Post-apokalyptiska enhörningar

Förra bokrean sprang jag på en bekant på Science Fiction Bokhandeln i Malmö och vi tittade tillsammans igenom utbudet av reaböcker. Vi kom att prata om enhörningar (vi är båda ett fan) och hon fick syn på två böcker som hon varmt rekommenderade som handlar om just sådana fantastiska varelser. Om det varit upp till mig hade de aldrig lämnat bokhandeln i min ägo då de inte ser ut att vara något i min smak alls, men eftersom jag blev lovad kick-ass enhörningar fick de ett hem hos mig (de var ju billiga trots allt). Sen skadar det inte att jag är svag för post-apokalyptiska scenarion heller.

 Den första boken "Ariel" börjar precis när vad de i boken kallar
"The Change" slår till. Den värld vi känner till idag slutar helt plötsligt att fungera som vanligt och 90 % av befolkningen bara försvinner spårlöst. Istället befolkas världen av mystiska och mytiska varelser som vi alltid bara trott varit stoff av legender och sagor. De människor som finns kvar får kämpa för att överleva i en värld där inget mekaniskt längre fungerar (elekricitet, mekanik som tex urverk, inte heller skjutvapen) och där nya naturlagar råder. Magi fungerar och människor som wiccans, häxdoktorer och liknande har helt plötsligt fått en ny plats i världen.

Det kan sägas vara en typisk coming-of-age historia med en ung kille som ensam slår sig fram i världen. Han råkar bara ha en häftig, kaxig, cynisk enhörning med vass tunga som kompanjon på färden. Ariel som enhörningen döps till lyfter boken och hjälper handlingen få mer djup.

Författaren var bara 19 år när han skrev denna och det skiner igenom i den enkla handlingen och något grunda karaktärer, men idéerna och världen är spännande.

Den andra boken "Elegy Beach" skrev Boyett först många år senare (ca 26) eftersom han egentligen inte ville skriva en uppföljare till "Ariel". Dock hade han gått och sugit på en idé till en bok som han till slut (och lite motstridigt) kom fram till skulle passa perfekt i Ariels värld.

Den här boken tar vid cirka 30 år efter "Ariel"s slut, och vi får följa huvudpersonens son, en i den första generationen som växt upp utan att veta hur världen så ut innan "The Change". Han är lärling hos byns magiker och har en del nya idéer om hur man kan effektivisera och förnya magins utövande och effekter. Tillsammans med en jämnårig vän experimenterar de fram nya sätt att utöva magi.

 Även här har enhörningar en central roll, men jag tänker inte berätta hur.


 Boyett avslutar den andra boken med ett slutord där han pratar om hur ung och dum han var när han skrev "Ariel" och börjar till och med prata om sig själv i tredje person vilket får mig att rygga tillbaka och grimasera. Han låter lite väl självgod och nedlåtande överlag. Det var tur den texten låg i slutet, annars hade jag nog blivit alltför färgad av det när jag läste boken.

Jag gillade både "Ariel" och "Elegy Beach". Det är charmiga böcker med en spännade värld och roliga idéer. Det är inte några fantastiska berättelser men bra nog för att fördriva tiden en långsam söndagseftermiddag. Jag gillar hur Ariel porträtteras (jag har en svag punkt för kvicka kommentarer och skarp tunga) och författaren verkar se enhörningar på ungefär samma sätt som jag gör (kick-ass forces of nature who nobody messes with).