H.G. Wells - The Invisible Man (och övrig klassisk viktoriansk litteratur)

 "The Invisible man" skrevs av H.G. Wells, en författare som klarar sig utan närmare presentation. Novellen publicerades 1897 och klassas som science fiction. Den handlar om en man som genom ett vetenskapligt experiment lyckas göra sig själv osynlig och är oförmögen att vända processen. Wells leker med tanken på hur man moraliskt handskas med osynlighet och hur vetenskapen kan te sig ur samhällets synvinkel. Den är väldigt intressant och väl genomtänkt. Yakov I. Perelman fastslog 1913 att om det vore möjligt att göra sig själv osynlig så som Wells hade tänkt så skulle man också bli blind, eftersom ögat behöver absorbera ljus för att man ska kunna se. Wells var dock medveten om detta problem, vilket också kan noteras i novellen.

Jag behöver definitivt läsa fler böcker av Wells, främst "The Time Machine". Jag har ett eget uttryck för när jag *verkligen* vill läsa en bok, då behöver jag inte den utan jag HÖVER den. Så är det med Tidsmaskinen. (Ni kan räkna detta som början på min önskelista inför jul.)

Jag verkar dras till den mer klassiska viktorianska litteraturen just nu, men så är jag ju också en anglofil. På sistone har jag läst både Bram Stokers "Dracula", H.P. Lovecrafts "At the mountain of madness" och Arthur Machens "The great god Pan and the Inner light." (De tre sistnämnda kan anses vara skräcklitteraturens föregångare.) Andra böcker som jag suktar efter att läsa är Mary Shelleys "Frankenstein", Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray", Robert Louis Stevensons "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" och förstås den gotiska romanen "Jane Eyre" av Charlotte Brontë som, enligt mig, borde räknas som skräck.

Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!