Det som började lovande i Divergent utvecklas till en otroligt spännande intrig i bok nummer två i serien. Jag beundrar Tris, som är en mångbottnad karaktär med styrkor och brister. Hennes berättarröst är lågmäld på ett abnegation-vis och hyser allt från hjärtskärande sorg till stark kärlek utan att bli en övermäktig. Jag beundrar Veronica Roths sätt att berätta om henne. Visst är Tris frustrerande, det finns ett par sidor hos henne som jag inte gillar, men hon går igenom någonting och lär sig saker om sig själv, och det gör henne äkta. Hur hon relaterar till omvärlden gör henne också äkta.
Det går inte säga mycket om storyn utan att spoila er, och jag vill verkligen inte spoila er, så jag kommer undvika att gå in på den. Jag kan bara nämna att handlingen tar vid direkt efter bok nr 1 slutar, och den är rena rama berg-och-dal-bana-åket med stunder där den störtdyker ner i kaos och stunder då den seglar högt mot himlen, den håller mig som läsare i ett fast grepp och levererar en berättelse som överraskar.
Jag älskar när böcker överraskar mig.
No comments:
Post a Comment