Ett kärnvapenkrig har för 300 år sen fyllt jordens atmosfär med farlig strålning och tvingat den sista spillran av mänskligheten upp i rymden. De lever på rymdstationen Kolonin, en sammanslagning av många små stationer. Kolonin är en hård plats att leva på med strikta regler om ransonering, luftförbrukning och befolkningsmängd. Resurserna är så knappa att nästan alla brott mot reglerna leder till dödsstraff, om man inte är minderårig.
Clarke Griffin är en ungdomsfånge som väntar på sin 18-årsdag, då hon mest troligtvis kommer dömas till döden. Kolonins beslutande organ (rådet) har dock bestämt sig för att man istället för att avrätta ungdomsfångarna ska skicka ned hundra stycken av dem till jorden, i mänsklighetens första försök att återigen bosätta sig på planeten. Man vet inte att jorden är beboelig, men skickar hellre ungdomarna till en osäker död på planeten än avrättar dem på plats.
De 100 ungdomsfångarna skickas iväg i en rymdkapsel efter en tumultartad start där Kansler Jaha under pistolhot tvingas släppa in Bellamy Blake på färjan, medan en annan fånge vid namn Glass lyckas fly. Kanslern blir vådaskjuten och hans son Wells, som är bland fångarna, skickas iväg till jorden utan att veta om hans far överlever. Efter en hård landning upptäcker de 100 fångarna att de kan överleva på marken. De upptäcker också att de, mot all förmodan, inte är ensamma på planeten.
För er som lyckats undgå det så har jag haft The 100-maraton här hemma. Efter att jag läst Annas inlägg på Onda Cirkeln såg jag tv-serien, sen bloggade jag om den själv. Sen var jag tvungen läsa böckerna. Tv-serien är nämligen baserad på Kass Morgans bokserie med samma namn, och även om seriens skapare Jason Rothenberg har hållit sig trogen till böckernas grundstomme är det mycket som ändrats när handlingen kommit till tv. Böckerna kan med fördel ses litet som ett alternativt universum där saker bara är lite, lite annorlunda. (Vilket är väldigt trevligt när man sett allting som går att ses om The 100, och bara inte kan få nog.)
I böckernas värld är karaktärerna annorlunda. Det finns ingen Raven och Finn, och ingen Abby. (Båda Clarkes föräldrar har blivit avrättade.) Däremot finns det en tjej vid namn Glass som är snarlik Raven, samt att Bellamy mer är en hopslagning av Finn och Bellamy, en charmig men bråkig outsidern. Clarke är mycket mer som Octavia och antagonisten Murphy heter här Graham och har en mycket mer auktoritativ roll.
Böckerna slänger sig med lite andra begrepp också. Grounders är Earthbounds. The Ark är Kolonin. Jordfolket och rymdfolket är inte så diametralt olika, och man har mycket mer referenser till vår tid och vår värld än i tv-serien. Till viss del kan jag tycka att det är trevligt att de undviker den koloniala tropen, men hade uppskattat om de skippat det dystopiska klassamhället, á la Hunger Games och Divergent. De olika delarna av kolonin var en gång var olika rymdstationer, och folket som bor i de olika sektionerna lever till stor del i olika samhällsskikt. Några sektioner befolkas av arbetarklass, medan andra är befolkade vetenskapsmän och politiker. Och självklart förtrycker de rikare de fattigare.
Böckerna har dock ett stort problem och det är bristen på perspektiv. I böckerna har man ingen aning vad som driver och motiverar antagonisterna, man bara vet att de gör hemska val. Utan deras inre konflikt blir Rådet bara en namnlös ondska att besegra, Grahams handlingar blir bara idiotiska och hjältarnas kamp blir mindre intressant. Jag saknar även den ursprungliga befolkningens perspektiv. Hur har dom överlevt? Hur har dom utvecklats?
Clarke Griffin är en ungdomsfånge som väntar på sin 18-årsdag, då hon mest troligtvis kommer dömas till döden. Kolonins beslutande organ (rådet) har dock bestämt sig för att man istället för att avrätta ungdomsfångarna ska skicka ned hundra stycken av dem till jorden, i mänsklighetens första försök att återigen bosätta sig på planeten. Man vet inte att jorden är beboelig, men skickar hellre ungdomarna till en osäker död på planeten än avrättar dem på plats.
De 100 ungdomsfångarna skickas iväg i en rymdkapsel efter en tumultartad start där Kansler Jaha under pistolhot tvingas släppa in Bellamy Blake på färjan, medan en annan fånge vid namn Glass lyckas fly. Kanslern blir vådaskjuten och hans son Wells, som är bland fångarna, skickas iväg till jorden utan att veta om hans far överlever. Efter en hård landning upptäcker de 100 fångarna att de kan överleva på marken. De upptäcker också att de, mot all förmodan, inte är ensamma på planeten.
För er som lyckats undgå det så har jag haft The 100-maraton här hemma. Efter att jag läst Annas inlägg på Onda Cirkeln såg jag tv-serien, sen bloggade jag om den själv. Sen var jag tvungen läsa böckerna. Tv-serien är nämligen baserad på Kass Morgans bokserie med samma namn, och även om seriens skapare Jason Rothenberg har hållit sig trogen till böckernas grundstomme är det mycket som ändrats när handlingen kommit till tv. Böckerna kan med fördel ses litet som ett alternativt universum där saker bara är lite, lite annorlunda. (Vilket är väldigt trevligt när man sett allting som går att ses om The 100, och bara inte kan få nog.)
I böckernas värld är karaktärerna annorlunda. Det finns ingen Raven och Finn, och ingen Abby. (Båda Clarkes föräldrar har blivit avrättade.) Däremot finns det en tjej vid namn Glass som är snarlik Raven, samt att Bellamy mer är en hopslagning av Finn och Bellamy, en charmig men bråkig outsidern. Clarke är mycket mer som Octavia och antagonisten Murphy heter här Graham och har en mycket mer auktoritativ roll.
Böckerna slänger sig med lite andra begrepp också. Grounders är Earthbounds. The Ark är Kolonin. Jordfolket och rymdfolket är inte så diametralt olika, och man har mycket mer referenser till vår tid och vår värld än i tv-serien. Till viss del kan jag tycka att det är trevligt att de undviker den koloniala tropen, men hade uppskattat om de skippat det dystopiska klassamhället, á la Hunger Games och Divergent. De olika delarna av kolonin var en gång var olika rymdstationer, och folket som bor i de olika sektionerna lever till stor del i olika samhällsskikt. Några sektioner befolkas av arbetarklass, medan andra är befolkade vetenskapsmän och politiker. Och självklart förtrycker de rikare de fattigare.
Böckerna har dock ett stort problem och det är bristen på perspektiv. I böckerna har man ingen aning vad som driver och motiverar antagonisterna, man bara vet att de gör hemska val. Utan deras inre konflikt blir Rådet bara en namnlös ondska att besegra, Grahams handlingar blir bara idiotiska och hjältarnas kamp blir mindre intressant. Jag saknar även den ursprungliga befolkningens perspektiv. Hur har dom överlevt? Hur har dom utvecklats?
Det som är så bra med tv-serien är just att man inte är rädd för att utmana ungdomarna och ge dem omöjliga valmöjligheter. Clarke och Bellamy stiger fram som ledare och måste fatta beslut med tragiska utgångar hur de än väljer. Böckerna lyckas till viss del framställa en del av karaktärerna som drivkraftiga, men de försätts aldrig i moraliskt kniviga situationer. För det mesta händer bara saler som ungdomarna reagerar, snarare än agerar på.
Böckerna är trots detta snabblästa och spännande. Kass Morgans vision är cool, dock brister den i genomförandet och saknar den extra dimensionen av moraliska dilemman och feminism som jag kommit att associera med The 100. All cred till Rothenberg som har tagit idén och gjort den till något oändligt mycket bättre.
Böckerna är trots detta snabblästa och spännande. Kass Morgans vision är cool, dock brister den i genomförandet och saknar den extra dimensionen av moraliska dilemman och feminism som jag kommit att associera med The 100. All cred till Rothenberg som har tagit idén och gjort den till något oändligt mycket bättre.
3 comments:
Åh, bra inlägg! :)
Rekommenderar du att man börjar med att läsa böckerna eller bör man kolla in teveserien först? :)
Tack! Jag skulle nog fokusera på att se tv-serien, och om du sen vill, fördjupa dig i böckerna. Vanligtvis så rekommenderar jag böcker före tv-serier, eftersom upplevelsen av böckerna till viss del kan förstöras av att man vet handlingen. Men i det här fallet är handlingarna nog olika för att inte spoila något oavsett, och då är det frågan om vilken av verken som man vill etablera som kanon. I'd say, tv-serien!
Finns böckerna på svenska?
Post a Comment