Romantisk dystopi med plågade mutanter.

Rör mig inte! är skriven av Tahereh Mafi, en ung författarinna som bor i Kalifornien. Jag har försökt att spoila så lite som möjligt, men inte lyckats helt. Consider yourself warned.

Vår värld någon gång i en inte allför avlägsen framtid har kollapsat. Föroreningarna har gått för långt. Växter och djur dör, människorna dör eller lever i misär. Återetablissemanget skapas för att få mänskligheten på fötte igen, men de styr med terror och förtryck. Här föds Juliette vars beröring är oerhört plågsam och, om den uppehålls för länge, dödlig. På grund av detta skyr alla henne, inklusive hennes föräldrar. Till slut går det så långt att hon låses in på ett mentalsjukhus där hon lever i total isolering precis över gränsen för att existera. Det är här vi träffar henne för första gången, 17 år gammal och utan någon som helst mänsklig kontakt på över ett år. En dag vänds dock allt upp och ner när hon plötsligt finner sig få en rumskamrat. En kille med svart hår, tatureingar och farlig utstrålning. Vad han inte vet är att hon är farligare... *dum dum duuum*

Detta är en bok jag aldrig själv hade plockat från hyllan och tänkt "Den här ser bra ut, den vill jag läsa". Framsidan är förskräckligt cheesy (har sett flera versioner och ingen av dem är något att hurra över) och baksidetexten består av oroväckande mycket genomstrukna meningar. Jag fick emellertid boken i present tillsammans med en kommentar om att givaren gillade den så då fick jag ju ge den en ärlig chans.

Jag kan ju börja med de postiva kommentarerna: den höll en bra takt och gick snabbt att läsa . Ja, så var det med det.

Jag hade inte läst mer än två sidor förrän jag redan tröttnat på att läsa Juliettes känslor och tankar gömda bakom linjer som bara stör läsrytmen. Konstant. Jag antar att det var för att signalera att det var outtalat, kanske inte riktigt erkänt för karaktären själv, men oerhört irriterande. Fem sidor in och de fruktansvärt banala metaforerna och liknelserna står mig upp i halsen. "Hans ögon är koboltblå, som ett blommande blåmärke, klara och djupa och bestämda." är ett av de många sätten Juliette beskriver sin rumskamrats ögon. Tänk sådana beskrivningar av allt och ni har i princip hela boken. Rumskamraten visar sig (såklart) vara bokens love interest och Juliette, svulten på mänsklig kontakt tar sig igenom handlingen rodnandes, antändandes, brinnande, flämtandes (osv. osv.) så fort han är i närheten. De försöker hela tiden få till det under de mest olämpliga tillfällena. När hon inte glor hål i rumskamratens kläder slåss de mot en ond ledare version 1.0. Låt inte Storebror se dig!

Takten i boken var som sagt helt ok, men världen var oinspirerad och karaktärerna likaså. 

Jag kommer inte läsa fortsättningen (ja, det har på något vis tillåtits bli en serie).