Tidbecks dystopiska Amatka

Efter att ha läst Karin Tidbecks novellsamling "Vem är Arvid Pekon?" var mina förväntningar på Amatka kort sagt höga. Till min stora glädje blev jag inte ett dugg besviken! På något magiskt sätt får Tidbeck det bisarra att vara fullkomligt trovärdigt och jag sögs in i kollektivet Amatkas värld. Jag så gott som sträckläste den här boken (något jag inte gjort på flera år) och kunde inte låta bli att tänka "bara ett kapitel till" vid varje kapitelslut. Det är inte ofta jag läser kapitelvis, men det enda som kunde få mig att sluta var lite tomma rader som väckte mig ur min trans.

"I en instabil värld betyder rutiner allt"

Tibeck målar upp ett kallt och grått Amatka där ingen egentligen är lycklig. Amatkas enda egentliga produktion består av svamp vilket de tillverkar det mesta av, allt från mat till medicin och papper. Att innevånarna har en känslomässig koppling till sina barn (som de endast träffar på helgerna) anses vara ett onödigt ont som de tyvärr inte funnit något bot mot än. Arbetet nere i de mörka svampkamrarna tillsammans med en konstant grå himmel och bitande kyla gör att eksem, depression och alkoholism härjar bland kollektivets innevånare.

Boken följer Brilars Vanja Essre Två, en kvinna som skickas till Amatka, ett av de fyra (tidgare fem) kollektiven, för att kartlägga innevånarnas hygienvanor och hygienartiklar för att se om det finns en marknad för att introduera nya produkter. Alla ska verka för kollektivets bästa och några tankar om individualitet eller frågor om "Vad?", "Hur?" eller "Varför?" anses  farligt och osolidarisk. Ju längre Vanja stannar i Amatka, ju mer förstår hon att allt inte stå rätt till. Vad ska styrelsen med allt fin-papper till och vad finns dolt i Amaktas historia som de inte vill att människorna ska veta?

Jag upplever Tidbecks språk som mycket rakt på sak och utan onödiga krusiduller, något som passar in alldeles utmärkt i en värld där ord formar verkligheten. Redan tidigt känner man en växande oro över att något inte står rätt till och en härligt kuslig känsla infinner sig. Bokens takt är sävlig men i och med uppbyggnaden av spänning aldrig tråkig. Jag lämnades hela tiden med ett begär att veta vad som kommer hända härnäst och varför vissa regler alls uppstått i denna mystiska tillvaro som Amatkas innevånare lever i.

Tidbeck är enligt min uppfattning en författare att hålla ögonen på och jag förväntar mig stora ting av henne i framtiden (känn ingen press *host*).