Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste även jag ge mig in i Arrow-debatten.
Spoilervarning för säsong tre nedan!
Arrow handlar om Oliver Queen, en rikemansson och playboy som kommer hem till Starling City som en förändrad man 5 år efter en båtolycka där hans far och vänner drunknat. Man har trott att han drunknade med dem, men han mötte ett annat öde. Han strandades på en öde ö som använts som fängelse för de mest farliga människorna i Kina, och räddades av en av de farligaste fångarna som lärde honom att överleva och försvara sig själv.
Olivers far rentvådde sitt dåliga samvete innan han dog, och berättade att Queen industries framgångssaga berodde mycket på att han direkt eller indirekt deltagit i korruption och våld. Farsan ålägger sonen med ett uppdrag; han måste överleva och ställa allt till rätta. Detta leder till seriens inledande monolog där Oliver meddelar att han har ett enda mål: att rädda sin stad.
Med den utgångspunkten fastnar tyvärr serien i The Chronic Hero Syndrome, en trope som missbrukas å det grövsta för att rättfärdiga allt Oliver gör för att ta hand om dom problem som han ser att staden har. Oliver åsidosätter sig själv totalt för att rädda alla andra i Starling City, och allt eftersom serien löper på sker det en slags glidning där Oliver rättfärdigar sitt allt mer otrevliga beteende med att han gör det för "the greater good".
Oliver ljuger ständigt för sin familj om vad han sysslar med om nätterna, för att "skydda dem". Till och med förbi den punkt där man egentligen tycker han borde ha berättat sin hemlighet, troligtvis för att han har någon slags envis ovilja till att släppa in folk. Den stoiska mannen. Bleh.
Oliver Queen säger sig älska Felicity men vägrar dejta henne för att han "genom att vara med henne utsätter henne för fara". Jo, för så länge de inte är ihop så är hon utom fara och det faktum att de ändå spenderar ohemult mycket tid tillsammans i Arrow Cave och bekämpar brottslingar tillsammans är inte farligt för henne? Makes no sense!
Och det bästa - Oliver Queen låter alla tro att han är död i fem år medan han springer runt och tränar sig till att bli en supersoldat som kan rädda Starling City från korruption och våld. Han vill inget hellre än att berätta för de nära och kära att han är vid liv, men då "utsätter han dem för fara".
Oliver Queen behandlar alla kvinnor i sitt liv som skit. Han är otrogen mot Laurel med hennes syster Sara. Han berättar inte för Laurel att Sara lever. Han blir förbannad på Laurel när hon gör exakt samma sak som han själv, blir en vigilante. Han har inga betänkligheter mot att utsätta sina vänner Roy och Digg för fara, men så fort Laurel tar på sig masken blir han grinig.
Det leder oss osökt in på ett annat problem: Varför känns det som dem som skrivit manus till Arrow hatar kvinnor?
Anna i In Another Library har skrivit mer om varför Arrow är en så misogyn serie i inlägget "Arrow suger som vanligt".
Inte nog med att Oliver är en douchebag, nu har också Laurel börjat bete sig på samma sätt. Vildvittra har skrivit mer om det i sitt inlägg "Nu gnäller jag på Arrow igen".
Att vara självuppoffrande är inte ens en särskilt fin egenskap, vilket innebär att Oliver Queen är ca den mest osympatiska karaktären i hela serien.
Nu kan jag inte komma på något vettigt sätt att avsluta detta inlägg, så jag säger bara: BLEEEEE.
Spoilervarning för säsong tre nedan!
Olivers far rentvådde sitt dåliga samvete innan han dog, och berättade att Queen industries framgångssaga berodde mycket på att han direkt eller indirekt deltagit i korruption och våld. Farsan ålägger sonen med ett uppdrag; han måste överleva och ställa allt till rätta. Detta leder till seriens inledande monolog där Oliver meddelar att han har ett enda mål: att rädda sin stad.
Med den utgångspunkten fastnar tyvärr serien i The Chronic Hero Syndrome, en trope som missbrukas å det grövsta för att rättfärdiga allt Oliver gör för att ta hand om dom problem som han ser att staden har. Oliver åsidosätter sig själv totalt för att rädda alla andra i Starling City, och allt eftersom serien löper på sker det en slags glidning där Oliver rättfärdigar sitt allt mer otrevliga beteende med att han gör det för "the greater good".
Oliver ljuger ständigt för sin familj om vad han sysslar med om nätterna, för att "skydda dem". Till och med förbi den punkt där man egentligen tycker han borde ha berättat sin hemlighet, troligtvis för att han har någon slags envis ovilja till att släppa in folk. Den stoiska mannen. Bleh.
Oliver Queen säger sig älska Felicity men vägrar dejta henne för att han "genom att vara med henne utsätter henne för fara". Jo, för så länge de inte är ihop så är hon utom fara och det faktum att de ändå spenderar ohemult mycket tid tillsammans i Arrow Cave och bekämpar brottslingar tillsammans är inte farligt för henne? Makes no sense!
Oliver Queen behandlar alla kvinnor i sitt liv som skit. Han är otrogen mot Laurel med hennes syster Sara. Han berättar inte för Laurel att Sara lever. Han blir förbannad på Laurel när hon gör exakt samma sak som han själv, blir en vigilante. Han har inga betänkligheter mot att utsätta sina vänner Roy och Digg för fara, men så fort Laurel tar på sig masken blir han grinig.
Det leder oss osökt in på ett annat problem: Varför känns det som dem som skrivit manus till Arrow hatar kvinnor?
Anna i In Another Library har skrivit mer om varför Arrow är en så misogyn serie i inlägget "Arrow suger som vanligt".
Inte nog med att Oliver är en douchebag, nu har också Laurel börjat bete sig på samma sätt. Vildvittra har skrivit mer om det i sitt inlägg "Nu gnäller jag på Arrow igen".
Att vara självuppoffrande är inte ens en särskilt fin egenskap, vilket innebär att Oliver Queen är ca den mest osympatiska karaktären i hela serien.
Nu kan jag inte komma på något vettigt sätt att avsluta detta inlägg, så jag säger bara: BLEEEEE.
No comments:
Post a Comment