"Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet. Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."Detta var den tredje boken jag läste på min semester och den som var mest överskattad. Att den över huvudtaget var med på Oprahs boklista förstår jag inte. Visst, det var en proffessor som hade en hel del kloka saker att säga, men jag visste redan alla de sakerna. Och SÅ fascinerande var det inte att höra om Morries livshistoria, så häpnandsväckande var den faktiskt inte. Visst, han tyckte om att dansa... ensam. Och han sörjde sina föräldrar, var en jättebra lärare. I get it, han var en bra man som hade en bra syn på livet. Men... en bok dedikerad till honom... really? Är vi verkligen så tappade bakom vagnen att vi inte förstår "konsten att leva" på egen hand? Jag är det då verkligen inte.
Med detta sagt så vill jag dock påpeka att det var en lättläst (inte ens 200 sidor) feelgood-bok som man lätt kan sluka på en bussresa eller tråkig eftermiddag. Läs och fundera själv, var Morries lektioner verkligen ingenting som ni inte visste redan?
Denna bok får en enkel trea.
No comments:
Post a Comment