Thursday 18 June 2015

Blygsamt skryt

Jag vill passa på att uppmärksamma er, kära läsare, på lite nyheter som kommit ut på Alvarfondens hemsida.

Om ni inte vill klicka vidare kan jag klippa ut lite meningar...

"Den ideella Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond (SAAM) är mest känd i fandom för det stipendium som delas ut varje år till minne av den legendariske science fiction-fanen Alvar Appeltofft, som gick bort 1976. Alvarpriset, som det populärt kallas, betraktas allmänt som svensk SF-fandoms mest betydelsefulla och består av ett konstverk och en penningsumma (för närvarande 2 100 kr).

Stipendiet utdelas "för omfattande och betydelsefullt ideellt arbete av bestående värde inom svensk science fiction-fandom", och mottagaren utses varje år efter en rådgivande allmän omröstning inom svensk SF-fandom. Stipendiet för 2014 kommer att utdelas på kongressen Swecon 2015/Confuse, 7-9 augusti 2015 i Linköping.

SAAM utlyser den rådgivande omröstningen om Alvarpriset för 2014 och sätter - efter att ha granskat nomineringarna från fandom - på röstsedeln upp Sofia Karlsson och Maria Nygård som kandidater. Omröstningen pågår till kl. 12.00 lördagen 8 augusti [...]"

Jag är otroligt stolt över att bli nominerad till detta och vill tacka er som har nominerat mig! Jag känner verkligen att min kärlek till svensk fandom är besvarad! :)

Det är också en stor ära att få vara nominerad med Maria, som är en väldigt viktig person inom svensk fandom! Faktum är det är tack vare Maria som jag hittat till fandom från första början!

Dels så skapade hon Bokbloggar.nu där jag registrerade denna blogg, och därigenom fann jag Socialistsimon. Vi bildade bokcirkel 2009, 2011 åkte vi på vår första kongress tillsammans, sen startade vi Malmöfandom efter att ha varit på Kontrast 2012, som Maria var med och arrangerade.

Dels så tipsade Maria också mig om Catahya där jag också annonserade ut att jag letade bokcirkelmedlemmar. Jag fick napp från Frida, som numera är min medskribent här på bloggen under namnet Farraw. Frida är min bästa vän, och om det inte vore för Maria hade vi kanske aldrig träffats!

Maria och jag har båda ett starkt engagemang för SF och fantasy samt att sammanföra människor, plus att vi delar ett stort tv-serie-intresse. Vi brukar ha diskussioner om hur mycket vi hatar Oliver Queen från Arrow, det är kul. :)

Så, med andra ord, vem som än vinner så kommer jag bli jätteglad. :)

Monday 15 June 2015

Game of Thrones - eftersnack! *spoileralert*

Denna säsong har varit väldigt kritiserad av många, som långsam, tråkig, sexistisk. Det har varit våldtäkter och barnamord, etc etc. Personligen tycker jag det har varit en himla bra säsong.

Vi fick se en fortsättning på Sansas story, vi fick se Jaime och Bronn teama upp, Arya bli fulländad mördare, Cerseis fall from grace var mycket snyggt gjort (mer om mina tankar kring nakenhet senare!), Danys styre börjar långsamt kollapsa. På många sätt gjorde tv-serien ett bättre jobb att berätta historien än boken, den genade på vissa ställen där boken dröjt onödigt länge, och den belönade oss med Danys och Tyrions tete-a-tete.

Jag tänkte ta upp tre saker som jag tänkt på medan jag sett denna säsong (mer kanske kommer i ett senare avsnitt!)


Först och främst - Sansa

Let me be very very clear here.

Jag är inte ett stort fan av våldsscener. Jag vågar inte se skräck eller zombiefilmer, och spolar alltid förbi tortyr och extremt våld. Våldet i GoT är jäkligt brutalt. Knivar genom huvud, ögon, amputationer av händer och penisar, flådda människor, totalt krossade skallar, inälvor som rasar ut. Jag tror de visat det mesta. Och jag brukar oftast försöka spola förbi det.

Våldtäktsscener är ett helt eget kapitel, en helt egen ring i helvetet. Vägrar se det. No fucking way. 
Det är obehagligt på så många fler sätt, för att det också visar hur underlägsna kvinnor är. Det gör oss till redskap att användas när man behöver motivera en man. När man använder kvinnovåld som en plotdevice för att en man ska hämnas så tar man också oftast ifrån kvinnan eller offret sin egen agency. Hon behöver en stark man som räddar henne. (Snark, boring. Jag slutade se Downton Abbey halvvägs igenom den beryktade scenen i köket.)

Det som får mig att se denna serie är inte dramatiska effekter och våld, utan att man har genuina karaktärer som utvecklas genom sina individuella resor. Våldet är legitimt så länge det ska göra att det händer något med individen som tvingar den att hantera det och växa, åt något håll. 

Jaime Lannister mister tillfälligt sin förmåga att slåss, och måste lära sig att förlita sig på andra människor (Brienne) vilket gör honom mer mänsklig, och visar också att han har en hjärna. Theon mister sin penis och sitt mod, och förvandlas till en svag människa som överlever genom att göra vad än hans sadistiska herre ber honom om.

Sansa och Arya växte upp snabbt när hela världen vände sig emot dem, dödade deras föräldrar och bröder. De har lärt sig att spela spelet; you win or you die. Dvs för att överleva måste man lära sig ta hand om sig själv. I Aryas fall blir hon mordisk. I Sansas fall börjar hon lära sig att manipulera och utnyttja sin skönhet och status. 

Vad vill man uppnå med scenen Sansa våldtas? Dels berättar man en historia om en vidrig, sadistisk man, och när denna man gifter sig känns det som en våldtäkt är en scen som är karaktäristisk för denne. Dels berättar man en historia om en kvinna som börjat lära sig att "spela spelet".

Sansa är inte naiv, hon har sett vad mycket hemskheter män kan göra, och hon vet att Ramsay Bolton är en sadistisk jävel. Boltons dödade hennes familj, och ändå så går hon med på att gifta sig med honom. Man skulle kunna säga att Littlefinger manipulerar henne, men jag väljer att tro att Sansa gör detta för att hon spelar spelet. Hon vill uppnå något, en ohelig allians där hon övertygar sig själv om att hon kan vira honom runt lillfingret, även om det kostar henne smärta. Och sen visar det sig att hon överskattade sin förmåga, Ramsay var för knäpp för att hon skulle klara av honom, men vi har två säsonger till på gång och jag hoppas att hon kommer till den punkten där hon - ingen man som hämnas henne - ger honom vad han förtjänar.

Folk klagar på "Men det hände inte i böckerna!" Men Sansas storyline hade inte progressat längre än the Eyre. Vi vet inte vad som väntar henne, vi vet bara att hon inte kan stanna i the Eyre och gömma sig serien igenom. Detta känns som en trolig utveckling för Sansa, allt eftersom hon lär sig utnyttja sin status. 


Stannis vs Boltons 
Det blev inte uppgörelsen som jag räknat med, det blev ett ganska surt slut på Stannis historia. Först så offrar han sitt barn för att vinna, sen så deserterar halva armén och lämnar dem oundvikligt i underläge, sen så hänger sig hans fru, och sen så dödar Brienne honom (go Brienne!). 

Jag kunde se att det skulle sluta så för Stannis, det kändes rätt så oundvikligt. Men jag hade velat se en bättre face-off mellan nya Evil-Stannis och Evil-Bolton, och gärna på ett sätt som skruvar på förväntningarna. Det som jag älskar med George R R Martin är hur alla människor har sin beskärda del mörker och ljus, och just när man har lärt sig hata en karaktär (The Hound) så blir han mänsklig, eller så visar det sig att ens favorit *host* Jorah Mormont *host* är en jäkla sell out. Sen finns det komplicerade karaktärer som Littlefinger och Varys vars gameplan jag fortfarande inte vet. Är de onda? Är de goda? Vad ääär de?!

Vad som är lite tråkigt med Ramsay Bolton och hans far är att de är rent igenom onda och dåliga och vi vill bara att de ska dö. De behöver en motivation, något som gör att vi engagerar oss i dem. Ge Ramsay Bolton en sorglig(are) bakgrund, låt det vara så att han blivit som han är för att han själv blivit torterad av sin far, eller någon annan som han är fullkomligt livrädd för. Låt honom få visa att han också har varit ett offer, och låt honom få en chans att åtminstone överväga att välja en annan väg.

Eller ge hans far en humanare sida, där han slutligen får nog och dräper sin son för att han helt enkelt är för hemsk. Om äldre herr Bolton tar sitt ansvar och sedan står upp mot Stannis, två män som dödat sina egna barn, skulle det kunna ha blivit en intressant avslutning. Skulle vi kanske slutat hata Bolton för allt han gjort mot the Starks och heja på honom? Och vore det inte häftigt om storyn gått till detta oväntade avslut?

Sist av allt - nakenheten 
Ska man höja upp kvinnokroppen till något dunkelt och heligt, något som måste skylas. Är det skamligt när kvinnor vill visa hud? Är det slampigt? En naken kropp är en naken kropp. Den är en manlig kropp, den är en kvinnlig kropp. Det är dom vi föds med, använder var dag. De ser olika ut. Game of Thrones är inte rädda för att använda kroppen, visa den på display, gång på gång på gång tills vi tröttnar och säger "jaja, vad är det för skillnad på när man visar en naken mansbringa och en kvinnas bröst?" Den visar oss att kvinnokroppen ser ut på olika sätt, tonar ner sexigheten som vi matas med varje dag och visar den oretuscherade sanningen.

Kanske är detta ett sätt att normalisera kvinnokroppen? Eller tänker jag helt jäkla fel nu? 

And discuss!

Sunday 14 June 2015

Mer Arrow trashtalk!

Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste även jag ge mig in i Arrow-debatten.

Spoilervarning för säsong tre nedan!

Arrow handlar om Oliver Queen, en rikemansson och playboy som kommer hem till Starling City som en förändrad man 5 år efter en båtolycka där hans far och vänner drunknat. Man har trott att han drunknade med dem, men han mötte ett annat öde. Han strandades på en öde ö som använts som fängelse för de mest farliga människorna i Kina, och räddades av en av de farligaste fångarna som lärde honom att överleva och försvara sig själv.

Olivers far rentvådde sitt dåliga samvete innan han dog, och berättade att Queen industries framgångssaga berodde mycket på att han direkt eller indirekt deltagit i korruption och våld. Farsan ålägger sonen med ett uppdrag; han måste överleva och ställa allt till rätta. Detta leder till seriens inledande monolog där Oliver meddelar att han har ett enda mål: att rädda sin stad.

Med den utgångspunkten fastnar tyvärr serien i The Chronic Hero Syndrome, en trope som missbrukas å det grövsta för att rättfärdiga allt Oliver gör för att ta hand om dom problem som han ser att staden har. Oliver åsidosätter sig själv totalt för att rädda alla andra i Starling City, och allt eftersom serien löper på sker det en slags glidning där Oliver rättfärdigar sitt allt mer otrevliga beteende med att han gör det för "the greater good".

Oliver ljuger ständigt för sin familj om vad han sysslar med om nätterna, för att "skydda dem". Till och med förbi den punkt där man egentligen tycker han borde ha berättat sin hemlighet, troligtvis för att han har någon slags envis ovilja till att släppa in folk. Den stoiska mannen. Bleh.

Oliver Queen säger sig älska Felicity men vägrar dejta henne för att han "genom att vara med henne utsätter henne för fara". Jo, för så länge de inte är ihop så är hon utom fara och det faktum att de ändå spenderar ohemult mycket tid tillsammans i Arrow Cave och bekämpar brottslingar tillsammans är inte farligt för henne? Makes no sense!

Och det bästa - Oliver Queen låter alla tro att han är död i fem år medan han springer runt och tränar sig till att bli en supersoldat som kan rädda Starling City från korruption och våld. Han vill inget hellre än att berätta för de nära och kära att han är vid liv, men då "utsätter han dem för fara".

Oliver Queen behandlar alla kvinnor i sitt liv som skit. Han är otrogen mot Laurel med hennes syster Sara. Han berättar inte för Laurel att Sara lever. Han blir förbannad på Laurel när hon gör exakt samma sak som han själv, blir en vigilante. Han har inga betänkligheter mot att utsätta sina vänner Roy och Digg för fara, men så fort Laurel tar på sig masken blir han grinig.

Det leder oss osökt in på ett annat problem: Varför känns det som dem som skrivit manus till Arrow hatar kvinnor?

Anna i In Another Library har skrivit mer om varför Arrow är en så misogyn serie i inlägget "Arrow suger som vanligt".

Inte nog med att Oliver är en douchebag, nu har också Laurel börjat bete sig på samma sätt. Vildvittra har skrivit mer om det i sitt inlägg "Nu gnäller jag på Arrow igen".

Att vara självuppoffrande är inte ens en särskilt fin egenskap, vilket innebär att Oliver Queen är ca den mest osympatiska karaktären i hela serien.

Nu kan jag inte komma på något vettigt sätt att avsluta detta inlägg, så jag säger bara: BLEEEEE.

Sunday 7 June 2015

The Fantastic Fantasticon

I live in Malmö, which is 30 kilometers from the Danish capital Copenhagen. It takes about 20 minutes to travel over the Sound to with train. Oddly enough, I haven't been to Copenhagen more than about 10 times.

I know what you're thinking. It's a DISGRACE. Or maybe you weren't thinking it, but I was. I've been missing out on all the fun stuff going on in Copenhagen fandom. But to my defence, I wasn't aware of fandom at all before 2011.

The weekend 30-31 th of May, the Danish fandom had their annual sf-convention. And this year - I went!

Me and Pebbles!


The Friday Pub Meeting

First, we had a friday warm up pub meeting at Café Asta (which is at the hotel Fy og Bi) were I met some of the danish fans, the Guests of Honour and my swedish friends Johan Anglemark, Pebbles Ambrose Karlsson, Gunnar, Tommy and Michael. We sat in a lovely patio outside in the sun, which unfortunately wasn't so warm. We moved inside, and had a lovely evening. I talked to Niels Dahlgaard and Jesper Rugård whom I've met before at Kontrast and/or Loncon 2014. I met some new cool people; Claes, Bente, Jeppe, Tue, and Andreas. I talked to Ian Watson, brittish sf-writer and one of the Guest of Honour this year, whom I soon discovered was really funny (and wasn't gonna forget that the danes invaded his country!).

One of my biggest fears in going over the Sound was that every danish person would refuse to speak english to me (I can't understand much danish, but everyone else in Skåne does) but they were all very understaning and kind enough to speak english to me. Some of them even admitted that they don't understand swedish all that well either.

I went home to Malmö very late that night, and missed the first panel of saturday due to tiredness. But it was fun so it was worth it!


Saturday

The Fantasticon program had three tracks on saturday and two on sunday, and were a fun mixture of interviews, panel discussions, presentations and movies. Guests of Honour (GoH) were the aforementioned brittish writer Ian Watson and also the american (Sorry, US:ian) writer Pat Cadigan, two funny and warm hearted persons with many interesting things to say. Ian was accompanied by his wife Cristina Macia, who's translated "A song of Ice and Fire" from english to spanish.

I went to four panels on saturday.

First, I listened to Ola Wikander, a swedish writer, translator and theology doctor, whom was interviewed by Jesper Rugård. I know Ola from many swedish sf-conferences and from Skåne-events, and have listened to him many times before. One thing I like about him is his unconventional ideas and sparkling enthusiasm. He has indirectly helped me dare to try different styles of writing without map or world creation.


Niels Dahlgaard and Ian Watson

After that, I listened to Niels Dahlgaards GoH-Interveiw with Ian Watson and listened to him talk about his books, which I am sorry to say I have never read (but will!). He told us the story about how he got to work with Stanley Kubrick on "A.I. Artificial Intelligence" (I loved the movie, Ian!) and fascinated us with some inside information about his experiences from that (sorry, not telling).

After that I listened to Cristina Macia, spanish translator of "A Song of Ice and Fire", who was on a panel with the danish translators Poul Bratbjer Hansen and Anders Michelsen. It was a fun discussion about how to translate the strange family names, how much Cristina loves to write war scenes (or not) "Did you know there's no word for coat of arms in spanish!" and I learned that the danes and norwegians and swedes actually compare notes from time to time. Almost cheating, don't you think? ;)

The last panel of saturday was about expatriate writers. Since neither Watson, Cadigan or Lucas Bale or Niahm Brown live and write in the country were they're from, they talked about their experiences of being expatriate writers. It was a really interesting panel for me, since I'm almost an expatriate myself. Northern and southern Sweden are like two different countries language, mentality wise and landscape wise. Norrbotten has vast ancient forest, lakes, high mountains, silence, midnight sun, moss and lichen, mooses, bears and reindeers. Skåne's more vibrant, crowded, flowery, filled with yellow rapsmarks, purple and white cherry trees, red poppies, wild boars and venison. (This is some great material for epic fantasy books.) I would love to write something where I could incorporate my experience about changing scenery and different worlds in my own works.

I asked the panel members about it and if they incorporate that in their books. Lucas Bale quickly explained that he's using his experience as being in a foreing and strange country very much since his books are about being isolated (and made a joke about needing some therapy now, sorry for that Lucas!). Pat thought the question was interesting since she's experienced something similar moving from New York to Massachusetts, and feel more at home now in the UK than she ever did in Massachusetts, London being more like the New England millieu and mind set.


Michael Pargman and Johan Anglemark

On saturday evening, we went to Fy og Bi Hotel and Restaurant again for the conference dinner. It really is a really lovely place, with an orange pattio that had almost a hispanic feel to it. Unfortunately, we were about 50 persons in about 40 square meters, and I got really tired of the noise so I went home early after dinner.


Sunday

On sunday, I went to four panels. First I listened to Pat Cadigan being interviewed by Lars Ahn Pedersen, where she openheartedly spoke about her illness and how she got started as a writer, while working full time as a hallmark card writer with a young baby at home. I'm sad to say I've never read Pats books, but now that I've listened to her talk about them, I have to read them. She got a Hugo in 2013 for "The Girl-Thing Who Went Out for Sushi" a book set in space about people turning into beings more adapted for space. The book has allusions to today's trans struggling with being accepted and the whole concept sounds really interesting. Also, she was a Heinlein fangirl, and I can really relate to that!

Thorbjorn Haugaard Eriksen, Pebbles Karlsson Ambrose, Jesper Rugård (moderator)

Then I heard Pebbels and Thorbjorn Haugaard Eriksen talk about mental illness and using this experience in writing. Pebbles said that her experience of mental illness included falling down the social ladder. At first she was a successful career woman, and then as she fell ill people started distancing from her and stigmatization followed. Now she wants to write a story about how people are more than they seem, more than a diagnosis, and how you shouldn't catagorize people. It was touching and personal, and I felt a sense of learning something important. In my work as an personal administrator of sick benefits I often help people who suffer from mental illness and I always want to learn more about how it is to live with these different illnesses. I know there's a stigma around these people and I want to help raise awareness of what these guys go through and have to deal with, and how to best help them.

The third panel that day was "Writing in other peoples universes" were Ian Watson and Pat Cadigan spoke about writing Warhammer 40K, Wildcards, novelizations, being in anthologies  and being a part of someone elses fantasy world. Ian said: "I had a 10 year old come up to me and say 'I loved the scene with the dude who got his head torn of. I almost vomited.'" Aye, there's something to be proud of, Ian!

I have read only one Warhammer book and that was "Horus Rising" by Dan Abnett, but the way Watson described his contribution to the series, I really want to read his books. They are "Inquisitor", "Harlequin", "Chaos child" and "Space Marine".

Pat talked about writing the "Making of  Lost in Space" and working with film studios. Not the easiest job in the world. She also mentioned working on Wild cards, where she created some amazing characters whom got the attention of Roger Zelazny among others, who have reused her characters in novellas of his own. Wild Cards is something I wasn't aware of at all but seems to be a science fiction and superhero anthology series in a shared universe. (Now I want to read these too! My list is getting to long...)

The last and final panel of the convention was "Biotechnology and science fiction" where the futurist Klaus Mogensen and professor Richard Ipsen talked about the recent breakthroughs in science which was considered science fiction a few years ago. They talked about was possible direction science fiction can take today, and what they would like to hear or read about. They talked about body swaps, home brewing biological weapons, GMO and food supply. It was really interesting!

The panels were really good, the panelist well informed and funny and the people I met were really nice.


Malmö hearts Copenhagen!

If you have the time and opportunity I can really recommend visiting Copenhagenfandom on one of their pub nights, they are a cool and nice group whom I hope to meet again soon.  And if you're a member of danish fandom, and want to know more about Malmöfandom, I suggest you read our new blog Malmöfandom (which is in english, for your convenience) or maybe you can join our group Malmöfandom on Facebook. Or follow us on Twitter. :)

Saturday 6 June 2015

Who's Fia?


Hi! My name is Fia! I'm 30 years old and come from the northern part of Sweden called Norrbotten.

I moved down to the southern part (Skåne) in 2008. I live in Malmö, which is 30 kilometers from the Danish capital Copenhagen. It takes about 20 minutes to travel over the Sound to Denmark with train.

I started this blog in 2008 while I was fairly new to Skåne and mostly read books since I didn't know anyone. Later on I reached out to the book blog- and sf-community asking if anyone would like to start a SF-book circle with me.

Best. Move. Ever.

I ended up meeting my best friend Frida, who's also my co-blogger 'Farraw'. And I got to meet Simon, Calle, and Frida R. I think Calle was the one who mentioned this big conference happening in Stockholm in juni 2011; Eurocon. So, we went, checked it out, absolutely loved it and was completely bitten by the fandom bug.

The next year I went to Kontrast, Swecon 2012, and after that me and Simon started Malmöfandom, which now is a fairly big group with regular pub meetings, writer circles and book circles. I'm still shocked to have been able to be apart of creating this Malmö-group. I just love how easy it is to make people come together nowadays. My big dream is to create a sf-conference here in Malmö. Hopefully we will be able to create some event soon.

When I'm not blogging, going to sf-conferences, reading, watching tv-series or playing board games, I'm working full time as a personal administrator.

Facts about Fia:
1) I'm a crazy cat lady, and have two cats named Aska and Sota. They are 11 years old.
2) I'm hard of hearing, and have hearing aids on both sides.
3) My favourite films are Inception, Mad Max Fury Road and Star Trek The Voyage Home.
4) Favourite writers are Connie Willis, Nene Ormes, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Neil Gaiman, George RR Martin and Robert A. Heinlein. (Among others.)
5) I'm completely tone deaf but like to write filks.
6) I'm currently (since 1998) working on a master piece sf book that will never ever, ever be published.
7) I'm on twitter as @feeejay and @malmöfandom
8) I love to watch Teen Wolf, Sleepy Hollow, most of the Marvel and DC-series, Game of Thrones, am a big fan of Joss Whedons works, and Battlestar Galactica and X-files.
9) If I were to move to another country, I would love to live in Scotland.
10) Am often told I look like Scarlett Johanson. I can live with this. ;)