Marian Keyes - När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Lucy är en tjej som alltid haft otur med killarna. Därför blir hon rätt så förvånad då hon och hennes arbetskamrater går till en spåtant som spår att hon skall gifta sig inom 1,5 år. Och när arbetskamraterna, den sexige australienskan Megan, den mullige Meredia och moderliga Hetty, börjar märka att deras spådomarna slår in blir Lucy än mer förvirrad... Hur kan hon gifta sig inom 1,5 år när hon inte kan få ett förhållande att fungera?

När Lucy Sullivan skulle gifta sig är en tragikomisk bok om konsten att hitta rätt, och hur vi ibland blundar för våra riktiga känslor på grund av antingen en rädsla att bryta upp gamla mönster eller att lämnad ensam, eller kanske för att vi inte tror på dem. Den handlar också om alkoholism ur en nära anhörigs synvinkel, och även om depression ur den drabbades synvinkel.

Som med Vattenmelonen och Sushi för Nybörjare (de enda två Marian Keyesböckerna jag läst) är denna berättelse medryckande med väldigt intressanta karaktärer - med ett undantag. Gus. När Lucy börjar träffa Gus är det något som brister inom mig, jag morrar å irriterar mig över hans uppförande och vill liksom skrika på Lucy - hur kan du stå ut med detta?!! Hur dum kan hon vara? Är hon BLIND eller? Varför förlåter hon honom, gång på gång?!! Uppenbarligen är det en mycket engagerande bok. Ja, man kan även säga att den har ett budskap. Alkoholister kan inte bli räddade av andra, de måste vilja det själv. Tills dess kommer man få leva med sitt dåliga samvete. (Ungefär sådär gick budskapet i alla fall.)

Boken får en trea och en stark trea på romantikskalan.

Breaking Arms - en tung historia

OBS: Den fjärde och sista delen i serien om Bella och Edward och deras omöjliga kärleks kommer i ett stort format, mer än 700 sidor samt stor text, vilket leder till vissa besvär när man skall hålla uppe boken för läsning. Därav den nya titeln.

Varning: nedanför följer en redogörelse som kan spoila handlingen om man inte läst förgående böcker i serien!

Historien är - precis som föregående - belägen i den lilla molniga staden Forks i Washington state, USA. Bella är flickan som oåterkalleligt förälskat sig i vampyren Edward, något som inte ses med blida ögon på av vampyrvärlden. Bella och Edward har därför lovat de styrande, en klan som kallas Volturi, att Bella skall göras till en vampyr. Innan Edward förvandlar Bella har han bara en önskan: att hon gifter sig med honom. Bella - som egentligen är emot äktenskap - tycker detta är ett litet pris att betala för att få vara med sin älskade för evigt, så de gifter sig under konventionella former. Ceremonin, som är mycket vacker, tar plats hemma hos Cullen. Alla deras vänner är där, till och med varulvarna som tidigare var vampyrernas fiender.

Före Bella överger mänskligheten finns det dock en väldigt speciell köttslig förnimmelse kvar som Bella vill känna, något som Edward är ytterst ovilligt att ge henne eftersom han är rädd för att förlora kontrollen och skada henne. På deras bröllopsresa ger han till slut efter för hennes önskan. Och resultatet? Något som ingen någonsin kunnat ana...


Fram till denna punkt var boken faktiskt riktigt trevlig. Meyer kommer faktiskt undan som författare när man inte försöker försvenska det hela. (Undrar hur det kommer sig?) Tidigare så klagade jag på att handlingen saknade drivningskraft framåt, men denna hade ett starkt driv (den åstundande vampyrförvandlingen), samt massor med spänning från tidigare nämnda bröllopsrese-twist. Men tyvärr lyckades inte Meyer bibehålla drivet och spänningen och de sista tvåhundra sidorna var bara väntan på att det skulle ta slut. Och när det väl var dags för slutet, så var det knappt värdigt att kallas ett slut.

Visserligen kom det ännu en rätt så intressant twist från den tidigare twisten (en s.k. twist-i-twisten) (någon mer än jag som blev sugen på twist?), och sen fanns det ju ytterligare en sak som - åtminstone för ett par minuter - gjorde det hela intressant igen. Edward besitter förmågan att läsa människors tankar, de enda tankar han inte kommer åt - av någon underlig anledning - är Bellas. Här får vi äntligen reda på varför.

Karaktärerna var som vanligt platta och tråkiga. Bella blev litet intressantare mot slutet, men som motvikt mot det blev Edward en tråkmåns. Det fanns dock två karaktärer som jag föredrog, och en liten del av mig hoppas (trots Meyers oförmåga att skriva) att hon skall göra en spinoff med dessa två...

Allt som allt är boken värd att läsas, om man är nyfiken på hur denna Great Love Story avslutas. Men är man inte nyfiken så kommer man inte missa någonting. Inga briljanta formuleringar, inga vackra scenerier, inga roliga karaktärer, bara en oändlig ström av text om dittan och dattan i en monoton ton. Blah! Boken får (för sin trevliga början) tre av fem, och en trea på romantikskalan. Och sedan sluter jag Twilight-sagan för gott (förutom i filmform).

Mitch Albom - Tisdagarna med Morrie

"Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet. Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."


Detta var den tredje boken jag läste på min semester och den som var mest överskattad. Att den över huvudtaget var med på Oprahs boklista förstår jag inte. Visst, det var en proffessor som hade en hel del kloka saker att säga, men jag visste redan alla de sakerna. Och SÅ fascinerande var det inte att höra om Morries livshistoria, så häpnandsväckande var den faktiskt inte. Visst, han tyckte om att dansa... ensam. Och han sörjde sina föräldrar, var en jättebra lärare. I get it, han var en bra man som hade en bra syn på livet. Men... en bok dedikerad till honom... really? Är vi verkligen så tappade bakom vagnen att vi inte förstår "konsten att leva" på egen hand? Jag är det då verkligen inte.

Med detta sagt så vill jag dock påpeka att det var en lättläst (inte ens 200 sidor) feelgood-bok som man lätt kan sluka på en bussresa eller tråkig eftermiddag. Läs och fundera själv, var Morries lektioner verkligen ingenting som ni inte visste redan?

Denna bok får en enkel trea.