
Detta är en rätt så provocerande bok med en tydlig Holländsk världsbild, dvs 'Ja till dödshjälp' och något snedvriden jämnställdhet (bokcirkelns åsikter). Det som drev mig framåt i läsandet var till stor del ilska och sorg, jag äcklades av Sten och led med Carmen. Samtidigt var det otroligt fascinerande att vara i huvudet på 'the bad guy' och se hans sida av saken, för man inser verkligen att allting är inte så svart och vitt som man tror. Det kanske låter som jag försvarar hans beteende men det gör jag inte. Jag har dock en större förståelse nu för vad som kan hända, och främst hur det måste kännas för den friska parten i ett förhållande att hela tiden ta hand om någon och måsta försaka sig själv och sina behov. Skuldkänslorna man går igenom, sorgen och inte minst tröttheten.
Jag är otroligt glad över att jag fick denna bok (Tack Hanna!) och jag kommer sent att glömma allt tänkvärt som kommit av den. Jag har funderat massor kring rätt och fel när någon blir dödssjuk, vad som egentligen händer i en familj när detta sker och hur äkta kärlek egentligen ser ut. Det är en läsupplevelse som jag rekommenderar alla. Den får en stark fyra och en trea på romantikskalan.
3 comments:
Det finns ju en uppföljare också, "Änklingen", som har kommit ut i pocket.
I know. I'm on it! =)
Jag läser Änklingen nu och den har precis samma stil, är precis lika medryckande och känns precis lika tänkvärd som En sorts kärlek.
Post a Comment