Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!

Connie Willis - All Clear

Årets sista recension blir passande nog för årets bästa bok - All Clear av Connie Willis.

All Clear är fortsättningen på Blackout. Den handlar alltså om tre tidsresande historiker som har fastnat i Andra världskriget och försöker ta sig hem till sin egen tid, år 2060. Samtidigt som de försöker överleva bomber, svält och den dagliga terrorn av att leva mitt i Blitzen fortsätter de att leta efter sätt att ta sig hem igen.

 All Clear och Blackout två delar i en hissnande historisk thriller/drama/sci-fi (men bara på grund av tidsresandet, annars är det inte särskilt mycket sci-fi). Varje kapitel börjar med ett citat som sätter stämningen för kapitlet, och som också talar litet om vilken otroligt stark sammanhörighet och viljestyrka som fanns under kriget. Ibland är citatet från Churchill, ibland från någon general, eller från någon vakt vid skyddsrummen under lufträderna, eller från någon civilperson. Connie Willis blandar också in Shakespear och Agatha Christie, vars verk citeras med jämna mellanrum för att göra en viktig poäng eller liknelse. Dessa framförs på ett mycket vackert och passande sätt så de förstärker storyns budskap.

Connie Willis imponerar stort med sin otroliga förmåga att engagera läsaren med sin målande beskrivning av Andra Världskriget och de sympatiska karaktärerna, för att inte tala om de många mysterier som sakta men säkert lindades upp. Vissa av svaren kunde jag ana mig till, andra hade jag inte den blekaste aning om. Detta är en sån där bok som man kan gå tillbaka och läsa om och sedan tänka "Aha, men där kom första ledtråden ju!" - vilket jag kommer att göra. Trots tjockleken (tegelstensvarning), trots att boken är på engelska (vilket inte är något problem för mig men kan vara för andra) så rekommenderar jag verkligen den eftersom den är en riktig bladvändare. Inte svårläst alls! Vill man ha spänning får man det i överflöd! All Clear är till och med mer spännande än Blackout, den var så spännande att den höll mig uppe till fyra på natten (trots att jag skulle upp kl nio) eftersom jag inte kunde sluta läsa den.

I Blackouts recension skrev jag ett stycke som jag gärna vill besvara i denna recension nu när jag har fått helheten:
" Efter ett tag tycker jag mig finna ett litet pussel av ledtrådar till viktiga karaktärer och händelser, men det kan lika gärna vara min överaktiva hjärna. Jag vet nämligen inte svaren på alla mina frågor förrän jag läst All Clear. OM mina konspirationsteorier visar sig vara sanna så är storyn lysande, annars vet jag inte riktigt vad jag ska tro."

Utan att spoila allt för mycket så kan jag säga att alla mina konspirationsteorier inte visade sig vara sanna, men bakom dem dolde sig något annat som var lika briljant. Så kort sagt: storyn ÄR lysande! Detta är ett mästerverk!  Jag vill ha mer av karaktärerna, vill se filmatiseringar, fortsättningar, mer mer mer!!

Den får fem stora och starka V-2-rockets av fem möjliga!! Och nu går ni direkt till affärn och köper båda böckerna bums!

För alla John Keatsfantaster/anglofiler/kostymdramefantaster där ute

Ser just nu filmen Bright Star som finns att hyra. Handlar om John Keats liv och hans sällskap av diktare ( bl.a. hans bäste vän mr Brown), författare och modeskapare (och för den tidens England mycket modernt tänkande människor). Filmen utspelar sig ur hans stora kärlek Fanny Brawne perspektiv och den är lågmäld och mysig men likväl romantisk.