The Difference Engine

Lagom till Steampunkfestivalen har jag passat på att läsa in mig på boken som sägs givit upphov till steampunk som genre - "The Difference Engine". Skriven av William Gibson, författaren till "Neuromancer", och Bruce Sterling (känner inte till någon mer känd bok av honom).

Boken följer Edward Mallory, Sybil Gerard och Lady Ada Byron genom ett alternativt London under 1850-talet, ett London där Charles Babbages analytiska maskin har blivit en verklighet och banat väg för utveckling av olika tekniker och forskning inom många områden. London styrs av Lord Byron som backas av the rads, ett parti för industriella framsteg. Så kallade savanter, experter inom olika ämnen, har fått hög status och Mallory är en sådan. Men allt är inte en dans på rosor i vetenskapens namn. När Mallory återvänder till London från en upptäcksresa i Wyoming får han reda på att hans forskarkollega blivit mördad. Han blir också själv vittne till en attack mot Lady Ada Byron, och får hennes förtroende att vakta en mycket dyrbar ägodel, ett gäng hålkort. Det visar sig att hålkorten är mycket mer eftertraktade än han anat, och han upptäcker att han tagit sig vatten över huvudet. Men är man en gentleman så är man.

Först och främst måste jag säga att bokens alternativhistoria kändes liiiite luddig för mig, men det är nog mitt eget fel för jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med hur de politiska skeendena varit under den industriella eran och hur långt Storbritannien imperium sträckte sig under dess stormaktstid. Visst reagerade  jag över ångteknologin samt över de mest uppenbara ändringarna som att det skulle finnas datamaskiner på 1800-talet och att Texas skulle vara ett eget land. Ångteknologin hade de lekt en hel del med, och jag gillade verkligen hur man såg upp till experterna inom olika områden, s.k. savants. 

Det jag tror man vill säga med denna bok - om man vill säga något alls annat än att ångteknik är cool - är hur futilt det är att se upp till en överklass som inte gjort någonting vettigt för att förvärva sin titel, utan bara fötts in i ett liv av lyx. I boken så hade de lorder som satt i överhuset och styrde inte kunskap om den teknik som de skulle förfoga över, exempelvis utsläppen i tunnelbanan. Det illustrerades genom den stora stanken som övermannade London under en stekhet sommar, vilket sades orsakats av dåliga ventilationer vilka godkänts av en tekniskt okunnig lord. Samtidigt så kommer det en växande klass av lordar som fått sin titel på grund av sina meriter, vars betydelse blir allt större och större i det växande industriella samhället.

Vad jag tycker var det sämsta med boken var att den är väldigt spretig. Den följde tre personer, varav Mallory kunde sägas vara den centrala, och de tre historierna vävdes aldrig ihop till en på ett bra sätt. Sen så fanns där någon opåkallad sexscen och ett par opåkallade actionscener. Boken känns nog väldigt spretig i det stora hela, karaktärsmässigt men även tidsmässigt. Det finns en viss inkonsekvens i tidsandan, där man kastas från alternativa London till riktiga 1800-tals London och tillbaka så snabbt att man får whiplashskador. Det finns en viss övergripande story om hur Storbritannien utvecklats, men man hade kunnat arbeta mer med feminismens intåg. Man kunde ha gjort någonting med det åtminstone. Men nej. Så denna bok får fet tumme ned.