Mänskligheten har tagit sig ut i rymden och funnit planeten Vilahall. En första undersökning av planetens måne leder till att ett av de datoriserade undersökningsskeppen försvinner, och med sig tar den all information om vad som hänt. Situationen resulterar i en rapport, vilken snabbt försvinner i byråkratins system, och mänskligheten återvänder flera år senare för att befolka planeten. Den förtrupp som sänds för att undersöka försvinner vid månen, och även de som sänts efter dem. Man beslutar sig för att inte riskera fler liv för leta reda på dessa försvunna farkoster och de bosätter sig på planeten.
Året 5617 i galaktisk tideräkning har bosättningen på Vilahall under årtusanden utvecklats på egen hand, och den ursprungliga generationen bosättare har helt bleknat ur folkminnet. Därför är det högst besynnerligt, anser Circh Thaysland, att han har minnen av att han en gång dött i en krasch på månen för över tusen år sedan.
Den unge mannen Caye Friedland får en dag ett brev där han ombeds leta sig till de förbjudna områdena, en plats utanför hans samhälle där han genom telepatisk överföring får frågan om han vill kämpa mot onda makter. Han beslutar sig för att göra vad rösten säger, och reser sin väg för att söka sitt öde. Han kommer till Malvallae, där han upptäcker att människor jagar honom. Han flyr och får skydd från Rosie Dowland, en kurtisan i glädjekvarteret Samarkand.
I glädjekvarteren Samarkand sammanflätas de tre människornas öden och Caye inser att på hans axlar vilar en viktig uppgift, men vad hans syfte är förblir en gåta för honom...
Den Malmöfödda författaren Bertil Mårtensson författade denna sciencefictionnovell under det glada sjuttiotalet. Jag tyckte det var intressant att sätta det i sitt perspektiv och leta efter samband mellan handling och verklighet, och enligt bokcirkeln så förekom det under denna period en het debatt om kärnkraft, något som också speglas i boken där ett kärnkraftverk som drivs av en ondskefull ledare läcker och kontaminerar DNA:et så att kommande generation blir missbildad. Detta var ingen postapokalyptisk bok, men det var likväl en intressant parantes. Det går väl att jämföra med nutidens hot i form av miljöförstöring, vilket skapar filmer som Day after tomorrow, Avatar, osv.
En stor nackdel med boken var dess kantiga språk med tillrättalagda repliker, vilket jag och flera andra bokcirkeldeltagare upplevde. Jag anser också att det är svårt att följa individerna som hade väldigt liknande namn, samt att man stundvis inte fick någon förståelse för miljöerna som karaktärerna befann sig i. Det framgick av historien att samhället gått bakåt i utvecklingen, men snackar de helt plötsligt rymdfärd och här har man då läst och trott att det var ett rätt så tidigt samhälle...? Och trots att man är ute i rymden och färdas så kontaktar man folk via radio och telegram, och använder maskiner som behöver remsor med hålband. Jag är dock övertygad om att Mårtensson med detta uppfattades som en mycket intressant författare på sin tid, och det är ju inte bokens fel att den inte har hängt med i utvecklingen. Av den enkla anledningen att den är gammal så kan man också förlåta den för uppenbara klyschor och ålderdomliga begrepp, idéer och tekniker. Allt detta tas emot med en glimt i ögan.
Det intressanta med boken var slutet, där man fick alla frågor besvarade som man haft under hela boken. Slutet var mycket bra, det pågick precis lagom för att knyta ihop säcken men inte bli långrandigt. Dock lämnar boken några trådar olösliga, och läsaren (läs mig) lämnas inte helt nöjd med storyn...
Bokcirkelns betyg...
CG: 4
N: 4
K: 3
Jag: 2,5
F: 2,5
2 comments:
Mailat dig min adress nu :-)
Yes, ser det. Tack så mycket!
Post a Comment