SF-bokcirkel: Thomas the Rhymer av Ellen Kushner

Bok nummer två för oss i SF-bokcirkeln blev en klassisk fantasysaga med älvor och magi. Den bygger på en skotsk historia från 1200-talet om barden och harpospelaren Thomas. Ellen Kushner har plockat element ur olika ballader och skrönor om Thomas och spunnit vidare på sagan för att ta reda på hur hans liv kan ha sett ut, och resultatet blev en mycket charmig saga med ett underbart språk som fångar in andan av den tidiga medeltiden.

Boken är uppdelad i fyra olika perspektiv och börjar med bonden Gavin. Han och hans fru Meg tar en stormig kväll emot en genomfrusen ung man som värmer sig vid deras härd mot historier. Han berättar om sitt liv bland kungar och sköna damer, och historierna är så extravaganta att bondemakarna har svårt att tro honom. Men när Thomas insjuknar i förkylning och blir kvar vid deras härd i flera dagar lär de känna honom bättre och när de skiljs åt är de vänner för livet. Thomas fortsätter att besöka dem och de får varje gång höra historier från hovet, om damer som försmäktar utan honom, om kungar som överröser honom med lovord och juveler, och så får de lyssna på hans sköna ballader. Att det mesta verkar vara för bra för att vara sant, det gör inget, tycker Gavin och Meg, som njuter av hans sällskap lika så.

Thomas lär känna parets granndotter Elspeth, och de unga tu blir genast vänner trots sina olikheter. Elspeth är vidskeplig och tror på älvorna, och Thomas tror inte ett dugg på älvor, de finns ju bara i de sagor som han sjunger för nöjes skull. Elspeth tycker inte om när Thomas pratar om älvor och andra varelser som om de inte fanns och varnar honom för att nämna dem vid namn. Men Thomas lyssnar inte på Elspeth, och en dag när han är ute på ängen så försvinner han spårlöst, som uppslukad av gräset.... Allt för sent blir Thomas varse om att han haft fel om många saker, och att världen har en hemlig plats fyllda av älvor och magi.

Sagan om Thomas the Rhymer har många bra saker, men också en del dåliga. Vad jag kan tycka saknades är den där lilla extra kryddan av spänning, den där wow-grejen som man väntade på som aldrig dök upp. Det var en ofarlig, gullig saga, så här i efterhand kan jag också tycka att det räcker. Vissa i bokcirkeln gillade den, andra var mindre nöjda och jämförde den med telefonkatalogen och mjölkpaket. Det viktiga här är att ingen tyckte författaren var dålig på att skriva, hon har bevisat att hon kan föra bra dialoger, ha ett flytande språk och spännande karaktärer, men vissa av oss tyckte inte hon levererade nog med handling. Ett argument här kan vara att hon ville hålla sig inom ramen för vad som KAN ha hänt i Thomas liv, att hon tyckte att allt för stora utsvävningar var att vara osann mot historien. Kanske var det så.

Totalt får boken en 2,5 och jag ger den även en 2,5 på romantikskalan.

Darling Jim av Christian Mørk

Darling Jim börjar med en gruvlig upptäckt i Malahide. En brevbärare skall leverera ett brev till en gammal miss Walsh när han inser att han inte sett henne på ett par dagar. Han blir misstänksam och kikar in genom brevfacket, och upptäcker att hon ligger på golvet, död. Han tillkallar polis och de upptäcker två kvinnolik till, fängslade och utmärglade till benen. Rättsläkaren finner att de båda kvinnorna - som dessutom är systerdöttrar till den äldre miss Walsh - blivit långsamt förgiftade till döds. Hela byn lamslås av chock och undrar - hur kunde mostern göra så mot sina systerdöttrar?

Ett litet tag senare finner en annan postarbetare, den unge Niall Cleary, en mystisk dagbok adresserad till "vem som helst" från en Fiona Walsh med orden "Vi är redan borta. Läs denna berättelse bara för att minnas oss." När han inser att den är skriven av en av två fångarna får han kalla kårar längst ryggen, men han bestämmer sig för att göra som Fiona ber honom, och genom boken leds han till sanningen om familjen Walsh...

Fiona skriver om en ung man - Jim Quick - som en dag kom inrullandes på en röd, glänsande motorcykel till den lilla byn Castletownbere, där Fiona tidigare bodde med sina två systrar Róisin och Aiofe. Jim lever som vandrande historieberättare, och trollbinder byns befolkning med en saga om en prins som förvandlas till varg. De tre systrarna fascineras av hans osande sensualitet och vackra sagor. Men samtidigt som Jim anländer upptäcks också en våg av mord på unga kvinnor i byn med omnejd, och de tre systrarna börjar misstänka att de två händelserna hör ihop.


Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om boken. Det känns litet grann som om jag läst den på fyllan, vissa delar kommer jag vagt ihåg och resten känns ganska flytande. Jag vill läsa om den igen, men jag är rädd för att den inte blir mer påtaglig för det... Det är bara så storyn är, något flytande och inte riktigt klar.

Vissa partier var spännande och välskrivna, andra var litet långtråkiga. Det blev så långa avsnitt med dagboken att man nästan glömde bort Niall, sen fick han komma in i handlingen mer åt slutet, då han beger sig till Castletownbere. Något som jag ställer mig frågande till är "avstickaren" (ni kommer förstå då ni läser boken) som Niall beslutar sig för att ta hux flux på ett tåg. Jag förstår inte vad det tillförde till storyn. Hela berättelsen utvecklas under det kapitlet till att bli något nästan överjordiskt, men samtidigt slutar det i ett antiklimax. Någon annan som funderat över det??

Och slutet? Man får ju rätt så klart för sig i början hur det kommer att sluta, och de bitar som jag inte fått givna till mig kunde jag rätt så enkelt lista ut. Det som irriterar mig är att det kunde blivit så mycket MER av storyn än vad som blev. Jag hade kunnat komma på minst 10 alternativa slut som vore bättre... Men det är ju enkelt för mig att vara "all talk and no action". Jag kanske ska ta och skriva min egna bok först å se hur bra det går för mig med det först och främst?

Darling Jim har fått fina recensioner och beskrivs som "en modern saga fylld av mörker och ljus, kärlek och grymhet, längtan och skräck" detta har gjort att jag har haft ganska så höga förväntningar på boken. Kanske litet för höga förväntningar... Men ska jag vara ärlig så är det inte så mycket ljus, och inte så mycket kärlek, utan mest mörker, grymhet, längtan och skräck. Allt som allt är det en helt okej bok och jag rekommenderar er att skaffa er en egen uppfattning om den!

Den får tre stycken röda, glänsande motorcyklar.