Sunday, 11 January 2009

Marisha Pessl - Fördjupade studier i Katastroffysik


"För mig var tanken på ett Permanent Hem (Som enligt min definition var vilken slags boning som helst som hyste pappa och mig i mer än nittio dagar - samma tidsperiod som en amerikansk kackerlacka klarar sig utan föda) inget mer än en avlägen dröm, en feberfantasi lika orealistisk som en genomsnittlig sovjetmedborgares hopp om att den grådaskiga vintern 1985 kunna köpa sig en splitterny Cadillac Coupe DeVille med baby blå skinnklädsel. Oräkneliga gånger pekade jag på New York City eller Miami på vår Rand-McNally-karta. "Eller Charleston. Varför kan du inte undervisa i konfliktlösning vid University of South Caroline i detta-är-faktiskt-en civiliserad-stad?" Med kinden pressad mot fönstret, strypt av säkerhetsbältet, bedövad av de evinnerligen repriserande majsfälten, fantiserade jag om att vi en dag skulle slå oss till ro någonstans - var som helst - och bli kvar.
Men eftersom pappa under alla år hårdnackat motsatte sig mina förslag och hånade mig för min sentimentalitet ("Hur kan du säga nej till att resa? Jag förstår inte. Hur kan
min dotter vilja vara korkad och tråkig som en handgjord askkopp, en blommig tapet, som den där skylten - just det, den där . Storstrut. 99 cent. Det får bli ditt namn hädanefter. Storstrut"), hade jag under våra motorvägsdiskussioner om 'Odysséen' (Homeros, den hellenistiska perioden) eller 'Vredens druvor' (Steinbeck, 1939) slutat att ens anspela på litterära teman som Hembygd, Fädernesland och Fosterjord. Följaktligen var det med pukor och trumpeter som pappa över rabarberpaj på Qwik Stop Diner utanför Lomaine i Kansas levererade nyheten ("Ding! Dong! The witch is dead!" sjöng han tillgjort och fick servitrisen att blänga misstänksamt på oss) att under hela mitt sista år på high school, alla sju månader och nitton dagar, skulle vi bo på ett och samma ställe, Stockton, North Carolina."

Blue Van Meer och hennes far, den karismatiske harvardprofessorn Gareth Van Meer slår sig till ro i den sömniga lilla staden Stockton, som enligt Gareth är "en trist håla där jag kommer uppbära en skrämmande låg lön från universitetet och där du kommer försäkra dig om en plats vid Harvard nästa år." Blue, som under sin uppväxt ägnat mer tid åt läsning än åt vanliga tonårsaktiga saker, har svårt att anpassa sig, men en av hennes lärarinnor, den gåtfulla Hannah Schneider tar henne under sina vingar och plötsligt är Blue en del av Aristokraterna, en hemlig grupp ungdomar som varje vecka träffas hos Hannah för middag. Blue förstår inte varför hon blivit invald i gruppen och varför en kvinna som Hannah är intresserad av att umgås med en grupp ungdomar. Allt eftersom månaderna fortgår börjar Blue dock förstå att allting inte står rätt till bakom fasaden. Aristokraternas hemligheter börjar bubbla upp till ytan och Hannah börjar bete sig allt mer underligt. Blue blir snart fången i en komplicerad härva av konspirationer, svek och död...

Så mycket att säga, så få ord som kan beskriva det... När jag började läsa denna bok, det var ett tips av min mor, så hade jag först svårt att vänja mig vid språket och litteraturhänvisningarna. Det lät ju precis som en universitetsuppsats, och det var ju trots allt ett och ett halvt år sedan jag läste någon sådan senast.... När jag väl hade vant mig, vilket var en bit in i boken, kom jag att uppskatta boken för vad den är: en otroligt välskriven sensation! En sammanfattning är rätt så svår, men jag kan försöka i alla fall: Den är intellektuell och charmigt med en nypa humor och en droppe cynism. Den är allvarlig och dramatisk, otroligt duktigt målad och beskrivande. Jag älskar dialogerna, speciellt dem mellan Blue och läsaren, men också mellan Blue och hennes far. När jag till slut vande mig vid sidhänvisningar så kom jag att uppskatta dem otroligt mycket. Man springer ju inte och undersöker vad det är hon hänvisar till (det skulle ta flera år att läsa ut boken då med tanke på hur många hänvisningar hon har), utan av titeln i hänvisningen att dömma så är mycket underförstått. (Exempelvis: Blue och två andra tjejer ur Aristokraterna beslutar sig för att gå på en krog ute på vinchan. Då de kommer in blir de utstirrade av alla, och kvinnorna i krogen blir otroligt upprörda över att tre unga snygga tjejer kommer in på deras territorium. Marisha skriver: "De blängde alltid på oss, speciellt på Jade (se >>Morrande byrackor>>, Livet i Appalacherna, Hester, 1974 s.32)." Där jag läste detta såg jag framför mig hur kvinnorna morrade som arga dingos...
När jag kommer till de avgörande sista sidorna satt jag som klistrad. Det var ett vackert och bitterljuvt slut, helt perfekt för bokens stil med alla oväntade tvister. När jag till slut pusslat ihop pusslet verkade allting så uppenbart och jag fick ett starkt behov av att läsa boken en gång till, bara för att kunna läsa det ur min nya synvinkel. Men jag tror en gång får räcka för denna gång. Det är dock en bok som jag kan tänka mig att äga, så om jag blir sugen på att läsa om den på något år så tänker jag definitivt köpa hem den. Allt som allt fick boken en femma av fem möjliga, med en tvåa på romantikskalan.

2 comments:

Kerstin said...

Den här står och väntar i bokhyllan. Ska bli spännande att läsa den. Jag har bara hört gott om den, men jag vill inte ha för höga förväntningar...

//Kerstin

klara said...

Min gamla blogg försvann - nu finns jag här:
klarastext.blogspot.com