Grottbjörnens folk - Jean M Auel

Ayla förlorar sin familj i en stor jordbävning då hon är fem år gammal. Hon hittas av en grupp neandertalare, en klan som kallar sig Grottbjörnens folk. Klanen tar med sig den lilla flickan och hon uppfostras av klanens medicinkvinna Iza samt schamanen Creb, en missbildad gammal man. Ayla förstår på direkten att hon är annorlunda från detta folk. Hon får höra att hon tillhör "de andra".

Trots Aylas olikheter så tas hon upp i klanen, och allt eftersom hon blir äldre så glömmer hon den hon varit och blir en del av Grottbjörnens folk. Hon gör sitt bästa för att leva enligt klanens seder, men vissa seder är svårare att följa än andra.
Eftersom hon har ett annat sätt att tänka och agera än klanens underkuvade kvinnor så hamnar hon fort i konflikter med klanens män, speciellt ledarens son som tror stenhårt på traditionerna. För honom så hotar Aylas nya idéer klanens levnadssätt, och hon måste elimineras till varje pris.




Efter år av uppbyggda förväntningar så kan man nog säga att jag blev besviken på denna bok. Jag upplevde att där fanns en stor inkonsekvens. Stundtals beskriver Auel historien ur ett objektivt perspektiv, sedan dras vi in i historien ur ett subjektivt perspektiv, och ibland så blandas de olika perspektiven. Vi kan till exempel läsa om Aylas fornhistoriska mockasiner. Hade det inte räckt med att beskriva dem som mockasiner? Eller var de fornhistoriska för Ayla med? Det kändes som om Auels språk pendlade mellan en historieredovisning för collegestudenter till enklare meningsuppbyggnad för att få atmosfären av en förhistorisk tid. Jag kan förstå att det inte går att ha dialoger som "Me Tarzan, you Jane" och "Ugg Ugg" men jag har uppfattat det som att författaren har problem med att hitta den rätta tonen..



Sedan fanns det ett par irriterande missar. På en sida skriver Auel att klanfolket inte förstod tacksamhet. På nästa sida säger någon att de är tacksamma. Är det ett översättningsfel?

Och vad är det för snack om heta sexscener jag har hört hela mitt vuxna liv.. vilka heta sexscener?!

Visst var Aylas situation engagerande, och jag håller just nu på med bok nr två men funderar allvarligt på att lägga böckerna till handlingarna och ge mig ut på nya äventyr. Grottbjörnens folk får två mockasiner av fem möjliga och noll romantikpoäng.

Anne Brontë - Agnes Grey

Har nu äntligen läst klart denna bok som hör till Martinas utmaning.

Agnes är en ung kvinna som beslutar sig för att söka arbete som guvernant när hennes familj hamnar i fattigdom. Hon kommer först till familjen Bloomfield med barnen Tom, Mary Ann, Fanny och Harriet, där det visar sig att föräldrarna har uppfostrat sina barn allt för slappt och egentligen inte själva vill inse att deras barn beter sig som små monster. Agnes gör sitt bästa för att uppfostra dem, men får själv skulden för deras uppförande och får till slut sparken. Hon beslutar sig för att pröva igen, och hamnar då hos familjen Murray vid Horton Lodge där hon får ett nära band till döttrarna Matilda och Rosalie, samt att hon i sann kristen anda börjar göra välgörenhets arbete för byns fattiga.
Det är genom detta arbete som hon lär känna byns curator (ombesörjare) Mr Weston som också besöker de fattiga. Ibland följer även döttrarna Murray med. De är dock egoistiska och fåfängda, och Agnes blir snabbt medveten om höjden av Rosalies fåfänga, för hon leker med mäns känslor för att få dem att erkänna att de älskar henne och sedan krossar deras förhoppningar om äktenskap. När Rosalie ser hur nära Weston och Agnes blivit beslutar hon sig för att försöka vinna Westons tycke, och Agnes inser till sin förfäran att hon har känslor för mannen själv.

Agnes Grey är en bok fylld av beklagelser och "tyck-synd-om-mig" med en hjältinna som ständigt klagar och ser sig själv som illa behandlad. Vart hon än kommer är alla oresonliga, och av någon konstig anledning verkar alla vara emot henne.... Det är skrivet ur Agnes synvinkel, vilket jag har förstått egentligen är baserat på Annes erfarenhet från sin tid som guvernant, och min gissning är att Anne egentligen inte klarat rollen som en guvernant och nog varit för tillbakadragen och i brist av geist för att ta kontakt med nya människor. Istället hamnade hon i en slags ond cirkel där hon såg sig själv som offret och skyllde hennes olycklighet på andra. Visst verkade båda familjerna hon hamnade hos riktigt hemska, men ur ett objektivt perspektiv kan man skönja att Agnes själv är rätt så hemsk. Jag misstänker att handlingen hade kunnat se riktigt annorlunda ut, hade den skrivits ur en objektiv synvinkel.

Men det enda Anne lyckas med är att få mig ohyggligt irriterad på Agnes - vilket SJÅP! Visserligen gillar jag handlingen mer då Weston kommer in i bilden, dess förinnan känns det bara som en lång plåga, och det känns som Anne Brontë rider på sina systrars namn. Slutet är dock litet smålöjligt och det drar återigen ner poängen, så den hamnar på en tvåa. Den får en svag trea på romantikskalan.

Bokcirkelns bok: Denise Mina - Död i Garnethill

Död i Garnethill är första delen av tre (de andra två heter Exil och Den sista utvägen) och handlar om den unga kvinnan Maureen O'Donnell. Maureen har vuxit upp i en problemfylld familj med en mor som har alkoholproblem, en bror som langar knark och en far som förgripit sig sexuellt på henne - dvs innan han stack för gott. På grund av allt detta har Maureen psykiska problem som tidigare tvingat henne till en lång vistelse på ett mentalsjukhus. Idag har Maureen dock återhämtat sig något, har ett halvkasst jobb på en biograf och en pojkvän som hon tröttnat på och tänker lämna. Men innan hon hinner dumpa honom finner hon honom en morgon sittandes fastbunden och skuren från öra till öra i hennes kök. Chockad ringer hon polisen som dyker upp och börjar en utredning. Maureen vill till en början göra allt för att hjälpa dem finna mördaren, men när det visar sig att polisens första misstänkta är hon själv bestämmer hon sig för att själv börja gräva i saken. Frågan är bara, kan hon finna den som mördat hennes pojkvän före hon själv blir nästa offer?

Inledningsvis så måste jag bara påpeka att detta var min första deckare... EVER. Det är inte helt bekant för mig att läsa sådana, och jag tror att detta kan ha varit en dålig deckare att börja med. Det beror förstås på att den faktiskt - trots alla lovord om spänning - varit riktigt tråkig. Litet grann beror det på handlingen som jag tyckte saknade viss logik ibland (jag är van att få tankesprången förklarade för mig, men här måste man hela tiden förstå själv varför hjältinnan gör som hon gör, vilket är ovant...) Sedan är nästan alla karaktärerna platta, kalla och innehållslösa. Skabbig morsa, vidrig far, tragisk bror och elaka, skvallrande, manipulerande systrar. Dumma och arga poliser... Självaste hjältinnan Maureen är dessutom den plattaste av dem alla. Kall, känslolös och otroligt osmickrande människa. Det är inte någon av dem som jag känner att jag kan relatera till, men om jag skulle välja den som jag kunde relatera minst till tror jag att det skulle bli självaste hjältinnan.

Bo Lundin från kvällsposten har på baksidan skrivit:
"...Den som vill ha hela, rena och supersmarta deckarhjältar att läsa om och kanhända identifiera sig med ska förstås undvika Denise Mina...."

Därmed inte sagt att boken är helt illa. Det är ju början på en triologi, och det märks att den bygger upp grunden för resten av serien. Och visst växer boken på en i slutet, även om slutet i sig inte var särskilt bra. Men det är ändå något - väldigt litet och otydligt - som pickar i mitt bakhuvud och vill att jag åtminstone skall låna resten av serien och se om den kan tänkas förbättras med tiden...

De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en.

Allt som allt får den en tvåa samt en -1 på romantikskalan, vilket är VÄRRE än noll.