Helena Dahlgren - Kallelsen

Gick ut på långpromenad häromdagen och lyssnade på Helena Dahlgrens ljudnovell "Kallelsen", om en kvinna med ett koltbarn på en liten enslig ö, som väntar och väntar på att hennes man Arvid ska komma tillbaka från hummerfisket. Under tiden som hon väntar så skriver hon i sin dagbok om sin växande känsla av obehag. Någonting står inte rätt till, hon kan känna doften av hav och tång, drömmer underliga undervattensdrömmar.

Novellen är cirka 40 minuter lång och inläst av Therese Akraka. Jag älskade verkligen denna novell och vill å det starkaste rekommendera den till alla. Mysig höstläsning med känsla av tidlös stil. Novellen har influenser av H.P. Lovecraft, den är suggestiv och har ett vackert gammaldags språk. (Dagboksstilen kommer väl från Bram Stoker men tror han inspirerades av Lovecraft, yes?). Något som Helena lyckas exceptionellt bra med är att måla upp landskapet; den karga lilla ön med klipporna och saltvattnet, det ensliga huset, tiden och känslan. Asbra Helena! Nu tycker jag du sätter igång och skriver mer!

H.G. Wells - The Invisible Man (och övrig klassisk viktoriansk litteratur)

 "The Invisible man" skrevs av H.G. Wells, en författare som klarar sig utan närmare presentation. Novellen publicerades 1897 och klassas som science fiction. Den handlar om en man som genom ett vetenskapligt experiment lyckas göra sig själv osynlig och är oförmögen att vända processen. Wells leker med tanken på hur man moraliskt handskas med osynlighet och hur vetenskapen kan te sig ur samhällets synvinkel. Den är väldigt intressant och väl genomtänkt. Yakov I. Perelman fastslog 1913 att om det vore möjligt att göra sig själv osynlig så som Wells hade tänkt så skulle man också bli blind, eftersom ögat behöver absorbera ljus för att man ska kunna se. Wells var dock medveten om detta problem, vilket också kan noteras i novellen.

Jag behöver definitivt läsa fler böcker av Wells, främst "The Time Machine". Jag har ett eget uttryck för när jag *verkligen* vill läsa en bok, då behöver jag inte den utan jag HÖVER den. Så är det med Tidsmaskinen. (Ni kan räkna detta som början på min önskelista inför jul.)

Jag verkar dras till den mer klassiska viktorianska litteraturen just nu, men så är jag ju också en anglofil. På sistone har jag läst både Bram Stokers "Dracula", H.P. Lovecrafts "At the mountain of madness" och Arthur Machens "The great god Pan and the Inner light." (De tre sistnämnda kan anses vara skräcklitteraturens föregångare.) Andra böcker som jag suktar efter att läsa är Mary Shelleys "Frankenstein", Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray", Robert Louis Stevensons "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" och förstås den gotiska romanen "Jane Eyre" av Charlotte Brontë som, enligt mig, borde räknas som skräck.

Day 10 – Favorite classic book

Om jag hade läst Stolthet och Fördom istället för att bara se filmen skulle jag kanske ha dragit till med den, men så är tyvärr inte fallet. Har dock läst Northanger Abbey, som visserligen är jättebra, men inte min favorit.

Of the top off my head skulle jag nog dra till med Bram Stokers Dracula. En annan bra klassiker är också Nevil Shutes Fem svarta höns. Så här skrev jag om den:

"För det första älskar jag hjältinnan, en praktisk och modig ung kvinna. För det andra älskar jag historien. Man lever sig in i den direkt, den varma vägen de vandrar, allt elände och misär. Jag ser framför mig hur de kämpade på, från by till by, tills de förvandlats mer till infödingar än till fina engelska damer... För det tredje älskar jag sättet som historien berättas på. Inget storhetsvansinne, inget förskönande, inga krusiduller. Det behövs inte. I de vanliga böckerna jag läser brinner jag alltid av nyfikenhet att få veta hur det slutade. Men i denna bok är slutet inte längre viktigt, även om det faktiskt är riktigt bra, men det är den långa vandringen och Jeans alla kamper som jag vill läsa om. När slutet kom var det tråkigt att sluta läsa, men som tur är finns ju serien kvar att titta på, måste genast fixa hem!"

SF-bokcirkeln: Bram Stoker - Dracula

a.k.a. 'Me suckie suckie'. Men nu talar jag inte om att boken suger, utan att själva Dracula gör det. Suger blod dvs.

De flesta känner till Dracula, föregångaren till hela vampyrimperiet. Utan den hade kanske aldrig serier som Buffy the Vampire Slayer, True Blood, Vampire Diaries (ve och fasa) blivit av. Eller Twilight för den delen.. Äh, den sista hade nog inte varit någon stor förlust (de tror ju vampyrer glittrar!)...

De få som inte läst boken/sett filmen/hört om den i andra hand kan få ett litet intro:
Advokaten Jonathan Harker blir av sin chef sänt till Transylvanien där han skall göra upp en affär med en rik greve (Dracula) som planerar att flytta till London. Väl där så inser han att greven varken äter, är vaken när solen är uppe eller kastar en reflektion i spegeln. Han försöker fly men blir fånge hos Dracula. Hemma i London så börjar mystiken tätna och Jonathan Harkers fästmö Mina och hennes vän Lucy hamnar i centrum för en serie mysteriska händelser... Efter ett tag blir Lucy sjuk, hon verkar drabbats av blodbrist och har två röda märken på halsen, och trots att man kallar in professor Van Helsing som ger henne blodtransfusioner så förlorar hon varje natt mer och mer blod....

Förutom Mina, Lucy och Van Helsing så introducerar Stoker även psykiatern James Seward, som driver ett mentalsjukhus, amerikanen Quincy och den engelske Lord Godalming (Arthur).

Så vad tyckte bokcirkeln om Dracula...?
Boken skrevs i journalform. Först fick vi ta del av Harkers journal, sedan Minas journal, sedan Sewards journal, Lucys journal, etc etc. Det fanns vissa i gruppen som tyckte att brevform var detsamma som billiga kioskdeckare i Jag-form, vissa andra var misstänksamma mot de otroligt detaljrika formuleringarna, andra njöt bara.

Till skillnad från klassikern Mary Shelleys Frankenstein där budskapet är "teknik är farligt" tyckte Simon att  Dracula är en hyllning till det moderna samhället. Medan Dracula är en 800 år gammal vampyr som är övermänskligt listig, snabb och stark, så är består vårt gäng hjältar av framstående vetenskapsmän (Van Helsing och Seward), och alla använder sig av moderna tekniker som skrivmaskin, blodtransfusioner, tåg, etc etc. Simon gav den helt enkelt ett "K" för klassiker (eftersom han försöker vara rebellisk mot vårt poängsystem).

F ansåg att Dracula målades upp mystiskt när man fick följa honom genom hjältarnas rapporter. Hon tyckte den var bra men litet långrandig. Hon gillade språket och miljön. Hon gav den en 4a.

CG tyckte att det var ett tidsdokument som håller bra än idag. Litet långa utbroderingar ibland, men han tycker till skillnad från N inte att den tappar i slutet, dock anser han att själva slutstriden är för liten i förhållande till boken. Han gav den den 4a.

N ville egentligen ge den en 5a men tyckte den tappade känslan i sista avsnittet, så det blev en 4a.

J tyckte Dracula var en korkad vampyr som kändes svår att följa. Dessutom var det ett jäkla daltande med alla fruntimmer i boken (here, here!). Bullshitfiltret började också trigga på allt Van Helsing sa, samt att han var misstänksam över de detaljrika journalerna. Han gav Dracula en 2.5a, eftersom han läste hela boken.

Jag ger den en 4a, den är precis som CG säger ett tidsdokument som håller än idag (den gruvliga kvinnosynen till trots). Jag köper historien med de detaljrika dagböckerna, men håller med om att Van Helsing sprider en massa dynga. Jag gav den en fyra eftersom jag faktiskt fann saker i denna klassiker som jag inte gillade, bland annat att det tog väldigt lång tid för Lucys sjukdom att börja utforskas. Hur dumma får karaktärerna vara?

Allt som allt så är dock denna bok den sf-bokcirkelbok som fått högst betyg av oss alla så jag gissar att det inte är helt fel att vända blicken åt gamla klassiker ibland! :)

Tyst läsning, ordning och disciplin

Då jag håller på å läsa en bokserie så brukar jag oftast inte jag recensera delarna i boken utan enbart hela serien, eftersom jag tycker en serie förtjänar att bli bedömd i sin helhet. Det beror också helt och hållet på om serien går att sammanfatta i en recension, och vad jag har att säga om böckerna. En del serier är bra att dela upp i stycken, andra inte. Shannaras ättlingar-serien av Terry Brooks är av den senare sorten, därför har det varit tyst här. Nu har jag dock ett mellanspel, har påbörjat en ny bok som jag lånat från en bokcirkeldeltagare inför nästa träff: Anders Björkelid - Ondvinter. Recension kommer onsdag eller torsdag, om inte julförberedelserna kommer emellan.

För att inte tråka ut er helt kan jag nämna ett axplock av böcker jag har införskaffat nyligen...

Köpta böcker:
Laurell K Hamilton - The laughing corpse (nr 2 i Anita Blake-serien), Margaret Atwood - Kattöga, Ellen Kushner - Swordpoint (prequel till The Privilegie of the Sword),

Presenter:
Kristina Hultmans Undersökningen (eller When I woke up this morning I felt so gay) har jag fått från ett bokförlag. Vilket minns jag inte...
The Historian av Elisabeth Kostova (ursäkta men vem var det som gav mig denna, jag är litet glömsk..?)

Guernseys litteratur- och potatisskals-pajsällskap av Mary Ann Shaffer är från Martina
Över Näktergalens Golv av Lian Hearn (pocket&prasselpresent)
Dracula av Bram Stoker (pocket&prasselpresent)
En vampyrs bekännelse av Anne Rice (pocket&prasselpresent)

Jag har nu insett att jag har låtit min boksamling växa okontrollerat, nu är det dags att sätta sig ned och gå igenom vad jag äger och vad jag ska läsa...!