Tematisdag: Bok som blivit bra film

Främst av alla underbara filmatiseringar är enligt mig BBC:s version av "Pride and Prejudice" av allas vår kära Jane Austen. Jag tycker att denna version verkligen fångat humorn i PnP, till skillnad från filmen med Kiera Knightley som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det är en humoristisk bok. I BBC-versionen så blir familjen lite löjeväckande, medan filmversionen drar fram familjedramat utan att framställa det med glimten i ögat. För att inte snacka om att filmen förvandlar Mr Darcy till en blyg och introvert typ som nästan stammar fram orden. Nej. *ryser* Mr Darcy kommer för alltid vara Colin Firth. Stolt, passionerad och med fel och brister som gör honom mänsklig. Det går inte tävla med honom.

Vad har ni andra för funderingar kring böcker som blivit bra film?

Nästa tematisdag blir: Katter!

What on eaaaarth will I write about then?

Andra som bloggat om böcker som blivit film:
ELS 
What You Readin?
Kulturloggen
Västmanländskans bokblogg

Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!

Harry Potter och Halvblodsprinsen

Såg filmen igårkväll efter två års väntan... Not quite sure what to think though. Den saknade mycket av bokens "sex, drugs and rock n' roll", många scener som borde varit med men blivit bortvalda, istället hade man lagt till en scen som inte finns med i boken, vilken iofs är bra, men... Det kändes också som om det var mycket dötid, många långa tysta scener där de sedan hoppade vidare i handlingen litet hackigt. Jag måste nog se den en gång till. Jag älskar Harry Potter och vill ju tycka att filmerna är bra, så varför kunde jag inte uppskatta den här?

Neil Gaiman - Coraline

Coraline Jones har just flyttat in med sina föräldrar i ett nytt hem, en hus som består av tre lägenheter. Ovanför henne bor också en underlig äldre man och hans möss, samt två gamla damer, Miss Spink och Miss Forcible, som alltid kallar Coraline för Caroline. Coralines föräldrar arbetar vid datorerna och sitter för det mesta instängda på sina separata kontor, vilket gör att Coraline ofta är uttråkad. Hon fördriver tiden med att utforska sitt nya hem, och hittar en dag en dörr som leder till en avstängd del av huset. När hon öppnar dörren är den andra sidan igenmurad, men om natten öppnas en passage som leder till ett hem som ser ut precis som Coralines, där Coralines andra föräldrar bor. Det enda problemet är att Coralines andra föräldrar har knappögon, och långa vassa tänder, och de vill att Coraline ska stanna hos dem för alltid...


Trots att Coraline riktar sig till barn är det en bok som kan slukas av så väl barn som vuxna. Gaiman är som alltid en mästare på att skapa härliga karaktärer som man knyter an till, och med hans målande beskrivningar lever man sig lätt in i bokens handling. Jag är något av en räddhare men gillar samtigigt att känna den där pirrande, nervösa känslan när något är litet kusligt, och den känslan infann sig genast med denna bok.

Gaiman är en sån som hellre skriver för litet än för mycket, och bevisar gång på gång makten av enstaka ord. Jag önskar att jag kunde lära mig av honom...

Coraline får en fyra av fem möjliga, tyvärr tyckte jag att den var något för kort...