Elisabet Nemert - Rovfåglarnas tid

Året är 1792. Budskapet om frihet, jämlikhet och broderskap sprider sig som en löpeld genom Europa. Ludvig XVI och Marie-Antoinettes har flytt från Versailles och en general vid namn Napoleon Bonaparte vinner folkets lojalitet. I England finns Angelica Blake, en enkel prästdotter med en ovanlig förmåga: Hon får syner om framtiden. Hon ser sig själv i Paris framför en blodig giljotin och en uppeggad folkmassa som inget hellre vill än att se hennes blod flyta. Ett par dagar senare får hon ett erbjudande om att följa med till Frankrike som sällskapsdam åt sin vän Diana Wellington, en adelsdam som skall gifta sig med en fransk ädling vid namn Jaques de Polignac. Ivrig att få följa med sin vännina beslutar Angelica sig för att bortse från synen och sin fars varningsord: "Kom ihåg att du lever i rovfåglarnas tid."

Väl i Frankrike dras hon in i en värld av lyx och överflöd, där den äktenskapliga moralen är bristande och kvinnor behandlas som ägodelar. Som en enkel prästdotter har hon ingen egentlig status i samhället, men är uppfostrad med kunskapen om alla människors inneboende lika värde. Samtidigt är hon sällskapsdam till en adelsdam och ingår därför i de Polignacs mer belevade sällskap som håller fast vid gamla värderingar att adeln är upphöjda över folket.

Angelica inser sakta att far och son de Polignac är grymma män, och snart är det svårt att veta vad som är tryggast: Paris med den fanatiska folkmassans häxjakt efter revolutionens fiender, eller slottet Polignac med dess rovfåglar.



Denna bok fick jag av Martina därför att hon vet hur mycket jag älskar historia och romantik. Att läsa Elisabet Nemert blev till en unik upplevelse då hon skriver på ett sådant poetiskt och målande vis. Till viss del älskade jag språket, men samtidigt var det ibland bara för mycket. Efter att ha läst Naomi Noviks Svartkrut och Eld (som också behandlar Napoleon-eran) var det dock riktigt intressant att läsa om ytterligare en vinkling av eran. Speciellt fäste jag mig vid Nemerts glorifierande beskrivningar av de olika platserna (Versaille, avrättningsplatsen Place de la Revolution, fängelset La Force). Jag älskade även sättet hon vävde in så många olika öden (kungaparet, företrädaren för kvinnorättsrörelsen, Robespierre, den ökände parisiske polischefen och fängelsechefen). Det gav verkligen liv till en av de viktigaste historiska företeelserna, själva grunden till dagens människosyn.

Vad jag kände haltade i historien var dock sammanfogandet av hjälten och hjältinnan, vars kärlekshistoria blir uppstyltad och... tja, för bra för att vara sann, för vacker, helt enkelt. (Men det kanske bara är jag som uppfattar det så?) På den romantiska skalan får den dock en klar trea! Jag hoppas Elisabet Nemert utvecklar sin förmåga att skapa en bra kärlekshistoria, och tonar ned den poetiska skildringen, för i det stora hela är hon en utmärkt författare och jag kommer definitivt att läsa mer utav henne.