Friday, 3 April 2009

På tal om vackra omslag...

Läste just Nicholas Evans - Eldfångaren. Den handlar om musikern Ed och fotografen Connor som är bästa vänner. På somrarna extraknäcker de i Montanas skog och vildmark som luftburna brandmän. De få sommarmånaderna är det bästa de vet, och varje år ser de fram emot en ny säsong av friluftsliv och intensiva arbetsdagar. Men så träffar Ed Julia och de förälskar sig. Julia följer med honom till Montana där hon under sommaren arbetar ute i vildmarken med att rehabilitera unga brottslingar. En dag händer det ödesdigra och Julia fångas mitt i en stor skogsbrand, och det är upp till Ed och Connor att rädda henne. Mellan de tre utspelar sig under sommaren ett drama som förändrar deras liv för evigt. Eldfångaren tar avstamp i den händelsen och tar med läsaren till från väst till öst, till krigszonens Bosnien och Afrika i en roman som sträcker sig över tio års tid.

Nicholas Evans är mannen bakom Mannen som kunde tala med hästar och är en mästare på att skriva hiskerliga och farofyllda draman som rör en ända in till hjärtroten. Förra året läste jag I vargars närhet, som jag varmt rekommenderar till alla. Eldfångaren nådde upp till samma höga standard, även om det mot slutet blev litet för storslaget för min smak. Men själva uppbyggnaden av storyn, sättet han formar karaktärerna och ger dem liv, det älskar jag. Evans är beroendeframkallande.


Vägen till Solen är Hannah MacDonalds debutromanen och handlar om en mor, Lizzie, med en hemlig sorg och hennes dotter Beth, som växer upp i tron att hennes mor egentligen inte älskar om henne. Boken handlar också om vänskapen mellan Beth och Dan, den jämnåriga grannpojken.

Boken inleds på ett lugnt vis... en far och hans två söner åker till ett badhus och badar. Allt är frid och fröjd, vackert och otroligt vanligt... Sen sker plötsligt en explosion som skakar om badhuset. MacDonald beskriver i detalj den plåga och dödsångest som far igenom faderns huvud då elden förtär de två små oskyldiga pojkarna och honom i ett hav av eld som skalar av huden från dem och får dem att kokas levande. Brutalt. Scenen lämnar mig alldeles lamslagen. Var kom detta obeskrivliga, detta hemska ifrån? Ingenting kunde förberett mig på det... For all I know så kunde historien lika väl ha fortsatt med att pappan och barnen badade och sedan åkte hem, och det kunde fortfarande ha utmynnat i en intressant bok.

Men hur blev boken efter det?

Om man ignorerar den dåliga översättningen och att man på vissa ställen kan läsa "Indraget stycke" framför ett stycke så blir boken faktiskt riktigt njutbar. MacDonald har helt unika sätt att formulera sig. Hon är djup och kommer med tankar som får en att fundera vidare. På vissa ställen lurar hon mig till och med till att gråta. Allt som allt är det en bra upplevelse, även om jag efteråt kände mig litet fundersam på bokens syfte. Var fokuset på Beth eller på Lizzie? Vad vill den säga, egentligen? Det går över mitt huvud, men frågan är - vet ni?
Ett extrapoäng för att hon faktiskt fick mig att börja gråta.

1 comment:

Boktokig said...

Ja, verkligen vackra framsidor! De lockar till läsning!!! :)