Agatha Christie - Klockan K

Jag har nu läst min första Agatha Christie (brought to me by Ett Hem Utan Böcker som försöker vidga mina vyer ;).

Lady Tressilian är en gammal, rik änka som bor vid Gull's Point, i en stor herrgård på en klippa vid havet. Varje september roar hon sig med att bjuda hem sin avlidne makes skyddsling Nevile Strange och hans fru under två veckor för att njuta av det sista av sommaren, men detta år har Nevil Strange skilt sig från sin fru och skaffat en ny fru. Nevile har dock samvetskval för att han har betett sig dåligt mot sin förra fru och bjuder med henne, så i slutändan är det ett brokigt sällskap av personer som dyker upp. Förutom Nevil, hans nuvarande fru Kay och gamla fru Audrey så följer Kays manlige vän Mr Ted Latimer med, samt Audreys barndomsvän Thomas Royce. På plats finns också hushållerskan Mary Aldrin, och i bakgrunden finns den nedbrutne mannen Angus MacWhirter. Intrigerna tätnar, triangeldramat mellan Nevile, Kay och Audrey visar sig inte vara riktigt avslutat, och mitt under deras semestertripp begås ett hemskt mord...
Jag som inte är van deckarformatet har nu läst två stycken på väldigt kort tid, vilket förvånar mig. Denna var rätt så mysig, den är skriven 1944 så den är nog en aning "snällare" än de flesta andra deckare som jag antar innehåller rätt så mycket våld och död. Eller har jag fel? Agatha Christie är definitivt en bra författare och jag förundras över hennes sätt att lägga ut ledtrådar som den uppmärksamme kan plocka upp tidigt (dock inte jag). Hon gör intressanta karaktärer och spännande intriger, det enda jag saknade var en bättre miljöbeskrivning, men det är nog bara jag som vill fortsätta insupa 1940-talet efter Blackouts målande beskrivningar. Den får en rak fyra (vilket är stort eftersom det inte är min genre!)

Trivia:
För dem som är förtrogna med Agatha Christies böcker så återfinns kommissarie Battle, och enligt den engelska wikipedian så är detta den sista boken som han medverkar i. Fann också litet intressant info från den svenska wikipedian:

""Klockan K" utgör även ett avsnitt av TV-serien Miss Marple, med Geraldine McEwan i rollen som Jane Marple. I SVT sändes detta avsnitt den 11 juli 2007. I originalboken förekommer dock miss Marple inte alls - den ende av Christies återkommande figurer som medverkar i boken är överkommisarie Battle (som omnämner Hercule Poirot!).


Filmen "Innocent Lies" från 1995 - visad i svensk TV som "Oskyldiga lögner" - bygger på boken, men man hade ändrat historien på flera punkter och bl.a. lagt till incest; när Christies dotter fick läsa manuset krävde hon att Christies namn togs bort och att titeln och rollkaraktärernas namn ändrades. Det finns även en fransk filmversion från 2007; "L' Heure Zéro"."

Dewey - En småstadskatt som älskades av hela världen

För Vicki Myron hade livet varit en enda lång kamp, från det att hon gifte sig tidigt, fick barn och upptäckte att hennes man var en alkoholist som förskingrade deras pengar. Hon reste sig ur askorna, skilde sig och tog dottern Jodi med sig, började studera och fick sedan jobbet som vice bibliotekscef i Spencer, Iowa. Men det som verkligen blev den stora vändningen för henne var den dagen hon fann den orangea kattungen som låg i bibliotekets bokinkast, inslängd och övergiven av någon hemsk människa.

Vicki och resten av personalen förälskade sig genast i katten. De ansökte och fick tillstånd att ha kvar honom som bibliotekskatt, och döpte honom till Dewey Read More Books. Allt eftersom tiden gick och fler människor lärde känna Dewey insåg bibliotekspersonalen vilken speciell kattkille de fått. Varje morgon då biblioteket öppnade satt Dewey i lobbyn och hälsade på besökarna, och vid varje lästimme valde Dewey ut ett barn (olika barn varje gång) som fick äran att ha honom i famnen. Han hade ett sätt att trollbinda människor, så snart hade hela staden Spencer adopterat honom som sin katt.

Vicki Myron berättar historien om hur Dewey blev världskänd, men historien innehåller även stora delar av historia om staden Spencer, dess innevånare och inte minst henne själv och hennes familj. Allt sammanvävs till ett häpnadsväckande framgångsfenomen men också till en historia om det nära band som kan uppstå mellan djur och människor. Sedan den dagen Dewey räddades började en osannolik vänskap att spira mellan honom och Vicki som efter åren djupnade till ett band av kärlek och förståelse, som skulle kvarstå för resten av deras liv (eller åtminstone Deweys liv).

Vicki hävdar ständigt att Dewey inte var en normal katt, att han hade en djupare förståelse av vad människor behövde, han kunde se vem som var ledsen och tillägna sig åt den personen, slänga sig ned i famnen och bjuda på sig själv och sin kärlek. De flesta ägare vill ju gärna tro att just deras djur är speciellt. Jag tror att Dewey var en helt normal katt men att han hade en väldigt speciell personlighet, han var uppfostrad och disciplinerad, social och tolerant, och totalt förälskad i människor. Det perfekta receptet för en bibliotekskatt. Boken om Dewey var snabbläst, varm och rörande, vissa bitar uppskattade jag mer (dem om Dewey) och vissa bitar tyckte jag var helt orelevanta (som dem som inte handlade om Dewey). Men smaken är som baken, kort sagt - detta är en bra bok! Läs den! Boken får fyra av fem möjliga morrhår.

SF-bokcirkeln: Nene Ormes - Udda Verklighet

Udda vaknar upp efter en hemsk dröm, en dröm som är obehagligt levande och otäck att den får det att krypa i skinnet på henne. Hela sitt liv har Udda plågats av dessa drömmar, då hon till slut tillsammans med sin vän Daniel uppsöker en av platserna hon drömt om, en kloaknedgång där hon drömt att en kvinna attackerats av monster. De upptäcker blod på trappstegen ned till kloaken, och Udda förstår sakta men säkert att hon drömt en sanndröm. Daniel återvänder senare till platsen ensam för att utforska kloakerna, och när han inte återvänder börjar Udda ana oråd. Hon går ned i kloaken och finner underliga föremål, en kristallkrona och en ditmålade dörr. Men ingen Daniel. 

Udda Verklighet är skriven av SF-bokcirkelns stora idol, Nene Ormes, som arbetar i vårt andra hem, templet.. Förlåt, SF-bokhandeln. Detta innebär nog att vi i gruppen är rätt så partiska till Nenes favör, därför var det med mycket pirr i kroppen som vi läste hennes debutroman. Skulle vi gilla den? Var det verkligen så klokt att recensera debutromanen till "handen som föder oss"? Men vad kan vi säga, vi är ett par modiga jäklar! 

Faktum är dock att bokcirkeln älskade boken! Den var spännande, hade inslag av bra humor (vi gillar Nenes humor, den är likt vår!), hade ett bra flyt och kom i en liten och nätt lyxförpackning. Vi tyckte nog alla att den var litet för kort och att vi ville ha mer om den undre världen, det fanns bland annat frågor i gruppen om hur de säras samhälle är uppbyggt. Sen kunde vi gärna sett en större final, den kändes något lågmäld. (Försöker undvika spoilers). Kort sagt: Vi längtar efter en fördjupning i storyn som vi alla gillade så mycket! Det var också trevligt att den utspelade sig i Malmö, men vissa i gruppen tyckte det kunde ha funnits mer riktmärken i storyn. Viktiga delar av storyn utspelade sig i pildammsparken, på Hollandia och i Turning Torso, men vi hade gärna sett mer. (Kanske t o m SF-bokhandeln? Eller vore det för mycket.. Isåfall kan vi ställa upp som biroller i nästa bok! ;) Btw, när kommer nästa del?

Boken hade liknande drag med filmen Matrix (pga oraklet) och Neverwhere av Neil Gaiman. Neverwhere är en av mina favoritböcker och att Udda verklighet hade liknande drag är ett stort plus från min sida. En i gruppen liknade Hemming vid en karaktär i Laruto (fick du någon inspiration från den serien Nene?)

På tal om Hemming... Jag gillade verkligen de snaskiga bitarna, och tycker Nene beskriver miljön och scenerna otroligt målande och bra. Sen så kan jag kanske vara litet för petig ibland och därför störde jag mig litet på en del av dialogen, men de andra i bokcirkeln talade om för mig att det var mig det var fel på, vilket jag också tror stämmer. Jag ger boken en fyra av fem möjliga, och en stark trea på romantikskalan! ;)

SF-bokcirkeln: Bram Stoker - Dracula

a.k.a. 'Me suckie suckie'. Men nu talar jag inte om att boken suger, utan att själva Dracula gör det. Suger blod dvs.

De flesta känner till Dracula, föregångaren till hela vampyrimperiet. Utan den hade kanske aldrig serier som Buffy the Vampire Slayer, True Blood, Vampire Diaries (ve och fasa) blivit av. Eller Twilight för den delen.. Äh, den sista hade nog inte varit någon stor förlust (de tror ju vampyrer glittrar!)...

De få som inte läst boken/sett filmen/hört om den i andra hand kan få ett litet intro:
Advokaten Jonathan Harker blir av sin chef sänt till Transylvanien där han skall göra upp en affär med en rik greve (Dracula) som planerar att flytta till London. Väl där så inser han att greven varken äter, är vaken när solen är uppe eller kastar en reflektion i spegeln. Han försöker fly men blir fånge hos Dracula. Hemma i London så börjar mystiken tätna och Jonathan Harkers fästmö Mina och hennes vän Lucy hamnar i centrum för en serie mysteriska händelser... Efter ett tag blir Lucy sjuk, hon verkar drabbats av blodbrist och har två röda märken på halsen, och trots att man kallar in professor Van Helsing som ger henne blodtransfusioner så förlorar hon varje natt mer och mer blod....

Förutom Mina, Lucy och Van Helsing så introducerar Stoker även psykiatern James Seward, som driver ett mentalsjukhus, amerikanen Quincy och den engelske Lord Godalming (Arthur).

Så vad tyckte bokcirkeln om Dracula...?
Boken skrevs i journalform. Först fick vi ta del av Harkers journal, sedan Minas journal, sedan Sewards journal, Lucys journal, etc etc. Det fanns vissa i gruppen som tyckte att brevform var detsamma som billiga kioskdeckare i Jag-form, vissa andra var misstänksamma mot de otroligt detaljrika formuleringarna, andra njöt bara.

Till skillnad från klassikern Mary Shelleys Frankenstein där budskapet är "teknik är farligt" tyckte Simon att  Dracula är en hyllning till det moderna samhället. Medan Dracula är en 800 år gammal vampyr som är övermänskligt listig, snabb och stark, så är består vårt gäng hjältar av framstående vetenskapsmän (Van Helsing och Seward), och alla använder sig av moderna tekniker som skrivmaskin, blodtransfusioner, tåg, etc etc. Simon gav den helt enkelt ett "K" för klassiker (eftersom han försöker vara rebellisk mot vårt poängsystem).

F ansåg att Dracula målades upp mystiskt när man fick följa honom genom hjältarnas rapporter. Hon tyckte den var bra men litet långrandig. Hon gillade språket och miljön. Hon gav den en 4a.

CG tyckte att det var ett tidsdokument som håller bra än idag. Litet långa utbroderingar ibland, men han tycker till skillnad från N inte att den tappar i slutet, dock anser han att själva slutstriden är för liten i förhållande till boken. Han gav den den 4a.

N ville egentligen ge den en 5a men tyckte den tappade känslan i sista avsnittet, så det blev en 4a.

J tyckte Dracula var en korkad vampyr som kändes svår att följa. Dessutom var det ett jäkla daltande med alla fruntimmer i boken (here, here!). Bullshitfiltret började också trigga på allt Van Helsing sa, samt att han var misstänksam över de detaljrika journalerna. Han gav Dracula en 2.5a, eftersom han läste hela boken.

Jag ger den en 4a, den är precis som CG säger ett tidsdokument som håller än idag (den gruvliga kvinnosynen till trots). Jag köper historien med de detaljrika dagböckerna, men håller med om att Van Helsing sprider en massa dynga. Jag gav den en fyra eftersom jag faktiskt fann saker i denna klassiker som jag inte gillade, bland annat att det tog väldigt lång tid för Lucys sjukdom att börja utforskas. Hur dumma får karaktärerna vara?

Allt som allt så är dock denna bok den sf-bokcirkelbok som fått högst betyg av oss alla så jag gissar att det inte är helt fel att vända blicken åt gamla klassiker ibland! :)

Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Jag har inte riktigt idats recensera något på sistone. Faktum är att jag försöker spendera mindre tid på the internetz och mer tid I.R.L. Jag är ett flockdjur och söker mig till större grupper för att roa mig. Men när vi ändå är inne på temat flockdjur så kan jag ju slå ett slag för Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam.

Camille är en ung, tystlåten kvinna som bor i en liten etta längst upp i ett våningshus. Lägenheten är mer som en oisolerad vind än en bostad och Camille är en frusen, tunn kvinna. På nätterna städar hon kontorslandskap och på dagarna lever hon sitt tillbakadragna liv. Då och då äter hon middag med sin mor, som gör inget än klagar på hennes smala figur, hur fattig hon själv är eller varför ingen uppskattar henne, minst av alla Camille.

Camille håller sakta och säkert på att tyna bort, men så en dag så möter hon sin stammande och tafatte granne Philibert som verkar ha låst sig själv ute. Camille bjuder över Philibert på picknick i sin lilla vindsvåning, och han chockas av hur fattigt hon lever och hur kallt hon har det. Själv så bor han på över 200 kvadrat i sin döda mormors lägenhet, som ockupant innan tvisten kring hennes dödsbo är avklarad. När Camille litet senare insjuknar i influensa är det Philibert som upptäcker henne, och bär ner henne till sin lägenhet där hon får kurera sig.

Philibert bor tillsammans med Franck, en ung kock som är arg på det mesta här i livet. Arg för att hans sjuka mormor, som uppfostrat honom, är sjuk. Arg för att han bara jobbar, arg för att hans lägenhet helt plötsligt invaderas av det kvinnliga könet. Philibert, Franck och Camille formar en omaka trio som stöttar och kompletterar varandras svagheter och brister.


Precis som med de flesta andra franska filmer eller böcker jag har läst så har denna en air av något som jag endast kan beskriva som den franska flummigheten. Anna Gavaldas språk är stundtals slaffsigt, det blir svårt att hålla reda på alla karaktärer med "å han sa och hon sa" eller med alla "......". Trots detta språkmissbruk så går jag tillbaka, läser om och försäkrar mig om att jag uppfattat korrekt, eftersom jag vill veta, jag vill hänga med, för det är en gripande och varm historia med skön stil. Detta var den första boken av Anna Gavalda som jag läst, och det kommer inte att bli den sista! Den får fyra poäng, dock bara 2 romantikpoäng för även om där fanns en kärlekshistoria så uppfattade jag den inte som särskild romantisk. Därmed inte sagt att den inte uppskattades! :)

SF-bokcirkeln: Elizabeth Bear - All the windwracked stars

Slaget har stått mellan ljuset och mörkret och Muire, en valkyria, är ensam kvar vid den kända civilisationens undergång tillsammans med en valraven, ett av waelcyrgernas tvehövdade riddjur. Muire skulle ha dött med alla de andra, men modet svek henne och hon flydde från striden. Valraven presenterar sig som Kasimir och önskar göra henne till sin ryttare, men Muire anser sig inte vara värdig och vänder sig bort från Kasimir.

Tiden går, och runt Muire växer nya civilisationer fram, frodas, för att till sist förfalla. När vi möter Muire igen är världen vid brinken av sin undergång, och den enda staden där det finns liv är Eidolon. Där bor en mäktig technomancer vid namn Thjierry som sägs hålla staden vid liv. I staden bor människor av alla olika slag, trumans, unmans, nearmans eller halfmens, underligt disfigurerade med djurdrag. Eidolons sista timme står för dörren, och den Grå Vargen, Mingan, infinner sig. Hans syfte är att påskynda världens undergång genom att suga i sig de levandes själar. Muire spårar honom till en bar, och här finner hon också Cathoair. Cathoair är en ung man som går och bär på en gammal valkyiesjäl som tillhör Strifbjorn, som Muire älskade en gång i tiden. Strifbjorn har återfötts många gånger, i många olika män, som alla fallit offer för Mingan. För att skydda Cathoair måste nu Muire finna Mingan och döda honom, en gång för alla.

All the windwracked stars är en tung futuristisk steampunk/fantasy med inslag av nordisk mytologi. Som i New Amsterdam så gäller det att vara väldigt försiktig i sin läsning av Elizabeth Bear, för varje ord måste vägas in noggrannt då det sägs så mycket i dem. Detta är alltså ingen lätt läsning. Bokcirkeln hade mycket åsikter om användningen av den nordiska mytologin, runornas betydelser (vilket jag inte är så bevandrad i) samt undrade vart egentligen gudarna tagit vägen. Hur kommer det sig att valkyrierna fick återuppstå men inte Tor och Oden? Andra tyckte det var för mycket fokus på sex/hångel så att handlingen fick för litet utrymme. Cathoair saknade till viss del sympatiska drag, och någon tyckte relationens utveckling mellan Muire och Mingan saknade logik.

Om man vill ha lätt läsning är detta inte rätt bok, men för mig så var det en trevlig läsning då jag älskar Elizabeth Bears möjlighet att måla upp stämningen efter katastrofen i detta ödsliga och kala landskap som kallas Eidolon.

Betyg:
Jag: 4
S: 4
J: 3
CG: 3,5
K: 3
N: 1
F: 2

Marita Conlon-McKenna - En liten hattaffär på hörnet

Denna bok köpte jag för att den osade mysighet och charmighet. Den handlar om Ellie Matthews, vars mamma nyligen gått bort och lämnat åt henne en hattaffär i Dublin som arv. Ellie tar ledigt från jobbet för att sörja och ordna med sin mammas affärer. Hon blir kontaktad av advokaten Neil Harrington som företräder ett stort fastighetsföretag. De planerar att bygga ett stort köpcenter mitt på South Anne Street där hattaffären är belägen och erbjuder Ellie en stor summa för att köpa butiken. Ellie upptäcker att hon trots det generösa erbjudandet är tveksam till en försäljning, och under tiden hon funderar så gör hon färdigt ett par av sin mors beställningar. Hon upptäcker sin talang för att skapa hattar. Hattarna i sin tur blir till små glädjeämnen runt om i staden, och hipps vipps har hon en framgångsrik affär. Genom hattarna får hon också ta del av olika människors öden och vi får läsa om den frånskilda mamman, pojken, den fattiga modellen och självaste borgmästarinnan, och varför de alla var i behov av en hatt.

Historien handlar om entreprenörskap, att uppskatta och restaurera, att bevara traditioner och att alla mår som bäst med en fin hatt på huvudet. Och jo, den är precis så mysig och charmig som jag misstänkte att den ska vara. Det är en solklar fyra och en stark trea på romantikskalan.

Marian Keyes - Sushi för nybörjare

Beskrivande text (inte av mig):

"Lisa Edwards tror inte sina öron när hon får reda på av sin chef på Femme magazine att hon har blivit befordrad till chefredaktörsjobbet i... Dublin. Hon som var övertygad om att hennes nästa steg i karriären skulle vara som chef för koncernens flaggskepp på Manhattan i New York. Men istället får hon i uppdrag att starta ett nytt ungt, sexigt kvinnomagasin Colleen. Lisa känner sig förvisad till världens ände, men vägrar naturligtvis att erkänna det för någon.

Ashling Kennedy blir Lisas assistent på den nya redaktionen för Colleen. Hon är Lisas totala motsats. En liten fröken Fixar-allt, som oroar sig för allt och därför alltid har handväskan full med bra-att-ha saker. Ashlings bästa väninna Clodagh Kelly borde sväva i lycksalighet. Gift med drömprinsen, mor till två underbara barn, ett underbart hus. Så varför har hon på sista tiden känt lust att kyssa en groda? Det här är en historia om tre kvinnors liv och deras längtan efter lyckan som kanske inte alltid finns där man tror."


En Marian Keyes bok var väl inte riktigt det jag trodde att jag skulle recensera här, jag har alltid tyckt att Keyes är för chicklit för mig. Jag är absolut inte intresserad av kläder, smink, skor, alla dessa tjejiga saker tråkar ut mig till DÖDS - men trots att Sushi för nybörjare utspelar sig på Colleen, en modetidning för kvinnor mellan 18-30, samt att chefredaktören Lisa går på bisarra bantningskurer, snattar kläder och smink och tar botox, så är det skrivet på ett sådant sätt som tar udden av tjejigheten. Keyes får en att undra:"Vem är Lisa egentligen, innerst inne?" "Varför mår hon så dåligt så hon måste plåga sin kropp som hon gör?"

Bokens centrala karaktär är Ashling som vuxit upp med en deprimerad mor och alltför tidigt fått lära sig att ta hand om sig själv. Hon brottas med saker som andra människor kanske inte ägnar en tanke åt, att hon inte har någon midja, att det är så synd om alla uteliggare, att hon inte hittat sig en vettig kille ännu. Clodagh, Ashlings kompis, är den mindre sympatiske modern som är så leds på sina barn att hon fräser åt dem. Hon är väl den karaktären som jag önskar boken kunde skippat, men det vore ju inte samma bok om detta hade hänt.

I slutet så är det några smärre nervsammanbrott som gör att saker och ting ställer sig på sin kant, och de tre kvinnorna måste nu hantera sina inre demoner. Keyes är en underbar författare som förvandlar chicklit till sträckläsar-bok (500 sidor på ett dygn!) och totalt får boken en fyra av fem möjliga. På den romantiska skalan får den också en fyra.

Donna Woolfolk Cross - Påven Johanna

Påven Johanna utspelar sig på 800-talet, under den mörkaste medeltiden då den kristendomen började slå sig fram som den enda sanna läran. Missionärer spred lärorna till de olärda hedningarna som - ofta motvilligt - tog sig an den nya religionen. En av dessa var Johannas egen mor. Johannas far som var en sträng missionär tog henne till fru efter hon blivit omvänd, men när fadern inte såg på berättade hon om sina egna myter för Johanna.

Johanna lärde sig snabbt att det fanns otroligt mycket kunskap att hämta ur andra sagor och inte minst ur böcker, och när hennes äldste bror började studera till präst lärde han henne läsa ur Bibeln. Det stod snabbt klart att Johanna hyste större läshuvud än någon av sönerna, och hennes villighet att lära sig mer blev hennes stora sorg, för kvinnor kunde inte gå vidare och studera.

En lärd utländsk man med underliga idéer och främmande böcker kom en dag till Johannas familj och upptäckte hennes enastående begåvning. På grund av honom lyckades Johanna ta sig till en skola för att studera, där hon också träffade den riddaren Gerold vars dotter Johanna skulle bo tillsammans med under studietiden. Gerold och Johanna slöt ett nära vänskapsband som under åren utvecklades, tills Gerolds fru blev avundsjuk och bestämde sig för att gifta bort Johanna bakom Gerolds rygg när han är borta i affärer. Men innan Johanna kan stå brud blir byn attackerad av barbarer. Alla byborna, inklusive Johannas bror Johannes, dör och Johanna får en uppenbarelse. Hon inser att om hon tar sin brors identitet kan hon uppfylla sin önskedröm: att studera till präst. När röken lägger sig över byn kommer en ny Johanna ur spillrorna, en Johannes Angelicus.



Över 500 historiska verk sägs omnämna en kvinnlig påve vid namn Johanna, och experterna tvistar om huruvida hon har funnits på verkligheten och kyrkan har försökt göra allt i deras makt för att radera hennes existens, eller om det helt enkelt är en vandrande myt. Denna bok tar upp vad som kan ha hänt om hon verkligen fanns.


Karaktären Johanna är en högintelligent och ifrågasättande kvinna som kliver in i männens värld och finner sin plats. Men samtidigt är hon en kvinna ut i fingerspetsarna och har svårt att förtränga de kvinnliga sidorna. Det är en svår balansgång för henne och den försvåras ytterligare av de ränker och intriger som kantar sig längst hennes väg. Desto större framgång, desto större skäl till oro, och snart är Johanna upp över öronen i bekymmer och det enda som räddar henne är att fortsätta låtsas vara man. Då dyker plötsligt hennes förflutna upp i form av riddaren Gerold - och tada! - en kärlekshistoria.


Boken innehåller alla bra ingredienser, uttänkt plot, verklighetsbaserade grunder, romantik, spänning, blod och action. Var det något jag missade? Tror inte det men... den är en skön läsupplevelse för alla som tycker om litet intelligenta diskussioner och som kan tolerera den religiösa atmosfären. Totalt får den fyra poäng och en fyra på romantikskalan.

Bokcirkelns bok: Boktjuven av Markus Zusak

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel stjäl böcker - från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som
bodde på Himmel Strasse när bomberna föll.

~VIKTIG INFORMATION~

Döden är vår berättare.

Så står det på baksidan av Boktjuven, en text som säger det mesta. Detta är ingen spänningsbok. Faktum är att Döden under berättelsens gång låter en veta vad som kommer hända. Det gör ingenting, slutet är inte det viktiga. Det viktiga är hur det hela ses genom den lilla flickans ögon. Vad hände Nazityskland, i hjärtat av allt detta fruktansvärda, enligt Liesel?

Jag tyckte detta var en mycket bra bok - inte världsbäst (slutet var jag något missnöjd med) - men definitivt värd att äga och återkomma till med jämna mellanrum. Författaren gjorde ett bra jobb med redogörelsen av kriget i handlingen. Eftersom vissa ord har en djupt förankrad innebörd för de flesta som vet något om förintelsen, så behövde författaren bara nämna vissa saker utan att gå in på detaljer och slapp därmed upprepa det uppenbara. Berättarstilen var dessutom unik på så sätt att han lyfte ut stycken för att poängtera det han ansåg viktigt, något som jag tyckte var smakfullt och hjälpte till att förstärka vikten av orden.

När det gäller karaktärerna så fann jag mig underligt dragen till Liesels fostermor Rosa "Saumench" Huberman, en liten och arg tyska som skäller på allt och alla och kallar dem saker som saumench/saukerl och schwein. Hon skällde förstås mest på dem hon älskade, det var hennes sätt att visa det på. Det var en underbar och genuin karaktär, som - trots att hon hjälpte till att spä på fördomarna jag haft om arga tyskor med blonda kanelbullar till flätor och stålbröst - kändes mest äkta. Sen hade vi förståss unge herr "Jesse Owens" som alltid försökte få en kyss av Liesel. Liesel är förstås också sympatisk. Främst så gillade jag hennes kivande med "J.O", det faktum att hon var litet av en slagskämpe och hade väldigt mycket känslor inom en liten kropp.

Allt som allt är det en sällsam saga. Jag säger "saga" eftersom det var Döden som berättade historien, därför kan den inte vara fullt realistisk även om den var nog så realistisk även med Döden. När jag var färdig kände jag en bitterljuv glädje, inte särskilt överväldigande, men ändå där. Jag ger den en fyra samt en svag trea på romantikskalan.