Hunger Games

Innan Fia själv läste Hunger Games-trilogin tryckte hon så gott som böckerna i händerna på mig och sade  uppfordrande "läs!". Då jag inte hade någon fantastisk bok igång för tillfället så valde jag att falla för hennes påtryckningar.

Eftersom jag sett filmen och inte håller någon vidare tilltro till haussade ungdomsserier (*host* Twilight *host*) så var jag ganska skeptisk till dem. Tji fick jag! Jag har inte läst tre böcker så fort på länge. De är spännande och välskrivna, bygger upp stämningen och till skillnad från i filmen så skapar man faktiskt en relation till karaktärerna. Bilden av livet i de olika sektorerna är också så mycket mer uppbyggd och gripande. Man hejar på, håller andan (min motsvarighet i lässammanhang till en kudde över ansiktet när det blir spännande i filmer) och fäller till och med några tårar.

De två första böckerna (Hunger Games och Catching Fire) gillar jag skarpt. Det är fart och fläkt och många känslor som bubblar upp, ibland i konflikt med varandra. Spänningsmomenten är väl uppbyggda, historien trovärdig och karaktärerna levande framför mina ögon. Världens som målas upp är galen och snedvriden men känns läskigt nog inte som en total omöjlighet (lite samma känsla som filmen "Idiocracy" frammanade).

Trean (Mockingjay) blev jag inte lika förtjust i. Den tappar lite i tempo och även om jag till fullo förstår varför berättelsen måste fortsättas och avslutas som den gör så var det den boken jag gillade minst.

Allt som allt så tyckte jag mycket om serien och skulle definitivt rekommendera den. Se bara till att inte ha för mycket andra viktiga saker att göra när du börjar för de kommer att försummas.

OMG!

Jag måste tyvärr avbryta ert semesterfirande med ett viktigt meddelande. Efter ett kort uppehåll för Hunger Games-slukandet har jag nu börjat om att läsa "The Mortal Instruments"-serien av Cassandra Clare, och guess what? Den blir bara bättre och bättre. Kan knappt vänta tills första bokens filmatisering; "The Mortal Instruments: City of Bones" går på bio. Den 23 augusti är den här! *woot woot* Och vilken underbar casting. Jag älskar Jamie Campbell Bower som Jace och Lily Collins som Clary. Resten av skådespelarensembeln går inte av för hackor heller, vad sägs om Lena Headey (Cercei from Game of thrones), Jonathan Rhys Meyers (The Tudors) och Aidan Turner (brittiska Being Human).

Underligt nog har jag hört väldigt lite chatter in the interwebz om denna film. Vad säger ni, gott folk, är ni peppade? Vem hänger med på bio? :D

Hunger Games

Har just läst ut Hunger Games-trilogin. Slukade den är nog ett bättre ord. Jag gillar den starkt, den är så olik allt annat jag läst. Suzanne Collins har skapat en unik värld, en trovärdig hjältinna som känns äkta (dvs. inte superstark, supersnygg, på bästa humör hela tiden), en antagonist som inte är skrattretande utan faktiskt får en att tänka "NOOOOOOO! YOU BASTARD!!!". Hon vet hur man skriver så att berättelsen griper tag i en och får en att läsa vidare trots att timmen är sen, hur man bygger en värld där läsaren ser sig själv och går bredvid karaktärerna.

Den första boken heter bara "Hunger games" och är förstås en lysande start på serien. Hit the ground running kanske är att överdriva, men den har ett högt tempo och ett mycket bra språk. Som om varje ord vägts på en silvervåg, och det enda som kommit fram är det absolut nödvändiga. Filmen är inte ens en bråkdel av vad boken är, så jag rekommenderar att läsa boken först för den bästa upplevelsen. Utan boken tror jag inte man förstår hur kärvt livet i den 12:e sektorn är, hur hungriga och desperata de är.

"Catching fire" beskrivs av många som den bästa boken i serien, men jag tycker den mest är mellanspelet mellan början och den spännande upplösningen i "Mockinjay", den tredje boken. Visst är tvåan superbra, spännande men den står inte på sina egna ben utan kampen fortsätter och tar nya höjder, och jag tänkte hela tiden på "jaha, vad händer sen?". Samtidigt vet jag inte om jag skulle kalla "Mockinjay" min favorit. Den har ett bra slut, men tempot tas ned ett par snäpp, samtidigt saktas min läsning ned och jag suger längre på orden och tänker bara "må detta inte ta slut".

Tyvärr så gör det ju det, och vilket slut dessutom. Ja, jag ska inte säga mer än att jag kommer sakna denna värld och Katniss väldigt mycket.

May the odds be ever in your favor.

The Mortal Instruments

Har börjat läsa Cassandra Clares serie "The Mortal Instruments", en urban fantasy om en grupp demonjägare som lever i vår värld men dolda från vår verklighet. Clary är en ung tjej som kastas in i världen då hon upptäcker att hon har the sight, att hon kan se dessa jägare och även andra saker från den verkligheten. Hon lär känna en ung man vid namn Jace som blir hennes vän, och tillsammans letar de efter svar på Clarys förmågor.

Första boken heter "City of Bones" och jag gillade den starkt. Jag skulle nischa det mer mot ungdomsfantasy-hållet. Även om jag ibland kan tycka att Cassandra Clares berättande är klumpigt och att karaktärerna är lite suddiga i kanterna så tycker jag serien har god potential. City of Bones har en tydlig krok och jag är väldigt sugen på att ta reda på hur det hela slutar. Den får tre av fem!

Pst! Missa inte att "The Mortal Instruments" kommer som film nu i augusti!

Men hur är det *egentligen*?

Hösten har präglats av ett högt tempo, jag har varit engagerad i olika projekt, gått på events och har även varit väldigt social med familj och alla mina många vänner. Jag har haft många drömmar och velat förverkliga dem alla. Vissa av dem visade sig vara svårare än jag trott att förverkliga. Trots fallande hälsa tog jag de sista resterna av min energi och lade dem på att försöka göra någonting bra av dessa drömmar, bara för att inse att det jag gjorde inte gav någon energi tillbaka utan bara tog och tog och tog...

När man gör saker idéellt är det viktigt att påminna sig om att man ska ha kul under tiden. Jag hade inte kul. Jag hade motsatsen av kul. Jag var mest frustrerad, besviken och arg. Till slut tog energin slut och jag höll på att gå in i väggen. Insåg att det är... rätt så dåligt... Så jag hoppade av.

Efter månader av stress, förkylningar, influensor, psykisk ohälsa och brist på energi har jag kommit till vissa insikter om mig själv. Jag är min egen värsta fiende. Och det är dåligt. (Att detta behöver påpekas säger en del om mina tankegångar.)

För att sluta upp att vara min egna värsta fiende krävs att jag gör vissa drastiska förändringar i mitt liv. Allt som dränerar mig på energi ska bort, och allt som ger mig energi får stanna kvar. Jag har bland annat sökt mig till en KBT-terapeut för bearbeting av negativa saker, samt att jag har sållat bort fritidsaktiviteter och engagemang som jag inte orkar med. Jag har också börjat distansera mig från vänner som tar mer energi än de ger. Det här kommer kräva en stor ansträning av mig och innebär en del svåra val, men allt känns bättre när jag har The Holy Orders for a Stress Free Life i bakhuvudet:

Holy orders for a stress free life
1. Thou shalt not try to be all things to all people.
2. Though shalt not be perfect or even try.
3. Thou shalt leave undone things that ought to be done.
4. Thou shalt not spread thyself too thin.
5. Thou shalt learn to say no.
6. Thou shalt schedule time for thyself and thy supportive network.
7. Thou shalt switch off and do nothing regularly.
8. Thou shalt be boring, inelegant, untidy and unattractive at times.
9. Thou shalt not feel guilty.
10. Thou shalt not be thine own worst enemy.

(Under hösten har jag misslyckats med samtliga punkter förutom 8:an. Jag tänker bättra mig.)

There's a truth universally acknowledged...

That a single Fia in possession of an Austen-book must be in want of some reading-time!

Nu har jag äntligen LÄST boken (yes, penguin-varianten) "Pride and prejudice" av Jane Austen, istället för att bara kolla på alla filmversionerna. Och som jag slukade den, jag längtade efter att komma hem och fortsätta läsa! Det har inte hänt mig på länge, så jag tackar Jane Austen för denna läslust.

Men vad tyckte jag då? Jag måste säga - och detta är från botten av mitt hjärta - att boken är otroligt välskriven och väl värd läsning även för dem som (precis som jag) känner till hela historien och troligtvis kan citera stora delar av dialogen från tv-serien. Kanske ännu mer värd läsning pga att man känner till hela historien, om man som jag älskar karaktärerna som jag. Det känns lite som att komma hem, det är välbekant, hjärtligt och otroligt romantiskt.

Vad som förvånade mig var humorn. Jag har inte sett PnP som en humoristisk historia (visst, tv-seriens Mrs Bennet är rätt rolig, men det trodde jag var vinklat och förstorat), men det är stundvis riktigt dråpligt roligt. Kanske mer så eftersom man känner karaktärerna och känner med dem. Det överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Läs, om du inte har hunnit göra det än!

Rama-dama-ding-dong!

There once was a cylindar with a hollow core

That Norton and his team wanted to explore

They named it Rama

Then, occured some drama,

And the mercurians said "This means war!"

 

Året är 2130 och ett fem mil långt cylinderformad objekt syns på long range sensorn. Det kommer närmare och närmare, och till slut skickar man ut ett team av forskare för att undersöka objektet. Vad man finner inuti är en tom kärna med en död värld. Men efter att teamet utforskat skeppet ett par veckor så märker de mer och mer saker som tyder på att det kanske finns liv på Rama ändå. Samtidigt pågår politiska spel i bakgrunden, de aggressiva merkurianerna misstänker förstås att Ramaniterna kommit för att döda dem alla. Efter ett tag inser man dock att Rama är på väg rakt mot solen, vilket skulle leda till solsystemets undergång. *domedagsmusik*

 

"Möte med Rama" är en av de stora sf-klassikerna och förtjänar en hedersplats i varje nörds bokhylla. Den skrevs av Arthur C. Clarke 1972 och belönades med...

• Nebula Award for Best Novel in 1973^[4]
• British Science Fiction Association Award in 1973^[4]
• Hugo Award for Best Novel in 1974^[3]
• Jupiter Award for Best Novel in 1974^[3]
• John W. Campbell Memorial Award in 1974^[3]
• Locus Award for Best Novel in 1974^[3]

Needless to say, it's good shit.

 

Jag älskade "Möte med Rama" av Arthur C. Clarke nästan lika mycket som jag älskade Heinleins "Dubbelstjärna". Eller så älskade jag dem lika mycket, men på olika sätt. Det är svårt det där. Clarke beskriver hela processen från det att man upptäcker det främmande objektet, till varje steg man tar inuti Rama. Allting är välgenomtänkt, varje detalj är genomarbetad, allting är precis enligt den protokoll som jag föreställer mig att Nasa skulle använda sig av.

 

Att Clarke själv har en gedigen meritlista kommer inte som en överraskning efter att ha läst Rama. Efter en snabb googling så noterar jag att han adlades 1998 av drottningen. Han jobbade för RAF som en radartekniker under andra världskriget, satt som ordförande i British Interplanetary Society under 40- och 50-talet, han var även en äventyrare och upptäckte undervattenruinerna av ett gammalt tempel utanför Sri Lanka (där han bosatt sig). Impressive.

And now for something completely different... Heinlein!

Fick låna Heinleins "Dubbelstjärna" (1956) av en vän häromveckan, slukade den vid en sittning och störtgillade. Den handlar om Lorenzo Smythe, en känd skådespelare som får sitt livs roll. Visst kan boken på vissa ställen vara rätt så daterad och en aning sexistisk, men det är inte så konstigt med tanke på att den publicerades för 56 år sedan. Detta till trots är den så välskriven att den håller gott och väl än idag. Knepet tror jag är sympatiska karaktärer och en jordnära attityd - rymdäventyret till trots.

 

Heinlein är känd som en av de tre stora sf-författarna tillsammans med Isaac Asimov och Arthur C Clarke. Heinlein skrev "Starship troopers" som sedan blev film (även om jag förstått att boken är mycket bättre...)

 

Heinlein skrev i början ungdomsböcker och var övertygad om att människor underskattade ungdomars förstånd, så hans ungdomsböcker hade en mycket vuxnare ton än vanliga ungdomsböcker och kan med fördel läsas och njutas av såväl ungdomar som vuxna. 

 

Jag gillar Heinlein starkt, mest kanske för hans ungdomsroman "Have space suit - will travel" där vi får läsa om ungdomarna Kip och Peewee. Peewee är en mycket cool, smart ung flicka som - trots att hon skapades för över 50 år sedan - uppskattades enorm av min sf-bokcirkel då det begav sig. Det, precis som "Dubbelstjärna" är en bok som man kan återvända till gång på gång, som en gammal mysig vän. Läs Heinlein!  

 

All I want for Christmas is... Heinlein, Buffy and Mr Darcy.

Här kommer min lilla önskelista.

Böcker:
Ursula Le Guin - Left hand of darkness
Robert A. Heinlein - Stranger in a strange land
Robert A. Heinlein - The moon is a harsh mistress
Robert A. Heinlein - Time enough for love
Robert A. Heinlein - The Rolling Stones (a.k.a. Space Family Stones)
Robert A. Heinlein - The door into summer
Robert A. Heinlein - Friday
Frank Herbert - Dune
Ray Bradbury - Farenheit 451
Jules Vernes böcker
Robert Louis Stevenson - Dr Jekyll and Mr Hyde
Mary Shelley - Frankenstein
H.G. Wells - The time machine
Samuel R Delaney - Babel 17
Karl Vonnegut - Ice 9
Keith Laumer (hans tidiga verk)
Vad som helst av Clifford Simak
Ben Aaronovitch - Rivers of London
Alfred Bester - The stars my destination
Jack Vance - The dragon masters

DVD:
Mallrats
Chasing Amy
Dogma
The craft
Office space
Gärna gamla godingar så som Highlander, Gremlings, Ghostbusters, etc.

TV-serier:
Buffy The Vampire Slayer complete series
Firefly complete series (har redan serenity)
Gilmore Girls complete series
Pride and Prejudice (1995)
Fringe
Dr Who
 

SF-bokcirkeln läser... Arthur Machen

 

SF-bokcirkeln tog en lång höstpaus due to flytt, Swecon, semestrar och dylikt. Förra gången läste vi Charles de Lints "Someplace to be flying" och bestämde att nästa författare skulle bli Arthur Machen, den gamle 1800-tals skräckförfattaren som H.P. Lovecraft inspirerades av. Vi valde ut novellsamlingen "Den store guden Pan" och "Det innersta ljuset", anno 1890-talet. Boken innehåller också en essä av Vincent Starret om Arthur Machen, som skrevs 1918. Rent innehållsmässigt så tyckte vi samtliga att båda novellerna var rätt så tama, det var ganska tunnt med skräck även om det byggde upp och blev intressant. Det var nog inte särskilt skrämmande på 1890-talet heller. Däremot kan man tydligt se influenser till t ex Lovecrafts verk med dess psykologiska terror.

Tyvärr finns inte mer att säga om Machen, han kom, han skrev, han glömdes bort. Tydligen av ett skäl.

 

Nästa bok för SF-bokcirkeln blir Kim Stanley Robinsons "2312" som är väldigt hajpad just nu. Påminner en del om Alastair Reynolds "Blue remembered earth" och utspelar sig post-klimatkatastrofen. Ska bli intressant läsning!

 

H.G. Wells - The Invisible Man (och övrig klassisk viktoriansk litteratur)

 "The Invisible man" skrevs av H.G. Wells, en författare som klarar sig utan närmare presentation. Novellen publicerades 1897 och klassas som science fiction. Den handlar om en man som genom ett vetenskapligt experiment lyckas göra sig själv osynlig och är oförmögen att vända processen. Wells leker med tanken på hur man moraliskt handskas med osynlighet och hur vetenskapen kan te sig ur samhällets synvinkel. Den är väldigt intressant och väl genomtänkt. Yakov I. Perelman fastslog 1913 att om det vore möjligt att göra sig själv osynlig så som Wells hade tänkt så skulle man också bli blind, eftersom ögat behöver absorbera ljus för att man ska kunna se. Wells var dock medveten om detta problem, vilket också kan noteras i novellen.

Jag behöver definitivt läsa fler böcker av Wells, främst "The Time Machine". Jag har ett eget uttryck för när jag *verkligen* vill läsa en bok, då behöver jag inte den utan jag HÖVER den. Så är det med Tidsmaskinen. (Ni kan räkna detta som början på min önskelista inför jul.)

Jag verkar dras till den mer klassiska viktorianska litteraturen just nu, men så är jag ju också en anglofil. På sistone har jag läst både Bram Stokers "Dracula", H.P. Lovecrafts "At the mountain of madness" och Arthur Machens "The great god Pan and the Inner light." (De tre sistnämnda kan anses vara skräcklitteraturens föregångare.) Andra böcker som jag suktar efter att läsa är Mary Shelleys "Frankenstein", Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray", Robert Louis Stevensons "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" och förstås den gotiska romanen "Jane Eyre" av Charlotte Brontë som, enligt mig, borde räknas som skräck.

What's up?

Snodde just Bokstävlarnas lägesrapport, som ursprungligen kom från Sara BE (Glorybox) och modifierades av Vildvittra.

Senaste böckerna jag läste: H.G. Wells "The invisible man" lästes ut förra veckan. Rapport kommer nog inte, känns konstigt att recensera en klassiker.

Böcker jag läser just nu: Jenny Milewskis "Skalpelldansen". Det går långsamt för jag vågar bara läsa den på tåget till jobbet, om jag läser den för sent på dagen så är jag rädd att jag ska få mardrömmar på natten. Jag är rätt lättskrämd. Men jag gillar den!

Böcker jag ser fram emot:  Mikael Niemis "Fallvatten" måste jag läsa. Naturkatastrof i norrbotten, hur spännande som helst!

Senaste filmerna jag såg: Har sett otroligt lite filmer på sistone. Såg dock "Moonrise Kingdom" förra helgen då jag var i Umeå, och WOW vilken bra film! Rekommenderas! Såg sen "Looper" på bio. I'm telling you guys, this is going to be a classic! Superbra!

Filmer jag ser fram emot: Måste ta mig till bion och se Dredd, samt att jag vill se Brave. Mest längtar jag nog till Ironman 3, eftersom jag är en superhjältenörd.

Senaste teveserierna jag såg: New Girl, Downton Abbey, How I met your mother, Merlin, The Big Bang Theory, Castle, Hart of Dixie, Once upon a time, Warehouse 13... och nu också Arrow!
Teveserier jag längtar efter: Game of Fucking Thrones. S.H.I.E.L.D.

Musik jag lyssnar på just nu: Allt möjligt blandat i min spotify, you name it, I got it. Förutom jazz och RnB.
Musik jag ser fram emot: Har inte så mycket koll på sånt, men borde inte Adele släppa en ny skiva snart?

Warehouse 13 - Indiana Jones möter Steam punk



"I like to think of it as americas attic" - Artie Nielsen



Ni som sett "Raiders of the lost Arc" kanske minns vad som hände med förbundsarken när Indiana Jones hade hittat den? (Ursäkta bildkvalitén.) Förbundsarken togs hand om av "top men", och hamnade på ett gigantiskt lager där den (vad vi vet) står kvar än idag. Och vad är detta för lager, måntro? Jooooo sååatte...   ---------->

Jo, det är Warehouse 13, ett gigantiska lager som samlar världens alla artefakter med övernaturliga tendenser. Det är förstås tophemligt och drivs av Secret Service-agenter på speciella order av presidenten. 


Very Special Agents

 Agenterna jobbar förstås inte bara med att damma av gamla prylar och katelogisera utan de söker aktivt efter dem, fångar in artefakterna och "neutraliserar" dem så de inte ställer till med något ofog i lagerhyllan. (Det är nämligen så att långt ifrån alla artefakter är särskilt trevliga, många har väldigt negativa biverkingar som ofta är dödliga.) Agenterna som rekryteras har ofta någon form av mad skillz. Artie (till vänster) är nog "bara" smart, men Myka är supersmart och har fotografiskt minne, Pete har något så unikt som "vibes" som säger honom när något är allvarligt fel. Claudia är inte bara superbra på datorer, hon har en gång i tiden hackat sig in i självaste lagret. Och så är hon en ASCOOL brud. Srsly.

  Warehouse 13 är det trettonde stående lagret som vi känner till. Dess föregångare har alla förstörts under kaotiska former då någon artefakt oftast bränt ned rubbet. Lagret befinner sig just nu någonstans utanför Univille, South Dakota, men egentligen är lagret inte rotat i marken utan har möjlighet att skifta plats. Artie förklarar någon gång i början att det håller sig skyddat genom att befinna sig i det land/område som innehar världsherravälde (i brist på bättre ord). Under Pax Romana befann sig Warehouse i romarriket, under Pax Britannia var det i Storbritannien. Det ryktas att det första Warehouset var biblioteket i Alexandria... Needless to say, under tusentals år har en hemlig organisation arbetat för att beskydda världen mot artefakter, och Pete, Myka, Claudia och Artie är bara de sista Warehouse-agenterna i en lång lång rad som har detta arbete. Andra kända Warehouse-agenter är bland annat Nicolas Tesla och H.G. Wells. Och det för oss in i steam punk-eran.

The tesla-gun

För att fånga in artefakterna har warehouse-agenterna ett tjänstevapen som heter Teslan, det är förstås en mycket cool elektrisk pistol som fungerar lite som en stunn-gun. De måste ju även kommunicera på säkra kanaler, och för de så har de en tvåvägsradio/video-kommunikationsapparat som kallas the farnsworth (byggd av Philo Farnsworth 1929). Hur coolt låter inte det?




Farnsworth-radio/video-kommunikationsapparaten-thingyn.

   Men vad är det för slags artefakter som våra agenter får ta om hand? Jo, det kan vara allt från Marilyn Monroes hårborste (alla som borstar håret med den blir platinablonda) till aztekiska blodstenar som tvingar den som använder den att offra en oskuld. Bland de mer intressanta artefakterna med litterär anknytning återfinner vi Edgar Allan Poes penna (där man kan författa sin egen verklighet), Agatha Christies skrivmaskin (mordiska planer börjar smidas) samt Bellatrix Potters teservice (stimulerar fantasin).

Warehouse 13 kombinerar humor, drama och spänning (och är stundvis riktigt mörk). För den som gillar historia, litteratur, steam punk och galna vetenskapsmän är den perfekt. Andra kan kanske tycka att den är stundvis löjlig. Jag älskar den!

Sist av allt vill jag bara slå ett slag för titelintrot i säsong ett, som är helt och hållet underbart. Bästa introt EVERRR.

Karin Tidbeck - Amatka

"En åkte inte till Amatka såvida en inte var tvungen."

Amatka är en koloni vars huvudsyfte är att exportera svamp, vilket de odlar i underjorden. För de som arbetar och bor i Amatka kantas livet av elände med depressioner, alkoholism samt stora hudbesvär. En ganska grå och trist tillvaro, upptäcker Brilars Vanja Essre Två, som är tvungen att åka till Amatka i tjänsten. Hon jobbar som informationsassistent i ett hygienföretag, Hygienspecialisterna i Essre (H.E.) som är intresserade av att exportera hygienprodukter. Vanja har fått i uppdrag att göra research kring vilka produkter som kan introduceras på marknaden i Amatka.

Medan Vanja bedriver sin undersökning inser hon att det finns saker som inte står rätt till i kolonin, saker som man inte kan prata om av rädsla att verka osolidarisk. Människor som blir sjuka, människor som försvinner, hur styrelsen för Amatkas koloni tillskanskar sig en stor del fin-papper. Hon börjar utreda saken, och finner sig snart ute på mycket djupt vatten, samtidigt som styrelsen börjar ana oråd.

Amatka är en spännande dystopi med en touch av new weird. Karin Tidbeck målar upp den blekaste tillvaron tänkbar, som med hennes ord vibrerar till och blir levande. Jag gillar tempot och språket, samt hur hon skildrar kollektivet så som jag tänker mig att kollektivet är, och samtidigt visar hur skört det politiska systemet är. Jag förundras över hur ett ord som solidaritet kan ha två så motsatta betydelser, där det å ena sidan kännetecknar kamratskap och lojalitet, å andra sidan förtrycker individen, "stick inte ut på något sätt, då blir du ett hot mot kollektivet".

Ett kort utdrag för att visa min poäng:
"Det var inte hälsosamt om föräldrar stod för nära sina barn. De skulle umgås en gång i veckan, för att tillfredställa det känslomässiga behov som tyvärr fortfarande plågade många. Och som, om det förbisågs helt, kunde ge upphov till neuroser. Men ett allt för tätt band gjorde barnen osjälvständiga och mindre benägna att känna solidaritet inför kollektivet."

Genom att dra saken till sin spets visar Karin hur viktigt det är att vara unik, och för det tackar jag henne. Boken får fem solidariska poäng av fem möjliga.

Ett hett tips är också att läsa "Vem är Arvid Pekon?", Karins novellsamling som är riktigt utomordentlig.

Boktimmen goes tv-serie-blogg

Efter att Vildvittra tweetat "Det är nästan bara böcker och knappt några tv-serier i min Reader och så kan vi inte ha det. Åtgärda!" kände jag att jag måste ta mitt ansvar som tv-serienörd. Maria, your wish is my command!

Jag tänkte börja med "Eureka", en nördig tv-serie från Syfy-channel.  

Eureka handlar om småstaden Eureka som bär på en stor hemlighet. Eureka har en tophemlig forskningsanläggning, instiftad på Truman-tiden med hjälp av Albert Einstein och en lång rad rådgivare. Här har man samlat de bästa forskarna som går att skrapa fram inom varje ämne, på hela planeten. De forskar om och utvecklar ny teknik, nya metoder inom medicin, bygger robotar, rymdskepp och skapar massförstörelsevapen. Detta innebär också att de ibland råkar lösa upp gravitationen runt Eureka så alla hus flyger omkring, eller så råkar de skapa en tids-loop eller bygger en manick som får människor att bli über-aggressiva. Som motvikt till alla dessa übergenier har vi sheriffen Carter, en normalbegåvad man i sina bästa år vars uppgift är att ta hand om och skydda Eurekas invånare från diverse hot. Han förstår sig visserligen inte på kärnfysik men erbjuder oftast en förbluffande street-smart lösning på problemen som uppstår från dag till dag. Eureka är en otroligt rolig serie med en stor dos romantiskt drama. Stor varning för "jag-vill-bli-vetenskapsman-syndromet" som kan komma i seriens kölvatten.

Mina favoritkaraktärer i serien är Douglas Fargo, den überbriljanta och inledningsvis underskattade unge mannen som bygger robot-hus. Finns det en röd knapp där det står "don't push" så är det han som råkar halka in på ett bananskal och trycka på knappen (det låter förstås väldigt slap-stick, men är inte det). Hans karaktär är den klassiske underdogen som emellanåt får makt och blir crazy med storhetsvansinne (lite som Jonathan från The Evil Trio i Buffy). I can relate to that.

Tyvärr fick Eureka bara fem säsonger innan den lades ned, och jag har inte sett sista säsongen ännu, men hoppas verkligen den får en värdig avslutning.

Lite kuriosa kring serien: Eureka utspelar sig i samma universa som "Warehouse 13", en annan favoritserie. Faktum är att de har haft cross-overs vid upprepade tillfällen! Det är även sagt att den nya Syfy-serien "Alphas" ska utspela sig i samma universa som dessa. Ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig.

Mer om Warehouse 13 och Alphas i senare inlägg!