Skymningssång av Patrik Centerwall

När jag gick till biblioteket för ett tag sedan med målet att leta efter nästa bokcirkelbok hade de ställt Skymningssång av Patrik Centerwall med framsidan utåt. Jag hade planerat att läsa den någon gång så därför fick den också följa med hem. Jag är svag för noveller och tyckte (även om det inte ska spela någon större roll) att framsidan var ovanligt stilig.

Boken var på 167 sidor med totalt 17 noveller, främst fantastik med lite dystopiska inslag. Jag tyckte överlag väldigt mycket om historierna. De var härligt bisarra och fick mig lite i samma stämning som Karin Tidbecks Vem är Arvid Pekon? Man får många gånger följa till synes vanliga människor som det händer konstiga och ovanliga saker med. Ofta fick jag en känsla av att Patrik Centerwall funderat på underliga scenarion och hur människor egentligen skulle ha reagerat på om de faktiskt hände. Att han använde sig av klassiska väsen som jättar, skogsrån och liknande var bara roligt. Jag var speciellt förtjust i Gustav Frödings hemliga liv och Inbjudningskortet. Gustav Frödings hemliga liv kändes härligt trovärdig och världen i Inbjudningskortet går från ytterst ordinär till mysigt vrickad.

Språket var enkelt utan krusiduller och historierna var därför lätta och snabblästa. Något som dock störde läsflödet mycket var alla felskrivningar och stavfel som fanns lite överallt i boken. Det känns som om den hade behövts korrekturläsas minst en gång till. Stora minuspoäng till Undrentide förlag!

Sammanfattningsvis skulle jag definitivt rekommendera den här novellsamlingen. Den är väl värd en genomläsning (eller fler).

Dikter från Uppsala

Jag var i somras på Steampunkfestivalen i Gävle, där jag såg poeten Mohamed Omar på avstånd, med sin röda fez. Vi har aldrig blivit introducerade men pratat på twitter. Han bad mig recensera hans dikter på min blogg, och som diktälskare tackade jag genast ja.

Diktsamlingen från 2013 heter "Skymning öfver Upsala". Det första som slog mig var att det var mycket annorlunda dikter, mer som berättelser som vävts in i diktform. Och dessa berättelser är så fascinerande, när man läser dem är det som om man kikar genom Mohameds ögon och ser världen som han ser den. Dikterna är retrospektiva och visar dels  Mohameds uppväxt, dels Uppsalas historia. De är fint ihopvävda till en salig blandning tankar och observationer som ger oss utomstående en inblick i livet i Uppsala då och nu.

Jag gillar hur Mohamed observant studerat och tagit in detaljer både hos människor och kulturer. Samtidigt som vi lär oss om Uppsala, dess unikum, dess stora tänkare och stadens framskridande så får vi också ta del av Mohameds tonårsangst och sökandet efter vänskap och samhörighet, vilket ger vissa dikter en mörkare ton. Denna diktsamling känns väldigt unik och viktig, och jag skulle med fördel rekommendera den till alla intresserade.

Steglitsan av Donna Tartt

Nu börjar det vara för länge sen jag läste denna bok för att jag ska komma med en riktigt genomtänkt recension.

Dessutom skrivs detta på min Galaxy Note 3 (som visserligen har en stor skärm, men inte riktigt lämpar sig för längre texter). Så håller mig kort.

Theo Deckers liv förändras radikalt den dagen han och hans mor blir offer i ett bombattentat mot ett av New Yorks främsts konstgallerier. Theos mamma dör, och mitt i all chock och förvirring efter bomben stannar Theo kvar vid en döende mans sida. Den döende mannen ger Theo sin signetring och får Theo att lova att lämna den till en man som heter Hobie. När Theo lämnar mannen ser han en av sina favoritmålningar som ramlat ur sin ram, och chockskadad som han är plockar han med sig målningen. Det är början på en resa med många upp- och nedgångar, många kurvor och vägval, som utgör Theo Deckers liv. Boken får mig att undra: Hur mycket påverkades hans liv av det som hände? Hur mycket låg i hans öde eller natur, och hur mycket förändrades den dagen?

"Steglitsan" är skriven av Donna Tartt, som även skrivit den kända boken "Den hemliga historien". Har inte läst DHH men på mångas beskrivningar så känns det som dessa två böcker har en hel del gemensamma nämnare. Jag tror inte Steglitsan har fått mig att bli mer sugen på att läsa DHH, mest pga de mörka undertonerna och den ångest som liksom stiger upp ur sidorna och ger en klumpar i halsen. Steglitsan är dock en riktigt bra bok, Tartt är en lysande författare med förmågan att föreställa sig världen genlm en 12-årings ögon, och vars beskrivningar av t ex möbelvård, antikvariat och konstverk får en icke invigen som mig att läsa intresserat.

My first Worldcon

This years Worldcon, the 72^th, was set in London, UK. It was a five day con, from august 14^th to augusti 18^th with over 10 000 memberships sold, rougly less actually attending but still making this the biggest worldcon to this day. The Swedish fans were about 100 people or somewhat more, I think. 

The convention took place in ExCel, a really big conference center that served as the perfect location with its fresh fascilities, handicap access, auditorium and capital lounges. It never seemed too crowded to me, or that the air was to stale or that it was too hot. The fact that it was a bit outside of central London wasn't a problem as it was easy to get there by train. And noone was really there to do sightseeing anyway, right? ;)

The guests of honour were Iain M Banks (in Memoriam), John Clute, Malcolm Edwards, Chris Foss, Jeanne Gomoll, Robin Hobb, Bryan Talbot. Also attending were authors like Scott Lynch and Elizabeth Bear, Connie Willis, George RR Martin, Audrey Niffenegger, Jo Walton, Ken MacCleod. I was really excited about Connie Willis, and if you read swedish you can probably read my reviews of Blackout and All Clear and understand why she's one of the absolut best, according to me.

To my disapointment I never saw any of her panels, mostly because they were so popular that in order for you to see them, you had to queue for half an hour or more. 

The Highlights

Many of the panels touched on the subject of the fact that science and technology is progressing in a speed that makes science fiction seem dated much sooner than before. In other words, we already live in a science fiction world. This is a big challenge for science fiction authors, trying to think ahead and imagine the future or scientific progress that isn't there yet. Charles Stross is one of the science fiction authors who struggle with this, and at one of the panels he desperately cried out something along the lines of "I'm writing as fast as I can, but still by the time I'm finished with a book, there's some smart guy who developed the techique I wrote about."

Charlie Stross

"LOL-cats in space" with Charles Stross, Andrea Phillips, Adam Roberts and Jean Johnson (moderator) was one fun panel about social media, humour and SF narratives, and how the zombie invasion is already here with everybody looking down at smartphones, not really interaction with others unless online. Adam Roberts thought that the online communitys has done wonders for shy people, and can be seen as a feature instead of a bad thing. They talked about they way we use social media in stories, how you tackle the mob on the internet (or not). 

The challenges of science fiction today is somewhat similar to those of contemporary fantasy, or urban fantasy as we call it. At the panel "The Fantastic Now" the authors Kelley Armstrong and C E Murphy talked about how they handle dealing with supernatural creatures in a world where everyone is online, everything can be seen on youtube, everyone needs ID:s, passports and identification to travel and credit cards to buy things. How do you handle the werewolf transformation in this online reality and still keep them a mystery? How do you handle the fact that vampires live on forever, never aging, without raising eyebrows when you go to renew your drivers licence? CE Murphys explained that her googling about "How do you defeat face recognition at airport" might have gotten her name on a list somewhere. ;) "The fun thing about contemporary fantasy is to ask yourself how your supernatural characters get away with stuff", says Kelley Armstrong. I think that mirrors my idea of why I read it. How do the supes adapt in our modern world? 

Another memorable panel was "The Retrofuturism of JJ Abrams" with Pawel Frelik, Erin M Underwood, Ashley Pollard, Sorcha Ni Fhlainn and moderator Val Nolan. The panel had some problem agreeing on what retrofuturism is, and also a bit of a strange moment where Ashley demanded proof of statistics that wasn't ment to be precise but an example, but otherwise it was good. We all got into some of JJ Abrams series and talked about Fringe, Almost Human and other shows. And of course Star Trek. The panel seemed to agree on JJ being great at creating mysteries, but not very retrofuturistic. For example, Fringe can be seen as a remake of X-files, which actually was a remake of Twilight Zone. The remaking in it self doesn't make it retrofuturistic, using tropes from yesterdays visions of tomorrow does.

A little later on, I went to "Into every generation, a Captain Kirk is born", a panel about remakes that actually made a lot of intresting points about how next generation might consider JJ Abrams Star Trek a more truer version of Star Trek, in the same way we today view the next generation of Dr Who as "The Dr Who". Almost noone has seen the original series. Some question arised as to how icon the original Star Trek show is, and if that makes the remakes and reboots be the secondary versions.

One of the young adult panels was "Killing your parents" were I had a great laugh when YA-writer Sarah McDougal was talking about Harry Potter. She was abhorred about the fact that all the adults were so irresponsible. "He's eleven years old and you're leaving him to deal with really dangerous situations?! The only way to maintain the idea that parents can be good is to kill them." The orphan trope is well used in YA-literature today, and not without reason it seems. 

Another great panelist was the historian Gillian Polack, whom I listened to in many panels, the most memorable being "How To Read Safely in a Science Fictional Universe: Coping With Time Travel Narratives" (one of the best one, actually). She said that historians can only tell you what they think happen, for them to know they would'd have to had been there. As an historian she would love go back and study the past, but it would probably be somewhat tedious as there didn't happen as much as you would think. That's why someone on the panel suggested ”that's why we have to send the graduates!” There were some really interesting moments were they discussed paradoxes and the alternative realitys that follow, and how you solve the paradox problem. (Time Travel-narratives are the bestest.)

Kari Sperring

On several other panels, I listened to another historian and writer named Kari Sperring. She really got my attention with her knowledge and enthusiasm about women in history. On one hand she's writing historical fiction and on the other hand historical fantasy. I have to get a hold of some of her books! In the panel ""Your 'realistic' fantasy is a washed out colourless emptiness compared to the Rabelaisian reality.” Discuss". she went on to debunk some of the myths about women in 12th century, like how celtic women are portraited as adorned, independent, strong women in all of fiction (thank you for this misconception, Marion Zimmer Bradley) when the fact is that celtic women were no more their own being than the cattle that the men owned. And at the same time, in Egypt, women could get a divorce from her husband and move up the social ladder.

Also, Kari recommended Katharine Kerr books, and since I love Kerr, I was immediately inclined to like her as well. 

One of the best panels was ”The deeper the roots, the stronger the tree” which discussed the roots of modern science fiction and fantasy, and the ongoing appeal of authors such as Jane Austen, Arthur Conan Doyle, and what it is about them that lends itself to genrefication (love that word).

Mary Robinette Kowal was on that panel alongside Kari Sperring, and she was another ”Wow, I have to read her books!”-person. I think Maria Nygård's description of her as a one-liner machine was spot on, she really said some funny things. "They are wearing their underwear (corsets) on their clothes, they're like superman!" and "It's no accident the age of enlightenment came when the tea culture came to Europe. People went from drunk to highly caffeinated."

But on top of that, she also really knows her stuff, especially about Jane Austen (and you cannot do anything but love a Janeite) she quickly and very politely corrected Zen Cho who argued that she would have loved for Jane Austen to have taken a stand against such things as slavery in her time. Mary quickly explained about how Austen through subtle remarks make – for that time – good critic of the slave market as such and the ones dealing with it. It may be said that reading her literature as a 21th century person, the subtle remarks can sometimes be too subtle and not be understood in our time and age (she took the example in Mansfield Park with the way she portraited Mr Sir Thomas Bertram.)

The panel "Imagining resistance" was a good one. Moderated by Jeff VanderMeer, with authors like Robert Jackson Bennett, Pat Cadigan, Daryl Gregory and the psychiatrist Sarita Robinson. It brought up the really hard issues and what writers don't want to write about, childabuse and rape being the first mentioned. The panel came to the conclusion that there are certain places we just don't go to, issues has a tendency to censor themselves. We can go on and on about a fighting scene, we can describe in great details how people are being tortured, but we cannot describe sexscenes with any great detail. And why is that? Noone knows. But RJB wants to write a book where he deals with violence as we deal with it in reality, where people become these damaged persons, never getting the revenge of the perpetraitor. Violence is often glorified and used as a means of character growth. RJB also adresses the issue of authors who are making a point about something. He brought up the example of an essay by Neil Gaiman that describes the first time Gaiman realised that CS Lewis is making a point about christianity. Pat fills in that there is a great difference between advancing the plot and advancing the authors point, and some authors fail greatly at learning this difference.

Patrick Rothfuss and gang

Last but not least, I really really liked "These are not the elves your looking for", the trope-panel, mostly because of Patrick Rothfuss and his description of how he likes to take a trope, break it apart and put it together in a different way. He talked a lot about anticipation and overthrowing peoples anticipation, using his kid as an example. The first trope he introduced the kid to was "one, two, three" *raises the kid up on three* and he showed us the imaginary kid bouncing in his lap. He explained about how at first, there where no anticipation, the second time the kid started to get the idea that on "three" he was going to have fun. Then Pat changed the trope and raised him up on "four". Not so fun, thought Pat Jr, 'cause then he wasn't prepared for that to happen. It wasn't what he wanted. (Really, this was the most hilarious thing to watch). Patrick talked about Buffy as being a good example of how you can gradually show people how tropes work and how you can take them apart. The way Whedon builts up the show is that he slowly introduces the strong female characters, not making a point about it, and before you know it you are loving this show that has all these exceptional women like Buffy, Willow and Arya, and where the main guy Xander is the "token" man. Wonderfully done. Now I have to read Wise Man's Fear.

All in all, the panels had great diversity, and almost all the panels I saw mostly consisted of women (so, yeah! good job guys!), the moderators were good, the audience asked good questions, the seats for access at the front was available (since I'm hard of hearing, I always sit in the front).

I also went to The Hugo Ceremoni and the PEN-lecture by Audrey Niffenegger. Audrey was a great speaker and as the first to do the PEN-lecture in the spirit of H.G. Wells, she talked about what his work had meant to her. The speach can be found somewhere on the internetz, I hope. Oh, and she's working on a sequel to The Time Travelers Wife! YAY!

As you can see, we got *great* seats.

The Hugo Ceremoni was a great show to watch (and as you can see, we got great seats... ehum) with funny moments like when Cory Doctorow accepted the award for best graphic story on behalf of Randall Munroe (XKCD)... in superhero costume. It was built up to be kind of like the Oscars, and the celebrity crowd consisted of people like George RR Martin, David Benioff and D.B. Weiss, David Tennant (!!!), and so on and so forth. It was really glamourous and fun.

Ann Leckie won the hugo for best novel (Ancillary Justice), to noones surprise, and John Scalzi tweeted that the only sad thing about it winning is that his blurb was going to be crowded off the cover by ALL THE AWARDS IT WON. (LOL)

If you want to rewatch it, here's a link.






The Parties a.k.a. ”It seems like the whole party came early to help set up for the party.”

The evenings mostly circled around the Fan Village, or more precise: The Helsinki Telt. Which for one night served as the Scandinavian tent, and for another night as the Archipelacon tent. As you can see, here is a nice finnish fan with the infamously dangerous swan Archie.

I spent my time making new friends (mostly Finns), and I even ended up sort of being adopted by one nice lady (Whom thought she was old enough to be my mother. She really wasn't.) Me and another finnish woman named Nina discussed weird food. Or she thought dillcrisp sounded weird, and I thought she didn't have a say in the weird-food department since the Finns drink tar soda. (?!). 

The punster; David Weingart

I got tips on how to write from the swedish author Kristina Hård, had an quote-war on twitter with David Weingart (who as it turned out, is also working in the committee for next years worldcon Sasquan, and also is a very good filk-musician, you can find his stuff on youtube here). 

One night I helped out at the Scandinavian party where I served the really awful swedish ”delicacy” schnaps, making sure everybody knew that ”THIS STUFF IS REALLY AWFUL, but you have to try it all the same!” And people did. And strangely enough, people seemed to like it. Most people seem to have less developed taste buds than me ;) Or maybe they just like strong liquor.

I had a lot of fun talking to an norwegian fan named Tore. We connected talking about social wellfare. He was this smiley pensioner who could pop up from around the corner and say something interesting like explaining about virtue ethics and how this ethic isn't as widely thought about in ethics today as it was in the antiques :) 

The thing about fans is that there are no age differences. Well, physically the ages wary from about 18 to 98, but we all connect on the same level or somewhat same level and understand each other. We all speak the "language of nerds".

Jukka and Mikko, two really agreeable finnish fans, preparing for Dead Dog!

An honourable mention goes to Bellis, one of the swedish (although he is also greek) fans that I've gotten closest to during the years. He came storming in late thursday night after a long flight from Athens. He had been held up at the airport in Copenhagen due to three drops of rain, he proclaimed angrily, and took a cab ride to the hotel just to hurry to meet me. (We were going to have beers at ten pm). It had been so long since we had met, so the first thing we did was share lots and lots of hugs. Great Scott, I'd missed him! He then gave me a present, Virginia Wolf's "Orlando" which he signed for me. Thank you Bellis! 

We met sporadically during the week, mostly in the vicinity of the bar, but one night we went a little crazy and went to the eighties disco (!!!). I watched Bellis dance, do the moon walk, be cheered on by the other dancers. It was beautiful! I actually have the video on my phone. And no, you can't see it. (Unless you pay me a big sum of money, naturally).Later on I managed to shake my booty a little too, in my stiff sort of way. 

"There was a shocking lack of London Pride"

One thing I learned from this trip is that the britts overcook everything. Especially the chicken. It was always dry. Always. No exception. And the hamburger at the bar will be remembered throughout history as the worst hamburger ever. I tried to warn people, some listened, some did not and an awful experience ensued. Horrible horrible hamburger-trauma. Food wasn't that bad in other restaurants like the pizza place and Subway. I didn't really go looking very far for a good restaurant though. Just kept it short - I had better things to do than sit and eat! I ate a lot of Marie-crackers and Estella dillcrisps from Sweden in my hotelroom (had three bags with me, it's my favourite snack). The instant coffee I brought along from Sweden was also a lifesaver, as I didn't manage to find a coffee place serving a decent cup of coffee during the whole week.

The bar in the Fan Village had a shocking lack of London Pride, but as I soon noticed, free London Pride were given out in different places in the Fan Village. This makes for a very drunk Fia, or as I call it - even harder of hearing. (Ask me about this at your peril!)

"Fangirling"

Of all the embarrasing moments, one that I recall with great clarity is when I got to meet Connie Willis during her signing. I was so starstruck I really didn't know what to say, so I started to babble on about how much I really love her books. As I was talking I noticed how my voice did this highpitched sound at the end of every sentence. I blushed like a school girl and excused myself as soon as she was done signing. To her credit, she was politeness herself and genuinly pleasant to talk to, recommending me to visit S:t Pauls Cathedral in London if I ever go sightseeing. 

One evening in the finnish tent, I started talking to a fellow swedish friend and fan Johan Anglemark and a scottish guy (I can't remember the name, sorry). When I heard that he was scottish I immediately had to explain that I love Scotland, and also name drop Ken McCleod, a scottish sf writer, as being one of my favourite SF-writers. I read ”Night Sessions” in my book circle ages ago and really, really liked it. And then it turned out, that Johan Anglemark and the scottish fan know Ken, and that he was there, and would I like to meet him? I was like.. ”I'm not worthy!”. (Yeah, I got shy.) But Johan dragged me to him (okay, I ran after Johan) and I got to shake Kens hand and talk for a bit.

A little bit later Jukka Halme and we where strolling in the fan village, and I explained to him that I really liked Patrick Rothfuss in the panels. Patrick Rothfuss is the author of ”Wise mans fear” which is really big here in Europe as well as in US. I have not yet read but (of course) plan on doing so. I really liked him in the panels, as he is clever and funny and a Buffy fan like me. Jukka pointed out that Pat (as he calles himself) was in the fan village and asked if I wanted to meet him, but I said no since I really didn't want to bother him as he must be swamped with fans and also, I haven't read his books so I didn't feel worthy. But then the sneaky Jukka stopped, turned around to this guy in a beard and say ”Oh hello Pat, have you met this swedish fan Fia who is really shy but wants to say hello?” Damn you, Jukka. I love you.

Awkwardness ensued, but he was really nice and we had a laugh about being a little drunk. Also, I said hello from my friend Simon who couldn't be there to meet him, but really loves his books. He asked me to thank Simon and to tell him that he was sad he could not be with us. (Simon did not comment on the post I did about this on Facebook, I think he turned into a green eyed monster. ;))

"The Things I Do For Love"
To sum it up, Loncon 3 was about so much more than just meeting your favourite authors and revelling in anglofilia like Dr Who, London dystopias and regency fantasy. It's about meeting friends, new and old, and hang out with the only people in the world who truly understand the side of you that dreams about different worlds, about superheroes and endless wonders. And in the end of the day, when you go back to your hotel room to sleep and dream, it's the memory of those people and the connections you've made that makes you fall asleep with a smile on your face. It's pure love, is what it is.

Me with the fellow swedes Karl-Johan Norén and Martin Andersson

Me and Hanna

Also, if you like this report and want to go to a Worldcon too, you can start by helping Helsinki win the bid for Worldcon in 2017. Trust me, you really want to do this. What YOU have to do is buy a supporting membership to next Worldcon, as only members of next Worldcon can vote for the Worldcon in 2017. Supporting membership is 40 USD which is 276,56 SEK and you get it here. 

And why should you vote for Helsinki in 2017? Not because of the closeness and the fact that this might be a very rare event that may never come to the nordic countries any time in the next ten years or so (although that weighs in too) but because of the finnish fandom, and the fact that they are awesome people. But it should be empathized that mainly, the worldcon bids are from the US, and that makes it hard for some europeans to attend, and this is going to make it easier for europeans to attend and be able to promote future european worldcon bids. And also, the americans are many, we are few, and they are all going to Sasquan (next worldcon) and they're probably going to vote for Worldcon 2017 to be in Washington DC (the competing bid). There's going to be a tough competition, so EVERY VOTE COUNTS! Make your friends vote, make your neighbours vote, make your family vote! Can cat's vote? If so, make them! 

Let's make it happen!

Mitt Loncon-schema. Vem tar med time turnern?

I forsee a problem...

Hojta gärna till om ni vill dela er Loncon-kalender med mig!

Kleptomania

En bok som börjar med en tågolycka, kanske inte ska läsas då man sitter på ett tåg.  Om samma bok sedan fortsätter in i de djupaste skogarna där trollen och andra farliga väsen lurar, så ska man inte läsa den då man sitter ensam ute i skogen i Norrbottens inland.

Det kan ge en hel del bränsle till mardrömmar. I alla fall om man är Fia. Å andra sidan så kan man, om man är Fia, ibland tycka att det är kul att ryckas med lite för mycket i en spännande historia. ;)

Boken handlar om Linus Kaiser som har levt ett framgångsrikt liv. Han har byggt upp en förmögenhet som "Cornflakeskungen" och skapat en hel flotta zeppelinare som används både i reguljärflyg samt privat. Han var i sin ungdom även den ende överlevande i en tågolycka på som krävde hundratals människoliv.

Dagen har nu kommit för att syna Kaisers räkenskaper, och revisorn Ingra Varg tilldelas uppdraget. Hon upptäcker att där finns vissa oegentligheter i bokföringen och ställer Kaiser till svars. Kaiser, som är döende i cancer, bestämmer sig för att anförtro sin mörka hemlighet till Ingra. Han börjar berätta den besynnerliga historian om tågolyckan, och vad som egentligen hände. Allt eftersom berättelsen fortsätter tar den en mörkare ton, och Ingra förstår snart att hon dragits in i någonting större än dem själva, att Kaiser lurar på en farlig hemlighet som kan kosta honom allt.

Kristina Hårds "Kleptomania" är första delen i serien "Arvet efter Kaiser" som berättar historien om Linus Kaisers liv och hemligheter. Detta är en rungande start på vad jag bara kan tänka mig kommer bli en galet spännande serie.

SF-bokhandeln har beskrivit det som en alternativhistorisk folktroskräck. Jag gillar hur alternativhistorian presenteras, med endast ett subtilt annorlunda Stockholm med Kaiserskrapan och zeppelinarna. Jag gillar den rika beskrivningen av skyskrapans inre med alla dess egenheter. Den smygande känslan av något som lurar i mörka vrår. Även om alternativhistorian är nedtonad finns den där, och jag ser fram emot att få mer av den i böckerna som kommer.

Hård presenterar även sin version av svenska folktrons troll, som är långt mörkare och farligare än min barndoms troll. Här finns ingen barnslig oskuldsfullhet, inget sött eller lustigt. Barndomens monster har vuxit upp. Jag läser om dem med skräckblandad förtjusning, jag drömmer mardrömmar om dem. Och jag vill ha mer!

Något som verkligen måste lyftas fram är också språket! Det rena, raka språket som gör att boken känns så nära, som får det att krypa under huden. Det ger också liv till trollen som något annorlunda, något omänskligt och skrämmande.

Det finns tusen anledningar till att ni alla ska läsa Kleptomania, och när ni ändå är på det så kan ni även läsa en annan bok av Kristina Hård; "Alba". Kristina Hård är en lysande författare och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Ps. ÄLSKAR sista meningen i Kleptomania!

Jag har inte hörapparater för syns skull

För ett tag sedan så var jag på Steampunkfestivalen i Gävle, ett tre dagar långt event på Järnvägsmuseet i Gävle. Bland ånglok och krinoliner hölls föredrag, paneler, workshops och bokförsäljning, samt att där fanns en mycket trevlig Steampunkmarknad. Jag kommer berätta mer om själva kongressen i ett senare inlägg (jag glömde mitt anteckningsblock i Norrland så jag saknar alla minneslappar till det inlägget).

Jag blev tillfrågad om jag ville sitta med i några paneler detta år. Jag blev jätteglad men nervös, för dels har jag aldrig suttit med i en panel och vet inte om jag har någonting vettigt att säga och dels har vi ju då mitt handikapp. Jag var orolig att jag skulle skämma ut mig genom att höra fel på frågor från publiken eller inte höra mina medpanelister. Eller, ännu värre, tappa koncentrationen under panelen. Nu kanske ni tycker jag låter lite löjlig. "Det är väl bara fokusera på samtalet". Men neh, det är inte så bara. Kanske om man är normalhörande, men för mig är det en ständig kamp för att lyssna, och koncentrationen är det första som ryker. Sen kommer tröttheten, och ledsenheten.

För att backa bandet så kan jag berätta att jag föddes med en neurogen hörselnedsättning, en skada på innerörat, som inte går att operera. Min kurva dippar ner till 40-50 decibel, men mer på vissa frekvenser. Jag hör bastoner bättre än diskant, vilket innebär att vissa konsonanter ofta faller bort och att jag får gissa mig till vilka ord jag hör. En sån sak som att höra skillnad på juni och juli är helt omöjligt för mig! Min hjärna går ständigt på högvarv för att tolka ljudintryck vilket kräver all min fokus och koncentration. Och trots att jag har hörapparater på båda öronen så hör jag kanske som bäst 80-90 % av det som sägs.

På en bra dag.

Då det är lugnt och stilla omkring mig.

Då den som pratar står riktad mot mig och på max 1-2 meters avstånd.

Needless to say, i bullriga miljöer som kongresser och liknande sätts mina hörapparater och min koncentrationsförmåga verkligen på prov. Då blir jag verkligen handikappad. Och det är skitjobbigt för mig.

När jag var liten så brukade jag skoja med mina kompisar och säga att jag inte alls hörde dåligt, jag var spion och hörapparaterna var mina spionradioapparater. När jag missade någonting som de sa så brukade jag säga "oj, jag hörde inte, jag lyssnade på min spionradio". Det var alltid så jobbigt att behöva förklara att jag hörde dåligt och jag var orolig att mina vänner skulle tycka att jag var besvärlig, att det var tröttsamt att behöva anstränga sig för att jag skulle hänga med. Så jag hanterade det genom att skämta om det, och det har varit mitt sätt att "lösa" problemet utan att egentligen förklara något. "Jag har inte hörapparaterna för syns skull", brukar jag skoja.

Men nu känner jag att mina skämt inte riktigt håller. Jag behöver verkligen att mina vänner och medmänniskor förstår hur detta handikapp påverkar min vardag, samt vad de som arrangerar kongresser kan göra för att underlätta för mig och andra med hörselnedsättning. Detta är svårt för mig att erkänna men jag  h a t a r  denna bit, för jag avskyr att vara i behov av hjälp och vill gärna låtsas att det inte är något problem.

Hur påverkar hörselnedsättningen då mig?

Det är bland annat ett socialt handikapp, ett kommunikationshinder. Jag har svårt att hänga med i samtal eftersom jag ofta hör fel. Jag undviker vissa lokaler med bullrig miljö, som t ex uteställen, konserter, fotbollsmatcher. Ibland väljer jag att gå på högljudda tillställningar jag verkligen inte vill missa, som kongresser, men då får jag betala det efteråt i form av trötthet, grinighet och mental utmattning. Som hörselskadad skapar man egna strategier för att klara av att umgås (vara hemma och ladda batterierna i Norrland i 10 dagar efter en kongress är en strategi). Går jag ut på krogen brukar jag ibland ta av mig hörapparaterna (de hjälper inte särskilt mycket då ändå), samt att jag sätter mig nära den som pratar och försöker ställa motfrågor som ska dölja att jag missat vad som sades och i hemlighet få dem att upprepa sig.

En hörselnedsättning ställer stora krav på mig att i olika sammanhang ställa frågor för att vara säker på att jag fått rätt information, men det är svårt att bryta in mitt i ett samtal och säga "ursäkta, vad sa du nu" utan att störa samtalet, så jag får ofta snappa upp saker i efterhand för att inte känna mig som en social pajas.

Handikappet ställer stora krav på mina vänner som måste försäkra sig om att jag har hört vad de har sagt och att försöka inkludera mig i samtalet medan det pågår. Ofta så missar jag en punch line i ett skämt och vänder mig och frågar någon men får svaret "vi tar det sen" eller "det var inte så viktigt", vilket gör att jag känner att min medverkan är mindre viktig. Det skapar ett slags utanförskap, och också bilden av att jag inte vill vara delaktig eftersom folk inte förstår varför jag inte svarar på frågor, inte skrattar på rätt ställen eller ställer följdfrågor på det som berättas.

Utöver det så blir jag snabbt trött i huvudet, tappar tråden, blir utmattad. Läs gärna vidare om hörselskadans konsekvenser i detta inlägg av en fellow bokbloggare, som förklarar det mycket bättre än mig. Det är viktig information!

Hur kan man då göra för att hjälpa till?

Här kan man tänka på att sätta mig så centralt som möjligt så jag är nära alla ljudkällor, och tala tydligt och återupprepa någonting då jag säger "va?" Tänk på att höja tonläget lite men främst tala tydligt. Då jag är på kongresser sätter jag mig alltid längst fram, och är jag i en panel så vill jag gärna sitta i mitten så jag hör alla panelisterna. Det bästa man kan göra är att ha hörselslinga i lokalen och en publikmikrofon, men finns inte det så funkar det hjälpligt om moderatorn upprepar publikens frågor. Jag eller moderatorn kan förklara för publiken att jag har en hörselnedsättning så att de får möjlighet att visa hänsyn och får större förståelse för detta arrangemang. Detta är absolut inget problem för mig, det är bara hjälpsamt. Det underlättar också om någon förklarar för panelen att jag måste sitta i mitten och att de måste prata tydligt. För ibland spelar det ingen roll hur nära man är om folk sluddrar. Så tydlighet är väldigt viktigt.

För övrigt, i andra sammanhang, så kan man tänka på att stå riktad mot mig när man talar med mig (eller absolut inte riktad bort från mig), samt att man gärna får upprepa viktig information till mig så att man är säker på att jag har uppfattat det centrala. Mer ofta än jag vill erkänna så har jag missförstått eller inte hört saker som jag borde ha snappat upp, och folk brukar då ofta skratta åt mig eftersom de tror jag är virrig. Och ska jag vara ärlig tycker jag det är lite pinsamt att erkänna att jag inte hör, så jag föredrar att låtsas vara virrig.

Hur fungerade det på Steampunkfestivalen?

I de paneler som jag medverkade i så fungerade tältpanelen om Fandom vs Steampunk bra för alla pratade en och en, jag satt i mitten, och det dök aldrig upp någon publikfråga. I skräckpanelen så fungerade det ok, jag satt i mitten och hörde paneldeltagarna skapligt, förutom någon gång, men dock upprepade moderatorn inte alla publikfrågorna (här tror jag dock inte det var möjligt för det var mer en lång utläggning än en fråga). I "Är min fantasy fin nog?"-panelen fungerade det sämre. Jag fick en publikfråga och väntade på att moderatorn skulle återberätta vad frågan var, men istället så tolkade man nog min tystnad som att jag blev ställd/inte visste vad jag skulle svara, och andra paneldeltagare dök in och svarade istället, och jag satt där som ett frågetecken och kände mig hur dum som helst. Det var tacksamt att jag fick hjälp att svara, för de sa att frågan handlade om feminism och Nene är bättre på att förklara feminism än jag, men jag hade gärna velat veta vad det var som dom pratade om. Jag är lite fåfäng av mig och är orolig att jag framstod som rätt så trög.

På de flesta av de paneler jag gick på så fungerade det ok eftersom man använde mikrofonerna. Jag hade lite svårt att uppfatta Chris Wooding för han pratade med dialekt. Hade lite svårt att hänga med då Cory Doctorow pratade men det var för att han pratade för snabbt.

På en panel så fungerade det dock urdåligt. Moderatorn frågade mig innan panelen om jag klarade mig utan att de använde mikrofon, och jag sade nej men han missuppfattade mig och trodde att jag menade att det gick bra. Sen då han lade ned mikrofonen slängde han ut frågan om folk hörde honom, och jag missuppfattade det som att "ni som inte hör kan räcka upp en hand" så jag räckte upp en hand. Jag tolkadde det som att han ignorerade mig, vilket förstås var ett missförstånd, och jag ville inte bråka så jag satt och försökte lyssna medan jag bokstavligt talat puttrade, och där spelade då trötthetsbiten och ledsenheten in. Jag blev totalt utmattad av den korta stunden så när panelen var över sa jag ett par väl valda ord till moderatorn och stormade sedan iväg gråtandes. Inte min finaste stund, och det är löst nu i efterhand, men just då var det skitjobbigt.

Vilket leder mig in på vad man inte ska göra på kongresser, eller i allmänhet:

Så långt det går, undvik att fråga om någon med hörselnedsättning klarar sig utan hörselhjälpmedel, utan utgå ifrån att det behövs. Det tar verkligen emot för mig att vara "besvärlig" och ställa krav på att dessa ska användas eftersom jag inte vill särbehandlas (fast jag vet att jag måste), så att behöva be om dem är verkligen inte kul.

Vänd dig inte bort från någon med hörselnedsättning då du pratar. Tänk på hur ljudet leds.

När jag säger "va?" så upprepa inte det du just sagt i precis samma ton, utan tala något högre och långsammare. Ofta missar jag bara början av det som sägs, vilket gör att jag helt och hållet tappar sammanhanget.

 SKRIK inte åt mig. Det är bara otrevligt och jag får ont i öronen.

Tänk också på att alla hörselnedsättningar är olika, och bara för att du har dålig hörsel så innebär inte det att mitt handikapp funkar precis som ditt. Jag har en neurogen hörselnedsättning och behöver hörapparater för att klara mig någorlunda i de normalhörandes värld. Fråga hellre än att anta. Och var inte rädd för att fråga om du undrar något, det är inte mer känsligt än att fråga vad för slags synfel någon har. Och var absolut inte rädd om att skoja om det, jag bjuder gärna på mig själv.

Hoppas detta kan hjälpa folk att förstå mig lite bättre, samt att framtida arrangörer kan ha detta i åtanke då ni snackar tillgänglighet inför kongresser. 

Läsalotsommar2014 - the end

Eftersom jag varit på sommarsemester uppe i Norrland hos föräldrarna och haft gott om tid så har det också blivit mycket läsning. Har läst "Steglitsan" av Donna Tartt, 585 sidor (hade redan påbörjat den dagen innan), "Equal Rites" av Terry Pratchett, 84 sidor (hade läst större delen av denna innan), och" Here's looking at you kid" av Mhairi McFarlane, 376 sidor (denna hade jag också påbörjat innan). Har alltså avslutat tre böcker och läst 1045 sidor totalt. Skulle säkert kamma hem massor med mer poäng om jag inte missat att man kunde få extrapoäng för lässpurterna. Men nåja, jag läste ju det för att jag ville läsa böckerna, inte för att vinna en tävling ;)

Tack för ett kul initiativ Jenny och Nelly!

Retribution Falls

Inför Swecon läste jag första delen i serien Ketty Jay av Chris Wooding: "Retribution Falls".

Navigatören Jez får ett nytt jobb på Ketty Jay, hos kaptenen Darian Frey som har som mål att landa hem den perfekta stöten som ska göra honom rik och tillåta honom att dra sig tillbaka för gott.

Bland besättningen hittar vi den dumdristige flygaren Pinn, traumatiserade Harkins, den alkoholiserade doktorn Malvery, daemonologen Crake och den tyste mekanikern Silo; en grupp småskurkar och krigsveteraner vars ärr från kriget med Samala sitter mer på insidan än utsidan.

De landar ett jobb som verkar för bra för att vara sant, men som är omöjligt att tacka nej till. Jobbet visar sig leda till oanade komplikationer, och besättningen finner sig efterlysta för massmord och jagade av lagens väktare i ledning av Trinica Dracken, en legendariskt hänsynslös kvinna.

Boken är lättsam och rapp i dialogen, välskriven och rolig. Den har många likheter med Firefly, men skrapar man på ytan så finner man också många skillnader. Jag älskar karaktärerna, boken har allt från antihjälten Frey, till den förrymda överklass-sonen Crake. Jag älskar hur karaktärerna interagerar och utvecklas, hur alla deras separata historier får en plats i boken och kompletterar varandra.

Världen som boken utspelar sig i har även magi. Vi finner bland annat ett magiskt svärd och en golem, vilket är coolt. Jag gillar magin och hur otroligt slumpartade händelser kan få en religiös betydelse. Det är en cynisk tolkning, men så lever de också i en cynisk värld.

Jag gillade verkligen denna bok, och rekommenderar den till alla!

Dagens läsning

Idag har jag åkt hem till Skåne efter 10 dagar i Älvsbyn, Norrbotten, där mina föräldrar bor. En vecka kvar på semestern, och massor av böcker att avverka. Har idag ägnat mig åt halvfärdiga böcker. Har läst ut "Equal Rites" av Terry Pratchett, och så har jag fortsatt med "You had me at hello" av Mhairi McFarlane. Totalt blev det 212 sidor lästa, får se om jag läser mer senare ikväll vid läggdags.

Läs-a-lot uppdatering:

Har nu läst ut Steglitsan, vilket innebär att jag hittills har läst 585 sidor under denna läs-a-lot-tävling. (Hade läst 197 sidor innan det startade.) Imorgon fortsätter min läs-streak, då jag ska resa till Skåne. Får se vad som blir läst då!

Läs-a-lot

Idag börjar Läs-a-lot-tävlingen som pågår mellan 5-11 juli och hålls av Jennys Bokstavliga Vardag samt Nellons bokblogg. Den går ut på att man ska läsa skämsdelen av sin att-läsa-hög, det som man skäms för att man inte läst än (som blivit liggande allt för länge). Man behöver inte ha planerat så noggrannt innan utan kan ta böcker ur ens bokhög lite som man vill.

Jag har, redan innan tävlingen startat, sommarledig i en vecka och har under denna tid rest ifrån min bokhylla så det är svårt att välja hyllvärmarsböcker (men oroa er inte, har gott om böcker med mig)!

Har redan läst Chris Woodings "Retribution falls" och Kristina Hårds "Kleptomania", två böcker jag planerat att läsa länge. Sen har jag påbörjat Steglitsan, har läst 210 sidor idag, är nu på s.407. Good day! Kommer fortsätta med denna ett tag och sen får vi se vad som rotas fram.

Ha en trevlig läs-a-lot, gott folk! Må den bästa läsaren vinna!

Semester - läsning och kongressrapport

Foto: Johan Frick

Jag har nu semester (YAY!!) och den startade i fredags med Steampunkfestivalen i Gävle, en tredagarskongress med mycket kul. En lång kongressrapport håller på att författas, men vill gärna inte ägna hela semestern vid datorn så den får vänta lite. Jag har planerat att läsa en hel del böcker, har redan läst första delen i Chris Woodings serie om Ketty Jay; "Retribution falls"- recension kommer.

Har rest hem till Älvsbyn där jag har mina föräldrar, och har spenderat första dagen med att sola (vi har haft 25 grader varmt i solen, väldigt härlig start!), samt att jag har bestigit ett berg.

Bra start på en semester, tycker jag!

Den sista tematisdagen: Könsroller inom Steampunk

Denna omgångs sista tematisdag handlar om könsroller inom steampunk. Efter detta tar tematisdag semester och återkommer kanske (beroende på intresse) senare i höst.

Så, så här efter Steampunkfestivalen så känmer jag att jag inte kunde dragit ett bättre tema att avsluta med. Inspirationen torde flöda. Men just nu verkar min hjärna ha gått på semester (precis som jag) och därför blir detta inlägg mest of the top of my head. Here it goes!

Eftersom Steampunk friskt lånar element från den viktorianska eran förekommer krinoliner, höga hattar, korsetter och andra detaljer så som tropikhjälm och militära uniformer från den tid då det brittiska imperiumet sträckte sig ut över Asien, främst då Indien, samt delar av Afrikas kontinent.

Det säger sig självt att man influeras av element från en tid då kvinnans plats var i hemmet, hon skulle vara en kysk och gudfruktig varelse, kuvad vid sin man.

Steampunk hämtar även element från industrialismens ångteknologi tongivande här är ju "The difference engine" med sin analytiska apparat. Här har vi Lady Ada Byron, en vetenskapskvinna som förstås bygger på den verkliga Ada Lovelace som kan titulera sig som den första programmeraren. Hon porträtteras dock i boken som en fin dam som har fallit ned i ett spelberoende, och som dessutom har frigjorda sexuella vanor (gud förbjude att en kvinna skulle ha det!), vilket gör att hon sjunker i protagonistens avseende och gör att hon porträtteras ojämställt.

Så, begreppet steampunk är löst sammansatt av dessa influenser och mer (gruvarbetarstilen, flygarstilen, galna vetenskapsmanstilen). Men! Även om steampunk influeras av eror där kvinnans roll är undergiven mannen, förpliktar det inte författare att hålla sig dessa könsroller. Trots detta så gör många det.

En del böcker klassas mer som alternativhistoria än steampunk, och här känner man sig kanske nödgad att måla ett något så när tidstypiskt patriarkat, men jag kan tycka att det borde vara en roligare utmaning att måla upp en mer feministisk era för att lyfta fram de historiskt framstående kvinnorna, så som Mary Woolstonecraft, Mary Shelley, Marie Curie, Ada Lovelace, Amelia Earhart, etc.

Jag tror att dessa feministiska steampunkverk finns, och tar gärna emot exempel för vidare studier! 

Tack för mig och ha en trevlig sommar alla bloggtweeps!

Tematisdag: Antihjältar

En av mina personliga favoriter bland antihjältar är Malcolm Reynolds från tv-serien Firefly. (No introduction needed, ey?

Just nu läser jag Chris Woodings bok "Retribution falls", en bok som påminner väldigt mycket om Firefly-serien, med dess kapten Darian Frey som har liknande drag med Mal. Boken börjar med att han blir tillfångatagen tillsammans med en av sina besättningsmän, Crake, och när Crakes liv hotas för att skurkarna vill komma åt startkoderna till Freys Skepp Ketty Jay verkar Frey vara oberörd. Crake överlever den dusten men är förbannad på Frey, och anförtror sig om händelsen till skeppets läkare Malvery. Malvery förklarar för Crake att deras besättning inte är en familj, varje man för sig själv, etc etc. De gör inte saker för att "it's the right thing to do" utan de gör det som tjänar dem bäst.

Det sätter tonen för boken; det finns inte plats för hjältar, de är ingen familj, det är var man för sig själv. Men jag har en känsla av att den värderingen kommer skakas i sina grundvalar inom kort. Frey har en potential att bli riktigt, riktigt cool Malcolm Reynolds-liknande hjälte. Får se vad jag tycker när jag läst ut boken!


Nästa tematisdag är det sista för denna omgång och då handlar det om könsroller i steampunk. Gissa om jag har lite att säga om detta. ;)

The Difference Engine

Lagom till Steampunkfestivalen har jag passat på att läsa in mig på boken som sägs givit upphov till steampunk som genre - "The Difference Engine". Skriven av William Gibson, författaren till "Neuromancer", och Bruce Sterling (känner inte till någon mer känd bok av honom).

Boken följer Edward Mallory, Sybil Gerard och Lady Ada Byron genom ett alternativt London under 1850-talet, ett London där Charles Babbages analytiska maskin har blivit en verklighet och banat väg för utveckling av olika tekniker och forskning inom många områden. London styrs av Lord Byron som backas av the rads, ett parti för industriella framsteg. Så kallade savanter, experter inom olika ämnen, har fått hög status och Mallory är en sådan. Men allt är inte en dans på rosor i vetenskapens namn. När Mallory återvänder till London från en upptäcksresa i Wyoming får han reda på att hans forskarkollega blivit mördad. Han blir också själv vittne till en attack mot Lady Ada Byron, och får hennes förtroende att vakta en mycket dyrbar ägodel, ett gäng hålkort. Det visar sig att hålkorten är mycket mer eftertraktade än han anat, och han upptäcker att han tagit sig vatten över huvudet. Men är man en gentleman så är man.

Först och främst måste jag säga att bokens alternativhistoria kändes liiiite luddig för mig, men det är nog mitt eget fel för jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med hur de politiska skeendena varit under den industriella eran och hur långt Storbritannien imperium sträckte sig under dess stormaktstid. Visst reagerade  jag över ångteknologin samt över de mest uppenbara ändringarna som att det skulle finnas datamaskiner på 1800-talet och att Texas skulle vara ett eget land. Ångteknologin hade de lekt en hel del med, och jag gillade verkligen hur man såg upp till experterna inom olika områden, s.k. savants. 

Det jag tror man vill säga med denna bok - om man vill säga något alls annat än att ångteknik är cool - är hur futilt det är att se upp till en överklass som inte gjort någonting vettigt för att förvärva sin titel, utan bara fötts in i ett liv av lyx. I boken så hade de lorder som satt i överhuset och styrde inte kunskap om den teknik som de skulle förfoga över, exempelvis utsläppen i tunnelbanan. Det illustrerades genom den stora stanken som övermannade London under en stekhet sommar, vilket sades orsakats av dåliga ventilationer vilka godkänts av en tekniskt okunnig lord. Samtidigt så kommer det en växande klass av lordar som fått sin titel på grund av sina meriter, vars betydelse blir allt större och större i det växande industriella samhället.

Vad jag tycker var det sämsta med boken var att den är väldigt spretig. Den följde tre personer, varav Mallory kunde sägas vara den centrala, och de tre historierna vävdes aldrig ihop till en på ett bra sätt. Sen så fanns där någon opåkallad sexscen och ett par opåkallade actionscener. Boken känns nog väldigt spretig i det stora hela, karaktärsmässigt men även tidsmässigt. Det finns en viss inkonsekvens i tidsandan, där man kastas från alternativa London till riktiga 1800-tals London och tillbaka så snabbt att man får whiplashskador. Det finns en viss övergripande story om hur Storbritannien utvecklats, men man hade kunnat arbeta mer med feminismens intåg. Man kunde ha gjort någonting med det åtminstone. Men nej. Så denna bok får fet tumme ned.

Tematisdag: Omläsning

Bra böcker blir aldrig dåliga, de är som kära vänner som man återvänder till gång på gång. Ett par av mina favoriter att återvända till är Jane Austens verk "Emma" och David Eddings "Sagan om Belgarions återkomst". Jag kan vara den första att medge att Belgariaden har många fel och brister, bland annat Eddings unkna kvinnosyn och vissa tendenser att stereotyp-behandla karaktärer med mörka/ljusa drag. Men den hade även en stor dos humor, härliga antihjältar, och budskapet att kärlek är en stark drivkraft. Inte så dumt!

På sistone har jag dock inte hunnit läsa ut någon bok, än mindre läsa om någon bok. Så det är min prio ett just nu. Jag ska läsa, läsa, läsa! Jag har ett berg med olästa böcker som jag bestämt att jag ska ta mig förbi. Men jag antar att jag hinner klämma in en gammal goding här och där, kanske läser jag om Björkelids "Ondvinter" eller Nene Ormes "Udda Verklighet". 

Vad gillar ni att läsa om? Och vad vill ni läsa om?

Här är andras ord på detta tema:
Vargnatts bokhylla
I Elinas bokhylla

Nästa veckas tematisdag handlar om: Antihjältar! 

Hektiska tider

Jag har haft fullt hus förra helgen då familjen; bestående av mamma, pappa, Johan och David, hälsade på. Tog en minisemester på danska söderhavsöarna och cyklade runt bland vingårdar och äppelodlingar. Så härligt det var!

I veckan har det varit pubhäng med Malmöfandom, luncher, tårta, after work och idag är det födelsedagskalas. Inte var dag man fyller 30 år! (Wowser!)

Det har av denna enkla anledning inte blivit så mycket läst på senare tid. Men snart, snart börjar semestern med dunder å brak - Steampunkfestivalen! Som jag längtar!

Eftersom jag fyllt år så måste jag bli lite poetisk. Här har ni en av mina favoriter:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Av Karin Boye.

Tematisdag: Sorg

Böcker som berör mig djupt är de som talar om sorg. Jag kan tycka att det är svårt att tala om sorg och porträttera det på ett sätt som för en bok vidare, men när det lyckas då lyckas det bra. Jag har inte läst Cecilia Aherns P:S I love you men tycker filmen skildrar sorg på ett fint sätt. Det pendlar mellan tillbakablickar och förlusten, förtvivlan och hopp. Och för mig är sorg så.

Jag tycker om stora känslor, även om jag kan ha svårt att hantera för mycket svårmod. Det finns något vackert i the human condition. Man talar om att det finns fem steg av sorg vilka innefattar
förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Det ligger i människans natur att vid en förlust gå igenom den här processen. Kanske går man inte in i den ordningen, kanske går man inte genom alla stegen, kanske är det svårt att ta sig ut ur något steg, kanske har man svårt att sörja över huvud taget. Människor är olika funtade. Men vi är alla människor.

Detta är ett tungt ämne därför tänkte jag lyfta upp det med en liten fin video för att rama in det hela.



Nästa tematisdag handlar om Omläsning : Gör du det? Varför? Varför inte? Vilken bok har du läst om flest gånger?

Här har andra skrivit på veckans tema: Sorg
Västmanländskans bokblogg
I Elinas bokhylla

Tematisdag: Något jag ångrar

Jag kan inte med gott samvete önska något i mitt liv ogjort, för även de tråkiga och negativa sakerna som hänt har ju hjälpt till att göra mig den jag är idag. 

Den gången jag stoppade ned huvudet i en påse med smällare som brann av, så jag fick krut i ögat och fick gå med en piratlapp i månader. Den gången jag åt en giftig växt för att jag trodde det var en gurka. Den gången jag ramlade av en häst och bröt armen på två ställen. Den gången jag ramlade i trappen och stukade foten riktigt illa första dagen på min "träningssemester". Den gången jag glömde bort att låsa mitt förråd och fick allt stulet. 

Därmed inte sagt att det inte en hel del saker i livet jag känner ånger över. Mest har det att göra med situationer där jag sårat andra människor, sånt är aldrig kul. Men jag kan också känna ånger över förlorade chanser, stunder där jag tagit det säkra före det osäkra. De säger ju att man på dödsbädden främst ångrar allt det man inte gjort. Well, det finns mycket jag inte har gjort:

* Jag har aldrig lärt mig spela gitarr. (Började en gång i tiden, det var en pojkvän som lärde mig. Han var jätteduktig lärare och jag lärde mig nästan spela på tre veckor. Men kunde bara en låt; "We all need a place to call home" av Joey Tempest. Hm, varför dumpade jag honom? Kanske hade blivit musikproffs vid detta laget?)

* Jag har aldrig skrivit en bok. (Alltså skrivit färdigt. Jag har den liggandes dammig i ett hörn. Måste bara lära mig stava och skriva först, så jag ser mindre klåparaktig ut.)

* Jag har aldrig rest runt i världen. (Gran Canaria sjuttioelva gånger räknas inte.)

Vad ångrar ni?

Här är vad andra bokbloggare ångrar:
Skuggornas bibliotek.
I Elinas hylla

Nästa tematisdag kommer handla om: Sorg.

Lalala BINGO!

Såg att Västmanländskan ska spela bingo i sommar. Det vill jag också göra! Vilka är med?

Hur man kommer ur en lässvacka

Detta inlägg är mitt bidrag till Kulturloggens tävling. Priset är "Vi kom över havet" av Julie Otsuka och för att vara med och tävla ska du klicka dig in på länken ovan och ange ditt bästa tips på hur man kommer ur en lässvacka. Svara i kommentarerna enligt instruktionerna i länken, ange e-postadress för att Kulturloggen ska kunna nå dig, och vill du ha ännu större chans att vinna så bloggar du även om det så som jag gör idag, och länkar till inlägget i kommentarerna. På Kulturloggens blogg, inte min.  :)

Tävlingen pågår till och med fredag 6 juni 24:00, vinnaren presenteras lördag den 7:e juni. Best of luck till alla medtävlande, men ni har ingen chans att vinna för nu kommer det bästa tipset ever! ;)

Jag har haft så många lässvackor att det börjar kännas mer som normaltillstånd än undantag. Det enda som jag har märkt hjälper mig ur det är att omge mig med människor som är bokentusiaster och babbla om böcker med dem. Det hjälper om de har samma boksmak som mig och som kan ge mig ett tips på en riktigt bra bok, en sån där bladvändare som man läser ända in på natten då man borde sova för att man ska upp och jobba på morgonen. Om man känner dem och vet att man har samma boksmak som en själv så litar man också på att de ger bra tips, och då byggs peppen upp lite mer. Då gäller det att smida medan järnet är varmt, klicka hem boken eller låna, och LÄS LÄS LÄS! Men man måste också ge sig själv tid och utrymme att göra det, och belöna sig själv med godsaker för då tappar man inte koncentrationen lika lätt. Dillchips funkar bra för sånt. :)

Var så god för tipset! ;)

You had me at hello

Klickade för ett tag sen hem Mhairi McFarlanes bok "You had me at hello" efter att ha läst en recension på Mrs Bookponds blogg. Förväntningarna var även här skyhöga, hade fått höra att den skulle vara jättebra. Har även fått tips om "Here's looking at you, kid" (som jag också klickat hem och nyss börjat läsa).


And let me tell you, förväntningarna infriades! Den var både rolig, bra skriven och en riktig bladvändare! För ovanlighetens skull så fann jag mig själv ligga och läsa en bok fram till halv ett på en vardagskväll. Jag vet, det är helt crazy men YOLO, dudes! :D

Boken handlar om Rachel, en kvinna i 30-årsåldern som just har gjort slut med Rhys, sin pojkvän sedan 13 år tillbaka. På en drinkkväll med kompisarna nås hon av ryktet att hennes gamle universitetskompis Ben har siktats på biblioteket i stan. Rachel och Ben var bästa vänner - oskiljaktiga - under universitetet, men har inte pratats vid på 10 år. Så plötsligt en dag, så stöter de på varandra på stan, och minnena sköljer över Rachel tillsammans med gamla känslor som hon trodde var försvunna sedan länge.

Jag gillar verkligen den här boken. Jag gillar Rachel och hennes kompisar, speciellt Mindy som är väldigt pinsam ibland men perfekt med sina fel och brister. Dialogen är välgjord, humorn utmärkt, storyn och karaktärerna välarbetade, det finns egentligen ingenting att klaga på förutom att slutet kom för snabbt. Jag kan identifiera mig själv med Rachel. Jag är i 30-årsåldern, singel, har haft min beskärda del av internetdejter, har en välmenande men något terroriserande familj och vänskara. Jag gillar att Rachel är en i grunden rätt oromantisk kvinna men har en önskan om att uppleva den där stora kärleken. Kalla mig en obotlig romantiker, men jag tror den finns där ute och när det är rätt, då känner man det. Läs denna bok! 

Tematisdag: Katter!

Har faktiskt bara läst om en katt, och inte vilken katt som helst utan Bibliotekskatten Dewey, som en fanatisk kvinna i USA (här kan vi verkligen tala crazy cat lady) praktiskt taget kanoniserade i boken med samma namn. (Till skillnad från mig som aldrig skulle få för mig att prata om mina katter. Inte här, absolut inte i comic strip-form.)

Skämt åsido så är det något vackert med att posera med en katt och en bok. Stilfullt. Och stilla. Som här. Eller så kan man posera enbart med en katt. T ex så det ser ut som man har ett skägg, den s.k. catbeard-posen. Eller lägga upp söta kattvideor. Eller länka till youtube-videor.

Jag skulle dock tro att det finns en hel del katter i litteraturen, är det inte Doris Lessing som är så förtjust i katter så hon har med en i varje bok? Och har inte Ernest Hemingway något med katter att göra?

Läste någonstans om Samuel Johnsons katt Hodge  men kan i all förfäran inte hitta igen artikeln. Den var urgullig, det handlade om mannen som skapade det engelska lexikonet på 1700-talet, och hans kärlek till sin katt (vilket var väldigt ovanligt för den tiden). Sånt kan man inte läsa nog mycket om! Om någon vet vilken artikel jag syftar på får ni gärna hojta till!

Äsch, detta inlägg blev inte alls så där informativt som jag hoppats. Så vi hoppar snabbt vidare till kärnpunkten. Vad är en bokbloggare utan en katt eller två? Eller tre? ;)

Mina små kissar heter Sota och Aska, två kullsystrar som följt med mig till Skåne ända från Pello utanför Övertårneå. De blir 10 år den 23 augusti i år, då ska vi fira stort!

Låt mig presentera de små liven...

Möt Sota. Här var hon några månader och väldigt busig.

Sota, eller Töta Tota, som jag får för mig att kalla henne, är brunsvartrandig och till temperamentet otroligt snäll och gosig. Hon är inte rädd för människor utan springer snabbt fram och hälsa, dunkar gärna huvudet i folk tills de börjar klappa henne. Hon är inte så mycket för att ligga i famnen utan tycker om att kunna komma och gå lite som hon vill, även om hon gärna ligger tätt bredvid mig vart än jag sitter. Hon är en vanlig bondkatt av den mindre modellen.

Sota läser Se och Hör.

Sota har en tendens att putta ut allt som står på nattduksbordet, vilket har blivit så vanligt att jag inte längre har ett nattduksbord utan har alla grejer i lådor i skrivbordet. Jag har fått lära mig att "kattsäkra" lägenheten, ett begrepp som jag gärna lär ut till nya kattägare. Till skillnad från sin syster Aska så är Sota inte så smart, har försökt lära henne tricks som "sitt", "ligg", "spela död" men det enda hon lärt sig är "puss". Det säger det mesta om henne, tror jag :)

Aska är hennes något större, något mer försiktigare syster.

Med sin något gråare, kortare och tätare päls så ser hon nästan ut som en russian blue, med tendens till brittiskt korthår. Hon är väldigt mammig. När gäster kommer så är hon lite blyg i början, men kommer fram sen och kan då gärna lägga sig i famnen och kramas. Helst om hon får ligga på en varm skön filt.

Hon gillar att iaktta mig och har på sistone även börjat prata med mig. Hon är även glupsk som få, och man får passa sig noga för att inte pålägget ska försvinna från mackan på morgonen. Något som utmärker henne är att hon är smart. Hon knäckte dörrkoden då vi bodde i Luleå och började öppna toalettdörren då jag satt på toa. Har utmanat henne och lärt henne kommandon som "död", "tass", "high five".

Det var lite om denna bokbloggarens katter :) Hur är era katter?

Önskar mina katter vore mer som denna här:


Och så avslutar vi med ett trumsolo.

Puss och godnatt!

Fler Gifs kan komma! 

Andra som bloggat på denna veckans tema är: 

Skuggornas bibliotek

Kulturloggen

Nästa tematisdag handlar om: Något jag ångrar. 

Hmmmm....