Thursday, 18 June 2015

Blygsamt skryt

Jag vill passa på att uppmärksamma er, kära läsare, på lite nyheter som kommit ut på Alvarfondens hemsida.

Om ni inte vill klicka vidare kan jag klippa ut lite meningar...

"Den ideella Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond (SAAM) är mest känd i fandom för det stipendium som delas ut varje år till minne av den legendariske science fiction-fanen Alvar Appeltofft, som gick bort 1976. Alvarpriset, som det populärt kallas, betraktas allmänt som svensk SF-fandoms mest betydelsefulla och består av ett konstverk och en penningsumma (för närvarande 2 100 kr).

Stipendiet utdelas "för omfattande och betydelsefullt ideellt arbete av bestående värde inom svensk science fiction-fandom", och mottagaren utses varje år efter en rådgivande allmän omröstning inom svensk SF-fandom. Stipendiet för 2014 kommer att utdelas på kongressen Swecon 2015/Confuse, 7-9 augusti 2015 i Linköping.

SAAM utlyser den rådgivande omröstningen om Alvarpriset för 2014 och sätter - efter att ha granskat nomineringarna från fandom - på röstsedeln upp Sofia Karlsson och Maria Nygård som kandidater. Omröstningen pågår till kl. 12.00 lördagen 8 augusti [...]"

Jag är otroligt stolt över att bli nominerad till detta och vill tacka er som har nominerat mig! Jag känner verkligen att min kärlek till svensk fandom är besvarad! :)

Det är också en stor ära att få vara nominerad med Maria, som är en väldigt viktig person inom svensk fandom! Faktum är det är tack vare Maria som jag hittat till fandom från första början!

Dels så skapade hon Bokbloggar.nu där jag registrerade denna blogg, och därigenom fann jag Socialistsimon. Vi bildade bokcirkel 2009, 2011 åkte vi på vår första kongress tillsammans, sen startade vi Malmöfandom efter att ha varit på Kontrast 2012, som Maria var med och arrangerade.

Dels så tipsade Maria också mig om Catahya där jag också annonserade ut att jag letade bokcirkelmedlemmar. Jag fick napp från Frida, som numera är min medskribent här på bloggen under namnet Farraw. Frida är min bästa vän, och om det inte vore för Maria hade vi kanske aldrig träffats!

Maria och jag har båda ett starkt engagemang för SF och fantasy samt att sammanföra människor, plus att vi delar ett stort tv-serie-intresse. Vi brukar ha diskussioner om hur mycket vi hatar Oliver Queen från Arrow, det är kul. :)

Så, med andra ord, vem som än vinner så kommer jag bli jätteglad. :)

Monday, 15 June 2015

Game of Thrones - eftersnack! *spoileralert*

Denna säsong har varit väldigt kritiserad av många, som långsam, tråkig, sexistisk. Det har varit våldtäkter och barnamord, etc etc. Personligen tycker jag det har varit en himla bra säsong.

Vi fick se en fortsättning på Sansas story, vi fick se Jaime och Bronn teama upp, Arya bli fulländad mördare, Cerseis fall from grace var mycket snyggt gjort (mer om mina tankar kring nakenhet senare!), Danys styre börjar långsamt kollapsa. På många sätt gjorde tv-serien ett bättre jobb att berätta historien än boken, den genade på vissa ställen där boken dröjt onödigt länge, och den belönade oss med Danys och Tyrions tete-a-tete.

Jag tänkte ta upp tre saker som jag tänkt på medan jag sett denna säsong (mer kanske kommer i ett senare avsnitt!)


Först och främst - Sansa

Let me be very very clear here.

Jag är inte ett stort fan av våldsscener. Jag vågar inte se skräck eller zombiefilmer, och spolar alltid förbi tortyr och extremt våld. Våldet i GoT är jäkligt brutalt. Knivar genom huvud, ögon, amputationer av händer och penisar, flådda människor, totalt krossade skallar, inälvor som rasar ut. Jag tror de visat det mesta. Och jag brukar oftast försöka spola förbi det.

Våldtäktsscener är ett helt eget kapitel, en helt egen ring i helvetet. Vägrar se det. No fucking way. 
Det är obehagligt på så många fler sätt, för att det också visar hur underlägsna kvinnor är. Det gör oss till redskap att användas när man behöver motivera en man. När man använder kvinnovåld som en plotdevice för att en man ska hämnas så tar man också oftast ifrån kvinnan eller offret sin egen agency. Hon behöver en stark man som räddar henne. (Snark, boring. Jag slutade se Downton Abbey halvvägs igenom den beryktade scenen i köket.)

Det som får mig att se denna serie är inte dramatiska effekter och våld, utan att man har genuina karaktärer som utvecklas genom sina individuella resor. Våldet är legitimt så länge det ska göra att det händer något med individen som tvingar den att hantera det och växa, åt något håll. 

Jaime Lannister mister tillfälligt sin förmåga att slåss, och måste lära sig att förlita sig på andra människor (Brienne) vilket gör honom mer mänsklig, och visar också att han har en hjärna. Theon mister sin penis och sitt mod, och förvandlas till en svag människa som överlever genom att göra vad än hans sadistiska herre ber honom om.

Sansa och Arya växte upp snabbt när hela världen vände sig emot dem, dödade deras föräldrar och bröder. De har lärt sig att spela spelet; you win or you die. Dvs för att överleva måste man lära sig ta hand om sig själv. I Aryas fall blir hon mordisk. I Sansas fall börjar hon lära sig att manipulera och utnyttja sin skönhet och status. 

Vad vill man uppnå med scenen Sansa våldtas? Dels berättar man en historia om en vidrig, sadistisk man, och när denna man gifter sig känns det som en våldtäkt är en scen som är karaktäristisk för denne. Dels berättar man en historia om en kvinna som börjat lära sig att "spela spelet".

Sansa är inte naiv, hon har sett vad mycket hemskheter män kan göra, och hon vet att Ramsay Bolton är en sadistisk jävel. Boltons dödade hennes familj, och ändå så går hon med på att gifta sig med honom. Man skulle kunna säga att Littlefinger manipulerar henne, men jag väljer att tro att Sansa gör detta för att hon spelar spelet. Hon vill uppnå något, en ohelig allians där hon övertygar sig själv om att hon kan vira honom runt lillfingret, även om det kostar henne smärta. Och sen visar det sig att hon överskattade sin förmåga, Ramsay var för knäpp för att hon skulle klara av honom, men vi har två säsonger till på gång och jag hoppas att hon kommer till den punkten där hon - ingen man som hämnas henne - ger honom vad han förtjänar.

Folk klagar på "Men det hände inte i böckerna!" Men Sansas storyline hade inte progressat längre än the Eyre. Vi vet inte vad som väntar henne, vi vet bara att hon inte kan stanna i the Eyre och gömma sig serien igenom. Detta känns som en trolig utveckling för Sansa, allt eftersom hon lär sig utnyttja sin status. 


Stannis vs Boltons 
Det blev inte uppgörelsen som jag räknat med, det blev ett ganska surt slut på Stannis historia. Först så offrar han sitt barn för att vinna, sen så deserterar halva armén och lämnar dem oundvikligt i underläge, sen så hänger sig hans fru, och sen så dödar Brienne honom (go Brienne!). 

Jag kunde se att det skulle sluta så för Stannis, det kändes rätt så oundvikligt. Men jag hade velat se en bättre face-off mellan nya Evil-Stannis och Evil-Bolton, och gärna på ett sätt som skruvar på förväntningarna. Det som jag älskar med George R R Martin är hur alla människor har sin beskärda del mörker och ljus, och just när man har lärt sig hata en karaktär (The Hound) så blir han mänsklig, eller så visar det sig att ens favorit *host* Jorah Mormont *host* är en jäkla sell out. Sen finns det komplicerade karaktärer som Littlefinger och Varys vars gameplan jag fortfarande inte vet. Är de onda? Är de goda? Vad ääär de?!

Vad som är lite tråkigt med Ramsay Bolton och hans far är att de är rent igenom onda och dåliga och vi vill bara att de ska dö. De behöver en motivation, något som gör att vi engagerar oss i dem. Ge Ramsay Bolton en sorglig(are) bakgrund, låt det vara så att han blivit som han är för att han själv blivit torterad av sin far, eller någon annan som han är fullkomligt livrädd för. Låt honom få visa att han också har varit ett offer, och låt honom få en chans att åtminstone överväga att välja en annan väg.

Eller ge hans far en humanare sida, där han slutligen får nog och dräper sin son för att han helt enkelt är för hemsk. Om äldre herr Bolton tar sitt ansvar och sedan står upp mot Stannis, två män som dödat sina egna barn, skulle det kunna ha blivit en intressant avslutning. Skulle vi kanske slutat hata Bolton för allt han gjort mot the Starks och heja på honom? Och vore det inte häftigt om storyn gått till detta oväntade avslut?

Sist av allt - nakenheten 
Ska man höja upp kvinnokroppen till något dunkelt och heligt, något som måste skylas. Är det skamligt när kvinnor vill visa hud? Är det slampigt? En naken kropp är en naken kropp. Den är en manlig kropp, den är en kvinnlig kropp. Det är dom vi föds med, använder var dag. De ser olika ut. Game of Thrones är inte rädda för att använda kroppen, visa den på display, gång på gång på gång tills vi tröttnar och säger "jaja, vad är det för skillnad på när man visar en naken mansbringa och en kvinnas bröst?" Den visar oss att kvinnokroppen ser ut på olika sätt, tonar ner sexigheten som vi matas med varje dag och visar den oretuscherade sanningen.

Kanske är detta ett sätt att normalisera kvinnokroppen? Eller tänker jag helt jäkla fel nu? 

And discuss!

Sunday, 14 June 2015

Mer Arrow trashtalk!

Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste även jag ge mig in i Arrow-debatten.

Spoilervarning för säsong tre nedan!

Arrow handlar om Oliver Queen, en rikemansson och playboy som kommer hem till Starling City som en förändrad man 5 år efter en båtolycka där hans far och vänner drunknat. Man har trott att han drunknade med dem, men han mötte ett annat öde. Han strandades på en öde ö som använts som fängelse för de mest farliga människorna i Kina, och räddades av en av de farligaste fångarna som lärde honom att överleva och försvara sig själv.

Olivers far rentvådde sitt dåliga samvete innan han dog, och berättade att Queen industries framgångssaga berodde mycket på att han direkt eller indirekt deltagit i korruption och våld. Farsan ålägger sonen med ett uppdrag; han måste överleva och ställa allt till rätta. Detta leder till seriens inledande monolog där Oliver meddelar att han har ett enda mål: att rädda sin stad.

Med den utgångspunkten fastnar tyvärr serien i The Chronic Hero Syndrome, en trope som missbrukas å det grövsta för att rättfärdiga allt Oliver gör för att ta hand om dom problem som han ser att staden har. Oliver åsidosätter sig själv totalt för att rädda alla andra i Starling City, och allt eftersom serien löper på sker det en slags glidning där Oliver rättfärdigar sitt allt mer otrevliga beteende med att han gör det för "the greater good".

Oliver ljuger ständigt för sin familj om vad han sysslar med om nätterna, för att "skydda dem". Till och med förbi den punkt där man egentligen tycker han borde ha berättat sin hemlighet, troligtvis för att han har någon slags envis ovilja till att släppa in folk. Den stoiska mannen. Bleh.

Oliver Queen säger sig älska Felicity men vägrar dejta henne för att han "genom att vara med henne utsätter henne för fara". Jo, för så länge de inte är ihop så är hon utom fara och det faktum att de ändå spenderar ohemult mycket tid tillsammans i Arrow Cave och bekämpar brottslingar tillsammans är inte farligt för henne? Makes no sense!

Och det bästa - Oliver Queen låter alla tro att han är död i fem år medan han springer runt och tränar sig till att bli en supersoldat som kan rädda Starling City från korruption och våld. Han vill inget hellre än att berätta för de nära och kära att han är vid liv, men då "utsätter han dem för fara".

Oliver Queen behandlar alla kvinnor i sitt liv som skit. Han är otrogen mot Laurel med hennes syster Sara. Han berättar inte för Laurel att Sara lever. Han blir förbannad på Laurel när hon gör exakt samma sak som han själv, blir en vigilante. Han har inga betänkligheter mot att utsätta sina vänner Roy och Digg för fara, men så fort Laurel tar på sig masken blir han grinig.

Det leder oss osökt in på ett annat problem: Varför känns det som dem som skrivit manus till Arrow hatar kvinnor?

Anna i In Another Library har skrivit mer om varför Arrow är en så misogyn serie i inlägget "Arrow suger som vanligt".

Inte nog med att Oliver är en douchebag, nu har också Laurel börjat bete sig på samma sätt. Vildvittra har skrivit mer om det i sitt inlägg "Nu gnäller jag på Arrow igen".

Att vara självuppoffrande är inte ens en särskilt fin egenskap, vilket innebär att Oliver Queen är ca den mest osympatiska karaktären i hela serien.

Nu kan jag inte komma på något vettigt sätt att avsluta detta inlägg, så jag säger bara: BLEEEEE.

Sunday, 7 June 2015

The Fantastic Fantasticon

I live in Malmö, which is 30 kilometers from the Danish capital Copenhagen. It takes about 20 minutes to travel over the Sound to with train. Oddly enough, I haven't been to Copenhagen more than about 10 times.

I know what you're thinking. It's a DISGRACE. Or maybe you weren't thinking it, but I was. I've been missing out on all the fun stuff going on in Copenhagen fandom. But to my defence, I wasn't aware of fandom at all before 2011.

The weekend 30-31 th of May, the Danish fandom had their annual sf-convention. And this year - I went!

Me and Pebbles!


The Friday Pub Meeting

First, we had a friday warm up pub meeting at Café Asta (which is at the hotel Fy og Bi) were I met some of the danish fans, the Guests of Honour and my swedish friends Johan Anglemark, Pebbles Ambrose Karlsson, Gunnar, Tommy and Michael. We sat in a lovely patio outside in the sun, which unfortunately wasn't so warm. We moved inside, and had a lovely evening. I talked to Niels Dahlgaard and Jesper Rugård whom I've met before at Kontrast and/or Loncon 2014. I met some new cool people; Claes, Bente, Jeppe, Tue, and Andreas. I talked to Ian Watson, brittish sf-writer and one of the Guest of Honour this year, whom I soon discovered was really funny (and wasn't gonna forget that the danes invaded his country!).

One of my biggest fears in going over the Sound was that every danish person would refuse to speak english to me (I can't understand much danish, but everyone else in Skåne does) but they were all very understaning and kind enough to speak english to me. Some of them even admitted that they don't understand swedish all that well either.

I went home to Malmö very late that night, and missed the first panel of saturday due to tiredness. But it was fun so it was worth it!


Saturday

The Fantasticon program had three tracks on saturday and two on sunday, and were a fun mixture of interviews, panel discussions, presentations and movies. Guests of Honour (GoH) were the aforementioned brittish writer Ian Watson and also the american (Sorry, US:ian) writer Pat Cadigan, two funny and warm hearted persons with many interesting things to say. Ian was accompanied by his wife Cristina Macia, who's translated "A song of Ice and Fire" from english to spanish.

I went to four panels on saturday.

First, I listened to Ola Wikander, a swedish writer, translator and theology doctor, whom was interviewed by Jesper Rugård. I know Ola from many swedish sf-conferences and from Skåne-events, and have listened to him many times before. One thing I like about him is his unconventional ideas and sparkling enthusiasm. He has indirectly helped me dare to try different styles of writing without map or world creation.


Niels Dahlgaard and Ian Watson

After that, I listened to Niels Dahlgaards GoH-Interveiw with Ian Watson and listened to him talk about his books, which I am sorry to say I have never read (but will!). He told us the story about how he got to work with Stanley Kubrick on "A.I. Artificial Intelligence" (I loved the movie, Ian!) and fascinated us with some inside information about his experiences from that (sorry, not telling).

After that I listened to Cristina Macia, spanish translator of "A Song of Ice and Fire", who was on a panel with the danish translators Poul Bratbjer Hansen and Anders Michelsen. It was a fun discussion about how to translate the strange family names, how much Cristina loves to write war scenes (or not) "Did you know there's no word for coat of arms in spanish!" and I learned that the danes and norwegians and swedes actually compare notes from time to time. Almost cheating, don't you think? ;)

The last panel of saturday was about expatriate writers. Since neither Watson, Cadigan or Lucas Bale or Niahm Brown live and write in the country were they're from, they talked about their experiences of being expatriate writers. It was a really interesting panel for me, since I'm almost an expatriate myself. Northern and southern Sweden are like two different countries language, mentality wise and landscape wise. Norrbotten has vast ancient forest, lakes, high mountains, silence, midnight sun, moss and lichen, mooses, bears and reindeers. Skåne's more vibrant, crowded, flowery, filled with yellow rapsmarks, purple and white cherry trees, red poppies, wild boars and venison. (This is some great material for epic fantasy books.) I would love to write something where I could incorporate my experience about changing scenery and different worlds in my own works.

I asked the panel members about it and if they incorporate that in their books. Lucas Bale quickly explained that he's using his experience as being in a foreing and strange country very much since his books are about being isolated (and made a joke about needing some therapy now, sorry for that Lucas!). Pat thought the question was interesting since she's experienced something similar moving from New York to Massachusetts, and feel more at home now in the UK than she ever did in Massachusetts, London being more like the New England millieu and mind set.


Michael Pargman and Johan Anglemark

On saturday evening, we went to Fy og Bi Hotel and Restaurant again for the conference dinner. It really is a really lovely place, with an orange pattio that had almost a hispanic feel to it. Unfortunately, we were about 50 persons in about 40 square meters, and I got really tired of the noise so I went home early after dinner.


Sunday

On sunday, I went to four panels. First I listened to Pat Cadigan being interviewed by Lars Ahn Pedersen, where she openheartedly spoke about her illness and how she got started as a writer, while working full time as a hallmark card writer with a young baby at home. I'm sad to say I've never read Pats books, but now that I've listened to her talk about them, I have to read them. She got a Hugo in 2013 for "The Girl-Thing Who Went Out for Sushi" a book set in space about people turning into beings more adapted for space. The book has allusions to today's trans struggling with being accepted and the whole concept sounds really interesting. Also, she was a Heinlein fangirl, and I can really relate to that!

Thorbjorn Haugaard Eriksen, Pebbles Karlsson Ambrose, Jesper Rugård (moderator)

Then I heard Pebbels and Thorbjorn Haugaard Eriksen talk about mental illness and using this experience in writing. Pebbles said that her experience of mental illness included falling down the social ladder. At first she was a successful career woman, and then as she fell ill people started distancing from her and stigmatization followed. Now she wants to write a story about how people are more than they seem, more than a diagnosis, and how you shouldn't catagorize people. It was touching and personal, and I felt a sense of learning something important. In my work as an personal administrator of sick benefits I often help people who suffer from mental illness and I always want to learn more about how it is to live with these different illnesses. I know there's a stigma around these people and I want to help raise awareness of what these guys go through and have to deal with, and how to best help them.

The third panel that day was "Writing in other peoples universes" were Ian Watson and Pat Cadigan spoke about writing Warhammer 40K, Wildcards, novelizations, being in anthologies  and being a part of someone elses fantasy world. Ian said: "I had a 10 year old come up to me and say 'I loved the scene with the dude who got his head torn of. I almost vomited.'" Aye, there's something to be proud of, Ian!

I have read only one Warhammer book and that was "Horus Rising" by Dan Abnett, but the way Watson described his contribution to the series, I really want to read his books. They are "Inquisitor", "Harlequin", "Chaos child" and "Space Marine".

Pat talked about writing the "Making of  Lost in Space" and working with film studios. Not the easiest job in the world. She also mentioned working on Wild cards, where she created some amazing characters whom got the attention of Roger Zelazny among others, who have reused her characters in novellas of his own. Wild Cards is something I wasn't aware of at all but seems to be a science fiction and superhero anthology series in a shared universe. (Now I want to read these too! My list is getting to long...)

The last and final panel of the convention was "Biotechnology and science fiction" where the futurist Klaus Mogensen and professor Richard Ipsen talked about the recent breakthroughs in science which was considered science fiction a few years ago. They talked about was possible direction science fiction can take today, and what they would like to hear or read about. They talked about body swaps, home brewing biological weapons, GMO and food supply. It was really interesting!

The panels were really good, the panelist well informed and funny and the people I met were really nice.


Malmö hearts Copenhagen!

If you have the time and opportunity I can really recommend visiting Copenhagenfandom on one of their pub nights, they are a cool and nice group whom I hope to meet again soon.  And if you're a member of danish fandom, and want to know more about Malmöfandom, I suggest you read our new blog Malmöfandom (which is in english, for your convenience) or maybe you can join our group Malmöfandom on Facebook. Or follow us on Twitter. :)

Saturday, 6 June 2015

Who's Fia?


Hi! My name is Fia! I'm 30 years old and come from the northern part of Sweden called Norrbotten.

I moved down to the southern part (Skåne) in 2008. I live in Malmö, which is 30 kilometers from the Danish capital Copenhagen. It takes about 20 minutes to travel over the Sound to Denmark with train.

I started this blog in 2008 while I was fairly new to Skåne and mostly read books since I didn't know anyone. Later on I reached out to the book blog- and sf-community asking if anyone would like to start a SF-book circle with me.

Best. Move. Ever.

I ended up meeting my best friend Frida, who's also my co-blogger 'Farraw'. And I got to meet Simon, Calle, and Frida R. I think Calle was the one who mentioned this big conference happening in Stockholm in juni 2011; Eurocon. So, we went, checked it out, absolutely loved it and was completely bitten by the fandom bug.

The next year I went to Kontrast, Swecon 2012, and after that me and Simon started Malmöfandom, which now is a fairly big group with regular pub meetings, writer circles and book circles. I'm still shocked to have been able to be apart of creating this Malmö-group. I just love how easy it is to make people come together nowadays. My big dream is to create a sf-conference here in Malmö. Hopefully we will be able to create some event soon.

When I'm not blogging, going to sf-conferences, reading, watching tv-series or playing board games, I'm working full time as a personal administrator.

Facts about Fia:
1) I'm a crazy cat lady, and have two cats named Aska and Sota. They are 11 years old.
2) I'm hard of hearing, and have hearing aids on both sides.
3) My favourite films are Inception, Mad Max Fury Road and Star Trek The Voyage Home.
4) Favourite writers are Connie Willis, Nene Ormes, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Neil Gaiman, George RR Martin and Robert A. Heinlein. (Among others.)
5) I'm completely tone deaf but like to write filks.
6) I'm currently (since 1998) working on a master piece sf book that will never ever, ever be published.
7) I'm on twitter as @feeejay and @malmöfandom
8) I love to watch Teen Wolf, Sleepy Hollow, most of the Marvel and DC-series, Game of Thrones, am a big fan of Joss Whedons works, and Battlestar Galactica and X-files.
9) If I were to move to another country, I would love to live in Scotland.
10) Am often told I look like Scarlett Johanson. I can live with this. ;)

Sunday, 3 May 2015

Emma Approved

Efter den stora succén med Lizzie Bennet Diaries gick företaget Pemberley Digital vidare med en adaption av klassikern "Emma". Först, en liten *spoiler alert*, har ni inte sett filmerna eller läst boken bör ni göra det först. 

Emma handlar om en rik och bortskämd överklassdam som är övertygad om att hon vet vad som är bäst för sig själv och alla andra, men egentligen inte har så god insikt som hon tror. Alla runt om henne är charmerade av hennes rappa tunga och godhjärtade natur, förutom mr Knightley, en vän till familjen som sett henne växa upp och känner henne ut och in. Knightley ser saker för vad de är och försöker ge välmenad kritik till Emma då hennes bristande självinsikt är på väg att skada andra.

Hur för man över denna historia till nutid? Jo, genom att göra en webbserie om en livsstils- och relationskonsult och hennes företagspartner så klart! 


Emma är uppvuxen med pengar och van vid att alltid få sin vilja fram. Manipulativ, även om hon menar väl. Alex är en snäll och omtänksam kille med båda fötterna på jorden. Deras familjer har varit tajta i många år, deras syskon John och Isabella är till och med gifta med varandra och har barn. Tillsammans driver Emma och Alex företaget Emma Approved, ett livsstils- och eventföretag där Emma är livssstilskonsult och Alex Knightley sköter ekonomin ("book keeping a.k.a. boring stuff", som Emma säger). 


När Emma (som är självsäker på gränsen till övermodig efter 19/19 framgångsrika matchningar) beslutar sig för att dokumentera sin fortsatta framgång går Alex motvilligt med på att Emma installerar webbkameror och dokumenterar deras verksamhet. Men när Emma tror att den 20:e matchningen ska gå smidigt i mål visar det sig att bruden, Emmas bästa vän Annie Taylor, börjar få kalla fötter. Annie ska gifta sig med Ryan Weston, men något gör att hon tvekar, och Emma bestämmer sig för att "hjälpa" sin väninna inse att hon bör gifta sig med Weston. Emmas metoder innebär ofta "kreativa lösningar" och Alex bromsar henne då han känner att hennes idéer är skadliga för andra eller för firman, och utgör på så sätt även seriens voice of reason. 





Alex Knightley ordnar också en assistent till Emma, en tafatt nyexad tjej vid namn Harriet Smith, som länge följt Emmas livsstilsblogg och ser upp till henne. Emma är övertygad om att hon kan hjälpa alla till ett bättre liv, och när hon träffar Harriet beslutar hon sig för att även förbättra Harriet Smiths liv. *domedagsljud*


Och ni vet vad som händer sen, eller hur?

Ett mer perfekt upplägg för en modern Emma har jag svårt att se. Bokens Emma och Knightley tillhör överklassen, och översatt till modernt sammanhang utgörs deras makt och inflytande över andra av att de har ett framgångsrikt företag med olika klienter som de hjälper, och förstås Harriet som assistent.

Medan Lizzie Bennets Diaries ibland känns krystad med sina "accomplished women" och sociala klasser, så har man i Emma Approved antagit en mer modern syn på fulländning. Karaktärerna drivs av att de vill ha bra karriärer, goda kontakter, man pratar mer om självförtroende och att förverkliga sig själv, och medan Emma i boken är svartsjuk på Jane Fairfax för att hon sjunger och skriver så bra, så är seriens Emma avundsjuk för att hon inte är lika socialt medveten och engagerad i miljö- och människorättsfrågor som Jane. Och Maddy Bates späder omedvetet på denna avund genom att berätta om hennes och Janes mailkorrespondens.









De har alla yrken som passar dem superbra, och intressen som för deras excentriska sidor till ljuset på ett naturligt sätt. Ms Bates är fortfarande en babblig, glad kvinna som bor med sin döva mamma, men i Emma Approved driver hon en liten firma, gör fruktkonserver och mailar med sin brorsdotter som bor i Oxford.

Andra karaktärer som fått en make over är Anne Taylor som går från guvernör till bästis och Elton som går från präst till politiker. Vilket passar rätt så bra, med tanke på att politikerna tagit över prästernas roll att diktera hur vi borde leva våra liv.

Många gillade inte Emma Approved lika mycket som Lizzie Bennets Diaries, och tyckte karaktären Emma var genuint osympatisk. Men då har man egentligen inte problem med serien, utan med premisserna för adaptionen.  Gillar man inte Emma så är det kanske svårt att uppskatta denna serie, då Emmas bristande självinsikt är själva grundstommen för serien.

I mina ögon är den fullkomligt lysande gjord. Jane Austen själv skrev att hon i Emma skulle skapa en karaktär som ingen annan än hon tyckte om, men jag älskar verkligen Emma  e f t e r s o m  hon är så full av fel.  Jag gillar också hennes självsäkerhet, och den vänskap och familjaritet som Emma och Alex har, vilket man ser gång på gång i serien.

Yeah, right.
 Oh, och sist av allt? Kemin mellan Emma och Alex är helt underbar, hela serien igenom. Deras gnabb är roligt, sött och skådespelarna lyckas med små ögonkast och leenden ge diskreta antydningar till att de kanske gillar varandra mer än de säger. När serien väl knyter ihop den tråden så blev åtminstone jag övertygad. De spelar verkligen bra.

*googely eyes*

(Jag tyckte de spelade så bra att jag blev mer och mer övertygad om att skådespelarna hade en thing för varandra på riktigt, and guess what? De blev tillsammans under inspelningen. Hur gulligt är inte det?!)

This relationship is Fia Approved.

Saturday, 2 May 2015

Lizzie Bennet Diaries

Jag är troligtvis sist på bollen som uppmärksammar detta nu, men jag måste bara slå ett slag för The Lizzie Bennet Diaries och Emma Approved. Det finns så många filmatiseringar av Stolthet och fördom och Emma, allt från klassiska kostymdraman, kostymdrama i miniserieformat, kosymdrama i modern tappning så som Bridget Jones-filmerna, Clueless, etc etc. Det är svårt att tro att man göra en modern adaption till och få det att kännas nytt och fräscht. Men så kom dessa youtube-serier omskapade de kära verken på nytt. Och eftersom jag har varit hemma i veckan med förkylning och feber har jag hunnit sluka dem både i två maraton-sittningar. 

Detta inlägg kommer handla lite grann om mina tankar kring Lizzie Bennets Diaries.

Serien utspelar sig från början mest i Lizzie Bennets sovrum. Lizzie Bennet är en student inom media som skapar en video-logg (vlogg) där hon, hennes systrar och hennes vän Charlotte pratar om sina liv, och då och då klär ut sig och spelar upp sånt har hänt utanför kameran och som driver storyn framåt. 




Även om det är ett intressant koncept så blir det lite av en enmansshow, och en mindre smickrande sådan. Lizzie tenderar att framstå som en något arrogant och hånfull person, till skillnad från bokens Lizzie som är mer avmätt, dignified och cool. Och då tappar den lite av det som gör historien så bra; balansen mellan Darcy och Lizzie. 


Om man håller ut genom den första biten så belönas man dock med en väldigt underhållande par av systrar. That's right - Jane och Lydia! Speciellt Lydia som passar superbra i modernt format, med sina OMG! WHAAAAT?!, PERF och ADORBS. Det verkar onekligen som en sak inte förändrats på 200 år, och det är ungdomar och deras flamsighet. Här är ett perfekt exempel, som inte ens är speciellt spoilery. 




Det dröjer ända till det 60:e (av 100) avsnitt innan Darcy ens dyker upp i rutan, och även om han dyker upp på ett väldigt humoristiskt sätt så kompenserar det inte för det faktum att man totalt misslyckats med att modernisera Darcys och mr Collins tal, som känns väldigt stelbent och opassande för det format som man har lagt fram. (Man vänjer sig dock något.)














Serien blommar upp när Darcy och Lizzie haft sin första online-dust, och det får också serien att leva upp lite mer. Så, all in all, serien har en stapplande början men växer och blir underhållande och bra.

Det var allt om Lizzie Diaries för denna gång, Snart kommer också ett inlägg om Emma Approved!

No moar drama!

Just kidding, alla älskar drama! AMIRITE?


Nu pratar vi kostymdrama förstås. The whole cha-bang. Empireklänningar, turnyrer, korsetter, kravatter, handskar och frackar. Och hattar, glöm inte hattarna! Mest gillar jag kostymdraman som baserar sig på Jane Austen, och det beror på att jag fullkomligt ääälskar henne. Jag äger alla filmerna, har flera versioner av dem, och så fort en ny filmatisering görs som bygger på något av hennes verk så kastar jag mig över det. (Därför är det lite pinsamt att jag väntade så länge med att läsa Stolthet och fördom och Mansfield Park.)

Min favorithjältinna inom kostymdrama är Emma. Don't get me wrong, jag älskar verkligen BBC-miniserien Stolthet och fördom från 1995, but...
Lizzie Bennet is tolerable but not interesting enough to tempt me.

Vilket Emma-kostymdrama gillar jag mest då? Jag gillar den med Gwyneth Paltrow, den är rolig och lättsam, och Jeremy Northam gör en mjukare och mer kärleksfull Knightley än Mark Strong, samtidigt gillar jag den med Kate Beckinsale och Mark Strong med, och kikar på den då och då om jag vill ha den lite mörkare och allvarligare versionen. Men mest gillar jag nog miniserien med Romola Garai och Johnny Lee Miller, och underligt nog är detta den av de tre favoriterna som jag inte har hemma. Måste ordna det omedelbums!

Dock har jag nyligen sett Emma Approved, en modern adaption av boken där Emma och Knightley driver ett eventföretag med en sidebusiness som innebär självhjälps-konsultationer, och DEN... DEN är asbra! Se den, den finns gratis på youtube. Kommer ett inlägg om den snart också!

Förutom Austen så tycker jag om Charlotte Brontës Jane Eyre, som är en mörk och gotisk och egentligen lite skrämmande historia. Fast även här föredrar jag miniserien, gjord 2006 med Ruth Wilson och Toby Stephens, där Mr Rochester inte porträtteras lika mycket som en galning.
.
Kostymdrama är dock så mycket mer än bara Austen och Brontësystrarna.. Namnet kostymdrama syftar till att skådespelarnas kostymer är viktiga för filmen, så viktiga att varje detalj ska göras korrekt för att det ska finnas en autenticitet av den avsedda tidsperioden i filmen.

Det kan till exempel röra sig om kolonial/amerikanska inbördeskrigs-draman som True Women, Nord och Syd, Borta med Vinden. Ofta utspelar sig dessa filmer i den amerikanska södern, men ett exempel som skiljer sig åt är dom underbart mysiga Unga kvinnor och Anne på Grönkulla, som jag säkerligen sett 1000 gånger

Sen har vi historiska kostymdraman. Young Victoria. Elizabeth. Marie Antoinette. Becoming Jane. Joan of Arc. Biografiska draman, if you will. Inte riktigt min kopp av te, även om jag älskade Outlander.

Sen har vi förstås Charles Dickens och Thomas Hardys klasskritiska draman, mer viktorianska än något annat. Little Dorrit är en personlig favorit (av Dickens) som jag skrev ett väldigt passionerat inlägg om för ett tag sedanFar from the maddening crowd  och  Mayor of Casterbridge är två favoriter av Hardy, dock har jag inte skrivit något om dem tidigare (typiskt).

Sen finns det förstås en hel del moderna adaptioner av samma böcker som även blivit kostymdraman, så som Bridget Jones dagbok, Clueless, Baz Luhrmanns Romeo och Julia, Och youtube-serierna så som Emma Approved  och Lizzie Bennet Diaries. Det är ju inte riktigt kostymdrama, så jag kommer ta och skriva mer om dem i ett annat inlägg.

Vad tycker du dig se för teman inom kostymdraman? Och vilken är din favorit-Emma? Har du sett någon annan version än de jag har nämnt? Kommentera gärna!

Här är några kostymdraman jag skrivit om för andra bloggar:
Tom Jones 
Krig och fred

Sist men inte minst, om man gillar Jane Austen:
Jane Austens bokklubb

Några bra sf/fantasy i bokform:
The Magician and Mrs Quent
Price and prejudice and zombies
What would Jane Austen do,

Icke-sf/fantasy:
Me and Mr Darcy
Cranford

Det här inlägget är en del av Vildvittras Kostymdramahelg.

Sunday, 5 April 2015

På återseende!

Efter det stora datorhaveriet i september har jag legat lågt på bloggningsfronten, som ni kan se. Min medbloggerska Farraw har varit framme med en recension eller två, men använde inte bloggen lika ofta som mig från början. Jag har äntligen skaffat en ny dator, nu i påsk faktiskt. Nu kanske ni undrar: "Hur har hon klarat sig i sex hela månader utan dator?!" Det är lättare än man tror, kan jag säga. Allt eftersom tiden gått har jag börjat vänja mig vid att inte hänga framför skärmen, och det har varit välgörande. Visserligen så har det blivit en hel del Netflix (spelar upp det via mitt Wii). Men läslusten har definitivt återvänt, och om ni kikar på högerkolumnen under rubriken "Lästa böcker" så kan ni se att det faktiskt har skett en viss progress. Har börjat om med mina båda bokcirklar, och kommer försöka uppdatera bloggen ett par gånger per månad och skriva om de böcker vi har läst. 

Ser fram emot att hänga här lite mer! 

På återseende,

Feeejay.

Sunday, 19 October 2014

Skymningssång av Patrik Centerwall

När jag gick till biblioteket för ett tag sedan med målet att leta efter nästa bokcirkelbok hade de ställt Skymningssång av Patrik Centerwall med framsidan utåt. Jag hade planerat att läsa den någon gång så därför fick den också följa med hem. Jag är svag för noveller och tyckte (även om det inte ska spela någon större roll) att framsidan var ovanligt stilig.

Boken var på 167 sidor med totalt 17 noveller, främst fantastik med lite dystopiska inslag. Jag tyckte överlag väldigt mycket om historierna. De var härligt bisarra och fick mig lite i samma stämning som Karin Tidbecks Vem är Arvid Pekon? Man får många gånger följa till synes vanliga människor som det händer konstiga och ovanliga saker med. Ofta fick jag en känsla av att Patrik Centerwall funderat på underliga scenarion och hur människor egentligen skulle ha reagerat på om de faktiskt hände. Att han använde sig av klassiska väsen som jättar, skogsrån och liknande var bara roligt. Jag var speciellt förtjust i Gustav Frödings hemliga liv och Inbjudningskortet. Gustav Frödings hemliga liv kändes härligt trovärdig och världen i Inbjudningskortet går från ytterst ordinär till mysigt vrickad.

Språket var enkelt utan krusiduller och historierna var därför lätta och snabblästa. Något som dock störde läsflödet mycket var alla felskrivningar och stavfel som fanns lite överallt i boken. Det känns som om den hade behövts korrekturläsas minst en gång till. Stora minuspoäng till Undrentide förlag!

Sammanfattningsvis skulle jag definitivt rekommendera den här novellsamlingen. Den är väl värd en genomläsning (eller fler).

Sunday, 21 September 2014

Dikter från Uppsala

Jag var i somras på Steampunkfestivalen i Gävle, där jag såg poeten Mohamed Omar på avstånd, med sin röda fez. Vi har aldrig blivit introducerade men pratat på twitter. Han bad mig recensera hans dikter på min blogg, och som diktälskare tackade jag genast ja.

Diktsamlingen från 2013 heter "Skymning öfver Upsala". Det första som slog mig var att det var mycket annorlunda dikter, mer som berättelser som vävts in i diktform. Och dessa berättelser är så fascinerande, när man läser dem är det som om man kikar genom Mohameds ögon och ser världen som han ser den. Dikterna är retrospektiva och visar dels  Mohameds uppväxt, dels Uppsalas historia. De är fint ihopvävda till en salig blandning tankar och observationer som ger oss utomstående en inblick i livet i Uppsala då och nu.

Jag gillar hur Mohamed observant studerat och tagit in detaljer både hos människor och kulturer. Samtidigt som vi lär oss om Uppsala, dess unikum, dess stora tänkare och stadens framskridande så får vi också ta del av Mohameds tonårsangst och sökandet efter vänskap och samhörighet, vilket ger vissa dikter en mörkare ton. Denna diktsamling känns väldigt unik och viktig, och jag skulle med fördel rekommendera den till alla intresserade.

Sunday, 31 August 2014

Steglitsan av Donna Tartt


Nu börjar det vara för länge sen jag läste denna bok för att jag ska komma med en riktigt genomtänkt recension.

Dessutom skrivs detta på min Galaxy Note 3 (som visserligen har en stor skärm, men inte riktigt lämpar sig för längre texter). Så håller mig kort.

Theo Deckers liv förändras radikalt den dagen han och hans mor blir offer i ett bombattentat mot ett av New Yorks främsts konstgallerier. Theos mamma dör, och mitt i all chock och förvirring efter bomben stannar Theo kvar vid en döende mans sida. Den döende mannen ger Theo sin signetring och får Theo att lova att lämna den till en man som heter Hobie. När Theo lämnar mannen ser han en av sina favoritmålningar som ramlat ur sin ram, och chockskadad som han är plockar han med sig målningen. Det är början på en resa med många upp- och nedgångar, många kurvor och vägval, som utgör Theo Deckers liv. Boken får mig att undra: Hur mycket påverkades hans liv av det som hände? Hur mycket låg i hans öde eller natur, och hur mycket förändrades den dagen?

"Steglitsan" är skriven av Donna Tartt, som även skrivit den kända boken "Den hemliga historien". Har inte läst DHH men på mångas beskrivningar så känns det som dessa två böcker har en hel del gemensamma nämnare. Jag tror inte Steglitsan har fått mig att bli mer sugen på att läsa DHH, mest pga de mörka undertonerna och den ångest som liksom stiger upp ur sidorna och ger en klumpar i halsen. Steglitsan är dock en riktigt bra bok, Tartt är en lysande författare med förmågan att föreställa sig världen genlm en 12-årings ögon, och vars beskrivningar av t ex möbelvård, antikvariat och konstverk får en icke invigen som mig att läsa intresserat.

Sunday, 24 August 2014

My first Worldcon

This years Worldcon, the 72th, was set in London, UK. It was a five day con, from august 14th to augusti 18th with over 10 000 memberships sold, rougly less actually attending but still making this the biggest worldcon to this day. The Swedish fans were about 100 people or somewhat more, I think. 

The convention took place in ExCel, a really big conference center that served as the perfect location with its fresh fascilities, handicap access, auditorium and capital lounges. It never seemed too crowded to me, or that the air was to stale or that it was too hot. The fact that it was a bit outside of central London wasn't a problem as it was easy to get there by train. And noone was really there to do sightseeing anyway, right? ;)

The guests of honour were Iain M Banks (in Memoriam), John Clute, Malcolm Edwards, Chris Foss, Jeanne Gomoll, Robin Hobb, Bryan Talbot. Also attending were authors like Scott Lynch and Elizabeth Bear, Connie Willis, George RR Martin, Audrey Niffenegger, Jo Walton, Ken MacCleod. I was really excited about Connie Willis, and if you read swedish you can probably read my reviews of Blackout and All Clear and understand why she's one of the absolut best, according to me.

To my disapointment I never saw any of her panels, mostly because they were so popular that in order for you to see them, you had to queue for half an hour or more. 

The Highlights
Many of the panels touched on the subject of the fact that science and technology is progressing in a speed that makes science fiction seem dated much sooner than before. In other words, we already live in a science fiction world. This is a big challenge for science fiction authors, trying to think ahead and imagine the future or scientific progress that isn't there yet. Charles Stross is one of the science fiction authors who struggle with this, and at one of the panels he desperately cried out something along the lines of "I'm writing as fast as I can, but still by the time I'm finished with a book, there's some smart guy who developed the techique I wrote about."

Charlie Stross
"LOL-cats in space" with Charles Stross, Andrea Phillips, Adam Roberts and Jean Johnson (moderator) was one fun panel about social media, humour and SF narratives, and how the zombie invasion is already here with everybody looking down at smartphones, not really interaction with others unless online. Adam Roberts thought that the online communitys has done wonders for shy people, and can be seen as a feature instead of a bad thing. They talked about they way we use social media in stories, how you tackle the mob on the internet (or not). 

The challenges of science fiction today is somewhat similar to those of contemporary fantasy, or urban fantasy as we call it. At the panel "The Fantastic Now" the authors Kelley Armstrong and C E Murphy talked about how they handle dealing with supernatural creatures in a world where everyone is online, everything can be seen on youtube, everyone needs ID:s, passports and identification to travel and credit cards to buy things. How do you handle the werewolf transformation in this online reality and still keep them a mystery? How do you handle the fact that vampires live on forever, never aging, without raising eyebrows when you go to renew your drivers licence? CE Murphys explained that her googling about "How do you defeat face recognition at airport" might have gotten her name on a list somewhere. ;) "The fun thing about contemporary fantasy is to ask yourself how your supernatural characters get away with stuff", says Kelley Armstrong. I think that mirrors my idea of why I read it. How do the supes adapt in our modern world? 

Another memorable panel was "The Retrofuturism of JJ Abrams" with Pawel Frelik, Erin M Underwood, Ashley Pollard, Sorcha Ni Fhlainn and moderator Val Nolan. The panel had some problem agreeing on what retrofuturism is, and also a bit of a strange moment where Ashley demanded proof of statistics that wasn't ment to be precise but an example, but otherwise it was good. We all got into some of JJ Abrams series and talked about Fringe, Almost Human and other shows. And of course Star Trek. The panel seemed to agree on JJ being great at creating mysteries, but not very retrofuturistic. For example, Fringe can be seen as a remake of X-files, which actually was a remake of Twilight Zone. The remaking in it self doesn't make it retrofuturistic, using tropes from yesterdays visions of tomorrow does.

A little later on, I went to "Into every generation, a Captain Kirk is born", a panel about remakes that actually made a lot of intresting points about how next generation might consider JJ Abrams Star Trek a more truer version of Star Trek, in the same way we today view the next generation of Dr Who as "The Dr Who". Almost noone has seen the original series. Some question arised as to how icon the original Star Trek show is, and if that makes the remakes and reboots be the secondary versions.

One of the young adult panels was "Killing your parents" were I had a great laugh when YA-writer Sarah McDougal was talking about Harry Potter. She was abhorred about the fact that all the adults were so irresponsible. "He's eleven years old and you're leaving him to deal with really dangerous situations?! The only way to maintain the idea that parents can be good is to kill them." The orphan trope is well used in YA-literature today, and not without reason it seems. 

Another great panelist was the historian Gillian Polack, whom I listened to in many panels, the most memorable being "How To Read Safely in a Science Fictional Universe: Coping With Time Travel Narratives" (one of the best one, actually). She said that historians can only tell you what they think happen, for them to know they would'd have to had been there. As an historian she would love go back and study the past, but it would probably be somewhat tedious as there didn't happen as much as you would think. That's why someone on the panel suggested ”that's why we have to send the graduates!” There were some really interesting moments were they discussed paradoxes and the alternative realitys that follow, and how you solve the paradox problem. (Time Travel-narratives are the bestest.)

Kari Sperring
On several other panels, I listened to another historian and writer named Kari Sperring. She really got my attention with her knowledge and enthusiasm about women in history. On one hand she's writing historical fiction and on the other hand historical fantasy. I have to get a hold of some of her books! In the panel ""Your 'realistic' fantasy is a washed out colourless emptiness compared to the Rabelaisian reality.” Discuss". she went on to debunk some of the myths about women in 12th century, like how celtic women are portraited as adorned, independent, strong women in all of fiction (thank you for this misconception, Marion Zimmer Bradley) when the fact is that celtic women were no more their own being than the cattle that the men owned. And at the same time, in Egypt, women could get a divorce from her husband and move up the social ladder.

Also, Kari recommended Katharine Kerr books, and since I love Kerr, I was immediately inclined to like her as well. 

One of the best panels was ”The deeper the roots, the stronger the tree” which discussed the roots of modern science fiction and fantasy, and the ongoing appeal of authors such as Jane Austen, Arthur Conan Doyle, and what it is about them that lends itself to genrefication (love that word).


Mary Robinette Kowal was on that panel alongside Kari Sperring, and she was another ”Wow, I have to read her books!”-person. I think Maria Nygård's description of her as a one-liner machine was spot on, she really said some funny things. "They are wearing their underwear (corsets) on their clothes, they're like superman!" and "It's no accident the age of enlightenment came when the tea culture came to Europe. People went from drunk to highly caffeinated."

But on top of that, she also really knows her stuff, especially about Jane Austen (and you cannot do anything but love a Janeite) she quickly and very politely corrected Zen Cho who argued that she would have loved for Jane Austen to have taken a stand against such things as slavery in her time. Mary quickly explained about how Austen through subtle remarks make – for that time – good critic of the slave market as such and the ones dealing with it. It may be said that reading her literature as a 21th century person, the subtle remarks can sometimes be too subtle and not be understood in our time and age (she took the example in Mansfield Park with the way she portraited Mr Sir Thomas Bertram.)

The panel "Imagining resistance" was a good one. Moderated by Jeff VanderMeer, with authors like Robert Jackson Bennett, Pat Cadigan, Daryl Gregory and the psychiatrist Sarita Robinson. It brought up the really hard issues and what writers don't want to write about, childabuse and rape being the first mentioned. The panel came to the conclusion that there are certain places we just don't go to, issues has a tendency to censor themselves. We can go on and on about a fighting scene, we can describe in great details how people are being tortured, but we cannot describe sexscenes with any great detail. And why is that? Noone knows. But RJB wants to write a book where he deals with violence as we deal with it in reality, where people become these damaged persons, never getting the revenge of the perpetraitor. Violence is often glorified and used as a means of character growth. RJB also adresses the issue of authors who are making a point about something. He brought up the example of an essay by Neil Gaiman that describes the first time Gaiman realised that CS Lewis is making a point about christianity. Pat fills in that there is a great difference between advancing the plot and advancing the authors point, and some authors fail greatly at learning this difference.


Patrick Rothfuss and gang
Last but not least, I really really liked "These are not the elves your looking for", the trope-panel, mostly because of Patrick Rothfuss and his description of how he likes to take a trope, break it apart and put it together in a different way. He talked a lot about anticipation and overthrowing peoples anticipation, using his kid as an example. The first trope he introduced the kid to was "one, two, three" *raises the kid up on three* and he showed us the imaginary kid bouncing in his lap. He explained about how at first, there where no anticipation, the second time the kid started to get the idea that on "three" he was going to have fun. Then Pat changed the trope and raised him up on "four". Not so fun, thought Pat Jr, 'cause then he wasn't prepared for that to happen. It wasn't what he wanted. (Really, this was the most hilarious thing to watch). Patrick talked about Buffy as being a good example of how you can gradually show people how tropes work and how you can take them apart. The way Whedon builts up the show is that he slowly introduces the strong female characters, not making a point about it, and before you know it you are loving this show that has all these exceptional women like Buffy, Willow and Arya, and where the main guy Xander is the "token" man. Wonderfully done. Now I have to read Wise Man's Fear.

All in all, the panels had great diversity, and almost all the panels I saw mostly consisted of women (so, yeah! good job guys!), the moderators were good, the audience asked good questions, the seats for access at the front was available (since I'm hard of hearing, I always sit in the front).

I also went to The Hugo Ceremoni and the PEN-lecture by Audrey Niffenegger. Audrey was a great speaker and as the first to do the PEN-lecture in the spirit of H.G. Wells, she talked about what his work had meant to her. The speach can be found somewhere on the internetz, I hope. Oh, and she's working on a sequel to The Time Travelers Wife! YAY!
As you can see, we got *great* seats.

The Hugo Ceremoni was a great show to watch (and as you can see, we got great seats... ehum) with funny moments like when Cory Doctorow accepted the award for best graphic story on behalf of Randall Munroe (XKCD)... in superhero costume. It was built up to be kind of like the Oscars, and the celebrity crowd consisted of people like George RR Martin, David Benioff and D.B. Weiss, David Tennant (!!!), and so on and so forth. It was really glamourous and fun.

Ann Leckie won the hugo for best novel (Ancillary Justice), to noones surprise, and John Scalzi tweeted that the only sad thing about it winning is that his blurb was going to be crowded off the cover by ALL THE AWARDS IT WON. (LOL)

If you want to rewatch it, here's a link.






The Parties a.k.a. ”It seems like the whole party came early to help set up for the party.”

The evenings mostly circled around the Fan Village, or more precise: The Helsinki Telt. Which for one night served as the Scandinavian tent, and for another night as the Archipelacon tent. As you can see, here is a nice finnish fan with the infamously dangerous swan Archie.


I spent my time making new friends (mostly Finns), and I even ended up sort of being adopted by one nice lady (Whom thought she was old enough to be my mother. She really wasn't.) Me and another finnish woman named Nina discussed weird food. Or she thought dillcrisp sounded weird, and I thought she didn't have a say in the weird-food department since the Finns drink tar soda. (?!). 

The punster; David Weingart
I got tips on how to write from the swedish author Kristina Hård, had an quote-war on twitter with David Weingart (who as it turned out, is also working in the committee for next years worldcon Sasquan, and also is a very good filk-musician, you can find his stuff on youtube here). 

One night I helped out at the Scandinavian party where I served the really awful swedish ”delicacy” schnaps, making sure everybody knew that ”THIS STUFF IS REALLY AWFUL, but you have to try it all the same!” And people did. And strangely enough, people seemed to like it. Most people seem to have less developed taste buds than me ;) Or maybe they just like strong liquor.

I had a lot of fun talking to an norwegian fan named Tore. We connected talking about social wellfare. He was this smiley pensioner who could pop up from around the corner and say something interesting like explaining about virtue ethics and how this ethic isn't as widely thought about in ethics today as it was in the antiques :) 

The thing about fans is that there are no age differences. Well, physically the ages wary from about 18 to 98, but we all connect on the same level or somewhat same level and understand each other. We all speak the "language of nerds".
Jukka and Mikko, two really agreeable finnish fans, preparing for Dead Dog!

An honourable mention goes to Bellis, one of the swedish (although he is also greek) fans that I've gotten closest to during the years. He came storming in late thursday night after a long flight from Athens. He had been held up at the airport in Copenhagen due to three drops of rain, he proclaimed angrily, and took a cab ride to the hotel just to hurry to meet me. (We were going to have beers at ten pm). It had been so long since we had met, so the first thing we did was share lots and lots of hugs. Great Scott, I'd missed him! He then gave me a present, Virginia Wolf's "Orlando" which he signed for me. Thank you Bellis! 

We met sporadically during the week, mostly in the vicinity of the bar, but one night we went a little crazy and went to the eighties disco (!!!). I watched Bellis dance, do the moon walk, be cheered on by the other dancers. It was beautiful! I actually have the video on my phone. And no, you can't see it. (Unless you pay me a big sum of money, naturally).Later on I managed to shake my booty a little too, in my stiff sort of way. 

"There was a shocking lack of London Pride"
One thing I learned from this trip is that the britts overcook everything. Especially the chicken. It was always dry. Always. No exception. And the hamburger at the bar will be remembered throughout history as the worst hamburger ever. I tried to warn people, some listened, some did not and an awful experience ensued. Horrible horrible hamburger-trauma. Food wasn't that bad in other restaurants like the pizza place and Subway. I didn't really go looking very far for a good restaurant though. Just kept it short - I had better things to do than sit and eat! I ate a lot of Marie-crackers and Estella dillcrisps from Sweden in my hotelroom (had three bags with me, it's my favourite snack). The instant coffee I brought along from Sweden was also a lifesaver, as I didn't manage to find a coffee place serving a decent cup of coffee during the whole week.

The bar in the Fan Village had a shocking lack of London Pride, but as I soon noticed, free London Pride were given out in different places in the Fan Village. This makes for a very drunk Fia, or as I call it - even harder of hearing. (Ask me about this at your peril!)

"Fangirling"
Of all the embarrasing moments, one that I recall with great clarity is when I got to meet Connie Willis during her signing. I was so starstruck I really didn't know what to say, so I started to babble on about how much I really love her books. As I was talking I noticed how my voice did this highpitched sound at the end of every sentence. I blushed like a school girl and excused myself as soon as she was done signing. To her credit, she was politeness herself and genuinly pleasant to talk to, recommending me to visit S:t Pauls Cathedral in London if I ever go sightseeing. 

One evening in the finnish tent, I started talking to a fellow swedish friend and fan Johan Anglemark and a scottish guy (I can't remember the name, sorry). When I heard that he was scottish I immediately had to explain that I love Scotland, and also name drop Ken McCleod, a scottish sf writer, as being one of my favourite SF-writers. I read ”Night Sessions” in my book circle ages ago and really, really liked it. And then it turned out, that Johan Anglemark and the scottish fan know Ken, and that he was there, and would I like to meet him? I was like.. ”I'm not worthy!”. (Yeah, I got shy.) But Johan dragged me to him (okay, I ran after Johan) and I got to shake Kens hand and talk for a bit.

A little bit later Jukka Halme and we where strolling in the fan village, and I explained to him that I really liked Patrick Rothfuss in the panels. Patrick Rothfuss is the author of ”Wise mans fear” which is really big here in Europe as well as in US. I have not yet read but (of course) plan on doing so. I really liked him in the panels, as he is clever and funny and a Buffy fan like me. Jukka pointed out that Pat (as he calles himself) was in the fan village and asked if I wanted to meet him, but I said no since I really didn't want to bother him as he must be swamped with fans and also, I haven't read his books so I didn't feel worthy. But then the sneaky Jukka stopped, turned around to this guy in a beard and say ”Oh hello Pat, have you met this swedish fan Fia who is really shy but wants to say hello?” Damn you, Jukka. I love you.

Awkwardness ensued, but he was really nice and we had a laugh about being a little drunk. Also, I said hello from my friend Simon who couldn't be there to meet him, but really loves his books. He asked me to thank Simon and to tell him that he was sad he could not be with us. (Simon did not comment on the post I did about this on Facebook, I think he turned into a green eyed monster. ;))


"The Things I Do For Love"
To sum it up, Loncon 3 was about so much more than just meeting your favourite authors and revelling in anglofilia like Dr Who, London dystopias and regency fantasy. It's about meeting friends, new and old, and hang out with the only people in the world who truly understand the side of you that dreams about different worlds, about superheroes and endless wonders. And in the end of the day, when you go back to your hotel room to sleep and dream, it's the memory of those people and the connections you've made that makes you fall asleep with a smile on your face. It's pure love, is what it is.

Me with the fellow swedes Karl-Johan Norén and Martin Andersson
Me and Hanna
Also, if you like this report and want to go to a Worldcon too, you can start by helping Helsinki win the bid for Worldcon in 2017. Trust me, you really want to do this. What YOU have to do is buy a supporting membership to next Worldcon, as only members of next Worldcon can vote for the Worldcon in 2017. Supporting membership is 40 USD which is 276,56 SEK and you get it here

And why should you vote for Helsinki in 2017? Not because of the closeness and the fact that this might be a very rare event that may never come to the nordic countries any time in the next ten years or so (although that weighs in too) but because of the finnish fandom, and the fact that they are awesome people. But it should be empathized that mainly, the worldcon bids are from the US, and that makes it hard for some europeans to attend, and this is going to make it easier for europeans to attend and be able to promote future european worldcon bids. And also, the americans are many, we are few, and they are all going to Sasquan (next worldcon) and they're probably going to vote for Worldcon 2017 to be in Washington DC (the competing bid). There's going to be a tough competition, so EVERY VOTE COUNTS! Make your friends vote, make your neighbours vote, make your family vote! Can cat's vote? If so, make them! 

Let's make it happen!