Bokcirkelns bok: Boktjuven av Markus Zusak

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel stjäl böcker - från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som
bodde på Himmel Strasse när bomberna föll.

~VIKTIG INFORMATION~

Döden är vår berättare.

Så står det på baksidan av Boktjuven, en text som säger det mesta. Detta är ingen spänningsbok. Faktum är att Döden under berättelsens gång låter en veta vad som kommer hända. Det gör ingenting, slutet är inte det viktiga. Det viktiga är hur det hela ses genom den lilla flickans ögon. Vad hände Nazityskland, i hjärtat av allt detta fruktansvärda, enligt Liesel?

Jag tyckte detta var en mycket bra bok - inte världsbäst (slutet var jag något missnöjd med) - men definitivt värd att äga och återkomma till med jämna mellanrum. Författaren gjorde ett bra jobb med redogörelsen av kriget i handlingen. Eftersom vissa ord har en djupt förankrad innebörd för de flesta som vet något om förintelsen, så behövde författaren bara nämna vissa saker utan att gå in på detaljer och slapp därmed upprepa det uppenbara. Berättarstilen var dessutom unik på så sätt att han lyfte ut stycken för att poängtera det han ansåg viktigt, något som jag tyckte var smakfullt och hjälpte till att förstärka vikten av orden.

När det gäller karaktärerna så fann jag mig underligt dragen till Liesels fostermor Rosa "Saumench" Huberman, en liten och arg tyska som skäller på allt och alla och kallar dem saker som saumench/saukerl och schwein. Hon skällde förstås mest på dem hon älskade, det var hennes sätt att visa det på. Det var en underbar och genuin karaktär, som - trots att hon hjälpte till att spä på fördomarna jag haft om arga tyskor med blonda kanelbullar till flätor och stålbröst - kändes mest äkta. Sen hade vi förståss unge herr "Jesse Owens" som alltid försökte få en kyss av Liesel. Liesel är förstås också sympatisk. Främst så gillade jag hennes kivande med "J.O", det faktum att hon var litet av en slagskämpe och hade väldigt mycket känslor inom en liten kropp.

Allt som allt är det en sällsam saga. Jag säger "saga" eftersom det var Döden som berättade historien, därför kan den inte vara fullt realistisk även om den var nog så realistisk även med Döden. När jag var färdig kände jag en bitterljuv glädje, inte särskilt överväldigande, men ändå där. Jag ger den en fyra samt en svag trea på romantikskalan.