Anne Brontë - Agnes Grey

Har nu äntligen läst klart denna bok som hör till Martinas utmaning.

Agnes är en ung kvinna som beslutar sig för att söka arbete som guvernant när hennes familj hamnar i fattigdom. Hon kommer först till familjen Bloomfield med barnen Tom, Mary Ann, Fanny och Harriet, där det visar sig att föräldrarna har uppfostrat sina barn allt för slappt och egentligen inte själva vill inse att deras barn beter sig som små monster. Agnes gör sitt bästa för att uppfostra dem, men får själv skulden för deras uppförande och får till slut sparken. Hon beslutar sig för att pröva igen, och hamnar då hos familjen Murray vid Horton Lodge där hon får ett nära band till döttrarna Matilda och Rosalie, samt att hon i sann kristen anda börjar göra välgörenhets arbete för byns fattiga.
Det är genom detta arbete som hon lär känna byns curator (ombesörjare) Mr Weston som också besöker de fattiga. Ibland följer även döttrarna Murray med. De är dock egoistiska och fåfängda, och Agnes blir snabbt medveten om höjden av Rosalies fåfänga, för hon leker med mäns känslor för att få dem att erkänna att de älskar henne och sedan krossar deras förhoppningar om äktenskap. När Rosalie ser hur nära Weston och Agnes blivit beslutar hon sig för att försöka vinna Westons tycke, och Agnes inser till sin förfäran att hon har känslor för mannen själv.

Agnes Grey är en bok fylld av beklagelser och "tyck-synd-om-mig" med en hjältinna som ständigt klagar och ser sig själv som illa behandlad. Vart hon än kommer är alla oresonliga, och av någon konstig anledning verkar alla vara emot henne.... Det är skrivet ur Agnes synvinkel, vilket jag har förstått egentligen är baserat på Annes erfarenhet från sin tid som guvernant, och min gissning är att Anne egentligen inte klarat rollen som en guvernant och nog varit för tillbakadragen och i brist av geist för att ta kontakt med nya människor. Istället hamnade hon i en slags ond cirkel där hon såg sig själv som offret och skyllde hennes olycklighet på andra. Visst verkade båda familjerna hon hamnade hos riktigt hemska, men ur ett objektivt perspektiv kan man skönja att Agnes själv är rätt så hemsk. Jag misstänker att handlingen hade kunnat se riktigt annorlunda ut, hade den skrivits ur en objektiv synvinkel.

Men det enda Anne lyckas med är att få mig ohyggligt irriterad på Agnes - vilket SJÅP! Visserligen gillar jag handlingen mer då Weston kommer in i bilden, dess förinnan känns det bara som en lång plåga, och det känns som Anne Brontë rider på sina systrars namn. Slutet är dock litet smålöjligt och det drar återigen ner poängen, så den hamnar på en tvåa. Den får en svag trea på romantikskalan.