SF-bokcirkeln: Elizabeth Bear - All the windwracked stars

Slaget har stått mellan ljuset och mörkret och Muire, en valkyria, är ensam kvar vid den kända civilisationens undergång tillsammans med en valraven, ett av waelcyrgernas tvehövdade riddjur. Muire skulle ha dött med alla de andra, men modet svek henne och hon flydde från striden. Valraven presenterar sig som Kasimir och önskar göra henne till sin ryttare, men Muire anser sig inte vara värdig och vänder sig bort från Kasimir.

Tiden går, och runt Muire växer nya civilisationer fram, frodas, för att till sist förfalla. När vi möter Muire igen är världen vid brinken av sin undergång, och den enda staden där det finns liv är Eidolon. Där bor en mäktig technomancer vid namn Thjierry som sägs hålla staden vid liv. I staden bor människor av alla olika slag, trumans, unmans, nearmans eller halfmens, underligt disfigurerade med djurdrag. Eidolons sista timme står för dörren, och den Grå Vargen, Mingan, infinner sig. Hans syfte är att påskynda världens undergång genom att suga i sig de levandes själar. Muire spårar honom till en bar, och här finner hon också Cathoair. Cathoair är en ung man som går och bär på en gammal valkyiesjäl som tillhör Strifbjorn, som Muire älskade en gång i tiden. Strifbjorn har återfötts många gånger, i många olika män, som alla fallit offer för Mingan. För att skydda Cathoair måste nu Muire finna Mingan och döda honom, en gång för alla.

All the windwracked stars är en tung futuristisk steampunk/fantasy med inslag av nordisk mytologi. Som i New Amsterdam så gäller det att vara väldigt försiktig i sin läsning av Elizabeth Bear, för varje ord måste vägas in noggrannt då det sägs så mycket i dem. Detta är alltså ingen lätt läsning. Bokcirkeln hade mycket åsikter om användningen av den nordiska mytologin, runornas betydelser (vilket jag inte är så bevandrad i) samt undrade vart egentligen gudarna tagit vägen. Hur kommer det sig att valkyrierna fick återuppstå men inte Tor och Oden? Andra tyckte det var för mycket fokus på sex/hångel så att handlingen fick för litet utrymme. Cathoair saknade till viss del sympatiska drag, och någon tyckte relationens utveckling mellan Muire och Mingan saknade logik.

Om man vill ha lätt läsning är detta inte rätt bok, men för mig så var det en trevlig läsning då jag älskar Elizabeth Bears möjlighet att måla upp stämningen efter katastrofen i detta ödsliga och kala landskap som kallas Eidolon.

Betyg:
Jag: 4
S: 4
J: 3
CG: 3,5
K: 3
N: 1
F: 2