiger fram som ledare och måste fatta beslut med tragiska utgångar hur de än väljer. Böckerna lyckas till viss del framställa en del av karaktärerna som drivkraftiga, men de försätts aldrig i moraliskt kniviga situationer. För det mesta händer bara saler som ungdomarna reagerar, snarare än agerar på.

Böckerna är trots detta snabblästa och spännande. Kass Morgans vision är cool, dock brister den i genomförandet och saknar den extra dimensionen av moraliska dilemman och feminism som jag kommit att associera med The 100. All cred till Rothenberg som har tagit idén och gjort den till något oändligt mycket bättre. 

Bjärbo och Lindbäck - Vi måste sluta ses på det här sättet

Så här såg det ut då jag läste boken under helgen.

Boken handlar om Hanna, 18, och Jens, 24, som träffas på krogen en kväll. Gnistorna flyger och hipps vipps så hamnar de i säng, utan att veta att Jens är den nya personliga assistenten åt en kille i Hannas klass. När de ses på skolan första dagen efter jullovet är chocken ett faktum. "Går hon bara på gymnasiet?"/"Han är ju typ nästan en lärare." (fast inte egentligen, han jobbar bara åt en handikappad kille). Jens är dessutom nyseparerad med en dotter på 2,5, och Hanna har planer på att flytta till Paris så fort hon tagit studenten. Trots detta är det svårt för dem båda att glömma bort natten under jullovet...

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har lyckats riktigt bra, de har skapat två realistiska karaktärer och även fångat attraktionen mellan dem, den liksom ångar av pappret i vissa stycken. Jag gillade också språket, very much. Karaktärerna slänger sig med svengelska uttryck och slang vilket gör att boken får en fräsch anda. Det är kul att läsa en bok som har en sån tydligt modern ton. Superbt!

Läsning pågår

Eftersom det är caturday och detta är en bokblogg så kommer här en passande bild.

Håller just nu på med Bjärbo och Lindbäcks bok, gillar den so far!

Veronica Roth - Insurgent

Det som började lovande i Divergent utvecklas till en otroligt spännande intrig i bok nummer två i serien. Jag beundrar Tris, som är en mångbottnad karaktär med styrkor och brister. Hennes berättarröst är lågmäld på ett abnegation-vis och hyser allt från hjärtskärande sorg till stark kärlek utan att bli en övermäktig. Jag beundrar Veronica Roths sätt att berätta om henne.

Visst är Tris frustrerande, det finns ett par sidor hos henne som jag inte gillar, men hon går igenom någonting och lär sig saker om sig själv, och det gör henne äkta. Hur hon relaterar till omvärlden gör henne också äkta.

Det går inte säga mycket om storyn utan att spoila er, och jag vill verkligen inte spoila er, så jag kommer undvika att gå in på den. Jag kan bara nämna att handlingen tar vid direkt efter bok nr 1 slutar, och den är rena rama berg-och-dal-bana-åket med stunder där den störtdyker ner i kaos och stunder då den seglar högt mot himlen, den håller mig som läsare i ett fast grepp och levererar en berättelse som överraskar.

Jag älskar när böcker överraskar mig. 

Veronica Roth - Divergent

Storyn utspelar sig i ett framtida dystopiskt samhälle där människor delas upp i fack utifrån vilka anlag de har; modiga, lärda, självförnekande, vänskapliga, uppriktiga. "Divergent" handlar om Beatrice som fyllt 16 år och därför inte ännu placerats in i ett fack. När hon tar testet får hon reda på att hon är divergent, att hon passar in i flera fack, något som är förenat med livsfara i ett samhälle hårt styrt efter att var människa ska veta sin plats. Beatrice måste nu dölja sin sanna natur samtidigt som hon måste välja sin framtid, oviss om var hon egentligen hör hemma.

Jag har sträckläst boken  på en dag och har lite blandade tankar kring den. Ur ett feministiskt perspektiv älskar jag den. Den har en härlig kvinnlig hjälte med sunt förnuft, inte någon med utseendefixering eller överdrivet machomod. Den här boken har skrivits av någon som insikten i hur man skriver kvinnliga karaktärer.

Ur ett romantiskt perspektiv så gillade jag den med. Mycket! :) :) :)

Det är omöjligt att gå in på vad jag inte gillade med boken utan att gå in på spoilers, så jag vill utfästa en gigantisk SPOILERVARNING för texten nedan. You have been warned.

För det första, hur visste Tris mamma att man höll på att fabrikera ett kontroll-serum? 
För det andra, varför skjöt inte Jeanine bara Tris istället för att fylla en tank med vatten och försöka dränka henne?
För det tredje, varför var det så himla enkelt för Tris med sina väpnade vänner att ta över självaste hubben och förstöra programmeringen? Seriöst, det kändes alldeles för enkelt. Det var soldater utplacerade här och var, men vart var den "vakne" ledaren i huset som kunde organisera försvaret? Hur osmarta var egentligen Eric och Jeanine som lämnade hubben blottad? 

Med det sagt, trots att jag anser att det finns plotbrister, så var det en underhållande bok med fart och fläkt, det var spännande och jag kommer definitivt läsa fortsättningen OCH gå och se filmen på bio. Vad tyckte ni om den?

Sorglig gråtfest

Lite sent omsider har jag läst ut "Innan jag dör" som är  skådespelerskan/författaren Jenny Downhams debutroman. Boken handlar om livet och döden och resan som vi alla gör. Den är välskriven, lättläst och sentimental, och väl värd att läsas. Jag tror detta är en viktig bok för alla ungdomar/vuxna att läsa, dock så bör jag varna för att den kan ge underliga idéer om knark och att bryta mot lagen.

Boken handlar om Tessa Scott, som är döende i leukemi. Från början och slut får vi följa Tessas tankar om livet och döden, utan försköningar. Hon gör en "bucket list", hon angstar över sex och kärlek. "Innan jag dör " tar upp hur det är att dö, att sörja och hur man reagerar. Det är verkligen en sån där bok som får en att komma till insikt om ens egen dödlighet.

Eller som Jenny Downham säger själv i en intervju: "the point I wanted to make is that Tessa can be all of us—looking at life with absolute concentration because she knows better than most that it won’t last. "

Och ni, vet ni att det kommit en filmversion också? "Now is good".

Läs den! Den får fem stjärnor av mig.