Stephenie Meyer - Om jag bara kunde drömma

Så har jag äntligen sällat mig till skaran av tusentals bokbloggare som skriver om Twilight-serien. Men jag inte tänker upprepa handlingen för er då ni säkerligen fått den återberättad en sådär trettiosjutusen gånger. Istället tänker jag fokusera på bokens kvalitet och författarens förmåga.

För att vara en internationell bestseller så hade jag förväntat mig så mycket mer än vad jag fick. Första delen av boken hade visserligen ett stort sug i sig, man trillade verkligen in i Bellas förälskelse och led med henne, men efter ett tag mattas förälskelsen ut - åtminstone i mitt huvud, och jag inser till min förfäran att boken saknar det där drivet som hör till en bra story, som får en att bläddra vidare och undra "Vad kommer nu att hända?" Den var inte spännande, och det märks att författaren var oerfaren. När intrigen kom igång var det dock något som bet tag i mig och fick mig att fortsätta läsa, men det var inte så intensivt att jag inte kunde lägga ifrån mig den (vilket hände flera gånger).

Det positiva jag kan säga om boken är att den är otroligt vackert berättad. Kärleken lyser fram genom sidorna och får mig att bli alldeles mör inombords. Sedan älskar jag den hela komplexiteten mellan förälskelse/rädsla för ens eget liv, definitivt unikt i min värld av romantik!
Bara för detta så kommer jag fortsätta läsa serien, men jag känner ingen panik för att jag får vänta på nästa boken på bibblo. Fortsättningen får komma när den kommer, det är ju trots allt inte som om hon har lämnat en stor cliffhanger som får en att springa till bokhandeln. (Varför gjorde hon inte det, egentligen?)

Boken får en stark fyra på romantikskalan och en trea i allmänhet.