Bokcirkelns bok: Denise Mina - Död i Garnethill

Död i Garnethill är första delen av tre (de andra två heter Exil och Den sista utvägen) och handlar om den unga kvinnan Maureen O'Donnell. Maureen har vuxit upp i en problemfylld familj med en mor som har alkoholproblem, en bror som langar knark och en far som förgripit sig sexuellt på henne - dvs innan han stack för gott. På grund av allt detta har Maureen psykiska problem som tidigare tvingat henne till en lång vistelse på ett mentalsjukhus. Idag har Maureen dock återhämtat sig något, har ett halvkasst jobb på en biograf och en pojkvän som hon tröttnat på och tänker lämna. Men innan hon hinner dumpa honom finner hon honom en morgon sittandes fastbunden och skuren från öra till öra i hennes kök. Chockad ringer hon polisen som dyker upp och börjar en utredning. Maureen vill till en början göra allt för att hjälpa dem finna mördaren, men när det visar sig att polisens första misstänkta är hon själv bestämmer hon sig för att själv börja gräva i saken. Frågan är bara, kan hon finna den som mördat hennes pojkvän före hon själv blir nästa offer?

Inledningsvis så måste jag bara påpeka att detta var min första deckare... EVER. Det är inte helt bekant för mig att läsa sådana, och jag tror att detta kan ha varit en dålig deckare att börja med. Det beror förstås på att den faktiskt - trots alla lovord om spänning - varit riktigt tråkig. Litet grann beror det på handlingen som jag tyckte saknade viss logik ibland (jag är van att få tankesprången förklarade för mig, men här måste man hela tiden förstå själv varför hjältinnan gör som hon gör, vilket är ovant...) Sedan är nästan alla karaktärerna platta, kalla och innehållslösa. Skabbig morsa, vidrig far, tragisk bror och elaka, skvallrande, manipulerande systrar. Dumma och arga poliser... Självaste hjältinnan Maureen är dessutom den plattaste av dem alla. Kall, känslolös och otroligt osmickrande människa. Det är inte någon av dem som jag känner att jag kan relatera till, men om jag skulle välja den som jag kunde relatera minst till tror jag att det skulle bli självaste hjältinnan.

Bo Lundin från kvällsposten har på baksidan skrivit:
"...Den som vill ha hela, rena och supersmarta deckarhjältar att läsa om och kanhända identifiera sig med ska förstås undvika Denise Mina...."

Därmed inte sagt att boken är helt illa. Det är ju början på en triologi, och det märks att den bygger upp grunden för resten av serien. Och visst växer boken på en i slutet, även om slutet i sig inte var särskilt bra. Men det är ändå något - väldigt litet och otydligt - som pickar i mitt bakhuvud och vill att jag åtminstone skall låna resten av serien och se om den kan tänkas förbättras med tiden...

De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en.

Allt som allt får den en tvåa samt en -1 på romantikskalan, vilket är VÄRRE än noll.