Marian Keyes - Vattenmelonen

Claire ligger på BB och har just fött sitt och maken James första barn, en söt liten dotter, då James plötsligt släpper en bomb på henne: Han tänker lämna henne! Och för grannens trista fru, till råga på allt... Chockad och förlamad av sorg tar sig Claire hem till sina föräldrar och två yngre systrar på Irland där hon ägnar månader åt självömkan och till att driva familjen till vanvett. Hennes systrar Helen och Anna är inte till någon vidare hjälp då de alla är som natt och dag, Helen är vacker och självsäker och får ständigt killarna att krypa på knäna för henne, Anna är en flummig hippie med huvudet bland molnen (dvs molnen från brajan). När Claire en dag får möta den senaste i raden av Helens beundrare är det som att hon vaknar till liv igen. Hon blir meddragen på pubar, caféer och shopping och inser att livet innehåller mycket fler saker än att vara bitter och tänka ut allsköns dödsdomar åt den trolöse ex-maken. Och när exmaken i fråga hör av sig efter flera månaders tystnad och säger att han behöver prata är Claire redo att ta ut en raffinerad och välplanerad hämnd...

Jag fick tipset att läsa Marian Keyes av min bokcirkel. Egentligen vet jag inte varför jag aldrig har läst henne tidigare, jag älskar ju chicklit och irländska författarinnor... Konstigt, faktiskt. Men hur som haver, jag öppnade till slut boken (som var rätt så tjock, 500 sidor chicklit!) och nästa dag hade jag läst klart den. Jag bara sögs in och fortsatte, och fortsatte, och när den var färdig var jag litet sorgsen. Vill ha mer, mer! Som ni säkert förstår vid det här laget så ÄLSKADE jag den. Claire som person är så genuin, en riktig människa med riktiga reaktioner. Inte alltid så smickrande, men det gillar jag också. Humorn och självdistansen var pricken över i:et. Romantiken var lågmäld, inte översvallande, men samtidigt passande för sammanhanget. Därför kan jag inte ge den något mer än en stark trea, även om det är en mycket nöjd trea.