Retribution Falls

Inför Swecon läste jag första delen i serien Ketty Jay av Chris Wooding: "Retribution Falls".

Navigatören Jez får ett nytt jobb på Ketty Jay, hos kaptenen Darian Frey som har som mål att landa hem den perfekta stöten som ska göra honom rik och tillåta honom att dra sig tillbaka för gott.

Bland besättningen hittar vi den dumdristige flygaren Pinn, traumatiserade Harkins, den alkoholiserade doktorn Malvery, daemonologen Crake och den tyste mekanikern Silo; en grupp småskurkar och krigsveteraner vars ärr från kriget med Samala sitter mer på insidan än utsidan.

De landar ett jobb som verkar för bra för att vara sant, men som är omöjligt att tacka nej till. Jobbet visar sig leda till oanade komplikationer, och besättningen finner sig efterlysta för massmord och jagade av lagens väktare i ledning av Trinica Dracken, en legendariskt hänsynslös kvinna.

Boken är lättsam och rapp i dialogen, välskriven och rolig. Den har många likheter med Firefly, men skrapar man på ytan så finner man också många skillnader. Jag älskar karaktärerna, boken har allt från antihjälten Frey, till den förrymda överklass-sonen Crake. Jag älskar hur karaktärerna interagerar och utvecklas, hur alla deras separata historier får en plats i boken och kompletterar varandra.

Världen som boken utspelar sig i har även magi. Vi finner bland annat ett magiskt svärd och en golem, vilket är coolt. Jag gillar magin och hur otroligt slumpartade händelser kan få en religiös betydelse. Det är en cynisk tolkning, men så lever de också i en cynisk värld.

Jag gillade verkligen denna bok, och rekommenderar den till alla!

Den sista tematisdagen: Könsroller inom Steampunk

Denna omgångs sista tematisdag handlar om könsroller inom steampunk. Efter detta tar tematisdag semester och återkommer kanske (beroende på intresse) senare i höst.

Så, så här efter Steampunkfestivalen så känmer jag att jag inte kunde dragit ett bättre tema att avsluta med. Inspirationen torde flöda. Men just nu verkar min hjärna ha gått på semester (precis som jag) och därför blir detta inlägg mest of the top of my head. Here it goes!

Eftersom Steampunk friskt lånar element från den viktorianska eran förekommer krinoliner, höga hattar, korsetter och andra detaljer så som tropikhjälm och militära uniformer från den tid då det brittiska imperiumet sträckte sig ut över Asien, främst då Indien, samt delar av Afrikas kontinent.

Det säger sig självt att man influeras av element från en tid då kvinnans plats var i hemmet, hon skulle vara en kysk och gudfruktig varelse, kuvad vid sin man.

Steampunk hämtar även element från industrialismens ångteknologi tongivande här är ju "The difference engine" med sin analytiska apparat. Här har vi Lady Ada Byron, en vetenskapskvinna som förstås bygger på den verkliga Ada Lovelace som kan titulera sig som den första programmeraren. Hon porträtteras dock i boken som en fin dam som har fallit ned i ett spelberoende, och som dessutom har frigjorda sexuella vanor (gud förbjude att en kvinna skulle ha det!), vilket gör att hon sjunker i protagonistens avseende och gör att hon porträtteras ojämställt.

Så, begreppet steampunk är löst sammansatt av dessa influenser och mer (gruvarbetarstilen, flygarstilen, galna vetenskapsmanstilen). Men! Även om steampunk influeras av eror där kvinnans roll är undergiven mannen, förpliktar det inte författare att hålla sig dessa könsroller. Trots detta så gör många det.

En del böcker klassas mer som alternativhistoria än steampunk, och här känner man sig kanske nödgad att måla ett något så när tidstypiskt patriarkat, men jag kan tycka att det borde vara en roligare utmaning att måla upp en mer feministisk era för att lyfta fram de historiskt framstående kvinnorna, så som Mary Woolstonecraft, Mary Shelley, Marie Curie, Ada Lovelace, Amelia Earhart, etc.

Jag tror att dessa feministiska steampunkverk finns, och tar gärna emot exempel för vidare studier! 

Tack för mig och ha en trevlig sommar alla bloggtweeps!

The Difference Engine

Lagom till Steampunkfestivalen har jag passat på att läsa in mig på boken som sägs givit upphov till steampunk som genre - "The Difference Engine". Skriven av William Gibson, författaren till "Neuromancer", och Bruce Sterling (känner inte till någon mer känd bok av honom).

Boken följer Edward Mallory, Sybil Gerard och Lady Ada Byron genom ett alternativt London under 1850-talet, ett London där Charles Babbages analytiska maskin har blivit en verklighet och banat väg för utveckling av olika tekniker och forskning inom många områden. London styrs av Lord Byron som backas av the rads, ett parti för industriella framsteg. Så kallade savanter, experter inom olika ämnen, har fått hög status och Mallory är en sådan. Men allt är inte en dans på rosor i vetenskapens namn. När Mallory återvänder till London från en upptäcksresa i Wyoming får han reda på att hans forskarkollega blivit mördad. Han blir också själv vittne till en attack mot Lady Ada Byron, och får hennes förtroende att vakta en mycket dyrbar ägodel, ett gäng hålkort. Det visar sig att hålkorten är mycket mer eftertraktade än han anat, och han upptäcker att han tagit sig vatten över huvudet. Men är man en gentleman så är man.

Först och främst måste jag säga att bokens alternativhistoria kändes liiiite luddig för mig, men det är nog mitt eget fel för jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med hur de politiska skeendena varit under den industriella eran och hur långt Storbritannien imperium sträckte sig under dess stormaktstid. Visst reagerade  jag över ångteknologin samt över de mest uppenbara ändringarna som att det skulle finnas datamaskiner på 1800-talet och att Texas skulle vara ett eget land. Ångteknologin hade de lekt en hel del med, och jag gillade verkligen hur man såg upp till experterna inom olika områden, s.k. savants. 

Det jag tror man vill säga med denna bok - om man vill säga något alls annat än att ångteknik är cool - är hur futilt det är att se upp till en överklass som inte gjort någonting vettigt för att förvärva sin titel, utan bara fötts in i ett liv av lyx. I boken så hade de lorder som satt i överhuset och styrde inte kunskap om den teknik som de skulle förfoga över, exempelvis utsläppen i tunnelbanan. Det illustrerades genom den stora stanken som övermannade London under en stekhet sommar, vilket sades orsakats av dåliga ventilationer vilka godkänts av en tekniskt okunnig lord. Samtidigt så kommer det en växande klass av lordar som fått sin titel på grund av sina meriter, vars betydelse blir allt större och större i det växande industriella samhället.

Vad jag tycker var det sämsta med boken var att den är väldigt spretig. Den följde tre personer, varav Mallory kunde sägas vara den centrala, och de tre historierna vävdes aldrig ihop till en på ett bra sätt. Sen så fanns där någon opåkallad sexscen och ett par opåkallade actionscener. Boken känns nog väldigt spretig i det stora hela, karaktärsmässigt men även tidsmässigt. Det finns en viss inkonsekvens i tidsandan, där man kastas från alternativa London till riktiga 1800-tals London och tillbaka så snabbt att man får whiplashskador. Det finns en viss övergripande story om hur Storbritannien utvecklats, men man hade kunnat arbeta mer med feminismens intåg. Man kunde ha gjort någonting med det åtminstone. Men nej. Så denna bok får fet tumme ned.

Warehouse 13 - Indiana Jones möter Steam punk



"I like to think of it as americas attic" - Artie Nielsen



Ni som sett "Raiders of the lost Arc" kanske minns vad som hände med förbundsarken när Indiana Jones hade hittat den? (Ursäkta bildkvalitén.) Förbundsarken togs hand om av "top men", och hamnade på ett gigantiskt lager där den (vad vi vet) står kvar än idag. Och vad är detta för lager, måntro? Jooooo sååatte...   ---------->

Jo, det är Warehouse 13, ett gigantiska lager som samlar världens alla artefakter med övernaturliga tendenser. Det är förstås tophemligt och drivs av Secret Service-agenter på speciella order av presidenten. 


Very Special Agents

 Agenterna jobbar förstås inte bara med att damma av gamla prylar och katelogisera utan de söker aktivt efter dem, fångar in artefakterna och "neutraliserar" dem så de inte ställer till med något ofog i lagerhyllan. (Det är nämligen så att långt ifrån alla artefakter är särskilt trevliga, många har väldigt negativa biverkingar som ofta är dödliga.) Agenterna som rekryteras har ofta någon form av mad skillz. Artie (till vänster) är nog "bara" smart, men Myka är supersmart och har fotografiskt minne, Pete har något så unikt som "vibes" som säger honom när något är allvarligt fel. Claudia är inte bara superbra på datorer, hon har en gång i tiden hackat sig in i självaste lagret. Och så är hon en ASCOOL brud. Srsly.

  Warehouse 13 är det trettonde stående lagret som vi känner till. Dess föregångare har alla förstörts under kaotiska former då någon artefakt oftast bränt ned rubbet. Lagret befinner sig just nu någonstans utanför Univille, South Dakota, men egentligen är lagret inte rotat i marken utan har möjlighet att skifta plats. Artie förklarar någon gång i början att det håller sig skyddat genom att befinna sig i det land/område som innehar världsherravälde (i brist på bättre ord). Under Pax Romana befann sig Warehouse i romarriket, under Pax Britannia var det i Storbritannien. Det ryktas att det första Warehouset var biblioteket i Alexandria... Needless to say, under tusentals år har en hemlig organisation arbetat för att beskydda världen mot artefakter, och Pete, Myka, Claudia och Artie är bara de sista Warehouse-agenterna i en lång lång rad som har detta arbete. Andra kända Warehouse-agenter är bland annat Nicolas Tesla och H.G. Wells. Och det för oss in i steam punk-eran.

The tesla-gun

För att fånga in artefakterna har warehouse-agenterna ett tjänstevapen som heter Teslan, det är förstås en mycket cool elektrisk pistol som fungerar lite som en stunn-gun. De måste ju även kommunicera på säkra kanaler, och för de så har de en tvåvägsradio/video-kommunikationsapparat som kallas the farnsworth (byggd av Philo Farnsworth 1929). Hur coolt låter inte det?




Farnsworth-radio/video-kommunikationsapparaten-thingyn.

   Men vad är det för slags artefakter som våra agenter får ta om hand? Jo, det kan vara allt från Marilyn Monroes hårborste (alla som borstar håret med den blir platinablonda) till aztekiska blodstenar som tvingar den som använder den att offra en oskuld. Bland de mer intressanta artefakterna med litterär anknytning återfinner vi Edgar Allan Poes penna (där man kan författa sin egen verklighet), Agatha Christies skrivmaskin (mordiska planer börjar smidas) samt Bellatrix Potters teservice (stimulerar fantasin).

Warehouse 13 kombinerar humor, drama och spänning (och är stundvis riktigt mörk). För den som gillar historia, litteratur, steam punk och galna vetenskapsmän är den perfekt. Andra kan kanske tycka att den är stundvis löjlig. Jag älskar den!

Sist av allt vill jag bara slå ett slag för titelintrot i säsong ett, som är helt och hållet underbart. Bästa introt EVERRR.

Huvudet fullt av kon-stiga saker.

På väg ut på nörd-jakt

I fredags åkte jag på exkursion till Kontrast, en tredagars litteraturkongress i Uppsala. Syftet med exkursionen var att jag skulle studera nörden i dess habitualtillstånd genom att interagera med fandom, detta för att kunna och göra observationer och undersökningar som har betydelse för mig som nörd, och i mitt utövande av nördigheter. Under kongressen bevistade jag paneler och föredrag inom ämnet fantastik (science fiction , fantasy, skräck, steam punk m fl), samt författar-intervjuer med författarna Peter Watts, Kelly Link, Joe Abercrombie, Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren. Vidare blev jag god vän med en bartender vid namn Ludwig som serverade mig goda svalkande maltdrycker på löpande band, vilket jag noterade var nödvändigt för att kunna bibehålla min skärpa som fandom- och fantastikforskare.

Färden till Uppsala började med en författarstudie i tågmiljö, där jag och min kollega SocialistSimon följde efter Dräparen, Slaktaren, Stryparen och Milewski på ett säkert avstånd där vi kunde observera dem medan de samspelade med varandra. Jag provade även att interagera med viss försiktighet. Upplevelsen var rätt så angenäm om än jag initialt noterade att interaktionen frambringade en konstig röstförvrängelse hos mig själv som jag senare fick höra kallades "fangirl-squee". Huruvida, efter en stund så lade sig detta, speciellt eftersom författarna visade sig vara ytterst vänliga (en av dem lånade till och med en bok till mig, eftersom jag glömt att ta med mig egen reselektyr). Denna första studie leder mig till hypotesen att författare, precis som vi vanliga nördar, är ytterst trevliga människor.

Kontrast slog upp portarna kl. 15 på fredagen och programmet inledde först 16 varför jag tagit tillfället i akt att anordna ett meningsutbyte med mina bokbloggskollegor där emellan. En ansenlig summa bokbloggare infann sig, vilket utmynnade i många kära återseenden och många spännande nya bekantskaper.

Jag, Peter Watts och Caitlin Sweet

Några av de författare jag ivrigt såg fram emot att studera var Watts och Abercrombie, vars böcker jag läst och haft åsikter om tidigare. Min hypotes var här att Watts skulle vara en svår man som hela tiden skulle hänfalla till tekniska beskrivningar (av hans bok "Blindsight" att döma) och att Abercrombie skulle ha hybris pga sin stora framgång med First Law-trilogin.

Jag och Joe dirigerar fotografen

Under mina observationer fann jag dock inget som helst stöd för mina hypoteser. Det visade sig att Watts är en man som är engagerande att lyssna på, munter till sinnelaget och generös med humoristiska inslag vid givet tillfälle. Abercrombie ett perfekt exemplar av en artig britt samt skämtsam och anspråkslös. Måste dock tillstå att även om Abercrombies böcker lyser något starkare för mig än Watts böcker, så vann Watts mitt hjärta med sitt utlägg om hur han drömt ihop en blue-print av en badboll med ett träben (samt hans visuella instruktion av hur den skulle röra sig).

Mina studier av fandom-människor, författare/bokhandlare/översättare gick ut på att ta reda på - Vilka var dessa människor, vad driver dem och - kanske mest signifikant av allt - vadan denna fascination för apokalyps? 

Jag och Kelly Link på The English Bookshop i Uppsala

Vad jag inte räknat med var att lära känna den prominenta goth/metal-tjejen Anna Bark Persson, som vid 19 års ålder var en välverserad paneldeltagare bland författare och rockare, samt biologen/journalisten Torill Kornfeldt (även känd som "valpenisar är femton meter långa och skjuts ut som projektiler till valhonan som kan härbärgera X antal sådana..."). Jag hade inte heller räknat med att jag själv skulle assistera fandom-celebern Bellis under NoFF-aktionen, där jag auktionerade ut "Belgarath Besvärjaren" som en grekisk tragedi och dristade mig till att driva med den ryktbare grekiske mannen.

Jag hade heller inte räknat med att jag på måndagen skulle vandra in på The English Bookshope där jag skulle få konversera med författarinnan Kelly Link, samt lyckas dokumentera hennes misslyckade försök till att köpa sin egen bok (hon fick den mot signeringar). Jag menar, vem hade kunnat förutse detta?

Eftersom mina studier rört nörden i dess habitualtillstånd har jag således bevittnat fandom då de interagerat på paneler, sjungit allsång till Buffy-avsnittet "Once more with feeling" eller bevistat skrivarstudier. Jag har lyssnat till samtal om genre-litteratur av olika slag. Jag har hört Ola Wikander sjunga på ett dött språk och har skrämts av hans bubblande entusiasm och översvällande utläggningar inom ämnet. Jag har noterat att fandom gillar att samla på sig frågeställningar och problematisera, bland annat om jämnställdheten i fantasy (eller brist därav), att de gärna underhåller sig med att rada upp paralleller mellan Star Trek och den grekiska mytologin, eller att de blir extremt entusiastiska när de pratar om kroppen som "förvaringskärl" i science fiction (en ytterst intressant diskussion om mänskliga värderingar och hur de tar sig olika uttryck i science fiction).

Slutligen, när kongressen är över inleds det så kallade "dead dog-partyt" där fandom på traditionellt vis avtackar kongressens medlemmar och sammanfattar helgen för sig själva över ett par eller ett halvdussin glas av valfri berusningsdryck. Här har jag noterat någonting som verkat genomsyra varje fan; en stark ovilja att låta kvällen ta slut, av vilket jag också dragit slutledningen att fandom-människor trivs gott i varandras sällskap.

Efter en helg med fandomen vill jag slutligen fastslå vissa observationsfynd. Jag kan konstatera att fandomen är en samling av de mest intelligenta, underhållande, öppna och sympatiska människorna som jag haft äran att möta. Min upplevelse är att det finns ingenting som är för avvikande, ingen behöver utstå negativ särbehandling för sexuell läggning eller funktionshinder, allas drömmar och fantasier uppmuntras. Fandomen älskar att drömma samt älskar att umgås med författare som inspirerar dem att fortsätta med detta. Men mest av allt älskar de nog att filosofera och debattera kring allehanda fantastiska ämnen, vilket vi gjort hela kongressen lång i diverse konstellationer.

Sammanfattningsvis så måste jag tillstå att denna studie av nörden i habitualtillståndet är ytterst vinklad då undertecknad själv är en nörd i mitt naturliga tillstånd, som älskar att gå på kongresser.

And that's all I have to say about that. 

Ps. Är det bara jag som fick lust att skapa en kongress som heter Konstig, bjuda in China Mieville och ha maaaassssooor av new weird-paneler?

Kontrast-pepp!

Medlemsskapet är inköpt sen länge, hotellrummet är bokat, tågbiljetten inhandlad, kattvakt fixad. Nu är det ingenting kvar att fixa annat än att packa väskan och bege sig, jobbigt bara att måsta vänta ända till morgonen den 5 oktober innan det är dags!!

www.kontrast2012.se

Under tiden jag väntar så roar jag mig med att gå igenom programpunkterna och WOW vilka bra grejer de har lyckats fixa. Ett urval av de saker jag ser extra mycket fram emot:

* Författaren Nene Ormes kommer att ge en introduktion till ämnet steampunk.


* Johan Frick, som driver Science fiction-bokhandeln i Göteborg, kommer att prata om Philip K. Dicks Do Androids Dream of ELectric Sheep? och filmen Blade Runner.

* Litteraturvetaren Jerry Määttä kommer att ge föreläsningen ”Varför gillar vi när världen går under?” om science fiction och katastrofer.

* Intervjuer med författarhedersgäster Kelly Link, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Joe Abercrombie och Peter Watts.

* Emil Hjörvar Petersen, isländsk fantasyförfattare, kommer att prata om ”Norse Myths in the Fantastic Genres: How Characters and Phenomena are Transferred and Represented in New Contexts”.

Förstår att vissa paneler kommer vara parallellt med andra, men jag hoppas jag kan hinna med så mycket som möjligt av det ovanstående. Plus att jag tänkte hinna hänga med nya nördvänner som jag lärt känna på Eurocon 2011 - Feuerzeug I'm looking at you.
Wake me up when september ends...

El Classico!

Klassiker, klassiker, här har vi klassiker!

Ni har väl inte missat att Therese på Dantes bibliotek har utlottning av klassiker. Skriv i kommentarfältet och berätta varför du önskar få just den klassikern du önskar få, så kanske DU blir den lyckliga vinnaren!

Själv så önskade jag mig H.G. Wells The Time Machine. Jag älskar genrén steampunk som originerar från de stora 1800-tals tänkarna Wells, Jules Verne, Mary Shelley m.fl. Älskar också Warehouse 13, tv-serien som flörtar med steampunkgenrén och även har med sin egen version av H.G. Wells. För att undvika spoilers för de oinsatta så tänker jag inte berätta mer. Se serien själva! ;)

Eurocon 2011 - day 3

Den sista dagen av Eurocon 2011 började något segt, jag hade missat sista pendeltåget till Kallhäll station och åkte nattbuss vilket tog dubbelt så lång tid. Fick äntligen krypa till kojs kl 04.15, mer utmattad än någonsin jag kan minnas. Jag vaknade klockan 11, hade då en släng av uttorkning men kom slutligen över det (Resorb is your friend!) och skyndade mig till Eurocon, bara för att inse att jag sett fel i schemat och missat både Nenes och Påls högläsningar. #fail.

Blev istället en hel del Elizabeth Bear, hon gav sitt GoH-tal om att detta inte är den gyllene åldern, detta är regnbågsåldern (hon lyckades också räkna upp otroligt många genrer och subgenrer som bidrog till detta). Bear tycker vi skall sträva efter att vara inclusive, not exclusive, dvs jag kan gilla star trek och du kan gilla star wars och det är okej. Yeah. Like that'll happen... ;-)
Jag gillar Bear, tycker hon är otroligt skärpt (not to mention att jag älskar hennes böcker). Under de dagar som jag lyssnat på henne har hon lyckats engagera publiken och väcka frågor som "why can't we all get along?", och "I write about gay people because they exist in the world". Hon fick mig att tänka till, och engagera mig i diskussioner om feminism, och för det tackar jag henne. Jag älskar också Ian McDonald och hans tal om "what's right with SF today?". Han fick mig att vilja skriva SF för ungdomar.

Det absolut bästa kom också sist av allt, passande nog. Det var en panel om Female, male, neutered in SF. Författares och övriga personers olika input på män och kvinnor, könsroller i det stora hela, kärlek och sex mellan personer av samma kön, karaktärer med okänt kön... Otroligt intressant diskussion, omöjlig att återge. Där myntades "I write about gay people because they exist in the world" och intressanta skrivaridéer fördes vidare från författarna till oss skrivsugna.

Efter detta blev det Dead Dog Party på Belgobar, sedan då de stängde flyttade vi vidare till The Laughing Duck där vi stannade tills de stängde. Efter en lång dag fylld av nya intryck, intressanta diskussioner och trevliga människor blev det en lång natt med ännu mer nya intryck, intressanta diskussioner och trevliga människor. Faktum är att under denna kväll fick jag många nya bekantskaper som jag hoppas kommer utveckla sig till underbara vänskaper.
:-)

Planerar dessutom att eventuellt åka på Åcon (Åländska SF-kongressen som är årligen varje kristi himmelfärdshelg). Just nu är jag dock för trött för att tänka på det, jag låter det beslutet mogna fram senare i så fall. Nu skall jag fokusera på min tre veckor långa semester och långsamt smälta denna episka helg.

 Till sist, bilder:

Avslutningstack till alla Guests of Honor: Jukka Palme, Ian McDonald, Elizabeth Bear (och John Henri Holmberg som inte var med på bild just då).

Jag och Dave Lally, organisatör av kongresser och mediaman. Tokig irländare.

Vad man äter på en kongress.

Johan Jönsson, Elizabeth Bear, Ian McDonald etc. diskuterar female, male, neutered in SF.

Steampunkbordet. Cool dator.

SF-bokcirkeln: Boneshaker av Cherie Priest

Clondikes guldrusch har slagit till och ryssarna har utlyst en tävling där den bästa guldgrävarmaskinen vinner ett pris. Vetenskapsmannen Leviticus Blue bygger i Seattle den mäktige Boneshakern, men i dess första testrunda så löper maskinen amok och gräver ett hål djupt i underjorden vilket gör att hela Seattles innerstad kollapsar, människor begravs i byggnaderna eller dör genom att falla ned i avgrunden. På något sätt så har maskinen också utlöst en giftig gas, the Blight, som förvandlar alla som andas in den till zombies. Skaparen av Boneshakern, Levi, försvinner mystiskt och lämnar sin fru, Briar Blue, ensam i förödelsen.

För att skydda sig mot the Blight så bygger man en gigantisk vägg som skyddar ”the outskirts” från the blight. De människor som hamnar innanför muren förvandlas till zombies, men ett fåtal människor lyckas finna sätt att överleva bland rasmassorna och glöms efter några år bort av myndigheterna.

Briar Blue upptäcker efter katastrofen att hon väntar barn. Hon föder en son som hon döper till Ezekiel. Hon tar tillbaka sitt föräldranamn Wilkes och tar ett jobb som grovarbetare och försöker med knappa medel uppfostra sin son på egen hand. Att vara son till en massmördare är dock inte lätt, och Zeke får en tuff uppväxt. Det lilla han får höra om sin far är det hans klasskamrater berättar, och han får höra ett rykte om att det innanför muren lever människor som kan veta sanningen om Levi. Zeke beslutar sig för att söka upp de människorna och beger sig därför på en riskabel resa innanför muren. När Briar inser att hennes son har rymt innanför muren beslutar hon sig för att bege sig in i the Blight efter honom för att rädda honom, och för att slutligen berätta sanningen.


Bokcirkeln hade mest varma saker att säga om detta underbara steampunk-ävetyr. Det är en välskriven pageturner full med zombies (inte nog med zombies enligt en del, och alldeles för mycket zombies enligt en rädd Fia). Den har alla attributer för en klassisk steampunk: viktoriansk stil, luftskepp, gasmasker, googles. Den är helt enkelt mycket bra. Jag ger den en klar fyra!

SF-bokcirkeln: Elizabeth Bear - All the windwracked stars

Slaget har stått mellan ljuset och mörkret och Muire, en valkyria, är ensam kvar vid den kända civilisationens undergång tillsammans med en valraven, ett av waelcyrgernas tvehövdade riddjur. Muire skulle ha dött med alla de andra, men modet svek henne och hon flydde från striden. Valraven presenterar sig som Kasimir och önskar göra henne till sin ryttare, men Muire anser sig inte vara värdig och vänder sig bort från Kasimir.

Tiden går, och runt Muire växer nya civilisationer fram, frodas, för att till sist förfalla. När vi möter Muire igen är världen vid brinken av sin undergång, och den enda staden där det finns liv är Eidolon. Där bor en mäktig technomancer vid namn Thjierry som sägs hålla staden vid liv. I staden bor människor av alla olika slag, trumans, unmans, nearmans eller halfmens, underligt disfigurerade med djurdrag. Eidolons sista timme står för dörren, och den Grå Vargen, Mingan, infinner sig. Hans syfte är att påskynda världens undergång genom att suga i sig de levandes själar. Muire spårar honom till en bar, och här finner hon också Cathoair. Cathoair är en ung man som går och bär på en gammal valkyiesjäl som tillhör Strifbjorn, som Muire älskade en gång i tiden. Strifbjorn har återfötts många gånger, i många olika män, som alla fallit offer för Mingan. För att skydda Cathoair måste nu Muire finna Mingan och döda honom, en gång för alla.

All the windwracked stars är en tung futuristisk steampunk/fantasy med inslag av nordisk mytologi. Som i New Amsterdam så gäller det att vara väldigt försiktig i sin läsning av Elizabeth Bear, för varje ord måste vägas in noggrannt då det sägs så mycket i dem. Detta är alltså ingen lätt läsning. Bokcirkeln hade mycket åsikter om användningen av den nordiska mytologin, runornas betydelser (vilket jag inte är så bevandrad i) samt undrade vart egentligen gudarna tagit vägen. Hur kommer det sig att valkyrierna fick återuppstå men inte Tor och Oden? Andra tyckte det var för mycket fokus på sex/hångel så att handlingen fick för litet utrymme. Cathoair saknade till viss del sympatiska drag, och någon tyckte relationens utveckling mellan Muire och Mingan saknade logik.

Om man vill ha lätt läsning är detta inte rätt bok, men för mig så var det en trevlig läsning då jag älskar Elizabeth Bears möjlighet att måla upp stämningen efter katastrofen i detta ödsliga och kala landskap som kallas Eidolon.

Betyg:
Jag: 4
S: 4
J: 3
CG: 3,5
K: 3
N: 1
F: 2

Elizabeth Bear - New Amsterdam

Sebastien de Ulloa är en uråldrig vampyr som tillsammans med sin protegé Jack Priest reser till den nya världen - eller mer noga - New Amsterdam, för att påbörja ett nytt kapitel i sina liv. I New Amsterdam stöter de på Lady Abigal Irene Garrett, svartkonstnär som är anlitad av den engelska kronan för att lösa brott. Hon är en högutbildad kvinna för sin tid, och väl respekterad bland adelskretsar och dektektiver för sina kunskaper. När någon börjar mörda adelsmän i New Amsterdam är hon snabbt mördaren på spåren, och Sebastien och Jack beslutar sig för att hjälpa henne.

New Amsterdam är en alternativhistorisk bok som utspelar sig under den viktorianska eran, i slutet av 1800-talet, möjligtvis början av 1900-talet, där New Amsterdam (nuvarande New York) fortfarande är en brittisk koloni) och trollkarlar, vampyrer och andra mystiska väsen är verklighet. Boken faller inom genrén Steampunk och Bear bjuder på en underbar uppvisning av tidstypiska tekniker. Jag älskar den viktorianska eran, den är relativt modernt men klassiskt, teknikerna var begripliga, människor var enklare, och det finns många olika manicker och ideologier att spinna vidare på och leka med.

Själva karaktärerna fann jag mig till en början något distansierad till, det var svårt att få grepp om den reserverade Sebastien men desto enklare att älska Jack och hans ungdomliga oförstånd. Jack och Sebastians förhållande är komplext och jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad de känner för varandra, mycket på grund av att Sebastien är så tillbakadragen.

Abby Irene är en äldre dam med ett något skandalöst förflutet och med dryckesproblem, men förefaller ändå vara en sober och anständig kvinna. Det känns inte riktigt som om jag fick nog med insikt i karaktärerna för att förstå dem, men det kan ha något att göra med att jag slalomläste boken under två månader, lade ned den då och då för att påbörja en annan, återvände, lade ned, återvände. Det var inte förrän slutet som jag fick ro nog att läsa ut den och då kom jag fram till att slutet var mycket bra. Eftersom boken var indelad i kapitel som var kortare noveller så var det aldrig någon röd tråd att följa, vilket jag saknade. Det gjorde att jag aldrig kände mig säker på vart historien var på väg, något som jag vill göra i min läsning.

New Amsterdam får en stark trea och en stark trea på romantikskalan.

SF-bokcirkeln: Alan Campbell - Scar Night

Till dagens möte hade SF-bokcirkeln beslutat sig för ovanstående titel, och vilket lyckoval detta var! Eller var det verkligen det? Beroende på vilken cirkeldeltagare man frågar så var åsikterna rätt så spridda, allt från min generösa femma som sedan blev en fyra och en halv, från en annans väl övervägda 2:a. Så vad är den omtvistade Scar Night då? Jo, tänk er Deepgate, en stad hängandes i kedjor över en mörk abyss. Tänk er Dill, 16-årig ängel, den siste ängeln i Callis, den store ängeln, ätt och Rachel, en s.k. "spine", dvs. yrkesmördare som sätts till att beskydda och lära honom om strid. Blanda in psykopatmördare, kemisk stridsföring, sniglar, en ung man som strävar efter att bli vuxen och vill träda in i sin döde fars fotspår, en något äldre ung kvinna som plågas av känslor som hon vill bli av med, en far som vill hämnas sin dotter... Sätt in allt detta i en fantasybok, eller snarare genrén steampunk, fantasy som utspelar sig i en värld av teknologi på ångteknikens nivå (om jag förstått detta rätt).

Då har ni Scar Night.

Detta var nog den bästa boken hittils i SF-cirkeln och det hamnar snabbt på min lista över "bästa böcker detta år" tillsammans med Fördjupade studier av katastroffysik av Marisha Pessl. Den hade en mörk, ödesmättad stämning, episka strider, romantik (eller åtminstone något som kan leda till romantik), STOR humor, den var välskriven och engagerande...

Andra åsikter om boken, som jag dock till viss del kan förstå, är att den hade stereotypa karaktärer, stundvis förutsägbar handling (inte så mycket, tyckte jag) och för de mer teknikintresserade föll den nog helt enkelt på det faktum att den inte förklarade tekniken bakom den hängande staden nog mycket. En del tyckte det var svårt att se staden framför sig. Jag kunde dock föreställa mig stridscenerna framför mig, och det är så sällan jag lever mig in i böcker på så sätt, så jag tror att det väger upp det ändå. Den fick en 4,5 av mig, tre 4, en 3, en 2. Sen så saknar vi förstås två bedömningar, men de får rapportera in senare om de önskar!