SF-bokcirkeln: Terry Pratchett - Unseen Academicals

A bit late perhaps... eftersom bokcirkeln träffades för tre veckor sedan. Men efter mycket suckande och stönande har jag så småningom läst ut denna bok med. Det är inte så att jag inte gillar boken, egentligen, men hade faktiskt högre förväntningar på den och blev gruvligt besviken.

Det finns många olika böcker om Skivvärlden och de flesta handlar om olika grupper av människor inom den berömda staden Ankh-Morpokh. Det kan handla om The Nightwatch, häxorna, trollkarlarna, Döden och hans äventyr, etc etc.

Unseen Academicals handar om trollkarlarna på Unseen University, men också om universitets "undre värld" av tjänstefolk som sköter om nattköket och droppar stearin på ljusen - där har vi ett nödvändigt yrke om något! I denna bok får de en utmaning där de måste att skapa ett fotbollslag och spela en match för att få behålla ett visst anslag till universitetet. Utan det anslaget måste de dra ned på sin matranson - ve och fasa! - till tre måltider om dagen.

Min egen erfarenhet av "sportnörderi" är att det ofta inte går väl ihop med fantasynörderi. För att konceptet idrott skall gå hem hos fantasynördar behöver man alltså förklara detta för dem på ett begripligt sätt, t ex med ett tydligt regelsystem anpassat för fantasynördar. Så länge det finns ett regelsystem att utgå från, kan man acceptera spelet, varesig det gäller rollspel eller fotboll, eller en hel magisk värld.

Pratchett lyckas bra med att göra detta, och lyckas även till viss del omdefiniera konceptet fotboll så att det blir intressant för icke-idrottsintresserade, men trots detta saknar boken litet av Pratchetts schvung... Det märks inte lika mycket ordvitsar och fotnötterna lyser för det mesta med sin frånvaro. Vi i bokcirkeln tror detta beror på att Pratchett pga sin progressiva alzeimers nu måste diktera böckerna istället för att skriva dem ner dem, och att man då missar litet av ordvitsarna som man annars upptäcker när man stirrar på pappret. Vi förlåter honom för detta.

Vad som räddar storyn är förstås Mr Nutt, Glenda, Juliet och Trev Likely, fyra starka karaktärer som engagerar läsaren så att man vill läsa vidare och veta vad som händer dem. Som namnet Juliet antyder så finns det också en liten Romeo-och-Julia-historia inbakad i det hela, men istället för att de kommer från två familjer i krig så så kommer de från två olika fotbollssupporter-grupper, och Terry Pratchett utforskar frågan - kan kärleken fungera trots att man hejar på olika fotbollslag?

Allt som allt är det en okej bok, inte mer, men rekommenderar den ändå för alla Pratchettianer där ute! Den får en trea av fem möjliga.