The X Files Classics Volume 1

Efter att ha kikat på nya Arkiv X-miniserien och färdigställt ett blogginlägg om den på Onda Cirkeln  har jag även återstiftat bekantskapen med en gammal vän; de första grafiska Arkiv X-novellerna av författaren Stefan Petrucha och illustratören Charlie Adlard. Novellerna har nämligen släppts i samlingsutgåva 2013 med omslag av Sam Shearon, och efter ett besök på SF-bokhandeln idag är den nu i min ägo. Visst är den vacker!

Detta album innehåller alltså samma noveller som jag läste 1995 och 1996, och som jag fortfarande efter cirka 20 år har väldigt fina minnen av.

Jag kan säkert säga att det är få serier som påverkat mig så pass mycket som Arkiv X. (Skrev bland annat historier om "CBI", Childrens Bureau of Investigation. Episka mästerverk förstås, men jag måste ha förlagt dem någonstans för jag hittade det inte bland mina andra konstnärlig alster.

Novellerna som gjorde starkast intryck på mig var "The Silent Cities of The Mind" där en forskare blir kannibal och börjar äta människor, som han sedan hävdar att han ärvt minnen från, och "Trepanning Opera" om en man som hade en nära döden-upplevelse som ung, och därefter inte är säker på om han bara drömmer att han lever, eller om han lever på riktigt.

Dessa är väldigt välskrivna historier med vackra illustrationer, som håller än idag. Novellerna har samma ifrågasättande narrativ som tv-serien, och samma mystik. Den citerade Lovecraft och ställde djupt existentiella frågor, blickade inåt på människan men även utåt mot rymden, och fick mig som 11-12-åring att börja tänka stora tankar om mänskligheten, universum, vår existens och vad som finns där ute. Arkiv X är utom tvekan medskyldiga (tillsammans med Star Trek The Next Generation samt David Eddings "Sagan om Belgarion") till att jag har utvecklat ett sånt stort intresse för fantastik.

Idag när jag återupptäckte novellerna gladdes jag över hur de grafiska novellerna faktiskt håller efter 20 år, men också över hur roliga Mulder och Scully är. De är rena rama oneliner-maskinerna. Varför hade jag glömt bort det? Also, är ganska säker på att mina brorsor spelade Doom, så detta drog verkligen mig tillbaka till 90-talet ännu mer. Ah, those where the days...