Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Jag har inte riktigt idats recensera något på sistone. Faktum är att jag försöker spendera mindre tid på the internetz och mer tid I.R.L. Jag är ett flockdjur och söker mig till större grupper för att roa mig. Men när vi ändå är inne på temat flockdjur så kan jag ju slå ett slag för Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam.

Camille är en ung, tystlåten kvinna som bor i en liten etta längst upp i ett våningshus. Lägenheten är mer som en oisolerad vind än en bostad och Camille är en frusen, tunn kvinna. På nätterna städar hon kontorslandskap och på dagarna lever hon sitt tillbakadragna liv. Då och då äter hon middag med sin mor, som gör inget än klagar på hennes smala figur, hur fattig hon själv är eller varför ingen uppskattar henne, minst av alla Camille.

Camille håller sakta och säkert på att tyna bort, men så en dag så möter hon sin stammande och tafatte granne Philibert som verkar ha låst sig själv ute. Camille bjuder över Philibert på picknick i sin lilla vindsvåning, och han chockas av hur fattigt hon lever och hur kallt hon har det. Själv så bor han på över 200 kvadrat i sin döda mormors lägenhet, som ockupant innan tvisten kring hennes dödsbo är avklarad. När Camille litet senare insjuknar i influensa är det Philibert som upptäcker henne, och bär ner henne till sin lägenhet där hon får kurera sig.

Philibert bor tillsammans med Franck, en ung kock som är arg på det mesta här i livet. Arg för att hans sjuka mormor, som uppfostrat honom, är sjuk. Arg för att han bara jobbar, arg för att hans lägenhet helt plötsligt invaderas av det kvinnliga könet. Philibert, Franck och Camille formar en omaka trio som stöttar och kompletterar varandras svagheter och brister.


Precis som med de flesta andra franska filmer eller böcker jag har läst så har denna en air av något som jag endast kan beskriva som den franska flummigheten. Anna Gavaldas språk är stundtals slaffsigt, det blir svårt att hålla reda på alla karaktärer med "å han sa och hon sa" eller med alla "......". Trots detta språkmissbruk så går jag tillbaka, läser om och försäkrar mig om att jag uppfattat korrekt, eftersom jag vill veta, jag vill hänga med, för det är en gripande och varm historia med skön stil. Detta var den första boken av Anna Gavalda som jag läst, och det kommer inte att bli den sista! Den får fyra poäng, dock bara 2 romantikpoäng för även om där fanns en kärlekshistoria så uppfattade jag den inte som särskild romantisk. Därmed inte sagt att den inte uppskattades! :)