Det var Martinas fel.

Lånade denna från Fiktiviteter endast för att kunna säga att allt är Martinas fel.

Vem inspirerade/uppmuntrade dig att börja blogga? 

Jag började blogga i augusti 2008 efter att jag lämnat Norrland (och Martina, tyvärr!) för Skåne. Jag hade följt Martinas blogg "Ett hem utan böcker" ett tag, jag var arbetslös och ensam och ville prata böcker med någon. Och jag fann boblmaf. 

Hur väljer du ämne att blogga om? 

Jag bloggar om de böcker som jag läser, se serier jag ser, de bokrelaterade events jag går på, och övrigt nördigt. Ibland väljer jag också att dela med mig av andra saker som jag tycker är viktiga att prata om. Så som hälsa, stresshantering, jämställdhet. Jag sitter inte och funderar ut ämnen, jag skriver det som kommer till mig.

Vad vet de flesta inte om dig? 
Vad vet ni INTE om mig? Det är svårt. Följer ni mig på twitter eller är mina vänner på Facebook så har ni en bra koll, men för er som inte gör det så kan jag berätta att jag är dillchipstokig, julmustfanatisk, skräpmatsdrottning, älskar att dra dåliga skämt om min hörselnedsättning och de skånska kommunerna Hörby eller Höör (har hörapparater på båda öron), har två katter som jag tränat att spela död och pussa mig på kommando, har gått igenom en awkward dejtingfas som jag nu lagt bakom mig till förmån för livet som nunna, har världens sämsta balans och skyller gärna det (och eventuell fylla) på min hörselnedsättning, har en tendens till att bidra med humor och bjuda på mig själv, samtidigt är jag introvert och älskar att vara ensam. Jag kommer från Norrbotten, har bott i Skåne i 5,5 år, jag var med och startade upp Malmöfandom, jag har varit utbränd,  jag älskar uppenbarligen att prata om mig själv.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst? 
Sprallig, nördig, oregelbunden.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Att ta långa skogspromenader och ha mysiga hemmakvällar. Myser med katter, läser böcker, ser tv-serier.

OK, folks, that's it for me!

Helena Dahlgren - Kallelsen

Gick ut på långpromenad häromdagen och lyssnade på Helena Dahlgrens ljudnovell "Kallelsen", om en kvinna med ett koltbarn på en liten enslig ö, som väntar och väntar på att hennes man Arvid ska komma tillbaka från hummerfisket. Under tiden som hon väntar så skriver hon i sin dagbok om sin växande känsla av obehag. Någonting står inte rätt till, hon kan känna doften av hav och tång, drömmer underliga undervattensdrömmar.

Novellen är cirka 40 minuter lång och inläst av Therese Akraka. Jag älskade verkligen denna novell och vill å det starkaste rekommendera den till alla. Mysig höstläsning med känsla av tidlös stil. Novellen har influenser av H.P. Lovecraft, den är suggestiv och har ett vackert gammaldags språk. (Dagboksstilen kommer väl från Bram Stoker men tror han inspirerades av Lovecraft, yes?). Något som Helena lyckas exceptionellt bra med är att måla upp landskapet; den karga lilla ön med klipporna och saltvattnet, det ensliga huset, tiden och känslan. Asbra Helena! Nu tycker jag du sätter igång och skriver mer!

Bästa-listan

Ibland när man tycker allt är trist, å långtråkigt, och dötrist... och tråkigt... så behöver man komma ihåg de ljuva sakerna här i livet. Därför tänkte jag nämna min bästa-lista, saker jag bara äääälskar. Sno gärna listan, modifiera den, låt mig veta vad ni har för favoritgrejer.

Bästa tesorten: Pukkas "Peppermint & Licorice" från ICA:s organic-avdelning. Lakritste FTW!

Bästa glassen: Saltlakritsglassen från Alvestaglass (finns på ICA:s Supermarket-affärer). Nr två är Ben and Jerrys Chocolate Fudge Brownies.

Bästa snacksen: Estrellas Dillchips, OLWs Ranchchips

Bästa chokladen: Coco!

Bästa maten: California Rolls (insideout-sushi).

Bästa doften: Julmust

Bästa årstiden: HÖST!

Bästa nya filmen: Måste bara se Much ado about nothing.

Bästa nya tv-serien: Just nu älskarrrr jag Marvel's Agents of Shield.

Bästa nya boken: Har inte läst så mycket nytt men måste definitivt köpa "Vi måste sluta ses på det här sättet" av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo.

Bästa författaren: Förutom de uppenbara då? (Gaiman, Kerr) Älskar Connie Willis!

Bästa smaken: Den där smaken som är på de där "heta läppar"-plockgodisarna. DEN. Smultron?

Bästa plagget: Tweedkavaj. Onekligen. Måste köpa en sån.

Bästa presenten: Om jag fick välja så skulle jag nog vilja ha Gilmore Girl-boxen, Voyager-boxen eller kanske allt av Connie Willis, eller av Robert Heinlein, eller Pride and prejudice miniserie från 1995. Och så skulle jag inte gråta om jag fick Veronica Mars. ;)

Bästa längtan: Längtar till Veronica Mars-filmen nästa år. Och till Outlander-serien.

Ok, det var min bästa-lista! Now, make your own! Go on, moosh! Moosh!

Johan Frick - Port Michéle

Tog en långpromenad igår i Pildammsparken och lyssnade på en ljudbok, eller snarare en ljudnovell. (Att lyssna på bok och promenera måste vara den mest perfekta användningen av ens tid. Man får både motion och tid för läsning.)

Novellen var "Port Michéle" av Johan Frick och den lästes upp av Hamadi Khemiri. Lyssningstid var 67 minuter.

Port Michéle är en fransk noir-SF som utspelar sig på en avlägsen planet i en annan tid. Den handlar om mannen Glum som arbetar med xenotech. Han råkar en dag ut för en olycka och får i sig xenotech-kod, varpå han börjar hallucinera. I efterdyningarna av hallucinationerna så börjar han vakna upp och inser att han varit i någon slags dvala i en okänd tidrymd. Han minns inte vem han är eller vad han gör i Port Michéle, en stad som mest består av hamnkvarter och barer med neonskyltar. Han vandrar in på en bar där han möter en kvinna vid namn Solange, som erbjuder honom hjälp.


Första gången jag träffade Johan Frick var på Kontrast där han föreläste om Bladerunner/Do androids dream of electric sheep. Han är en stor Philip K Dick-fantast och har även översatt och skrivit efterord till "Do androids dream of electric sheep". Jag tyckte Port Michéle påminde om 'Electric sheep, åtminstone miljöerna, men Johan säger själv att det inte finns någon medveten koppling så det är väl så att jag är för färgad av tidigare preferenser. Det är en av bieffekterna av att läsa/lyssna på något som är skrivet av någon man känner.

Jag gillade novellen, den var skumraskig, det var mycket trenchcoats och feodorahattar, den knöt ihop sig på ett bra sätt och höll läsaren i ett fast grepp. Visst fanns det också vissa detaljer jag hakade upp mig på. Jag vet inte om det är jag som varit okoncentrerad i mitt lyssnande och därför missat vissa förklaringar eller om det novellformatet jag inte är van, men jag hade svårt att förstå mig på Solange och tycker att hennes motiv var lite oklara. Jag hade gärna läst/lyssnat mer ur hennes perspektiv. Allt som allt är det en bra story och jag ser fram emot att läsa mer av Johan Frick!

Vill utfästa en liten varning till ljudbokslyssnare med androidmobiler. Jag köpte novellen på Adlibris mondo men kollade inte nog noggrant på deras hemsida där det framgår att Adlibrismondo-appen bara finns till apple-produkter, så jag laddade hem den men var tvungen fixa och trixa från datorn till telefonen och skaffa annan ljudboks-app. Använde "Androids audiobook player" vilket funkade smidigt även om det blev en gnutta meckigare än jag tänkt.

Nu när jag har börjat ljudboka så är jag tacksam för tips på böcker/noveller som gör sig bra i ljudboksform! Vad lyssnar ni på?

Mässan!

Jag åkte upp till Göteborg på fredagen efter jobbet och hade förstås högtflygande planer på att gå ut fredagkväll och göra Göteborg osäkert, men när jag väl landat hos min kompis så slog tröttheten till och jag bestämde mig för att sova tidigt och länge. Det visade sig vara ett framgångsrecept. Sömn är väldigt viktigt för mig, inte minst då jag ska vistas i ljudkrävande miljöer.

Morgonen därefter så åkte jag och Arina till det lilla mysiga caféet Le Pain Francais där vi åt en fransk frukost med mycket croissant och choklad medan vi catchade upp och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Mycket mysigt!

Nom nom nom.

Efter frukosten så sade vi adjö och jag fortsatte vidare mot mässan. Det första seminariet jag såg var "En hondjävuls liv och lustar" där man diskuterade elaka kvinnor i böcker. Hur porträtteras kvinnor? Vilka tillåts vara elaka? Svärmor, översexuella kvinnor, undersexuella kvinnor, barnlösa kvinnor. Hur kommer det sig? Mycket intressant! Jag och boblmaf (bokbloggsmaffian) fann varandra under seminariet utan att ens behöva leta, och samtidigt så lyckades jag slå två flugor i en smäll och även stalka SF-bokmaffian från Malmö.

Nene och Karin. 

Efter att ha varit på mässan i en timme lyckades jag tappa mitt seminariekort, så jag och Bokomaten började försöka leta över mässgolvet ifall jag tappat det men det var förstås lönlöst med alla människor (och någon hade antagligen snott det). Eftersom jag är en paranoid person så hade jag med mig kvittoutskriften och fick därför ett helt nytt seminariekort utan problem, sen stålsatte jag mina urlakade nerver med gratis kaffe och fortsatte som om inget hänt. *pheeew* Det konstiga är att Bokomaten mässkort försvann dagen efter (det löste sig med en stämpel, tack och lov). Är vi jinxade? Eller försiggår det organiserad mässkorts-stölder på Bokmässan? Ett mysterium.

Jag hade inte satt upp så många mål med min Bokmässa, men en av dem var att köpa Pål Eggerts bok "Borde vara död" och få den signerad. Lyckades mycket väl med det målet, och hann få en pratstund med Pål som är en mycket trevlig kille och fellow nörd.

Jag och Pål!

Det är jag som är året Fia, om någon undrar. Hoppas det är en bra grej?

Lyckades även stalka bokbloggsambassadörerna Marcus och Mrs Bookpond. Marcus tittade på mig och jag tror han fattade vem jag var, även fast vi aldrig träffats. Kan bero på mina hörlurar och mitt stora flin. Mrs Bookpond var dock fokuserad på bokcirkelpratet, like a boss.

Proffsigare bokbloggare får man leta efter!

Eftersom jag känner att stalking av boblmaf är mitt sanna kall så fortsatte jag till Jessica Johansson a.k.a. Ord och inga visors seminarie om hennes bok "Thrillerliv". Mycket skoj att höra henne prata om sin bok och Viktoralia.

Jessica i mitten. Consider your self stalked!

Köpte även "Thrillerliv" och fick en awesome signering.

Direkt efter var det dags för Nene och Karins Steampunk-seminarie. Dessa tjejer är två av mina absoluta favoritpersoner i hela världen. Så passionerade, så självsäkra, så nördiga! När de gör någonting så gör de det fullt ut! Checka in så fina utstyrslar! Deras seminarie lyfte fram vad steampunk är, vilka böcker vi vill läsa (och JA, det vill vi!) och hur vi vill att steampunk ska utvecklas i framtiden. Mer om detta här.

Kapten Karin och förste styrman Nene. (Som verkar göra robotdansen?)

Jag lyckades också träffa Bokbabbel för första gången. Vi skakade hand, och jag var lite star struck till en början (hon är ju typ boblmafs stjärna!) men kom över min blyghet till slut.

Dagens sista seminarie handlade om vampyrer och skräck. Det blev också mitt första möte med Dark Places-Helena Dahlgren, som jag följt i flera år på blogg och twitter. Hon är lika cool i verkligheten. Jag blev rätt så blyg, och sa därför inte så mycket. I am not worthy!! 

Caroline L Jensen, Helena Dahlgren och Hannele Mikaela Taivassalo.

Efter den långa dagen så tog jag och Bokofilen,  (som jag också träffade för första gången denna dag *äntligen!*) vår reträtt till ett lugnt hörn där vi utbytte hemmabakat. Choklad med choklad och choklad samt lite choklad. Och resterna av min croissant. Hann även bjuda Ordochingavisor på chokladrutor, vilket beredde mig stor glädje! Choklad brings people together!

Sen på kvällen så var det dags för boblmafs middag. Vi var väl sisådär 26-28 glada bokivrare som strålade oss samman och vandrade till Pinchos där vi åt miniburgare och pratade om allt annat än böcker. Nä, jag skojade bara. Lite boksnack blev det också! Efter det blev det så klart en tur till Park Lane och kändismingel. Blev så suddiga bilder från de lokalerna så jag låter er fantasi få bestämma hur det såg ut. (Har ni ont om fantasi så finns det en bild på mig och miniburgarna i inlägget nedan.)

Söndag morgon var ett töcken av illamående och ynkande efter att jag lyckats dra på mig en EPISK baksmälla (hur länge sen var det jag drack egentligen?). Jag var inte ens full. Bokomaten har intygat! Jag misstänker att det är min nemesis Vixxombocker som förgiftat mig så att hon inte skulle riskera att springa på mig medan hon var på mässan. Missade hela förmiddagen och hann tyvärr inte vinka av Bokbabbel eller Bokbiten, men jag hoppas och tror att det inte är sista gången vi ses.

Gick på Mattias Boströms seminarie om hans bok "Från Holmes till Sherlock" och satt bredvid Kulturloggen-Metta. Eftersom jag inte orkat äta någonting tidigare så försökte jag stödmata mig med dillchips så tyst som möjligt under seminariet. (Det är oklart hur pass mycket Metta egentligen hörde av seminariet, men hon var artig nog att inte döda mig.) 

Boström är en riktig Sherlock-nörd och hans seminarie var både roligt och gav mersmak, så jag sprang ut på mässgolvet för en sista bok och en signering. Lyckades få tag på honom i SF-bokhandelns monter och fick min signering. 

Alldeles för snabbt var bokmässan över, men under två snabba dagar så hann jag umgås med underbara boblmaf, träffa många nya ansikten,  samt att jag fick träffa Västmanländskan, En och annan bok och TidningsIda irl. Missade dock många, och boblmaf är lite som pokemon - you gotta catch'em all.(Next time, you won't get away!)

Slutligen - bokskörden. Mikael Niemis "Fallvatten" (en är väl norrlänning!), Jessica Johanssons "Thrillerliv", Pål Eggerts "Borde vara död" samt Mattias Boströms "Från Holmes till Sherlock."

Känns som om jag missat någonting, men jag är säker på att boblmaf kommer fylla i luckorna. :)

Fia har fått tillbaka sin aptit på livet

I can haz cheezeburgerz?

Efter en helg på Bokmässan har jag nu återvänt till Skånelandet med nya spännande böcker och idéer. Är taggad för läsande i höst, samt att jag har utvecklat en kärlek till kulturkoftor.

Kommer att berätta mer om mina upplevelser på mässan vid ett senare tillfälle, måste gå och lägga mig nu eftersom det är sent en söndagkväll och tanken är att jag ska gå till jobbet imorgon (pga att det är måndag. Vad vi hatar måndagar! Right?!)

Under tiden så rekommenderar jag att ni läser några av bokbloggambassadörernas rapporter. Checka in Marcus Bibliotek eller The Bookpond!

Kristina Hård - Alba

För ett långt tag sen läste jag boken "Alba" av Kristina Hård. Jag har arbetat på en recension ett tag, men eftersom jag varken är utbildad inom litteraturvetenskap eller analytiskt lagd så känner jag att min recension av detta fina verk knappast kan göra det rättvisa. Jag går på min känsla av boken, och försöker beskriva så bra jag kan. (Med reservation för att det var ett tag sedan jag läste den!)

Hård skriver om en dyster framtid där människan tar sig ut i universum på jakt efter nya platser att bo på. Den unga kvinnan Alba följer med på den första expeditionen av en planet, som en del i ett forskningsteam. Hon tillsammans med ett tiotal andra upptäcker efter ett tag att planeten redan är bebodd, och att invånarna inte är så olika dem själva. Efter ett tag står det också klart för Alba att deras forskningsexpedition är mer än bara en kartläggning av planeten, utan förstadiet av en kolonisering.

Inte nog med att "Alba" är Kristina Hårds debutroman, det väldigt bra debutroman. Och varför då?

Historien om kolonisering av nya planeter är inte nydanande, men Kristina Hård målar upp en vacker värld med fantasifulla element som får en att känna sig som om man verkligen är på en helt främmande planet. Och karaktärerna, goda eller onda, har ett djup och en ickestereotyp personlighet. T ex Alba. Förväntningarna är att en kvinnlig karaktär antingen är väldigt empatisk och känslosam eller Stark. Alba är inget av det, på ett sätt är hon distanserad och lugn, och visst är hon modig men hon är inte Stark. Och man måste våga ha karaktärer som inte är hjältar i varje läge.

Som SF är det en utmärkt bok, och jag vill även lyfta fram att Kristina Hård kommer ut med en ny bok snart, en fantasybok som skall handla om troll. Jag kommer springa och köpa omedelbart!

Alba utgavs 2009 på förlaget Kabusa. Den får fyra av fem stjärnor.

Sexism inom nördvärlden

Det snackas mycket just nu om kvinnoförtryck, sexism och sånt. I generella termer är vi alla överens om att det är fel. Året är 2013 och vi är nördar, vi bär detta med stolthet och tycker vi är väldigt upplysta och fria från fördomar. Vi bryr oss inte om vem du ligger med. Vi bryr oss inte om hur du ser ut. Men än idag, om du är kvinna, så kommer du få kommentarer om ditt utseende. Oftast komplimanger förstås, och då är det ju ganska ok (förutom att det inte är det - jag vill inte bli bedömt utifrån mitt utseende). Och ibland även förolämpningar. Dessa är ofta fördolda i ett leende eller ett skämt för att ta udden av det. Men det känns.

Varför ska det vara ok att kommentera kvinnors kroppar, eller övrigt utseende? Går vi runt och snackar om mäns kroppar? Jag finner tanken skrattretande, det skulle ju vara sexistiskt!! Lika skrattretande borde det vara att kommentera kvinnokroppen.

Nu är detta ju inte sant för alla manliga nördar, men jag har träffat en hel del snubbar som har lite svårt för det här med att respektera kvinnor som individer. Min kompis Frida skulle nog ha en hel del mer att berätta om kvinnosynen inom gamerkulturen. Vilket för mig till ett annat problem, den förutfattade meningen att bara män kan vara nördar på riktigt. Det är direkt pinsamt, och alla ni som tror det - kolla på denna video. Don't be a dick.

Sen finns det tyvärr också en hel del kvinnor som är lika kvinnoförtryckande, och detta är förstås lika illa som när män är det.

Jag föreslår en pakt - här och nu. Jag vill be alla, killar som tjejer, nördar som ickenördar - ser ni någon som ni tycker blir illa behandlad? Speak up. Låt det inte glida förbi. Låt det inte accepteras.

I have spoken!

Thou shalt not be thine own worst enemy

Mind the book tyckte att jag skulle följa upp hur det har gått att leva efter budorden "The Holy orders for a stress free life" som jag lämner i inlägget "Men hur är det *egentligen*?".

Vill ni verkligen veta? It's a work in progress.

Om ni sett en krigsfilm så kommer ni kanske ihåg någon scen där hjälten är kraftigt övermannad av fienden som kommer närmare och närmare och som skjuter från alla håll och kanter. Till slut håller försvaret inte, västra flanken faller, högra flanken, till slut ropar någon befälhavare "retreat!" eller "regroup!" Man flyttar på sig, samlar styrka inför sista striden. Sen kämpar man vidare.

Så är det inte.

Att gå KBT är att lära sig en stor fet läxa om sig själv, sina styrkor och sina egna uppsatta krav som är helt omöjliga att följa. Man lär sig att man kan hamna mitt uppe i någonting som gör att man tappar kontakten med sin kropps signaler. Man lär sig känna igen varför man reagerar och tänker på ett visst sätt. Sen försöker man att göra annorlunda. 

"Holy orders for a stress free life" sammanfattar dessa lärdomar bra, låt mig förklara dem för er...

1. Thou shalt not try to be all things to all people. - Är du den som känner att världens ansvar ligger på dina axlar, att du är den ende som kan få andra att må bättre? Guess what? Du är inte oersättlig. Och du har vara ansvar för dig själv.

2. Though shalt not be perfect or even try. - Är du den som måste städa lägenheten kliniskt ren före du tar in gäster, på jobbet måste du prestera på topp, baka bullar till fredagsbaket, som sen blir muffins, som sen blir cup cakes med godis i mitten, som sen blir lyxiga tårtor tills du inte kommer på hur du ska överträffa? Guess what, ingen kommer tacka dig för din kliniskt rena lya, dina perfekta resultat, dina tårtor. Ingen bryr om det är skit i hörnet, eller om du tar med dig köpfika eller flexar ut tidigt då och då. It's all for nothing.

4. Thou shalt not spread thyself too thin. - Hur mycket du än tror att du kommer orka jobba 10 timmar om dagen, gå på yoga, fika med kompisen, gå med i den föreningen, gå på den teatern, så har dygnet bara 24 timmar och får du inte nog med sömn och tid för återhämtning så kommer du må dåligt efter ett tag. This is not a joke. Jag har sett utbrändhet när det gått riktigt illa. Man kan bli oåterkalleligt psykiskt sjuk.

5. Thou shalt learn to say no. - Nej. Nope. Nix. Not in my lifetime. Säg det. Öva dig. Jag kan inte följa med på partyt, jag är trött. (Det är okej att vara trött.) Jag vill inte skjutsa dig till Ikea. Nej jag vill inte laga dina jeans, gå till en skräddare. Stå upp för dig själv. Din tid är viktig. Du är viktig. Also, ingen annan kommer säga nej åt dig, och gör du inte det själv så gör du dig en otjänst.

6. Thou shalt schedule time for thyself and thy supportive network. - Sök upp vänner som får dig att må bra, som ger dig energi. Slopa dem som får dig att må dåligt. Alla kan inte vara vänner.

7. Thou shalt switch off and do nothing regularly. - Här måste du omvärdera dina egna krav på dig själv som en aktiv och hurtig individ. Alla måste vi få det tyst och lugnt ibland. Tänk inte på vad alla andra gör. Jämför inte! Stäng ute omvärlden, fokusera på dig själv. Detta är väldigt effektfullt. Jag går till exempel på promenader, och där blir jag tillräckligt distanserad från omvärlden till att inse viktiga saker. Som att jag måste skaffa linser, och att jag är rätt så okej ändå.

8. Thou shalt be boring, inelegant, untidy and unattractive at times.- För det finns perioder då man inte mäktar med att göra vissa saker, och det är okej. Man behöver inte vara rolig hela tiden. Vem är det egentligen? Och vem är snygg och har rent hela tiden? Och tycker du om dem mer pga det? Nej! Livet blir dessutom roligare när man släpper alla dessa prestationskrav på sig själv. Och vågar leva.

9. Thou shalt not feel guilty. - Åter igen, släpp kraven. Släpp dina måsten. Det hänger inte på dig. Du gör inget fel om du fokuserar mer på dig själv. Och du är okej som du är.

10. Thou shalt not be thine own worst enemy. - Bestraffa inte dig själv för något du tror du gjort fel. Lyssna inte på den där inre rösten som kommer fram när du är trött, ängslig, nedstämd. Den där elaka jäkeln som säger att du är meningslös. För det är du inte. Glöm alla gamla förolämpningar. Spara alla positiva omdömen. Egoboosta dig själv (tack boblmaf för världens bästa pepp-armé!)

Livet är kort och sommaren med. Dåliga böcker kan lämnas olästa, tråkiga filmer osedda, ditt quilt-täcke-projekt eller ditt mästerverk - inget är värt att få färdigt till varje pris. Lev i nuet, annars missar du saker.

Och nu gäller det bara att fortsätta försöka komma ihåg dessa lärdomar. Vi påminner varandra, okej? 

Hunger Games

Innan Fia själv läste Hunger Games-trilogin tryckte hon så gott som böckerna i händerna på mig och sade  uppfordrande "läs!". Då jag inte hade någon fantastisk bok igång för tillfället så valde jag att falla för hennes påtryckningar.

Eftersom jag sett filmen och inte håller någon vidare tilltro till haussade ungdomsserier (*host* Twilight *host*) så var jag ganska skeptisk till dem. Tji fick jag! Jag har inte läst tre böcker så fort på länge. De är spännande och välskrivna, bygger upp stämningen och till skillnad från i filmen så skapar man faktiskt en relation till karaktärerna. Bilden av livet i de olika sektorerna är också så mycket mer uppbyggd och gripande. Man hejar på, håller andan (min motsvarighet i lässammanhang till en kudde över ansiktet när det blir spännande i filmer) och fäller till och med några tårar.

De två första böckerna (Hunger Games och Catching Fire) gillar jag skarpt. Det är fart och fläkt och många känslor som bubblar upp, ibland i konflikt med varandra. Spänningsmomenten är väl uppbyggda, historien trovärdig och karaktärerna levande framför mina ögon. Världens som målas upp är galen och snedvriden men känns läskigt nog inte som en total omöjlighet (lite samma känsla som filmen "Idiocracy" frammanade).

Trean (Mockingjay) blev jag inte lika förtjust i. Den tappar lite i tempo och även om jag till fullo förstår varför berättelsen måste fortsättas och avslutas som den gör så var det den boken jag gillade minst.

Allt som allt så tyckte jag mycket om serien och skulle definitivt rekommendera den. Se bara till att inte ha för mycket andra viktiga saker att göra när du börjar för de kommer att försummas.

OMG!

Jag måste tyvärr avbryta ert semesterfirande med ett viktigt meddelande. Efter ett kort uppehåll för Hunger Games-slukandet har jag nu börjat om att läsa "The Mortal Instruments"-serien av Cassandra Clare, och guess what? Den blir bara bättre och bättre. Kan knappt vänta tills första bokens filmatisering; "The Mortal Instruments: City of Bones" går på bio. Den 23 augusti är den här! *woot woot* Och vilken underbar casting. Jag älskar Jamie Campbell Bower som Jace och Lily Collins som Clary. Resten av skådespelarensembeln går inte av för hackor heller, vad sägs om Lena Headey (Cercei from Game of thrones), Jonathan Rhys Meyers (The Tudors) och Aidan Turner (brittiska Being Human).

Underligt nog har jag hört väldigt lite chatter in the interwebz om denna film. Vad säger ni, gott folk, är ni peppade? Vem hänger med på bio? :D

Hunger Games

Har just läst ut Hunger Games-trilogin. Slukade den är nog ett bättre ord. Jag gillar den starkt, den är så olik allt annat jag läst. Suzanne Collins har skapat en unik värld, en trovärdig hjältinna som känns äkta (dvs. inte superstark, supersnygg, på bästa humör hela tiden), en antagonist som inte är skrattretande utan faktiskt får en att tänka "NOOOOOOO! YOU BASTARD!!!". Hon vet hur man skriver så att berättelsen griper tag i en och får en att läsa vidare trots att timmen är sen, hur man bygger en värld där läsaren ser sig själv och går bredvid karaktärerna.

Den första boken heter bara "Hunger games" och är förstås en lysande start på serien. Hit the ground running kanske är att överdriva, men den har ett högt tempo och ett mycket bra språk. Som om varje ord vägts på en silvervåg, och det enda som kommit fram är det absolut nödvändiga. Filmen är inte ens en bråkdel av vad boken är, så jag rekommenderar att läsa boken först för den bästa upplevelsen. Utan boken tror jag inte man förstår hur kärvt livet i den 12:e sektorn är, hur hungriga och desperata de är.

"Catching fire" beskrivs av många som den bästa boken i serien, men jag tycker den mest är mellanspelet mellan början och den spännande upplösningen i "Mockinjay", den tredje boken. Visst är tvåan superbra, spännande men den står inte på sina egna ben utan kampen fortsätter och tar nya höjder, och jag tänkte hela tiden på "jaha, vad händer sen?". Samtidigt vet jag inte om jag skulle kalla "Mockinjay" min favorit. Den har ett bra slut, men tempot tas ned ett par snäpp, samtidigt saktas min läsning ned och jag suger längre på orden och tänker bara "må detta inte ta slut".

Tyvärr så gör det ju det, och vilket slut dessutom. Ja, jag ska inte säga mer än att jag kommer sakna denna värld och Katniss väldigt mycket.

May the odds be ever in your favor.

The Mortal Instruments

Har börjat läsa Cassandra Clares serie "The Mortal Instruments", en urban fantasy om en grupp demonjägare som lever i vår värld men dolda från vår verklighet. Clary är en ung tjej som kastas in i världen då hon upptäcker att hon har the sight, att hon kan se dessa jägare och även andra saker från den verkligheten. Hon lär känna en ung man vid namn Jace som blir hennes vän, och tillsammans letar de efter svar på Clarys förmågor.

Första boken heter "City of Bones" och jag gillade den starkt. Jag skulle nischa det mer mot ungdomsfantasy-hållet. Även om jag ibland kan tycka att Cassandra Clares berättande är klumpigt och att karaktärerna är lite suddiga i kanterna så tycker jag serien har god potential. City of Bones har en tydlig krok och jag är väldigt sugen på att ta reda på hur det hela slutar. Den får tre av fem!

Pst! Missa inte att "The Mortal Instruments" kommer som film nu i augusti!

Men hur är det *egentligen*?

Hösten har präglats av ett högt tempo, jag har varit engagerad i olika projekt, gått på events och har även varit väldigt social med familj och alla mina många vänner. Jag har haft många drömmar och velat förverkliga dem alla. Vissa av dem visade sig vara svårare än jag trott att förverkliga. Trots fallande hälsa tog jag de sista resterna av min energi och lade dem på att försöka göra någonting bra av dessa drömmar, bara för att inse att det jag gjorde inte gav någon energi tillbaka utan bara tog och tog och tog...

När man gör saker idéellt är det viktigt att påminna sig om att man ska ha kul under tiden. Jag hade inte kul. Jag hade motsatsen av kul. Jag var mest frustrerad, besviken och arg. Till slut tog energin slut och jag höll på att gå in i väggen. Insåg att det är... rätt så dåligt... Så jag hoppade av.

Efter månader av stress, förkylningar, influensor, psykisk ohälsa och brist på energi har jag kommit till vissa insikter om mig själv. Jag är min egen värsta fiende. Och det är dåligt. (Att detta behöver påpekas säger en del om mina tankegångar.)

För att sluta upp att vara min egna värsta fiende krävs att jag gör vissa drastiska förändringar i mitt liv. Allt som dränerar mig på energi ska bort, och allt som ger mig energi får stanna kvar. Jag har bland annat sökt mig till en KBT-terapeut för bearbeting av negativa saker, samt att jag har sållat bort fritidsaktiviteter och engagemang som jag inte orkar med. Jag har också börjat distansera mig från vänner som tar mer energi än de ger. Det här kommer kräva en stor ansträning av mig och innebär en del svåra val, men allt känns bättre när jag har The Holy Orders for a Stress Free Life i bakhuvudet:

Holy orders for a stress free life
1. Thou shalt not try to be all things to all people.
2. Though shalt not be perfect or even try.
3. Thou shalt leave undone things that ought to be done.
4. Thou shalt not spread thyself too thin.
5. Thou shalt learn to say no.
6. Thou shalt schedule time for thyself and thy supportive network.
7. Thou shalt switch off and do nothing regularly.
8. Thou shalt be boring, inelegant, untidy and unattractive at times.
9. Thou shalt not feel guilty.
10. Thou shalt not be thine own worst enemy.

(Under hösten har jag misslyckats med samtliga punkter förutom 8:an. Jag tänker bättra mig.)

There's a truth universally acknowledged...

That a single Fia in possession of an Austen-book must be in want of some reading-time!

Nu har jag äntligen LÄST boken (yes, penguin-varianten) "Pride and prejudice" av Jane Austen, istället för att bara kolla på alla filmversionerna. Och som jag slukade den, jag längtade efter att komma hem och fortsätta läsa! Det har inte hänt mig på länge, så jag tackar Jane Austen för denna läslust.

Men vad tyckte jag då? Jag måste säga - och detta är från botten av mitt hjärta - att boken är otroligt välskriven och väl värd läsning även för dem som (precis som jag) känner till hela historien och troligtvis kan citera stora delar av dialogen från tv-serien. Kanske ännu mer värd läsning pga att man känner till hela historien, om man som jag älskar karaktärerna som jag. Det känns lite som att komma hem, det är välbekant, hjärtligt och otroligt romantiskt.

Vad som förvånade mig var humorn. Jag har inte sett PnP som en humoristisk historia (visst, tv-seriens Mrs Bennet är rätt rolig, men det trodde jag var vinklat och förstorat), men det är stundvis riktigt dråpligt roligt. Kanske mer så eftersom man känner karaktärerna och känner med dem. Det överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Läs, om du inte har hunnit göra det än!